Analyser, kommentarer och krönikor om aktuella samhällsfrågor, rättsfall, fri- och rättigheter och annat från skribenter i Avsnitts redaktion och externa skribenter.
Meddelarfriheten är, enkelt uttryckt, rätten att lämna uppgifter till massmedia utan att själv riskera att få sin identitet röjd eller att behöva ansvara för massmedias publiceringar. Källskyddet innebär en skyldighet för en journalist eller annan skribent att hålla meddelarens/uppgiftslämnarens identitet hemlig. Det innebär också att myndigheter inte får efterforska meddelares identitet. (Med meddelare avses här även skribenter och journalister, som skriver texter och inte uppger sina namn.) Skyddsreglerna finns i mediegrundlagarna, dvs. tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Samhällsmagasinet Avsnitt är en periodisk tidskrift med utgivningsbevis och ansvarig utgivare, och tidskriften ska därför skydda sina uppgiftslämnare. Som läsaren av Avsnitts papperstidning vet har Avsnitt publicerat bl.a. intervjuer med avhoppade nazister och åtskillig osignerad kritik mot myndigheter, så källskydd är viktigt för tidskriftens verksamhet. Om andra regler leder till att källskyddet i praktiken kan eller kommer att kringgås av myndigheterna, kommer uppgiftslämnare att dra sig för att lämna viktiga uppgifter för publicering.
Avsnitt hartidigare diskuterat offentlighetsprincipen och beslagtagna handlingar. År 2018 avgjordes frågan om beslagtagna handlingar i Högsta förvaltningsdomstolen. Bakgrunden var att en man som misstänktes för upphovsrättsbrott, men frikändes, fick sin hårddisk beslagtagen och förklarad förverkad. En s.k. spegelkopia av hårddisken förvarades dock hos polisen. Mannen önskade därifrån få ut fotografier på sin familj, men Polismyndigheten ansåg inte att dessa var allmänna handlingar. Kammarrätten ansåg att det inte var ”förenligt med syftet med offentlighetsprincipen” att betrakta spegelkopian som allmänna handlingar. Avsnitt, som ansåg att kammarrättsdomen var märklig (och att mannen borde få sina bilder), inskred och drev frågan till högsta instans – och fick rätt. Något undantag fanns inte i grundlagen, och även beslagtagna handlingar, och kopior av dem, var alltså allmänna handlingar. Detsamma kunde Avsnitt konstatera angående kvarhållna handlingar inom kriminalvården.
Nu har denna praxis tillämpats på ett korrekt men olyckligt sätt. En person som skrivit artiklar för Avsnitt misstänktes för brott. Skribentens hårddiskar och mobiltelefon beslagtogs och spegelkopierades av polisen. Tingsrätten hävde beslaget, och skrev bl.a. att misstankarna ”rör ett relativt lindrigt brott” mätt i straffvärde, ”samtidigt som grundlagsskyddet för källor alltså väger mycket tungt”. Hovrätten gjorde dock en delvis annan bedömning, och fastställde beslagen av föremålen. ”För att begränsa risken för att information som omfattas av källskydd eller annars är integritetskänslig röjs” förenades dock beslagen med särskilda föreskrifter, om att bara vissa uppgifter fick eftersökas av polisen. Rätten fann att ”risken för att information som omfattas av källskydd eller är integritetskänslig röjs är särskilt stor vad gäller samtals-, sms- och e-postloggar samt innehåll i sms- och e-postmeddelanden”, så sådan information fick inte eftersökas. Gällande övrig information fann hovrätten att skribenten och dennes försvarare ”ska ha rätt att närvara vid framtagandet av informationen”. Avsnitt, som inte vill hindra någon brottsutredning, ansåg att hovrätten gjort en rimlig avvägning.
Spegelkopiorna av hårddiskarna och mobiltelefonen begärdes sedermera ut från Polismyndigheten, med stöd av 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen, om rätt att ta del av allmänna handlingar på stället. Polismyndigheten avslog begäran av sekretesskäl, men meddelade kammarrätten att man inte gått igenom materialet. Polisen ansåg sig förhindrad att göra en fullständig genomgång, på grund av hovrättens beslut.
Kammarrätten i Stockholm undanröjde i en dom igår Polismyndighetens beslut och visade målet åter till Polismyndigheten för ny prövning. Kammarrätten konstaterade att de aktuella spegelkopiorna utgör allmänna handlingar. Rätten konstaterade också att en begäran om att få del av en allmän handling ska ”leda till att den beslutande myndigheten noggrant prövar vilka uppgifter som kan, respektive inte kan, lämnas ut”. Sekretessprövningen ska, anger rätten, ”göras med utgångspunkt i de uppgifter som finns i handlingen och förutsätter därför att myndigheten tar del av de handlingar som begärs utlämnade.”
Enligt kammarrättens bedömning kunde hovrättens beslut, ”som har fattats utifrån bestämmelser i rättegångsbalken, inte undanta myndigheten från dess skyldigheter enligt tryckfrihetsförordningen”. Polismyndigheten ska därför göra en så noggrann sekretessprövning som krävs enligt tryckfrihetsförordningen. En av de tre ledamöterna, ett kammarrättsråd, var skiljaktig angående motiveringen, och konstaterade bl.a. att nya regler om bl.a. beslag och kopiering gäller sedan den 1 juni, men att dessa inte påverkar spegelkopiors status som allmänna handlingar. I sak höll hon med om att målet skulle visas åter till polisen, som skulle ”göra en ingående sekretessprövning av alla filer som finns i spegelkopiorna, även de filer som enligt myndigheten omfattades av beslagsförbud”. (Det är svårt att se någon väsentlig skillnad mellan den skiljaktiga ledamotens inställning och majoritetens.) Kammarrättens dom kan inte överklagas av Polismyndigheten, som inte betraktas som part i målet, utan gäller.
Utifrån regelverket och praxis är kammarrättens dom rimlig. Avsnitt har tidigare drivit fram praxis som innebär att även en e-postlogg som röjer vem som har tipsat en tidning är en allmän handling – och under vissa förutsättningar skulle även tipset lämnas ut. När offentlighetsprincipen står mot andra regelverk har den uppenbarligen företräde. Detta är inte något nytt (se t.ex. detta beslut, som gällde utlämnande av barnpornografi från domstol). Att någon har äganderätt eller upphovsrätt till en handling spelar i regel inte någon roll när det gäller skyldigheten att lämna ut den (se denna artikel, sidorna 79-90, angående undantag och icke-undantag från offentlighetsprincipen).
En väsentlig fråga är omnuvarande ordning är en rimlig ordning framöver. I detta fall har hovrätten bedömt att polis och åklagare med hänsyn till det grundlagsfästa källskyddet inte bör få gå igenom viss information. Kammarrätten har nu ålagt polisen att, på grund av en annan grundlagsbestämmelse, gå igenom just denna information. Polismyndighetens kommande handläggning kan alltså leda till att uppgifter som omfattas av källskydd röjs för myndigheten. Det är uppenbart att en sådan tillämpning av regelverket urholkar källskyddet och alltså hotar meddelarfriheten. Meddelarfriheten är ett väsentligt intresse för det svenska stats- och styrelseskicket. Regeringen borde överväga att föreslå riksdagen beslut om absolut sekretess för innehållet i beslagtagna handlingar och spegelkopior, i vart fall i sådana fall där grundlagens skydd för massmedias källor annars kan omintetgöras.
Vi skulle uppskatta om ni bidrog till Samhällsmagasinet Avsnitts ideella verksamhet genom att skicka en gåva via Swish: 123 661 41 19 (märk ”Avsnitt”)
Samhällsmagasinet Avsnitt skriver framförallt om nazistiska brott, ärekränkning, brister hos myndigheterna och offentlighetsprincipen. Tidskriften försöker dock ha en bred ansats och har publicerat artiklar även i andra ämnen. Den s.k. Skandiamannen, Stig Engström, som pekats ut som Olof Palmes mördare, förhördes den 25 april 1986, och förhöret spelades in på två kassettband. Avsnitt begärde att få del av det inspelade förhöret, som sedan länge finns tillgängligt i transkriberad form. Efter att ha fått rätt i domstol kan Avsnitt idag tillhandahålla förhöret i ljudform.
Inspelningen har analyserats av journalisten och författaren Gunnar Wall (blogg), som generöst har bidragit med en intressant text. Samhällsmagasinet Avsnitt har som tidskrift inte några åsikter om Palmemordet, men anser, utifrån perspektiven att hindra ärekränkning och öka insynen i myndigheters arbete, att en diskussion om förhörsinspelningen är gynnsam för samhället. Över till Gunnar Wall.
Det tog 36 år innan inspelningen av förhöret med ”Skandiamannen” Stig Engström från april 1986 blev offentligt tillgänglig.
Det är en händelse av viss betydelse att Samhällsmagasinet Avsnitt lyckats få sekretessen hävd.
Låt oss stanna upp inför bakgrunden: mordet på Olof Palme är en av svensk nutidshistorias viktigaste enskilda händelser. Utredningen är officiellt nedlagd med hänvisning till att den misstänkte gärningsmannen är avliden. Men fortfarande är stora delar av det material som finns i polisens arkiv dolt bakom hemligstämplar.
Vissa av dessa hemligstämplar framstår som rent godtyckliga. Till exempel har det förekommit att förre statsministern Ingvar Carlssons namn maskats i förhör med honom som lämnats ut – fast det framgår för var och en som noga läser utskriften att det är just Carlsson som är hörd.källa
När Avsnitt försökte få ut ljudinspelningen av det timslånga förhör med Stig Engström som hölls två månader efter Palmemordet var det dags igen för vad som framstår som omotiverat hemlighetsmakeri från polisens sida. Avsnitts begäran att få ut inspelningen med aprilförhöret med Engström avslogs av polismyndigheten – trots att det i skriftlig form länge har varit tillgängligt för allmänheten.
Men Avsnitt överklagade till kammarrätten som alltså gav polisen bakläxa – inspelningen skulle lämnas ut.
Och nu – i och med denna publicering – finns den tillgänglig för vem som helst att ta del av.
Att kammarrätten satte ner foten kan förhoppningsvis ha betydelse för framtida liknande ärenden. Det är ett skäl till att beslutet är viktigt.
Men det finns också ett annat skäl.
Förhöret med Stig Engström är i sig ett historiskt dokument av betydelse – och därmed av stort allmänintresse.
Det fick den digniteten i samma ögonblick som Palmeåklagaren Krister Petersson på sin presskonferens i juni 2020 lade ner den då 34 år gamla Palmeutredningen genom att peka ut den avlidne Engström som misstänkt gärningsman.
Här har vi alltså en timmes polisutfrågning av Engström där vi nu kan höra hans egen röst.
Det är i en tidig fas av utredningen och vittnens minnesbilder är fortfarande tämligen färska. Under förhöret går Stig Engström detaljerat igenom händelseförloppet kring mordet ur sitt eget perspektiv – från det att han lämnar sin arbetsplats i Skandiahuset och fram till det att han åker hem på natten, slår på radion och får den slutliga bekräftelsen på att det verkligen är Olof Palme som är skjuten.
Går vi till vad Krister Petersson sa på presskonferensen finns det all anledning att underkänna Stig Engströms berättelse. Palmeåklagaren skissar där en bild av grafikern från Skandia som statsministermördare. Han medger att han inte har bevis som skulle ha räckt till ett åtal, men samtidigt som han konstaterar att inget skjutvapen kunnat knytas till Engström säger han: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll”.källa
Ett sådant uttalande kan rimligtvis bara tolkas som att inga egentliga tvivel finns kring att Engström var gärningsmannen.
När vi nu lyssnar på inspelningen från 1986 ställs vi alltså inför en dramatisk fråga: lyssnar vi till en kallblodig mördare som skickligt har byggt upp en falsk historia om vad han gjorde vid mordtillfället och minuterna närmast efter? Eller är den person vi hör i själva verket ett oskyldigt vittne som av en slump hamnat mitt i en stor dramatisk händelse och som gärna ställer upp och svarar på polisens frågor?
Det kan ju sägas att vi redan tidigare haft förhörsutskriften. Och att den inte, som så många andra förhörsprotokoll i Palmeutredningen, bara är en sammanfattning av förhöret. Den är tvärtom avsedd att vara en utskrift, ord för ord, av polisens frågor och Engströms svar.
Så vad har vi för nytta av ljudinspelningen?
Det kunde förstås inte redaktionen för Avsnitt riktigt veta när den bestämde sig för att försöka få ut inspelningen. Men det fanns förstås flera tänkbara skäl till att inspelningen skulle vara värdefull att lyssna på:
– ett lyssnande skulle göra det möjligt att avgöra om förhörsutskriften är sakligt korrekt;
– ett lyssnande skulle också göra det möjligt att bättre tolka uttalanden från Engström eftersom en utskrift inte kan spegla pauser och betoningar, liksom om något sägs med tvekan eller bestämdhet och så vidare;
– och ett lyssnande skulle också kunna göra det lättare att bedöma Stig Engströms attityder och sinnesstämning under olika delar av förhöret.
Det sista är förstås av särskilt intresse när han efter sin död anklagats för att ha ljugit sig tvärs igenom hela förhöret.
