”Tokstämningar” kan inte avvisas

I artikeln Vanliga juridikfel: 9 saker varje svensk borde veta rättar professor Mårten Schultz vad han (i stort sett med fullt fog) menar är vanliga misstag som journalister och andra gör när de skriver om juridiska frågor och dokument. Han har dock gjort ett väsentligt juridiskt misstag värt att notera.

Angående avvisning av ett käromål (dvs. att en domstol inte prövar ett krav i sak), som ska skiljas från att käromålet ogillas (dvs. att domstolen inte går med på det krav som någon har framställt), skriver Schultz:

Avvisning kan göras på formella grunder – sökanden har vänt sig till fel domstol – men också när ansökan är uppenbart orimlig.

Förr i tiden talade man ibland om tokstämningar – ”Jag vill ha 100 miljoner i skadestånd från statsministern för att han inte svarar på mina mejl” – och sådana stämningsansökningar förtjänar inte att behandlas på skattebetalarnas bekostnad.

Det här måste skiljas från när någon, åklagaren eller någon annan, förlorar ett mål.
Svensk rätt erkänner emellertid inte avvisning som laglig åtgärd mot ”tokstämningar” av det slag som Schultz nämner, dvs. fullständigt orimliga krav på ersättning. Det framgår indirekt av lagen som sådan – om en stämningsansökan inte avvisas ska stämning utfärdas, om inte käromålet ska ogillas såsom uppenbart ogrundat (se 42 kap. 5 § rättegångsbalken). Domstolen ska alltså göra en sakprövning av ”tokmålen” i så måtto att den ska konstatera att käromålet uppenbart inte har fog för sig och därför avslå kärandens krav. I ett sådant fall ska käromålet ogillas, inte avvisas (se t.ex. NJA 2013 s. 813 och hovrättens för Västra Sverige dom 2012-02-02 i mål nr B 4799-11). Detta är nödvändigt för att inte en ny talan ska kunna väckas om samma sak (se t.ex. hovrättens för Övre Norrland dom 2008-09-24 i mål nr T 365-08, där en uppenbart ogrundad talan väcktes efter ett ett tidigare käromål ogillats såsom uppenbart ogrundat; den nya ansökan avvisades i de delar som redan hade avgjorts genom den tidigare domen och ogillades i övrigt). Man kan alltså inte skilja det fall att ett käromål (eller ett åtal) ogillas för att det är uppenbart ogrundat från att käranden (eller den åtalande) förlorar målet, eftersom det är just detta som händer (se t.ex. tokmålen NJA 1992 B 7, NJA 2009 N 56 och NJA 2013 N 2). Den som väckt talan mot statsministern och begärt 100 miljoner i skadestånd för att ministern inte besvarat vederbörandes e-brev, hade fått sin skadeståndstalan ogillad och inte avvisad (jfr Högsta domstolens dom 2005-07-05 i mål nr T 344-04 som gällde befängda skadeståndskrav grundade på påstådda fel eller försummelser begångna av bl.a. statsministern). För övrigt kan det anmärkas att den som fått sin talan avvisad faktiskt har förlorat målet, om än inte efter en prövning i sak (jfr 18 kap. 5 § rättegångsbalken).

Det kan dock konstateras att vissa typer av käromål faktiskt inte är tillåtna, och därför ska avvisas på formella grunder (något Schultz nämner). T.ex. får en s.k. fastställelsetalan inte alltid föras (se 13 kap. 2 § rättegångsbalken). Enligt notisfallet NJA 2000 A 1 utgör det en otillåten fastställelsetalan att begära att en domstol ska fastställa att en viss person har begått ett brott. Rättsfallet gällde dock två yrkanden. Högsta domstolen gjorde skillnad mellan yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen begått ett brott (som var otillåtet), och yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen ådragit sig skadeståndsskyldighet mot kärandena på grund av det påstådda brottet (ett yrkande som var tillåtet men som ogillades efter prövning i sak).

Annonser