Trots att inga egentliga belägg finns för att dåvarande länspolismästaren Hans Holmér år 1986 sagt att lösningen på Palmemordet skulle skaka Sverige i dess grundvalar, brukar detta påstås då och då alltsedan 1986, och har till och med påståtts av folkpartisten Ylva Annerstedt i ett förhör av Holmér inför konstitutionsutskottet 1989. Holmér lät bli att kommentera (det påstådda) uttalandet (som han knappast skulle ha kommit ihåg ändå, med hänsyn till hur mycket han talade med journalister under mordutredningens inledande skede).
Först ut med påståendet om att Holmér talat om vårt samhälles grundvalar förefaller Göteborgs-Tidningen ha varit. I en intervju (inte med Holmér) påstår journalisten: ”Hans Holmér har vid flera tillfällen sagt att mordet på Palme leder rakt in i regeringen. Att det svenska samhället kommer att skakas i sina grundvalar?” (1986-09-10). Några träffar i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv under perioden 1986-03-01-1986-09-01 ger inte uttrycket. Om Holmér hade sagt något om skakande av samhällets grundvalar vid en presskonferens eller vid en intervju borde man kunna förvänta att pressen rapporterat detta kontroversiella uttalande. Det närmaste man kommer är en DN-intervju återgiven 1986-08-25, i vilken Holmér ska ha sagt följande: ”Lösningen av det här mordet kommer att styra svenska folkets syn på skydd och säkerhet.” Denna formulering är onekligen inte lika omskakande.
Påståendet i GT-intervjun från september 1986 om att mordet ”leder rakt in i regeringen” (något som Holmér knappast heller sagt) för tankarna till en konspiration där Regeringen Carlsson I skulle ha varit inblandad (alternativt Regeringen Palme II vid statsministerns frånvaro, men det förefaller ännu mer otänkbart). Efter att ha sett påståenden i denna riktning framföras i diskussioner om Palmemordet, bestämde vi oss för att undersöka saken med hjälp av offentlighetsprincipen.
Om regeringen officiellt skulle ha understött mordet på Olof Palme (prima facie en absurd idé) och således gett personer som varit inblandade i mordet fri lejd, måste detta ha dokumenterats. Annars hade ju mördaren eller sammansvärjningen ansvarig för mordet inte känt sig trygga med arrangemanget. Ett muntligt löfte från en politiker torde få svenskar hysa någon större tillit till, och den som skulle vara beredd att begå en så allmänt avskydd gärning som ett ministermord borde rimligen ha krävt en större säkerhet än så. Det enda statsrättsliga institut som regeringen skulle ha kunnat tillgripa är abolition.
”När synnerliga skäl föreligger, får regeringen förordna att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning ej skall äga rum”, angavs det i 11 kap. 13 § regeringsformen. Till skillnad från det mer välkända institutet nåd gäller alltså abolition gärningar som (ännu) inte har blivit föremål för lagföring och dom (eller dylikt förfarande). I vissa undantagsfall har regeringen alltså givits mandat att stoppa polis och åklagare från att vidta utredningsåtgärder och att åtala brottslingar. Rätten för regeringen att besluta om abolition är helt diskretionär, dvs. abolition inte någon rättighet för en enskild och frågan kan inte bli föremål för domstolsprövning. Abolition har tillgripits vid disparata tillfällen under 1900-talet – bl.a. 1938 för att hindra lagföring av frivilliga i spanska inbördeskriget, 1954 för att hindra lagföring av gruvarbetare som fuskat vid vägningen av gråberg, och 1965 för att hindra lagföring av bl.a. kvinnor som deltagit i s.k. abortresor till Polen. Regeringen Erlander III beslutade i september 1969 om abolition för två halvsyskon som levt tillsammans som man och hustru och fått barn ihop (samlag mellan halvsyskon var då straffbart).
Regeringen Palme I beslutade om abolition efter Röda armé-fraktionens ockupation av västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Ett syfte med detta var att lagföring skulle ske i Västtyskland och inte i Sverige. Dåvarande rikspolischefen Carl Persson har påstått att Olof Palme själv i praktiken utfärdade abolition i samband med gisslandramat på Norrmalmstorg 1973, för den polisman som sköt rånaren eller Clark Olofsson. Dåvarande justitieministern Lennart Geijer dock har till Dagens Nyheter uppgett att Palme aldrig med ett ord antydde något i den riktningen.
Liksom när det gäller nåd (som alltså kräver att någon har dömts eller motsvarande för en brottslig gärning) brukar regeringen inte bifalla ansökningar om abolition. Hans Holmér sökte själv 1990 abolition när han åtalats för olovlig avlyssning med koppling till Palmeutredningen. Regeringen avslog hans framställning. År 2011 beslutade regeringen att inte vidta någon åtgärd med anledning om en framställning om abolition beträffande brott mot en 1762 utfärdad förordning emot Adelig Sköld eller öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män (för övrigt de jure det sista adelsprivilegiet). Abolitionsinstitutet diskuterades även när amerikanen Rakim ”ASAP Rocky” Mayers misstänktes för misshandel 2019, men något beslut i frågan fattade regeringen inte.
Eftersom något abolitionsbeslut rörande Palmemordet som sådant inte har blivit allmänt känt måste ett teoretiskt sådant finnas bland hemliga regeringshandlingar. I teorin skulle man även kunna tänka sig att regeringen beslutat hemliga förordningar gällande mordet och mordutredningen. Hemliga förordningar möjliggörs genom 2 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Om inte någon originalhandling sparats på Regeringskansliet skulle inblandade i mordet inte kunna hänvisa till någon sådan för det fall att de skulle riskera lagföring. Avsnitts framställningar om att få ut allmänna handlingar inriktade sig därför på dessa slags handlingar, tillkomna 1985-02-28 (ett år före mordet) och fram till dess begäran gjordes år 2022.
En handläggare vid Riksarkivet har tålmodigt gått igenom samtliga hemliga regeringsprotokoll och samtliga hemliga regeringsakter för perioden 1985 – 1996, två gånger. Bland dessa handlingar hittades inte några abolitionsärenden rörande Palmemordet. Även det öppna diariet 1990-1996 genomgicks. Det enda ärende om abolition som hade någon koppling till Palmemordet var Holmérs ärende från 1990. ”Inga opublicerade författningar rörande mord, stämpling, anstiftan eller medverkan till mordet på statsminister Olof Palme har påträffats” uppgav handläggaren vidare. Även på Regeringskansliet, där senare handlingar förvaras, har man gått igenom berörda akter efter material som tillkommit 1997-2022. ”Några handlingar som omfattas av din begäran förvaras inte hos Regeringskansliet” meddelade Regeringen Andersson vår reporter i ett beslut undertecknat av dåvarande utrikesminister Ann Linde.
Det kan alltså konstateras att varken Regeringen Palme II i statsministerns frånvaro, Regeringen Carlsson I, eller senare regeringar, har beslutat att bevilja abolition för Olof Palmes mördare eller för någon annan inblandad i Palmemordet. Inte heller har regeringen avbrutit mordutredningen, som ju fortgick till dess den lades ned i juni 2020. Det förefaller lika eller mindre befogat att tala om en sammansvärjning som involverar regeringen som att tala om att Holmér sagt att mordets lösning skulle skaka vårt rike i dess grundvalar. Ännu en galen konspirationsteori kan läggas till handlingarna såsom ogrundad.
Avsnitt vill ge en eloge till de tjänstemän vid Riksarkivet i Täby och Regeringskansliet som gått igenom ett omfattande material för denna artikels skull.
Avsnitt: Redaktionen har ordet 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.