Jag har nu på uppdrag av Avsnitt lyssnat igenom förhöret och jämfört det med utskriften.
Låt oss börja med den första frågan: är utskriften korrekt?
Det kan var och en som läser och lyssnar samtidigt bedöma. Men några saker kan vara värda att ta upp.
Inspelningen börjar med en liten bonussekvens som ger atmosfär, nämligen några kommentarer från förhörsledarna Allan Bäckström och Lars Jonsson – bland annat ljudtest och inläsning av Engströms personuppgifter. Så kommer själva förhöret.
Utskriften av det följer ganska väl – men inte helt och hållet – vad som sägs på inspelningen.
Genomgående är att en rad småord eller kombinationer av småord ofta försvunnit, som ”och”, ”så”, ”alltså” och ”så att”. Det förekommer att formuleringar har förkortats, ”uppe vid Kungsgatan” har blivit ”vid Kungsgatan”. Och vissa ord har förändrats. I somliga fall har det skett utan att betydelsen har påverkats: ”någonting” har till exempel blivit ”något”. Ibland är det lite mer än så: Engström talar om en bekant som jobbar på nyhetsprogrammet Rapports ”tecknarstuga”; i utskriften har det blivit ”tecknarstudio”.
Det förekommer också en del felstavningar som att ”förtretad” har blivit ”förträtad” och ”bilkuddar” har blivit ”bulkuddar”. Och ibland har andra typer av felskrivningar gjort texten lite svårbegriplig. Det gäller exempelvis när Stig Engström berättar om sina första tankar sedan han förstått att det har skett ett våldsbrott där på gatan. Han säger i inspelningen att han funderade på om ”ett par knarkligor höll på att göra upp och mer eller mindre utrota varandra” – i utskriften har sista delen av det citatet blivit ”utrota var det andra”.
Felskrivningar i protokollet orsakar ibland också vissa betydelseglidningar, som när Engström kommer in på sina första observationer av Lisbeth Palme. Han berättar att hon vädjade om hjälp med att skaffa en ambulans. Och så säger han vidare: ”Hon såg behärskat chockad ut, men sprang ändå upp och ner vid tillfällen” vilket i utskriften ändrats till ”sprang upp och ner vid tillfället” – här låter det som om hon sprungit upp och ner precis i samma ögonblick som hon behärskat chockad bad om en ambulans.
Men rent allmänt är alltså utskriften hyfsat korrekt. Och de mindre fel som förekommer är, får man väl säga, nästan oundvikliga inslag när det gäller utskrifter av långa förhör som görs i större mängder – samtidigt som dessa fel fungerar som en påminnelse om att själva inspelningen är en säkrare och tydligare källa.
När detta är sagt, låt oss titta på sådant som är av större intresse: det faktiska innehållet i förhöret.
Det första som är värt att notera inträffar redan tidigt (sidan 1 i utskriften). Engström blir avbruten i sin berättelse om mordkvällen av den ene förhörsledaren, Allan Bäckström. Denne inleder med: ”Får jag bryta där?” Engström svarar instämmande: ”Mm” och Bäckström fortsätter med det han vill fråga om. I förhörsutskriften har Engströms godkännande tagits bort. Det är lite atmosfär som går förlorad där. Engström ser till att behålla sin värdighet genom att markera att han godkänner avbrottet.
Det Bäckström tar upp när han avbryter leder oss dock till en av de mest intressanta passusarna i förhöret. Den replikväxling som följer har nämligen i de senaste årens debatt om Engström använts för att anklaga honom för att ljuga på en viktig punkt.
Vad det handlar om är frågan om Engström lämnat Skandia någon gång under kvällen, alltså innan han gick hem efter avslutat arbete.
I debatten om den saken finns det ett avsnitt i ett polisförhör från den 10 juni 1986 med en av väktarna på Skandia, Anna-Lisa G, om hennes minnen från mordkvällen.
Hon kommer ihåg, berättar hon, att hon den kvällen anlände till jobbet omkring klockan 20.10 och att Engström just då kom in utifrån. Det framgick att han hade varit ute och ätit middag och skulle arbeta över.
Förhöret med Anna-Lisa G hålls alltså flera månader efter mordet, men hon berättar om varför hon är ganska säker på tidpunkten och hon återkommer till denna tidpunkt senare i samma förhör.källa (s. 1 och 3)
Att Engström gått ut för att äta om han skulle jobba sent kan ju framstå som en ganska naturlig och inte särskilt intressant sak. Men journalisten Thomas Pettersson lanserade i sin bok Den osannolika mördaren en annan tid för Engströms återkomst till Skandia. ”21-tiden” (Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren, andra upplagan, Offside Press 2021, s. 68).
Den uppgiften finns inte i något polisförhör med Anna-Lisa G. Thomas Pettersson har i stället hittat den i en PM som den Skandiaanställde före detta polisen Per H författat efter att ha talat med olika Skandiaanställda. Per H hade på frivillig basis engagerat sig för att göra efterforskningar om Engström och försåg polisen med uppgifter om vad dessa skulle ha sagt till honom. Per H:s PM som är skriven för att tipsa polisen är daterad den 5 juni 1986.källa (s. 5)
När Per H själv hörs av polisen några dagar senare, den 9 juni, återkommer han till den påstådda uppgiften från Anna-Lisa G om Engströms återkomst vid 21-tiden. Och då pressar han den lite till och beskriver den som ”strax efter nio”.källa (s. 7)
Men Per H:s uppgifter om vad Anna-Lisa G sagt om tidpunkten stöds alltså inte av henne själv när hon hörs av Palmeutredarna dagen efter förhöret med Per H. Hon säger som vi vet att Engström kom in 20.10.
Spelar det då någon roll om Engström kom tillbaka 20.10 eller omkring klockan 21?
Ja, för den som vill driva hypotesen att han skulle vara mördaren kan det vara mycket intressant. Bakom Thomas Petterssons intresse för Per H:s version ligger nämligen hans tanke att Engström skulle ha varit vid biografen Grand vid 21-tiden och upptäckt Palme i samband med att denne kom dit. Och det skulle i sin tur ha triggat honom att börja förbereda sig för att skjuta statsministern.
Men den hypotesen fungerar inte alls om vi godtar Anna-Lisa G:s egna tidsuppgifter i polisförhöret – klockan 20.10, när Engström skulle ha återvänt till Skandia, var paret Palme fortfarande kvar i bostaden i Gamla Stan.
Å andra sidan kan spekulationen om att Engström varit vid Grand och träffat på Palme framstå som mer trolig om han helt förnekar att han varit ute för att äta middag. Och det är vad Thomas Pettersson har hävdat att Engström gör i förhöret från den 25 april.
I ett debattinlägg på min blogg skriver Pettersson:
”Skandiamannen uppger i förhöret [den 25 april 1986] att han inte varit utanför huset under kvällen. /…/ Det kan inte uteslutas att han faktiskt minns fel om middagsätandet, men särskilt troligt är det inte. När han får frågan sju veckor efter mordet har han aktualiserat mordkvällen ett antal gånger, både i polisförhör och i samtal med vänner och arbetskamrater.”källa
Thomas Petterssons hypotes är alltså: Engström mörkar sin middagsutflykt, den är känslig eftersom det var då han träffade på Palme och fick idén till mordet.
Men om vi nu går till förhöret med Engström och studerar det relevanta avsnittet, helst med ljudinspelningen till hands – vad får vi fram då? Vad säger egentligen Engström?
Vi går tillbaka till den punkt där han instämt i att Allan Bäckström kan avbryta honom. Då frågar Bäckström så här:
”Under den tidigare kvällen hade du varit på Skandia hela tiden, på ditt arbetsrum eller i huset?”
Frågan är tydlig. Han undrar om Engström varit inne på sitt kontor eller i alla fall i byggnaden i övrigt. Och han frågar inte om hela dagen, det han undrar om är ifall Engström hållit sig inne under kvällen – alltså den period som kan vara aktuell i relation till Palmemordet. Han använder som vi ser formuleringen ”under den tidigare kvällen” och det är rimligt att anta att han menar ”tidigare under denna kväll”, alltså innan Engström lämnar tjänsterummet för att åka hem.
Engström svarar kortfattat: ”Inte på den tidigare kvällen.”
Det vill säga: han hade inte varit på Skandia hela tiden under den tidigare delen av kvällen. Det är vad han faktiskt svarar. Och det går förstås utmärkt ihop med vad Anna-Lisa G kommer att uppge i ett polisförhör några veckor senare.
Bäckström fortsätter: ”Vad hade du gjort tidigare på kvällen? När började du arbeta?”
Här noterar vi att Bäckström ställer två frågor på en gång. Det är ett kardinalfel i såväl journalistiska intervjuer som polisförhör. Engström svarar:
”Du menar just den här kvällen?” med betoning på kvällen.
Bäckström bekräftar. Engström har alltså anledning att tro att Bäckström är intresserad av perioden när han började sitt arbetspass den här kvällen – inte när han började arbeta på morgonen eller efter lunch.
Engström svarar: ”Då har jag varit på mitt arbetsrum hela kvällen”. En rimlig tolkning av det svaret är att han varit på arbetsrummet hela tiden sedan han kommit tillbaka från sitt middagsätande. Utgår vi från att han kom in klockan 20.10 handlade det alltså om ett sammanhängande arbetspass på omkring tre timmar.
Bäckström försäkrar sig om att Engström är säker på sin sak: ”Det hade du varit?”
Engström bekräftar. Som svar på en ytterligare fråga om han sett ut genom fönstret och lagt märke till något svarar han nej och kompletterar med att han för övrigt inte hade utsikt mot Sveavägen.
Det är inte Engströms fel att inte poliserna klarat av att ställa särskilt tydliga frågor. Men han har, som vi ser, inte på något sätt förnekat att han varit ute och ätit middag.
Här är det alltså förhörsledarna som inte klarar av att vara exakta och tydliga. I det fortsatta förhöret finns det dock flera exempel på att Stig Engström inte heller är särskilt exakt.
På sidan 2 i förhöret finns till exempel en uppgift från Engströms sida som är uppenbart felaktig. Han säger, när han beskriver sin planerade hemresa att han ”är tvungen att springa till tunnelbanenedgången vid Kungsgatan eftersom tunnelbanenedgången vid Tunnelgatan stänger relativt tidigt på eftermiddagen”.
Så långt är det rimligt. Men när han sedan ska beskriva sin planerade hemresa heter det: ”Jag åker med tunnelbanan till Hötorget och så byter jag till linje Mörby, jag bor i Täby”.
Där har det blivit fel. Går han ner en tunnelbanenedgång vid Kungsgatan så är han på station Hötorget; han behöver inte åka dit. Han får sedan ta ett tåg till T-Centralen där han kan byta till tåget mot Mörby.
Det är ingen märklig felsägning, men det är en påminnelse om att Stig Engström, liksom andra människor, kan ha fel om småsaker.
Det är av värde att notera det, menar jag, därför att mycket av det som skrivits om Engström för att peka ut honom som statsministermördare har handlat om att leta fel – och där sådana finns eller verkar finnas har det tagits som intäkt för att han ljuger systematiskt.
En fråga där Engström anklagats för att ljuga – och ljuga med en strategisk avsikt – handlar om hans utstämplingstid.
På sidan 3 i förhöret säger han att han stämplar ut klockan 23.20. Det är också den uppgift som redan finns i i ett tidigare förhör med honom, den gången per telefon, från den 10 mars.
I protokollet från telefonförhöret står det: ”Fredagen den 28/2 1986 klockan 23.19 stämplade Engström ut från sin arbetsplats på Skandia, Sveavägen 44. Vid senare kontroll med fröken Ur har det konstaterats att stämpeluret gick 1 minut för sakta. Rätt tid skall således vara 23.20.”källa (s. 1)
Det var alltså Engström som tog upp att stämpeluret visade en minut fel. Han hade under lördagen den 1 mars varit i kontakt med en kollega, Roland B, som hade ansvar för kontroll av personalens arbetstider. Bakgrunden var att han ville ha sin utstämplingstid inför kontakter med polis och journalister.
En första fråga blir förstås: är det sant, som Engström säger, att stämpeluret gick en minut fel? Ja, det verkar det vara, för när Roland B hörs av polisen i juni 1986 bekräftar han den saken. Men han anger tiderna tvärtom mot Engström: stämpeluret hade visat 23.20, men rätt tid skulle vara 23.19.källa (s. 5) (Polismyndigheten meddelar i ett beslut, rörande det inspelade förhöret med Roland, att detta ”har vid eftersökningar i utredningsmaterialet inte kunnat påträffas”./red:s anm.)
I sin presentation den 10 juni utgår Krister Petersson från att det är Roland B som angett den rätta tiden. Men Petersson har aldrig visat någon dokumentation som bekräftar att så skulle vara fallet.källa
Faktum är att ord står mot ord. Och Engström som uppmärksammade polisen på att han hade en utstämplingstid och att stämpelklockan gick efter kom med sin uppgift nära i tid efter mordet. Det minskar risken för minnesfel från hans sida. Och om han skulle ha ljugit riskerade han att polisen kollade tiden med Skandia. Frågan om när mordet ägde rum var ju av uppenbart intresse inte minst i början av utredningen.
