Historiska JO-fall: Aftonbladet och generalfälttygmästaren

av Torsten Johannesson

Var och en har enligt tryckfrihetsförordningen rätt att ta del av allmänna och offentliga handlingar. Om en myndighet vägrar lämna ut en handling till en enskild, kan den enskilde överklaga myndighetens beslut till domstol. Så har det inte alltid varit. Under merparten av tidigare tryckfrihetsförordningars tid (dvs. de tryckfrihetsförordningar som gällde före 1949) kunde besluten om utlämnande inte överklagas, utan det enda sättet för den som nekats att ta del av en handling, att få del av den, var att klaga till Justitieombudsmannen (JO). JO kunde åtala tjänstemän som vidtagit åtgärder i strid mot lagen – t.ex. vägrat lämna ut offentliga handlingar.

I ett tidigt sådant rättsfall – JO 1859 s. 131 – hade en tillförordnad generalfälttygmästare, friherre Fabian Wrede, i april 1857 vägrat att låta Aftonbladets utgivare skriva av eller lösa ut en avskrift av en viss handling, som förvarades i Generalfälttygmästareexpeditionens arkiv. Det rörde sig om ett memorial med förslag om att Gillis Bildt (Carl Bildts farfarsfarfar) skulle efterträda en viss major, och grunden för Wredes vägran var att memorialet inte getts in till Lantförsvarsdepartementets kansliexpedition. Rikets ständers justitieombudsman konstaterade att handlingen hade undertecknats och utfärdats i behörig ordning, och därmed var offentlig redan innan det nått kansliexpeditionen. JO krävde disciplinär åtgärd mot generalfälttygmästaren.

Krigshovrätten dömde Wrede att undergå extra-judiciell bestraffning, och i utslag den 17 november 1858 gjorde Högsta domstolen samma bedömning. Det exakta straffet skulle bestämmas av chefen för lantförsvarsdepartementet. Departementschefen fastställde Wredes straff till 24 timmars arrest i eget tjänsterum, med rättighet att under tiden ta emot besök och förrätta sin tjänst. Det har även sagts att generalfälttygmästaren hade rätt att behålla sitt sidogevär under den kortvariga arresten. Något mer än en markering ville man uppenbarligen inte låta den dömde adelsmannen genomlida, men det var säkerligen tillräckligt vanärande att ha dömts i Högsta domstolen!

Annonser