Frågan är inte oväsentlig eftersom den handlar om hur gott om tid Engström skulle kunna ha haft för att hinna skjuta Palme. Ju senare utstämpling, desto svårare blir det att argumentera för honom som gärningsman. Och eftersom stämpeluret inte angav sekunder bör den tid Engström angav, 23.20, tolkas som vad som helst mellan 23.20.00 och 23.20.59.
Om mordet ägde rum 23.21.30 blir det väldigt tidspressat för Engström som mördare, i synnerhet som han inte var ute på gatan direkt efter att han stämplat ut. Han måste efter utstämplingen passera entréhallen där väktarna sitter. Och båda väktarna som satt där har vittnat om att de samtalade med Engström i samband med att han gick ut.källa (s. 7), källa (s. 3)
Om Engström visste att utstämplingstiden egentligen var 23.19 måste han ha haft ett starkt skäl att ljuga. Och det uppenbara skälet borde i så fall vara att han på det sättet hoppades kunna skaffa sig ett alibi.
Med det i bakhuvudet, låt oss se om Engström i detta förhör från april 1986 verkligen bemödar sig om att göra just det – det vill säga: se till så att han har ett alibi.
Om att skaffa detta alibi är hans syfte bör han rimligtvis försäkra sig om att han inte levererar en version där kommer fram till mordplatsen för tidigt, alltså i tid för att mörda Palme. Vi får anta att hans föreställningar om mordtiden bygger på vad han hittat i Svenska Dagbladet, den tidning han prenumererar på. Där har uppgifterna varierat något de första veckorna, om än inte så mycket. Och de tider som angett ligger alla före den nu etablerade tiden som är ca 23.21.30. Den 2 mars skriver tidningen att Palme skjuts 23.21. Den 19 mars heter det att han skjuts 23.20. Och den 21 mars anges tiden igen som 23.21.
Engström bör alltså – om han är uppfylld av att skaffa sig ett alibi – se till att han i alla fall inte beskriver det som att han är framme vid mordplatsen före 23.21.
Men det han säger i förhöret i april vittnar inte alls om någon sådan ambition. Låt oss gå till det ställe där han tar upp sin utstämplingstid. Han har just sagt att han kontrollerat förhållandena kring tidpunkten för när han lämnade Skandia. Och på frågan om vad han då konstaterat säger han:
”Jo, att jag har stämplat ut 23.20, att det tar ungefär en tjugo, trettio sekunder för mig ifrån stämpelklockan och fram till platsen utanför Götabanken där jag befann mig när jag hörde skottet.” Han tillägger att han bara uppfattat ett skott. (Sidan 3.)
Det här är värt att stanna upp inför. Det gamla Skandiahuset är ombyggt och Skandias dåvarande entré finns det inte längre något spår av. Men entrén låg mitt på Skandiakvarteret och avståndet mellan entrén och Dekorimahörnan, alltså slutet på byggnaden, var nästan exakt 60 meter.
Götabanken låg ungefär 20 meter från Dekorimahörnan. När Engström kommer ut på gatan har han alltså 40 meter till Götabanken. Och innan dess har han mer än tio meter att förflytta sig inne i byggnaden, från stämpelklockan till entrédörrarna. Vi talar alltså om en sträcka på mer än 50 meter. Även om Engström – trots väktarnas uppgifter – inte alls stannade till och talade med dem är det mycket raskt marscherat om han skulle ha klarat den sträckan på 20-30 sekunder. Om vi utgår från Engströms uppgift att den riktiga utstämplingstiden var 23.20 plus ett okänt antal sekunder kan han alltså enligt egen uppgift ha varit vid Götabanken så tidigt som 23.20.20 och allra senast 23.21.29. (Den senare tiden om utstämplingstiden var 23.20.59 och det tog 30 sekunder för honom till Götabanken.) Väljer vi en mediantid av alla tänkbara tider hamnar vi på att han var vid Götabanken omkring 23.20.50. Fortsätter han i samma takt fram till mordplatsen skulle han med detta alternativ vara framme där strax efter 23.21, kanske 23.21.03 – det kan man inte kalla för ett alibi, snarare tvärtom.
Den rimliga slutsatsen är att Engström inte alls var ute för att skaffa sig ett alibi och att han inte heller hade ägnat särskilt mycket tid åt att bedöma hur lång tid det tagit för honom att förflytta sig från stämpelklockan till Götabanken. Att han inte heller ägnat någon större tid åt att kolla de aktuella avstånden visar sig i att han på sidan 4 säger att nummer 44 – Skandias entré – ligger ungefär 40 meter från korsningen, det vill säga Dekorimahörnan (inte 60 meter som det i själva verket rörde sig om).
Nästa omständighet som är av uppenbart intresse i förhöret handlar just om var det är sannolikt att Engström befann sig när mordet ägde rum – kan vi lita på att hans egna uppgifter är riktiga?
Om han var 20 meter från mordplatsen när Palme blev skjuten och om han fortsatte framåt i rask promenadtakt borde han ha varit framme vid Palme efter ungefär 13 sekunder. Kan det vara rimligt att han kom fram så tidigt? Vi återkommer till det. Men låt oss först notera att det i protokollet från telefonförhöret med Stig Engström från den 1 mars finns en helt annan uppgift om var han befann sig: ”Engström hade slutat arbetet för kvällen och hade just kommit ut på gatan när han hörde vad han uppfattade som en avgassmäll.”källa
Om denna smäll utgjorde tiden för mordet skulle han alltså ha befunnit sig utanför Skandias entré, 60 meter från mordplatsen, när Palme blev skjuten. Och om mordet ägde rum ungefär 23.21.30 är det rimligt att tänka sig att Engström om han rörde sig i normal promenadtakt var framme vid Dekorima ungefär fyrtio sekunder efter mordet. Kan det vara en mer rimlig tid?
Nu får vi ta protokollet från telefonförhöret den 1 mars med en viss nypa salt. En uppgift nedtecknad av en stressad polis under detta första dygn behöver ju inte vara helt korrekt. Kanske var Engström redan då inne på att han hörde en smäll när han var vid Götabanken – det kan helt enkelt ha blivit fel i förhörsutskriften.
Frågan är ändå – även om Engström hörde smällen först vid Götabanken – om det verkligen var skottlossning han hörde.
Engström framhåller i förhöret från april att han bara hör en smäll – inte två – och att han inte reagerar något särskilt över ljudet: ”Lite oljud är man ju van vid i centrala Stockholm”. Han nämner att han ofta brukar höra smällar från avgasrör men tillägger att det inte lät så utan snarare som en smällare, ”en liten snärtig historia”. (Sidan 4-5.)
Andra vittnen hörde två smällar med ett distinkt mellanrum mellan den första och den andra. Det, plus att Engström bara sa sig ha uppfattat vad han betecknade som ”lite oljud” gör att det finns skäl att fråga sig om det verkligen var så att han hörde skottlossning när han befann sig vid Götabanken, bara tjugo meter från mordplatsen. Kanske var det en bildörr som smällde igen eller något annat.
En tänkbar variant är i så fall att han just kom ut från Skandia när mordet begicks, precis som det står i telefonförhöret. Det skulle kunna peka på att han hörde det andra, men inte det första, skottet. Eller så kanske mördaren hade skjutit båda skotten alldeles innan Engström kom ut så att han aldrig hörde något av dem.
Det alternativet framstår onekligen som ganska sannolikt om vi ska ta till oss det inslag i Engströms berättelse som går ut på att han egentligen inte förstår att något har hänt förrän han är framme vid den liggande Palme.
Inte ens då förstår han situationens allvar, får vi veta i aprilförhöret: ”Min första tanke är att det är någon ur det så kallade A-laget som har lagt sig i horisontalläge”, alltså att det han ser är en utslagen berusad man som inte kan stå på benen.
Hurdan var då situationen runt den liggande mannen? Engström såg en dam som var nere på knä och som ”bad att någon skulle hjälpa till att skaffa en ambulans väldigt fort”. Han fick senare klart för sig, säger han i förhöret, att damen var Lisbeth Palme. Omkring den liggande mannen befann sig också en ung flicka och en ung man. Engström säger att ”de båda fanns framme alldeles före jag kom fram”. (Sidan 5-6.)
Det framgår av förhöret i övrigt att Engström här syftar på Anna Hage och Stefan G, de två unga personer som var mest engagerade i livräddningsarbetet. (Anna Hage var vid tillfället 17 år och Stefan G 22.)
Låt oss notera: Engström menar alltså att han inte såg när Anna och Stefan kom fram till den liggande mannen; de fanns redan där. Han bör egentligen inte kunna ha någon uppfattning om hur länge de funnits på plats utöver sin egen uppskattning att han hörde skottlossningen när han själv var vid Götabanken.
Det här är, kan vi notera, en ytterligare indikation på att Engström inte gärna kan ha varit vid Götabanken vid tiden för mordet. Under den korta tid det bör ha tagit för honom att förflytta sig den sträcka på tjugo meter som var kvar fram till mordplatsen, omkring 13 sekunder, kan knappast Anna och Stefan hunnit fram till Palme.
När Palme blir skjuten sitter Stefan i en taxi på väg söderut på Sveavägen. Den har stått och väntat vid rött ljus i korsningen med Tunnelgatan. Taxichauffören som observerar skottlossningen gör en u-sväng och stannar vid mordplatsen, Stefan och de andra passagerarna beger sig ut. Stefan försöker ge Palme konstgjord andning. I det sammanhanget observerar han Anna Hage som nu också kommit till platsen och som börjar med hjärtmassage.
Anna Hage har suttit i en annan bil, en som kommit söderifrån. Vid rödljuset vid Tunnelgatan har hon sett en liggande man. Hon bestämmer sig för att försöka hjälpa till. Samtidigt som hon kliver ur bilen tillsammans med väninnan Karin J ser hon en man som springer in på Tunnelgatan. När Anna kommer fram är redan Stefan på plats vid Palmes huvud. Det är svårt att tänka sig att det har gått mindre än trettio sekunder efter skotten när både Anna och Stefan är framme vid Palme. Och det kan ha varit mera.
Anna och Stefan fortsätter i själva verket med livräddningsåtgärder tills en ambulans kommer till platsen. Stefan uppger i ett tidigt förhör att han tror att den kom efter två minuter. I själva verket bör det ha tagit lite längre tid. Den första ambulansens ankomst (det kom två) var sannolikt omkring 23.26. Den kom i alla fall fram först sedan kommissarie Gösta Söderströms polisbil och därefter Södermalmspiketen kommit till platsen.
Den exakta tiden spelar inte så stor roll för vårt resonemang. Det väsentliga är att det är osannolikt att Engström kom fram så tidigt som han själv vill göra gällande i förhöret. Och han kan i själva verket ha anlänt till platsen först en minut eller mer efter mordet.
Engström berättar att han funderar en stund på om han själv ska lägga sig i. När han först ser den liggande mannen förstår han, som vi varit inne på, inte situationens allvar. Han överväger att springa vidare och överlåta åt andra att hjälpa till. Men så ser han blodet och inser att han borde använda sina kunskaper från en kurs i första hjälpen som han gått. Han säger att han är med och försöker lägga den liggande mannen i framstupa sidoläge så att blodet ska rinna undan och andningsvägarna bli fria.
Kan det vara så att han deltar i livräddningsarbetet? Det vi kan konstatera är i vilket fall att i den mån han gör några insatser är de inte av den omfattningen att hans närvaro sätter några tydliga spår i vare sig Annas eller Stefans minne.
Men det behöver inte betyda att han ljuger. Det kan mycket väl vara Engström som förekommer i det här avsnittet av ett förhör med Anna där hon berättar om sina livräddningsåtgärder:
”Det var någon som började rycka i benen eller någonting, i Olof Palmes ben, och då sa jag det att han låg så bra som han låg. Och så sa jag nånting ’Vad håller du på med?’, för jag var ju så inne i mitt arbete. Men då tittade jag bara på armarna liksom att ’vad håller du på med?’ och sen så fortsatte jag.”källa (s. 15)
Av det sista förstår vi att Anna inte observerade ansiktet på den person som störde henne i återupplivningsförsöken.
Hennes väninna, Karin J, som likt Anna hörs den 2 april, har en egen minnesbild som också den kan handla om Engström. Hon berättar om att personer som samlats frågade vad som hänt och tillägger: ”Sen så var det någon som sa ’Jag vet att han ska ligga i framstupa sidoläge, varför gör ni så här?’”.källa (s. 7)
Om båda dessa observationer – eller en av dem – handlade om Engström kan han mycket väl ha gjort någon sorts insatser, i handling eller i ord.
Vi kan samtidigt konstatera att hans egen beskrivning av sina livräddningsinsatser tycks ha en tendens att växa med tiden.
I det första förhöret med Engström från den 1 mars hittar vi just inte mer än att ”någon låg på marken” och att ”det var folk omkring denne”.
I nästa förhör, från den 10 mars, säger Engström lite mer preciserat att det fanns en ung kvinna och en ung man framme vid den liggande Palme. Och att ”Palme vändes till framstupa sidoläge”. Fortfarande finns dock inte minsta antydan om att han gjort något åt den saken själv.källa
I tredje förhöret, från den 11 mars, står det rent allmänt att han ”började hjälpa till” men inte med vad. Förhörsutskriften ger intryck av att det handlade om någon sorts medicinsk hjälp eftersom det i sammanhanget står att han är gift med en sjuksköterska och själv har fått viss utbildning i första hjälpen. Han uppger att han noterade att det kom blod ur offrets mun och näsa ”varför sidoläge föreföll det enda [han] kunde tänka sig att själv ge sig på.”källa
Det står dock inte uttryckligen att han själv verkligen deltar i något arbete med att vända på Palme.
Men i fjärde förhöret, det som nu finns tillgängligt även som ljudfil, heter det däremot: ”Flickan tar pulsen och vi två andra vi försöker att få den här personen som visade sig vara Olof Palme i framstupa sidoläge för att blodet skall kunna rinna undan.” (Sidan 6.)
De tidigare förhören finns bara tillgängliga i sammanfattad form. Det är alltså möjligt att Engström sa mer om sina insatser redan där. Men om vi alls kan se en trend så går den i riktning mot att han placerar sig mer och mer i centrum för händelseförloppet, att han mer och mer framställer sig som en handlingskraftig medborgare.
Det är lätt att tänka sig att Engström har en tendens att dramatisera och ge sig själv en viktig roll. Han ger intryck av att ha varit närmare skottlossningen än vad som är sannolikt. Och han förgyller de egna livräddningsinsatserna som kanske var anspråkslösa.
Detta går i så fall väl ihop med andra kända exempel på att han velat bli uppmärksammad. Redan under lördagen såg han till att bli intervjuad i sitt hem av Svenska Dagbladet.källa Och senare såg han till att komma med i Sveriges Televisions Rapport sedan han besviket konstaterat att han inte kallats att delta i en rekonstruktion på Sveavägen.
Den som vill kan rynka på näsan åt den sidan av Engströms personlighet. Men det finns många människor som tycker om att stå i rampljuset. Och – vilket är av större intresse i det här sammanhanget – Engströms förmodligen överdrivna beskrivning av sina insatser är inte ett beteende som skulle vara gynnsamt för en mördare som hoppas att undgå upptäckt.
Redan innan Engström engagerar sig i livräddningen – på vilken nivå han nu gör det – har han dock gjort en observation av annat slag. När han sett sig om för att bilda sig en uppfattning om situationen har han också tittat in i gränden: ”Och när jag får blicken bort mot Luntmakargatan så ser jag siluetten utav en person som står alldeles stilla i en 5-6 sekunder och tittar väldigt intresserat bort mot vårt håll där vi står, vid Sveavägen. Han står så där förvånansvärt stilla och gissningsvis en 5-6 sekunder minst och tittar åt vårt håll”. (Sidan 7.)
Engström bekräftar som svar på förhörsledaren Bäckströms frågor att han ser personen bra eftersom denne är placerad mot den ljusa väggen på fastigheten Luntmakargatan 14 – det så kallade ”kulturhuset” – och eftersom platsen är väl upplyst. Han placerar alltså personen i nordöstra hörnet av korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan. Och han ger också i detta förhör en tydlig beskrivning av den gestalt han ser: en yngre person i 25-30-årsåldern med ”något relativt fylligt på överkroppen” och ”rätt så smala” ben och rätt mycket hår på huvudet. (Sidan 12). Hans beskrivning stämmer mycket väl in på vittnet Lars J som vid tidpunkten är 25 år och har en ganska stor burrig frisyr. Mordkvällen är Lars klädd i en bullig täckjacka och jeans vilket gör att benen framstår som rätt smala i förhållande till överkroppen.
Hörnan vid ”kulturhuset” är verkligen synlig från Sveavägens trottoar för en person som står strax norr om den liggande Olof Palme. Inne på Tunnelgatan skyms visserligen en stor del av sikten av uppställda byggbaracker. De står uppställda mitt i gatan, nästan framme vid Tunnelgatan. På vardera sidan om dem finns dock passager av ett par meters bredd. Den som befinner sig framme vid den döde Palme (mitt för den vänstra passagen) kan se ända fram till Luntmakargatan till vänster om barackerna och kan också se ”kulturhuset” med dess ljusa fasad. Om Lars J befinner sig där kan någon som står vid den döde Palmes fötter förvisso iaktta honom. Ifall Lars i stället skulle befinna sig i eller mitt för passagen till höger om baracken skulle han knappast vara synlig från själva mordplatsen, i alla fall inte om han står långt bort från Sveavägen, på eller nära Luntmakargatan.
Då uppstår förstås frågan: stod Lars J verkligen på den plats där Engström angett, stod han så att han var synlig från mordplatsen? Om så inte var fallet uppstår förstås utrymme för en tolkning som de som vill peka ut Engström som statsministermördare fastnat för, att han i själva verket såg Lars under andra omständigheter, nämligen under sin flykt efter att ha skjutit Palme.
I aprilförhöret med Engström ifrågasätts hans observation på ett lite annat sätt. Allan Bäckström säger att Engström i början trott att det var vittnet Lars han sett men att han tydligen senare fått klart för sig att det inte kan vara Lars.
Engström svarar att det inte riktigt stämmer. Han menar bara att det finns en osäkerhet. Han har nämligen talat med en tidningsreporter som sagt att Lars befunnit sig till höger om baracken medan mördarens flyktväg var till vänster om baracken. Därför, menar Engström, kan det eventuellt vara mördaren som han sett. (Sidan 7.)
Och här är vi framme vid något som har dragits fram som komprometterande för Engström.
Låt oss till en början konstatera att det är osannolikt att hans uppgifter om sin observation skulle kunna handla om mördaren. Tar vi Lars J:s uppgifter på allvar finns det inget underlag för att mördaren under sin flykt stannade upp och ställde sig att titta bort mot Sveavägen. Och om det är så att Lars i själva verket stått vid Luntmakargatan till höger om barackerna så låter det inte som om Engström bör ha kunnat se honom från Sveavägen. Då är hans iakttagelse uppdiktad.
Lars Larsson som lanserade teorin om Engström som gärningsman i sin bok Nationens fiende från 2016 har med just uppgiften om att Lars stod längst bort i den högra passagen och ser det som en tung bevispunkt mot Engström. Han skriver att Lars är ”möjlig att se bara i en mycket smal vinkel om man befinner sig på mordplatsen och inte går förbi barackerna” (Lars Larsson: Nationens fiende, Books on Demand 2016, s. 284-285.)
Thomas Petterson är inne på samma sak i sin uppmärksammade artikel om Engström i tidskriften Filter. Om Lars J skriver Thomas Pettersson att inga av de verkliga vittnena på Sveavägen hade sett Lars: ”skymd av byggbarackerna på Tunnelgatan hade han undgått allas uppmärksamhet”. Bara Engström hade beskrivit honom.källa
Även här placeras alltså Lars J på en plats i den högra passagen, precis som reportern som Engström nämner varit inne på.
Hur var det då?
Lars J beskriver mycket tydligt var han befunnit sig under olika delar av händelseförloppet, särskilt när han hörs den 4 april 1986. Han har kommit gående Luntmakargatan norrifrån till han kommit fram till korsningen med Tunnelgatan. Där har han tagit några steg in på Tunnelgatan i riktning mot Sveavägen och då befunnit sig på Tunnelgatans södra sida så att han befunnit sig mellan husväggen och byggbaracken – alltså nära Luntmakargatan i den högra passagen från Sveavägen räknat. Så hör han två skott och när han tittar mot Sveavägen genom den smala passagen ser han en person falla framåt. I ett tidigare förhör, från den 4 mars, har Lars förklarat att den fallande mannen hade varit dold av barackerna så länge han stått upp. Det var först när han föll som han blev synlig för Lars.
Det här är en rimlig beskrivning av vad Lars bör ha sett utifrån sin position stående i det vi kallar den högra passagen. Och det betyder att så länge han står kvar där bör han inte vara synlig för någon som står strax norr om den liggande Palme.
Ur Krister Peterssons powerpointpresentation om vittnet Lars J:s position
Strax därefter hör han någon som springer in på Tunnelgatan på andra sidan barackerna, alltså i det vi kallar den vänstra passagen. När den springande mannen hunnit fram till Luntmakargatan ser Lars honom snett bakifrån. När mannen korsat Luntmakargatan och fortsatt i riktning mot trapporna dröjer det inte länge innan Lars förlorar honom ur sikte igen, Nu skyms nämligen mannen bakom något som Lars kallar en barack och som står på Tunnelgatan öster om Luntmakargatan, alltså nära trapporna.
Polisfotona från mordplatsen visar att det inte är en byggbarack utan ett enkelt skjul täckt med presenning som innehåller en container. Den flyende mannen passerar till vänster om det skjulet och blir därmed osynlig för Lars i den position han haft tills nu.
Lars berättar i aprilförhöret att han själv i det här läget sneddar över Luntmakargatan och då kan se mannen igen. Mannen springer uppför trappan ”med två, tre trappsteg i taget”.
Och nu befinner sig Lars alltså i korsningens nordöstra hörn, just vid ”kulturhuset”. Han beskriver hur han i den här situationen vänder sig mot Sveavägen för att se vad som händer där. Nu kan han se i riktning mot mordplatsen genom vad vi kallat den vänstra passagen från Sveavägen räknat. Han funderar på om han ska bege sig dit för att hjälpa till, men han ser att det kommer andra hjälpande människor. Lars bestämmer sig för att i stället följa efter mannen men väntar för säkerhets skull med att göra det tills denne passerat trappans krön.
Det finns filmer, upplagda på Youtube, som gjorts med Lars på senare tid. Där visar han tydligt sina positioner.källa, källaMen de finns alltså beskrivna av honom i förhör redan kort efter mordet.källa (s. 1), källa (s. 15-21, 40)
Lars kunde, som vi noterade, från den position dit han förflyttat sig se människor som började med livräddningsarbetet. Det fanns alltså ingenting som skymde sikten. Och det gör Stig Engströms iakttagelse högst rimlig. Till det ska läggas att Lisbeth Palme i flera förhör talat om en observation hon gjort av en man som stått en bit in på Tunnelgatan och tittat mot mordplatsen.källa (89-01-26, s. 1-2), källa (s. 11-12, 33-34) Det kan knappast vara någon annan än Lars J.
Inte desto mindre ägnade sig Krister Petersson på sin presskonferens åt underkänna Engströms uppgift om sin iakttagelse. Det var han förstås tvungen till om han skulle göra troligt att Engström var mördaren.
Till skillnad från Lars Larsson och Thomas Pettersson hade dock åklagaren insett att Lars måste ha varit synlig från Sveavägen. Krister Petersson illustrerade faktiskt sin framställning med en powerpointbild som visade att han förstått att Lars flyttat till hörnet vid Kulturhuset från sin ursprungligen undanskymda plats. Men Petersson envisades ändå med att Engström inte sett Lars från en position som vittne vid Dekorimahörnan och motiverade det bara med att andra personer inte bekräftat att de sett Engström där.
I ett anfall av retorisk generositet erbjöd Petersson en alternativ hypotes, att Engström i själva verket befunnit sig på andra sidan Sveavägen men velat göra sig mer intressant genom att placera sig på mordplatsen – i princip skulle han kunna ha sett Lars från motsatta sidan gatan. Men i samma ögonblick som åklagaren lade fram hypotesen avfärdade han den: om Engström varit på Sveavägens västra sida skulle hans utsikt in mot Tunnelgatan ha varit skymd av bilar som stannat vid mordplatsen.källa
Oavsett styrkan i åklagarens resonemang om dessa bilar kan vi väl konstatera att det inte fanns några egentliga skäl att överväga att Engström skulle ha befunnit sig på andra sidan Sveavägen. Vad som står emot varandra är Engströms egen berättelse om att han var ett vittne på själva mordplatsen och hypotesen att han var den flyende mördaren.
Men att Engström inte skulle ha varit sedd av andra vittnen är en slutsats som faktiskt inte har täckning i materialet. Till att börja med kan vi konstatera att polisen inte alls systematiskt frågade ut vittnen om vilka andra personer de lagt märke till på mordplatsen. Det skulle ha behövt göras. Och det skulle ha behövt göras så tidigt som möjligt. Det är mer eller mindre omöjligt att reparera den bristen i efterhand.
Om någon som kände Stig Engström funnits på plats som vittne hade det förstås varit av värde även med ett sentida vittnesmål om saken. Det skulle ha haft stor betydelse om personen, även om uppgifterna kom åratal efteråt, hade sagt : ”Jag var där, och det var Stig också!” eller motsatsen: ”Jag var där, men Stig var inte där!”.
Men något sådant vittnesmål finns inte.
Nu finns det ett par andra vittnesmål som brukar nämnas som exempel på observationer av Engström. Det ena är från ”chevamannen” Leif L. Han har på senare tid framträtt och bestämt avvisat att Stig Engström skulle vara mördaren. I Expressen sa han i februari 2020 om Engström:
”Han kommer från Skandiahållet ungefär tre minuter efter mordet. Han pratar med någon, sen springer han in i gränden och det är det sista jag ser av honom.”
Leif L säger sig vara ”absolut helt hundra” på att det var Engström han såg, ”med keps, långrock och handväska”. Han tillägger: ”Jag har sett att han själv har sagt att han var bland de första på platsen men det är helt galet.”källa
Här finns till och med stöd för Engströms egen uppgift om att han sprang in i gränden. Men Leif L:s uppgifter är förstås från lång tid efter mordet.
Av större intresse är kanske uppgifterna från Leifs passagerare Jan A. Den 14 maj 1986 får denne under ett förhör se foton på ett antal personer och blir ombedd att säga vilka han känner igen som vittnen på brottsplatsen. Han pekar ut Engströms foto och säger att han har en minnesbild av en man som är ”välliknande” detta foto.källa När Jan A hörs i tingsrätten i Palmemålet 1989 berättar han om att han på brottsplatsen samtalade med en ”äldre man”, i ”50-60-årsåldern” som hade keps.källa (s. 8-9)
Det här bör inte betraktas som avgörande bevisning för att Stig Engström fanns med som vittne på brottsplatsen. Leif L och Jan A kan givetvis ha tagit fel. Men låt oss ägna oss åt en lite mer övergripande fundering kring förutsättningarna för att andra skulle ha kommit ihåg Engström.
På mordplatsen under minuterna närmast efter mordet befann sig – förutom polis och ambulanspersonal – mer än tjugo personer. Stig Engström själv uppehåller sig i detta långa förhör framför allt vid fyra personer förutom den döde statsministern: Lisbeth Palme, Anna Hage, Stefan G och Lars J. En del andra personer finns antydda i förhöret, men de flesta kommenterar han inte alls.
Beror det på att Engström bara fabulerat – är det konstigt att han inte har mer eller mindre fullständig koll på vilka andra personer som var där?
Nej, det är nog inte alls konstigt. Det är nämligen ungefär likadant med andra vittnesberättelser. De som var där ägnade sig inte åt att systematiskt registrera övriga närvarande personer, de hade fokus på Olof, Lisbeth, livräddningsåtgärderna och polisens respektive ambulanspersonalens insatser. Det finns andra vittnen som inte syns i några fler berättelser än den de lämnat själva eller i vittnesmålen från dem som de var där i sällskap med.
Inget annat vittne har tydligt berättat att syskonen Per och Christina W var på platsen; det tycks som om det bara är de själva som kommit ihåg varann. Två av de personer som kom till platsen tillsammans med Stefan G – Bengt I och Anders E – är bara omnämnda av andra som kom dit tillsammans med dem. Ingen utom Yvonne N har nämnt hennes bekant Ahmed Z – och tvärtom, det är bara han som minns henne. Ett vittne som kom till platsen ensam, Bengt P, är det ingen annan som verkar komma ihåg. (Tack till Anders Olsson för denna sammanställning i en kommentar på min blogg.)
Att Engström inte framträder tydligt i andra vittnesmål säger därför inte mycket. Och att just Stig Engströms närvaro bland vittnena på mordplatsen blivit så hårt ifrågasatt kan väl närmast förklaras med en omständighet: att Engström mer än andra vittnen lyft fram sig själv.
Hans egen berättelse tenderar helt enkelt att göra honom till en central aktör på platsen: han deltar i livräddningen, han pratar med Lisbeth och får ett signalement på mördaren, han informerar polisen om mördarens flyktväg och han gör senare ett försök att få tag i de poliser som gett sig iväg för att ge kompletterande information.
Allt det han säger om var och en av sina insatser kan mycket väl ha någon sorts motsvarighet i verkligheten.
Var han på plats hörde han säkert Lisbeth säga saker – andra vittnen berättar att hon talade mycket och intensivt.
Och tittar vi på vad Engström specifikt uppger att hon meddelar handlar det framför allt om tre saker: hon anger mördarens flyktväg genom att peka in mot Tunnelgatan, hon berättar att hon själv också blivit skjuten och hon säger att gärningsmannen hade en mörkblå täckjacka. Allt det stämmer bra med vad Lisbeth tar upp när hon hörs den 1 mars: i samband med det andra skottet kände hon att det brände till på ryggen, mördaren flydde in på Tunnelgatan och hon uppfattade det som att han hade en blå täckjacka.källa (s. 2)
Kanske riktade hon även någon replik direkt till Engström.
Stämmer det att Engström sedan pekade ut mördarens flyktväg för de anländande poliserna? Vittnesuppgifterna från platsen tyder på att det förmodligen var flera personer som pekade ut för polisen åt vilket håll gärningsmannen försvunnit. Engström kan i så fall ha varit en av dem.
Är det riktigt som Engström säger i förhöret, att han försökte få tag i de poliser som sprungit in i gränden för att ge dem information om gärningsmannens signalement?
Ingen tycks ha uppmärksammat att han sprungit in på Tunnelgatan för att göra något sådant. Men hur säkert är det att någon ska ha noterat det?
I sin bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen redovisar Lars Olof Lampers vad ett av Sveavägsvittnena, Per W (som i boken uppträder under signaturen ”Thomas Svensson”), berättat för honom: att han själv påbörjat ett förföljande efter gärningsmannen och sprungit in i gränden men gett upp vid Luntmakargatan.
Lampers har också hittat en förhörsuppgift från kommissarie Söderströms chaufför Ingvar Windén om att denne vid ankomsten till mordplatsen gjort samma sak. Windén berättar att någon eller några personer uppgett att gärningsmannen sprungit in på Tunnelgatan. Han hade då själv börjat springa in i gränden men insett att han saknade signalementsuppgifter och hade därför snabbt återvänt till folksamlingen.källa (s. 3-4) Det här skulle, som vi förstår, ha varit innan gruppen från Södermalmspiketen samlat gav sig av efter mördaren (Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, Storytel Publishing 2021, s. 40).
Varken Per W:s eller Ingvar Windéns uppgifter kan avfärdas utan vidare trots att de inte avspeglas i andras vittnesmål och är lämnade betydligt senare än Engströms. De pekar i så fall båda två på att det inte är säkert att det väckte någon egentlig uppmärksamhet om en eller annan person, inte ens en ensam polis i uniform, gjorde ett försök att bidra till spaningarna genom att ge sig en bit in på Tunnelgatan.
Det finns i alla fall i Engströmförhöret från april en omständighet som tycks peka på att han var borta från Sveavägen en stund för att sedan återkomma. Och det är när han berättar om hur han får veta att det är Olof Palme som är skjuten.
Själv säger han att han får höra vem mordoffret är sedan han kommit tillbaka från sin språngmarsch in på Tunnelgatan. En ung kvinna – han föreställer sig att det är samma unga kvinna som arbetat med livräddningen – frågar honom: ”Vet du vem det är dom har skjutit?”. Engström säger att han inte har en aning. Hon säger att det är Olof Palme. Han undrar om hon skojar och hon svarar: ”Nej du, sådant skojar man inte om.” Då slår det honom att ”den här lilla söta gumman” som stått på knä vid den skjutne faktiskt skulle kunna ha varit Lisbeth. (Sidan 11.)
Redan i förhöret den 10 mars har Engström förklarat att han återkommer till Sveavägen i samband med att den skjutne lastas in i ambulansen. Det tyder på att han kan ha varit borta från platsen just när Lisbeth säger till kommissarie Söderström att det är Olof Palme som är brottsoffret. Det förefaller vara först då som den saken blir klar för de närvarande. Om Engström varit iväg just då är det logiskt att han missat det.
Några sammanfattande ord: ingenting i Engströms berättelse i detta förhör är av ett sådant slag att det avslöjar honom som en statsministermördare.
Vi vet sedan tidigare att Krister Petersson inte kunde koppla samman honom med ett vapen, inte kunde förse honom med ett motiv och inte heller kunde presentera en gärningsbeskrivning.
Det där sista – gärningsbeskrivningen – är inte det minst viktiga. Det krävs rimligtvis en förklaring till hur det kom sig att den vanligtvis fredlige Engström plötsligt klivit ut på gatan med ett laddat vapen i just det kritiska ögonblicket, hittat Palme och skjutit ihjäl honom. Och någon sådan förklaring gav inte Petersson.
En annan sak framstår också som svårbegriplig: om Engström verkligen var Palmes mördare, varför skulle han då skapa en historia fylld av detaljer om vad han gjorde på mordplatsen, en historia som han inte kunde vänta sig att få bekräftad av vittnena som fanns där? Och varför skulle en mördare som ville undgå upptäckt inte bara komma med sina detaljerade uppgifter till polisen utan också uppvakta nyhetsmedia med dem?
Sanningen är att om Stig Engström inte själv hade sökt uppmärksamhet finns det ingenting som säger att hans namn över huvud taget skulle ha förekommit i Palmeutredningen.
Den som vill vara elak kan säga att det är Engströms eget fel att han kom att bli uthängd som mannen som sköt Olof Palme: han försökte göra sig märkvärdig och så gick det som det gick.
Men det är förstås en djupt orättvis tanke: ingen ska väl behöva pekas ut som statsministermördare bara för att han eller hon framhållit sig själv som ett exemplariskt och handlingskraftigt vittne och kanske förgyllt sina egna insatser en bit?
Som vi har sett finns det med största sannolikhet felaktigheter i den berättelse Engström lämnar under detta timslånga förhör.
Men de två väsentliga frågorna är: tror han att han återger vad som faktiskt hände? Och stämmer huvuddragen i hans berättelse? Det vill säga: kom han till mordplatsen när Palme låg där och livräddningsarbetet hade inletts? Såg han från sin position på Sveavägen vittnet Lars J inne i gränden, alldeles innan Lars gav sig uppför trappan för att förfölja mördaren?
Enligt min mening är svaret på dessa frågor: ja, troligen. Det är den enklaste och rimligaste förklaringen.
Andra – till exempel Palmeåklagaren Krister Petersson – har tolkat Engströms berättelse som ett stort bedrägeri.
Utöver de sakargument som kan vridas och vändas har vi alltså nu själva ljudinspelningen med Engströms egen röst. Närmare honom än så kommer vi inte. Kan denna inspelning hjälpa till att avgöra vilket alternativ som är det mest sannolika?
Svaret på den frågan ligger hos lyssnaren.
Gunnar Wall
Gunnar Wall inbjuder till diskussion om denna text på sin blogg.
Brottsbalkens och grundlagarnas bestämmelser om förbud mot hets mot folkgrupp tillkom efter andra världskriget, under vilket antisemitisk propaganda stundom hade kunnat betraktas som förargelseväckande beteende – se t.ex. SvJT 1942 ref. s. 83, om den ökände antisemiten Einar Åberg. I förarbetena står att grunden för bestämmelsen är ”det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse” (SOU 1944:69, s. 228). Förbud mot uttalanden om andra folkgrupper än den svenska var dock inte någon nymodighet, även om motiven må ha varit annorlunda.
Enligt 1810 års tryckfrihetsförordning ansågs som ”missbruk af Tryckfriheten” bl.a. att sprida ”[s]mädliga, förklenliga och osämja med Fremmande Magter tydligen åsyftande omdömen och yttranden om samtida Nationer och Stater, med hwilka Riket är i fredligt förhållande, om deras warande Öfwerhet, Regering och Regeringssätt, Höga Embetsmän och Sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag och underhandlingar”. I 1734 års missgärningsbalk (6 kap. 5 §) fanns en bestämmelse om straff för den som ”i ondt upsåt dichtar, eller sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet, eller kommer thermed almänt buller och owäsende åstad”. I september 1809 avträdde Sverige efter det s.k. finska kriget, Finland till Ryssland. Den 15 oktober 1810 kom Karl XIII ut med en förklaring över missgärningsbalkens bestämmelse, som regenten inte ansåg förändrad genom den nya tryckfrihetsförordningen. Författaren eller, om denne var anonym, boktryckaren, skulle genast gripas om det i en tryckt skrift förekom yttranden ”öfwer främmande Folkslag och deras Regeringar, med hwilka Riket är i fredligt och wänskapligt förhållande” som tryckfrihetskommittén förklarar tydligt förråder den brottsliga avsikten att hos sådan makts undersåtar väcka och underhålla missnöje med dess regering och regeringssätt, eller innehåller rykten och berättelser om sådan makts regering eller sändebud som enligt kommittén är att anse ”såsom förklenlige och til missämja ledande”. ”Förklaringen hade tillkommit på grundlagsstridigt sätt och föranletts av den diplomatiskt ovälkomna agitationen för Finlands återerövrande”, uppger Gunnar Olsson i artikeln Diplomatisk kvarstad och konfiskation 1810-1939, Statsvetenskaplig tidskrift 1944, s 231. Några motiv att i egentlig mening skydda några folkgrupper kan som synes inte skönjas, utan ordningsskäl synes ha legat i förgrunden.
Ett ännu tidigare exempel finns dock på vad som skulle kunna ses som ett embryo till ett hetsförbud. I ett utkast till 1766 års tryckfrihetsförordning, landets första, angavs i 3 § att det var förbjudet att ”i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag”, men, som Thomas von Vegesack skriver i Smak för frihet: Opinionsbildningen i Sverige 1755-1830 (2 uppl., Falun 2001, s. 45) ”detta tidiga exempel på antirasism ströks”. Förbudet i den slutliga förordningen kom endast att röra angrepp mot utländska kungar och regenter och deras närmaste släktingar (se 3 §).
”Så ware ock ingen tillåtit, at i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag …”
Ett gästinlägg av sekretessjuristen Benjamin O J Boman.
I förrgår meddelades en dom i Högsta förvaltningsdomstolen, av klart principiellt intresse.
En kommunal nämnd hade avslagit en begäran om utlämnande av vissa handlingar, med hänvisning till sekretess. Kammarrätten hade, efter överklagande dit, rekvirerat in (”lånat”) handlingarna. Efter sitt avgörandet hade rätten sänt handlingarna åter till nämnden.
Klaganden gav sig inte, utan begärde att kammarrätten skulle hämta in handlingarna från nämnden och lämna ut dem. Med hänvisning till ett rättsfall angav domstolen att handlingarna aldrig varit allmänna hos den, och avslog begäran. Rättsfallet gällde handlingar som skickats till domstol för prövning av huruvida de var allmänna eller inte; handlingarna ansågs inte allmänna hos domstolen genom detta förfarande. Avgörandet var inte helt okontroversiellt, och grundade sig bl.a. på en analog tillämpning av grundlag.
Högsta förvaltningsdomstolen ser dock på den i det aktuella situationen på ett helt annat sätt. Rättsfallet avser ”en annan situation än den som är aktuell i detta mål”, skriver man. ”De i målet aktuella handlingarna – som var allmänna handlingar hos nämnden – har under kammarrättens handläggning av mål nr … varit förvarade hos och inkomna till domstolen, och har därmed utgjort allmänna handlingar där fram till dess att de återsändes till nämnden i samband med att målet avgjordes”, uttalar man sedan. Eftersom handlingarna dock inte fanns kvar hos kammarrätten när de begärdes ut, var de inte längre allmänna handlingar där då, och överklagandet avslogs.
Högsta förvaltningsdomstolensdom innebär alltså att handlingar som skickas för sekretessprövning till domstol blir allmänna handlingar där. Detta innebär att domstolen ska göra en självständig sekretessprövning med den skyndsamhet som grundlagen kräver, om handlingarna begärs ut därifrån. Rimligen måste kammarrätterna i konsekvens härmed pröva sekretessmål mycket mer skyndsamt. En annan konsekvens är att alla sekretessfrågor som idag stannar på kammarrättsnivå på grund av reglerna om prövningstillstånd kan lyftas till Högsta förvaltningsdomstolen, genom att till kammarrätt rekvirerade handlingar begärs ut och kammarrättens beslut överklagas. När kammarrätten nekat utlämnande som första instans – vilket här skulle bli fallet om sökanden begär handlingarna från rätten – krävs nämligen inte heller något prövningstillstånd för prövning i högsta instans. Envar skulle således ha rätt att få alla sekretessfrågor prövade i Högsta förvaltningsdomstolen.
Det kan, trots att professor Ulrik von Essen var ett av de justitieråd som deltog i avgörandet, klart ifrågasättas om detta är genomtänkt. Domen har meddelats i s k tresits, dvs. av tre och inte av fem justitieråd, och lär förpassas till HFD-årsbokens notisavdelning. Det kan vidare ifrågasättas om inte allt det principiellt intressanta i avgörandet är ett s.k. obiter dictum, dvs. ett yttrande vid sidan om saken. Det hade nämligen räckt med konstaterandet att kammarrätten inte förvarar de aktuella handlingarna, för att saken skulle vara avgjord. Någon anledning att uttala sig om huruvida handlingarna vid någon tidigare tidpunkt än tillfället för begäran varit allmänna, fanns inte. Avgörandets prejudikatsvärde kan alltså med fog ifrågasättas.
(Man kan visserligen konstatera vad Högsta förvaltningsdomstolen i RÅ 2004 ref. 99 framfört: Ett ”uttalande i form av ett obiter dictum i ett notisfall … innefattar … inget prejudikat ägnat att styra rättstillämpningen i nya banor”. Dock kan det även konstateras att detta uttalande i sig var ett obiter dictum, om än i ett refererat mål.)
I artikelnVanliga juridikfel: 9 saker varje svensk borde vetarättar professor Mårten Schultz vad han (i stort sett med fullt fog) menar är vanliga misstag som journalister och andra gör när de skriver om juridiska frågor och dokument. Han har dock gjort ett väsentligt juridiskt misstag värt att notera.
Angående avvisning av ett käromål (dvs. att en domstol inte prövar ett krav i sak), som ska skiljas från att käromålet ogillas (dvs. att domstolen inte går med på det krav som någon har framställt), skriver Schultz:
Avvisning kan göras på formella grunder – sökanden har vänt sig till fel domstol – men också när ansökan är uppenbart orimlig.
Förr i tiden talade man ibland om tokstämningar – ”Jag vill ha 100 miljoner i skadestånd från statsministern för att han inte svarar på mina mejl” – och sådana stämningsansökningar förtjänar inte att behandlas på skattebetalarnas bekostnad.
Det här måste skiljas från när någon, åklagaren eller någon annan, förlorar ett mål.
Svensk rätt erkänner emellertid inte avvisning som laglig åtgärd mot ”tokstämningar” av det slag som Schultz nämner, dvs. fullständigt orimliga krav på ersättning. Det framgår indirekt av lagen som sådan – om en stämningsansökan inte avvisas ska stämning utfärdas, om inte käromålet ska ogillas såsom uppenbart ogrundat (se 42 kap. 5 § rättegångsbalken). Domstolen ska alltså göra en sakprövning av ”tokmålen” i så måtto att den ska konstatera att käromålet uppenbart inte har fog för sig och därför avslå kärandens krav. I ett sådant fall ska käromålet ogillas, inte avvisas (se t.ex. NJA 2013 s. 813 och hovrättens för Västra Sverige dom 2012-02-02 i mål nr B 4799-11). Detta är nödvändigt för att inte en ny talan ska kunna väckas om samma sak (se t.ex. hovrättens för Övre Norrland dom 2008-09-24 i mål nr T 365-08, där en uppenbart ogrundad talan väcktes efter ett ett tidigare käromål ogillats såsom uppenbart ogrundat; den nya ansökan avvisades i de delar som redan hade avgjorts genom den tidigare domen och ogillades i övrigt). Man kan alltså inte skilja det fall att ett käromål (eller ett åtal) ogillas för att det är uppenbart ogrundat från att käranden (eller den åtalande) förlorar målet, eftersom det är just detta som händer (se t.ex. tokmålen NJA 1992 B 7, NJA 2009 N 56 och NJA 2013 N 2). Den som väckt talan mot statsministern och begärt 100 miljoner i skadestånd för att ministern inte besvarat vederbörandes e-brev, hade fått sin skadeståndstalan ogillad och inte avvisad (jfr Högsta domstolens dom 2005-07-05 i mål nr T 344-04 som gällde befängda skadeståndskrav grundade på påstådda fel eller försummelser begångna av bl.a. statsministern). För övrigt kan det anmärkas att den som fått sin talan avvisad faktiskt har förlorat målet, om än inte efter en prövning i sak (jfr 18 kap. 5 § rättegångsbalken).
Det kan dock konstateras att vissa typer av käromål faktiskt inte är tillåtna, och därför ska avvisas på formella grunder (något Schultz nämner). T.ex. får en s.k. fastställelsetalan inte alltid föras (se 13 kap. 2 § rättegångsbalken). Enligt notisfallet NJA 2000 A 1 utgör det en otillåten fastställelsetalan att begära att en domstol ska fastställa att en viss person har begått ett brott. Rättsfallet gällde dock två yrkanden. Högsta domstolen gjorde skillnad mellan yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen begått ett brott (som var otillåtet), och yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen ådragit sig skadeståndsskyldighet mot kärandena på grund av det påstådda brottet (ett yrkande som var tillåtet men som ogillades efter prövning i sak).
Hanne Kjöller ondgör sig i en ledare i Dagens Nyheter (Trädfällning i juridikens snårskog, 2016-02-03) över att kammarrätten i Stockholm i dom 2015-09-28 i mål nr 6017-15 funnit att av polisen beslagtagna handlingar (en stor mängd elektroniska dokument) utgör allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen. Kjöller påstår att konsekvensen av rättens bedömning är att polisen ”kommer att behöva anställa horder av tyngdlyftare för att bära undan pappershögarna, arkivarier för att diarieföra och sortera in alla Spotifylistor och jurister för att göra sekretessprövningar bland Alfapetresultat och semesterbilder från Gran Canaria”. Hur förhåller det sig då juridiskt?
En traditionell handling är att betrakta som allmän då den ”anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa” (2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen, TF). Presumtionen är att hos en myndighet förvarade handlingar är att betrakta som allmänna (se t.ex. reservationen i KU 1950:17, s 21; jfr JO 1964 s 445 och SOU 1947:60, s 69). Endast om det råder något i grundlagen erkänt undantag (som att handlingen är en minnesanteckning eller en bibliotekshandling) bör denna grundsats, som ju främjar allmänhetens insyn, frångås. Offentlighetsprincipsnestorn professor Alf Bohlin röt ifrån när JO i det besynnerliga fallet JO 1988/89 s 236 hade ansett att det bara var material som myndigheten ”behöver för egen del som blir allmän handling där”, och konstaterade att JO:s inställning var i strid med grundlagen (se Begreppet ”allmän handling”. Två diskutabla JO-beslut iFörvaltningsrättslig tidskrift 1990/2). Äganderätten till handlingar är egal vid bedömning enligt TF (se t.ex. JO 1989/90 s 415; jfr RÅ 1989 not. 341). Sådana praktiska konsekvenser som att handlingarnas status som allmänna skulle utgöra ett ”integritetsövergrepp och resursslöseri av sällan skådat slag” (som Kjöller skriver) kan knappast spela någon roll vid en strikt tolkning av TF efter dess ordalydelse (se om tolkning RÅ 1993 ref. 3). Även om det kan framstå som en ”direkt irrationell” rättstillämpning att tillämpa TF på beslagtagna handlingar (se Ds 2005:6, s 309) kan detta knappast ha någon avgörande betydelse vid grundlagstolkning. Ett beslag är ett sätt för polisen att omhänderta vissa handlingar och andra föremål som behövs i dess myndighetsverksamhet. Handlingen anländer till myndigheten efter att ha tagits om hand av behörig befattningshavare. Enligt min mening står det klart att beslagtagna traditionella handlingar är allmänna enligt TF (jfr a Ds, s 308). Denna inställning är inte ny (se Polisrättsutredningen i SOU 1995:47, s 200 ff.)
Så långt gäller framställningen pappershandlingar och dylikt. En teknisk upptagning – t.ex. en elektronisk fil – blir en inkommen och därmed allmän handling genom att ”när annan har gjort den tillgänglig för myndigheten” för avläsning med sådant tekniskt hjälpmedel som myndigheten förfogar över (se 2 kap. 6 § 1 st. och 3 § 1-2 st. TF). Det förutsätts således att någon utanför myndigheten – t.ex. en annan myndighet – vidtagit den åtgärd som gjort handlingen tillgänglig för myndigheten (se SOU 2012:90, s 70). De numera ålderdomliga förarbetena tar såsom ”annan” upp ”den data-central som enligt avtal utför ADB-bearbetningar för en myndighets räkning” av sådana handlingar som ”erhållits från tredje man” (se prop. 1975/76:160, s 137). Det förefaller inte belyst i praxis vad som avses med att någon annan gör upptagningen tillgänglig. I de fall där en åklagare har beslutat om (att fastställa) ett beslag (se 27 kap. rättegångsbalken;jfr JO 2004/05 s 70) förefaller det rimligt att anse att åklagaren (som inte tillhör Polismyndigheten) härigenom har gjort i beslag tagna upptagningar tillgängliga för Polismyndigheten.
Med detta sagt kan följande konstateras. Det är något rättsligt oklart om alla beslagtagna handlingar – även elektroniska sådana – alltid ska betraktas som inkomna till Polismyndigheten. Kammarrättens inställning stämmer bäst överens med presumtionen om att hos en myndighet förvarade handlingar är allmänna, men rätten borde ha problematiserat saken mer i och med att det rörde sig om upptagningar. Kjöller bortser emellertid i sin kritik av kammarrättsdomen från 1) möjligheten att underlåta registrering av handlingar som uppenbart är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet (se 5 kap. 1 § 4 st. offentlighets- och sekretesslagen, OSL), 2) möjligheten att underlåta utskrift på papper av elektroniska upptagningar om det finns särskilda skäl mot detta, som att uppgifterna är lätt tillgängliga på bildskärm (se 4 kap. 3 § OSL och prop. 1973:33, s 143), och 3) Polismyndighetens allmänna skyldighet att gallra handlingar av tillfällig och ringa betydelse (7 § RA-FS 1997:6). Vidare råder förstås ofta sekretess enligt 35 kap. 1 § OSL för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i för förundersökningen ovidkommande handlingar. Givetvis kan alltså polisen alltjämt avhända sig information som saknar betydelse för dess verksamhet. Kjöllers mardrömsscenario där horder av tyngdlyftare, arkivarier och jurister måste anställas för att hantera extrema mängder allmänna handlingar är således bara en fantasi.
Artikeln är publicerad med tillstånd från författaren Benjamin O J Boman både här och i Samhällsmagasinet Avsnitt, nr. 3 för 2015 (oktober).
Partiledningen för Sverigedemokraterna bröt nyligen med ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom, och nu har den låtit bilda ett nytt ungdomsförbund, kallat Ungsvenskarna SDU. Den nya organisationen är dock inte en självständig förening utan en sektion inom moderpartiet. En annan organisation har på grund av en varumärkesansökan hävdat sig ha rätt till namnet Ungsvenskarna. Här diskuterar jag juridiken kring ideella föreningars namnskydd och bl.a. rätten till förkortningen SDU.
En förening – dvs. två eller flera personer som på ett mer varaktigt sätt sammanslutit sig för ett gemensamt ändamål – anses vara ideell om den inte både idkar ekonomisk verksamhet och har som syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen (se NJA 1935 s 106). En förening kallas rent ideell om den inte sysslar vare sig med ekonomisk verksamhet eller med att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Ideella föreningar, som har antagit stadgar av viss fullständighet, anses vara självständiga juridiska personer (se NJA 1899 s. 76, majoriteten i NJA 1900 s. 98, prop. 1910:83 s 69, 74 f. och 159 f., SOU 1958:10, s 369, NJA 1973 s. 341). En ideell förening måste företrädas av någon (se SOU 2009:29, s 283) och den måste ha ett namn (se NJA 1987 s. 394). En förening kan bildas och företrädas även av underåriga ungdomar (se SOU 2009:29, s 199 f. och kammarrättens i Jönköping dom 2008-11-24 i mål nr. 1130-08). En juridiska person kan såsom självständigt rättssubjekt ”förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter”, och även vara part i rättegång (se 11 kap. 2 § rättegångsbalken). Detta gäller även om medlemmarna är underåriga och alltså själva är kapabla att rättshandla på egna vägnar (se anförda källor). Föreningsfriheten säkras såväl i 2 kap. 1 § 1 st. 5 p. regeringsformen som i artikel 11 i Europakonventionen, och måste anses innefatta en rätt att bilda rättskapabla föreningar (se Europadomstolens dom i Church of Scientology Moscow mot Ryssland).
Lagstiftaren har valt att inte införa någon lag om ideella föreningar, vilket innebär att sådana i stort är oreglerade. Stor försiktighet bör iakttas i fråga om tillämpning av de grundsatser som gäller ekonomiska föreningar enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, på ideella föreningar (se t.ex. NJA 1958 s. 438 och NJA 2008 s. 255). Vid besvarande av rättsliga frågor om ideella föreningar måste man därför söka svaren i god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se nyss anfört rättsfall).
Det har talats mycket om varumärkesintrång när det gäller SDU:s namn. Det står klart att även en ideell förening kan bedriva näringsverksamhet och då använda sig av varumärken med ensamrätt. Denna situation torde dock inte vara primärt aktuell här. Av 1 kap. 1 § varumärkeslagen (2010:1877) framgår att lagen gäller ”för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet”. Regeringen har inte ansett det påkallat att införa skydd för varukännetecken ”mot obehörig användning av tecken för andra ändamål än att särskilja varor och tjänster” (prop. 2009/10:225, s 129). Ett varumärke får inte registreras om det kan förväxlas med andra kännetecken (se 2 kap. 8 § varumärkeslagen). I patentbesvärsrättens dom 2012-10-31 i mål nr. 10-128 var fråga om en ideell förening som ville registrera ett visst varumärke för datorprogram och tidskrifter. En annan ideell förening invände att den redan använde varumärket. Rätten konstaterade att det att en förutsättning för att vägra en registrering av ett kännetecken som varumärke p.g.a. förväxlingsrisk, är att kännetecknet ”när registreringsansökan gavs in användes för att marknadsföra varor eller tjänster av samma eller liknande slag som de som innehavarens märke avser”. Den invändande föreningen hade visserligen ägnat sig åt ”olika former av föreningsverksamhet” under namnet, men den användning av kännetecknet som hade skett ”utgör emellertid inte en kommersiell användning av kännetecknet för tidskrifter”. Invändningen fick därför inget gehör.
Någon direkt relevans för frågan vilket namn en ideell förening kan använda sig av i sin rent ideella verksamhet, har rimligen alltså inte varumärkeslagen. Detta kan utläsas motsatsvis. Att någon har låtit registrera ett visst varumärke kan inte hindra en ideell förening att ideellt använda sig av det namn som varumärket utgörs av, även om föreningen förstås är förhindrad att använda namnet vid utförande av sådan näringsverksamhet som registreringen avser. Man torde kunna tänka sig att ”Föreningen för bekämpande av McDonalds” eller dylikt, hade kunnat bildas, och antagande av ett sådant namn torde inte kunna förhindras av varumärkesrättsliga skäl. En förenings verksamhet grundar sig dock på ett slags avtal, stadgarna. Enligt avtalsrättsliga principer om s.k. pacta turpia, osedliga avtal (se härom bl.a. NJA 2002 s. 322), torde vissa föreningsnamn kunna vara av sådan karaktär att stadgarnas bestämmelse om namnet inte äger giltighet (jfr 36 § ”avtalslagen” och kammarrättens i Stockholm dom 2009-04-28 i mål nr. 8986-08, där ”Orgasmens Madonnas Kyrka” inte fick registreras, eftersom namnet ansågs väcka anstöt). Det torde dock krävas mer än att ett föreningsnamn redan har använts av en annan ideell förening, eller att namnet innehåller ett skyddat varumärke, för att stadgarna ska kunna sättas åsido på avtalsrättslig grund. Innebär då detta att ideella föreningar saknar skydd för sitt namn?
1884 års varumärkeslag (SFS 1884:29) stipulerade i 4 § 2 st. att ett varumärke inte fick registreras ”om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet på annans fasta egendom”. Senare varumärkesregleringar har tillkommit delvis på basis av den praxis till 1884 års varumärkeslag som uppstod.
Rättsfallet NJA 1938 s. 232 gällde ett liknande fall som det som nu är för handen. En ideell förening i form av en fackförening (Malmö nya byggmästarförening) hade brutit sig ur en till namnet ekonomisk förening (Malmö byggmästarförening u. p. a.). Orsaken till splittringen var att den gamla föreningen inte ville genomföra en viss stadgeändring, vilket ledde till att moderförbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet, bröt med den gamla föreningen och sedermera slöt den nya föreningen till sig. Sedan förväxling mellan föreningarna uppstått, yrkade den gamla föreningen att den nya föreningen skulle förbjudas att använda sin firma. Majoriteten i rådhusrätten konstaterade att den gamla föreningens verksamhet hade blivit sådan att den också var att anse som en ideell förening. Majoriteten slog sedan fast att den nya föreningen ”vid sådant förhållande”, oavsett huruvida dess namn var förväxlingsbart med den gamla föreningens firma, ”icke lagligen kunde på talan av gamla föreningen förbjudas använda sitt namn”. I HD var meningarna splittrade, och avgörandet föll efter omröstning i enlighet med 23 kap. 4 § i dåvarande rättegångsbalk. Tre justitieråd ville bifalla den gamla föreningens talan. De tre justitieråd som fällde avgörandet i Kungl. Maj:ts namn höll dock med rådhusrättens majoritet. Någon namnrätt för ideella föreningar ville man inte tillskapa.
I NJA 1941 s. 672 hade en Karl Emil F. använt förkortningen K.F. i sin registrerade firma. Högsta domstolen fann att förkortningen ”sedan längre tid tillbaka” var inarbetad av Kooperativa Förbundet, ”såväl bland näringsidkare som eljest inom stora delar av befolkningen i landet”. Karl Emil F. förbjöds därför att använda förkortningen i sin firma.
Det rättsfall som torde vara mest betydelsefullt i sammanhanget är NJA 1946 s. 767. I referatet jfr-hänvisas till de två fall som ovan angetts. Fallet gällde bl.a. att en näringsidkare registrerat bl.a. ett varumärke ”i vilket ingår bilden av en lapp å skidor samt orden »Skidfrämjandets skidlack»”. Den ideella förening vars allmänt kända förkortade form var Skidfrämjandet yrkade bl.a. upphävande av varumärket. Föreningen idkade viss ekonomisk verksamhet. HD:s majoritet konstaterade att föreningen ”är en ideell sammanslutning, som sedan lång tid tillbaka är allmänt känd under benämningen Skidfrämjandet”, att näringsidkaren ”utan föreningens tillstånd i sitt registrerade varumärke intagit ordet Skidfrämjandet” samt att ”föreningen, som bedriver viss verksamhet för kontroll av beskaffenheten av sportartiklar” lidit förfång genom att näringsidkarens ”tillverkningar sken av att vara godkända av föreningen”. HD:s majoritet fann att föreningen inte var att betrakta som näringsidkare, ”men enär stadgandet i 4 § 2) [1884 års varumärkeslag] – även om lagrummet, i likhet med 12 och 13 §§, vid sin tillkomst hade ett mera begränsat syfte – måste, i överensstämmelse med ordalagen och gällande rättsuppfattning, så förstås att därigenom skyddas jämväl namnet å den som ej är näringsidkare varom i 1 § förmäles”. Varumärkesregistreringen upphävdes därför. HD fann dock inte att det fanns möjlighet att i detta sammanhang tillämpa varumärkeslagens bestämmelser i 12 och 13 §§ om straff för den som försålt varor som olagligen märkts med annans registrerade varumärke, namn eller firma.
Den utredning som utarbetade ett (sedermera icke antaget) förslag till lag om registrerade föreningar jfr-hänvisade till 1938 års rättsfall vid konstaterandet att en registrering av ett firma ger ett skydd för den (se SOU 1949:17, s 100). Härmed synes man i sammanhanget ha menat att ideella föreningar som inte registrerat sin firma inte åtnjuter något skydd.
Firmautredningen ville år 1967 inte gå mycket längre i sin tolkning av sistnämnda rättsfall än konstatera att bristen på lagstiftning om ideella föreningar inte torde innebära ”att ideell förening i andra fall än [då den bedriver näringsverksamhet] helt saknar skydd mot annans obehöriga användning av föreningens namn”, och konstaterade att ”[h]ur långt detta skydd sträcker sig är emellertid oklart”. ”I den mån ideell förenings namn skyddas kan även förkortning av namnet vara föremål för skydd” uttalade utredningen vidare (se SOU 1967:35, s 341 f.; jfr SOU 1958:10, s 55, 160, 228). Utredningen föreslog en särskild lag om skydd för ideell förenings och stiftelses namn. Någon sådan lag antogs emellertid inte. ”Eftersom ideell förenings och stiftelses namn redan torde åtnjuta visst skydd enligt rättspraxis, synes behovet av en namnskyddslag inte vara alltför angeläget” uttalade föredraganden i propositionen om bl.a. firmalagen (se prop. 1974:4, s 63). 1978 års vallagskommitté diskuterade rätten till partibeteckning – dvs. sådana beteckningar på partier som används i val och som kan registreras enligt vallagen – och angav att det är ”tänkbart att ett parti, genom talan vid domstol, skulle kunna utverka förbud för ett parti att använda en beteckning som är så lik det förstnämnda partiets att detta parti lider förfång” (se SOU 1980:45, s 106).
Enligt 2 § 1 st. lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. kan en ideell förening efter ansökan erhålla ett organisationsnummer. Organisationsnummer tilldelas av Skatteverket, som vid sin prövning av en ansökan om sådant nummer inte ska göra några moraliska eller straffrättsliga bedömningar (se Riksskatteverkets information 2002-09-11, dnr. 7161/02-110). Ett organisationsnummer behövs inte för att föreningen ska existera i juridisk mening (ty det gör den redan efter konstituerandet), men har ändå ansetts ha sådan kvasikonstitutiv verkan att rätten till organisationsnummer omfattas av begreppet ”civila rättigheter” i artikel 6.1. Europakonventionen (se Justitiekanslerns beslut 2009-06-23, dnr. 600-08-40). Något varumärkesrättsligt skydd är dock inte i lagen knutet till en juridisk persons ansökan om organisationsnummer, eller till registrering av ett sådant nummer. I Kammarrättens i Stockholms mål nr. 404-2001 hade Scientologikyrkan begärt omprövning av skattemyndighetens beslut att tilldela organisationsnummer för Fria Scientologikyrkan. Skattemyndigheten hade avvisat begäran och länsrätten avvisat Scientologikyrkans överklagande. Kammarrätten, som avslog Scientologikyrkans överklagande, konstaterade att ”tilldelning av organisationsnummer till ett rättsligt subjekt inte kan anses angå en annans rättighet av det slag som avses i artikel 6 i Europakonventionen” och att ”redan tilldelningen av organisationsnumret” inte kunde anses ”utgöra sådant ingrepp i Scientologikyrkans egendomsrätt som faller under artikel 1 i 1952 års tilläggsprotokoll till Europakonventionen”. I VPN 1996:3 konstaterade Valprövningsnämnden att registrering av organisationsnummer inte ger något företräde till en partibeteckning enligt vallagen.
Idag stadgas i 1 kap. 7 § varumärkeslagen att varumärkesskydd kan uppkomma genom inarbetning (jfr 1941 års rättsfall ovan). Inarbetning innebär att ett kännetecken ”inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig (omsättningskretsen) är känt som beteckning för de varor eller tjänster som tillhandahålls under kännetecknet”, och att innehavaren därigenom äger ensamrätt till kännetecknet. Ett varukännetecken kan enligt bestämmelsen även vara inarbetat i ett visst geografiskt område.
Så långt har jag redogjort för rättskällorna. Frågan om vem som har rätt att använda förkortningen SDU måste kunna besvaras utifrån dessa. Först och främst måste det diskuteras om en ideell förening kan hävda ensamrätt till sitt namn i förhållande till andra ideella föreningar. I NJA 1938 s. 232 besvaras denna fråga nekande. NJA 1946 s. 767 gäller en delvis annorlunda fråga. Den princip som förefaller slås fast i fallet är att en näringsidkare inte får registrera en icke-näringsidkares inarbetade kännetecken såsom varumärke. Någon självständig ensamrätt till sitt en ideell förenings namn torde dock inte kunna utläsas direkt ur fallet, utan endast en rätt att invända mot annans olovliga brukande av namnet i näringsverksamhet. Uppenbart är att varumärkeslagen inte kan tillämpas analogt beträffande ideella föreningar, särskilt som analogier från andra rättsområden i regel bör undvikas beträffande det fria föreningslivet.
En alltför snäv tolkning av 1946 års rättsfall synes emellertid svår att förena med de senare uttalanden som förekommit i frågan. Uttalandet i motiven till firmalagen ger vid handen att skyddet för ideell förenings namn redan idag – dvs. genom 1946 års rättsfall – är så pass tillräckligt att någon lagreglering inte är påkallad. 1978 års vallagskommitté synes ha föreställt sig ensamrätt även till partibeteckningar (som särregleras i vallagen) baserad på 1946 års rättsfall. Att man i 1946 års referat jfr-hänvisat till 1938 års och 1941 års referat talar för att man menat att 1946 års fall rörde liknande rättsfrågor. Dessa förhållanden talar emot att 1938 års rättsfall alltjämt skulle vara vägledande. Jag anser följaktligen, ehuru frågan inte kan sägas vara fullständigt utredd, att tillräckliga skäl talar för att ideella föreningar äger ensamrätt till sitt namn under vissa förutsättningar, även i förhållande till andra ideella föreningar.
När uppstår då detta skydd? Enligt min uppfattning kan skyddet inte anses uppstå genom Skatteverkets tilldelning av organisationsnummer, eller genom Valmyndighetens registrering av en partibeteckning enligt vallagen. Skatteverket skall nämligen inte göra någon varumärkesrättslig eller därmed jämförlig prövning, och Valmyndigheten skall endast pröva förväxlingsbarhet enligt vallagen. 1946 års rättsfall samläst med det däri anförda NJA 1941 s. 672, talar starkt för att det avgörande är att den ideella föreningens namn har blivit inarbetat, dvs. är väl känt, i vart fall inom det verksamhetsområde som föreningen verkar inom.
Till saken. Förkortningen SDU får anses vara allmänt känd, i vart fall för politiskt intresserade personer. Det kan antas att en ensamrätt att använda denna beteckning har uppstått genom inarbetning. Det kan dock inte utan vidare utredning fastställas om människor i gemen kopplar samman förkortningen med Sverigedemokraterna som parti, eller med Sverigedemokratisk Ungdom som självständig juridisk person, och idag används förkortningen alltså av dessa båda föreningar. Vilken av de två organisationerna som har ”bättre rätt” till förkortningen, kan jag följaktligen inte slå fast i denna artikel. Tvisten om namnet slites nog bättre i domstol, eller – kanske än bättre – i skiljenämnd. Det är emellertid min förhoppning att denna artikel kan utgöra ett tillräckligt belysande diskussionsunderlag för samtliga inblandade.
Tilläggas kan följande. Namnet Ungsvenskarna har tidigare använts av det som idag är Moderata ungdomsförbundet, fram till 1946. Under en period tidigare under 2000-talet använde sig Sverigedemokratisk Ungdom av namnet. Namnet kan emellertid inte anses så välkänt och förknippat med vare sig Moderata ungdomsförbundet eller med Sverigedemokratisk Ungdom, för att någon ännu relevant inarbetning ska ha skett. Inte heller kan en registrering av Ungsvenskarna som varumärke, som sagts ovan, hindra en ideell förening att i sin rent ideella verksamhet använda sig av namnet.
Var och en har enligt tryckfrihetsförordningen rätt att ta del av allmänna och offentliga handlingar. Om en myndighet vägrar lämna ut en handling till en enskild, kan den enskilde överklaga myndighetens beslut till domstol. Så har det inte alltid varit. Under merparten av tidigare tryckfrihetsförordningars tid (dvs. de tryckfrihetsförordningar som gällde före 1949) kunde besluten om utlämnande inte överklagas, utan det enda sättet för den som nekats att ta del av en handling, att få del av den, var att klaga till Justitieombudsmannen (JO). JO kunde åtala tjänstemän som vidtagit åtgärder i strid mot lagen – t.ex. vägrat lämna ut offentliga handlingar.
I ett tidigt sådant rättsfall – JO 1859 s. 131 – hade en tillförordnad generalfälttygmästare, friherre Fabian Wrede, i april 1857 vägrat att låta Aftonbladets utgivare skriva av eller lösa ut en avskrift av en viss handling, som förvarades i Generalfälttygmästareexpeditionens arkiv. Det rörde sig om ett memorial med förslag om att Gillis Bildt (Carl Bildts farfarsfarfar) skulle efterträda en viss major, och grunden för Wredes vägran var att memorialet inte getts in till Lantförsvarsdepartementets kansliexpedition. Rikets ständers justitieombudsman konstaterade att handlingen hade undertecknats och utfärdats i behörig ordning, och därmed var offentlig redan innan det nått kansliexpeditionen. JO krävde disciplinär åtgärd mot generalfälttygmästaren.
Krigshovrätten dömde Wrede att undergå extra-judiciell bestraffning, och i utslag den 17 november 1858 gjorde Högsta domstolen samma bedömning. Det exakta straffet skulle bestämmas av chefen för lantförsvarsdepartementet. Departementschefen fastställde Wredes straff till 24 timmars arrest i eget tjänsterum, med rättighet att under tiden ta emot besök och förrätta sin tjänst. Det har även sagts att generalfälttygmästaren hade rätt att behålla sitt sidogevär under den kortvariga arresten. Något mer än en markering ville man uppenbarligen inte låta den dömde adelsmannen genomlida, men det var säkerligen tillräckligt vanärande att ha dömts i Högsta domstolen!
Den 21 januari i år frikände Uppsala tingsrätt en man som utanför en Icabutik hade placerat ett handskrivet plakat med texten ”Holocaust är sionisters politiska vapen tror ej på 6 000 000 myten”. Åklagaren hade menat att mannen ”uttalat sig nedsättande om judar med syftning på etniskt ursprung och trosbekännelse”. Professorn i civilrätt, Mårten Schultz, har på Twitter den 25 januari uttryckt sitt gillande över domen och konstaterat att förfarandet inte utgjorde något ”hetsande i normal bemärkelse utan just ett ifrågasättande”, samt att det inte i sig utgör ett ”hetsande” att förneka historiska fakta, även om sådant förstås kan ingå i ett hetsande. ”Motsatsen hade varit farlig för historiker” anger Schultz. I denna artikel reflekteras över domen (vilken refereras kort nedan).
Lex-Åberg
Antisemitiska plakat har figurerat i domstol även före hetslagens tillkomst i slutet av 1940-talet. I SvJT 1942 ref. s. 83 berättas om den ökände antisemiten tillika förläggaren Einar Åberg (för övrigt anledningen till att lagen om hets mot folkgrupp tillkom, samt den förste att fällas till ansvar enligt lagen), som i fönstret till sin butik i Stockholm flera gånger hade satt upp skyltar med text som »Judar och halvjudar äga icke tillträde «. Åklagaren, som uppenbarligen fäste avseende vid Åbergs förklaring att ”en svensk affärsman har rättighet att välja sin kundkrets”, konstaterade att Åberg, om han bara velat meddela allmänheten att han inte önskade besök av en viss kategori medborgare, hade kunnat se till att ”skylten fått en annan och ur denna synpunkt lämpligare, betydligt mindre uppseendeväckande placering”. Åberg dömdes två gånger av Svea hovrätt för förargelseväckande beteende med anledning av skyltarna. Åberg hade själv ingen förståelse för att det var han som skulle dömas. I en skrift till polisdomstolen angav han bl.a.: ”Mycket i dagens propagandafönster i Stockholm kan vara många till förargelse. Därest en uppagiterad samling personer exempelvis skulle känna sig kränkta i sin politiska uppfattning av sentenserna i en valbyrås fönster och dessa personer skulle skocka sig utanför fönstret, slå ut det, anfalla byråns besökande m.m. sådant, skulle polisen, såvida nu åtalade förfarandet ansåges brottsligt, nödgas åtala icke folkmassan utan den som står för valbyrån”. Visst gehör kan propagandisten ha fått för dessa skrivningar, i och med att ett hovrättsråd skrev sig skiljaktig i bägge domarna, och ville ogilla åtalen.
Den moderna hetslagstiftningen
Åbergs inställning om förargelse stämmer illa med gällande rätt. Hets mot folkgrupp föreligger enligt 16 kap. 8 § redan då någon ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”, och det behöver inte bevisas att uttalandet verkligen har lett till förargelse eller till att (någon i) den utpekade gruppen blivit misshandlad eller eljest illa behandlad. Det meddelande som sprids måste dock vara sådant att det faktiskt uttrycker hot eller missaktning. I NJA 1996 s. 577 hade (den numera flerfaldigt dömde) Björn Björkqvist burit nationalsocialistiska symboler på allmän plats. Högsta domstolen konstaterade att ”meddelande” i lagens mening enligt förarbetena kan avse åtbörder och framställning i bild. HD fann att vissa symboler, som användes av nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen, anses starkt förknippade med ”ideerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi”. Hakkorset och örnen med lagerkransen – det sistnämnda en symbol som Björkqvist hade burit – ansåg HD utgjorde sådana symboler. Björkqvist ansågs därför ha uttryckt ”missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska”, och dömdes för hets mot folkgrupp. I underrättspraxis har även den s.k. Hitlerhälsningen, ropet ”sieg heil” och bärande av en armbindel med varghake betraktats som hets mot folkgrupp (se bl.a. RH 1997:53 och RH 1998:77).
Provocerande och motbjudande åsikter är inte kriminella
Enligt svensk rätt får man uttrycka åsikter som en bred allmänhet anser är provocerande, felaktiga, missvisande eller rent stötande. I förarbetena till den ursprungliga regleringen angavs att det måste anses tillåtet att framföra omdömen ”vilka väl vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet” (prop. 1948:80, s 196 f.). Frågan huruvida förnekande av Förintelsen – de tyska nationalsocialisternas organiserade massmord på judar som omvittnats av trovärdiga vittnen som professor Wilhelm Pfannenstiel och SS-Rottenführer Oskar Gröning – är tillåtet enligt svensk rätt har avhandlats i vissa rättsfall.
Radio Islam och hetslagstiftningen
Det s.k. Radio Islam-målet (Svea hovrätts dom 1990-10-25 i mål nr. B 2838/89, refererad i RH 1991:20) gällde antijudiska uttalanden i åtskilliga radioprogram och en bok, utgivna av Ahmed Rami. I flera närradioprogram hade Förintelsen förnekats. Svea hovrätt angav att det ”är tillåtet att framföra alla åsikter i frågor… om det massmord, som benämns Förintelsen; huruvida det verkligen ägt rum och om dess omfattning och det sätt på vilket det skett”, och anmärkte att ”svensk lag inte – såsom har upplysts vara fallet på andra håll – förbjuder en diskussion av frågan huruvida Förintelsen har ägt rum”. Hovrätten ansåg däremot att Ramis utformning av sitt ifrågasättande av Förintelsen ”ger klart uttryck för missaktning för den judiska folkgruppen som sådan”. Rami hade påstått att Förintelsen var en gigantisk sionistisk propagandasvindel, lögner som spritts för att nå ekonomiska fördelar åt staten Israel. Rami hade visserligen inriktat sig på de sionistiska judarna (att tala om ”sionisterna” eller ”Sion”, är vanligt bland extremnationalister, som tror att de undgår ansvar för hets mot folkgrupp bara för att de inte uttryckligen säger ”judarna”). Han hade anklagat sionisterna för ”juridiska finter och fabricerade anklagelser” mot de s.k. revisionisterna (förintelseförnekarna), och hänvisat lyssnaren att i Nya testamentet studera hur det ”judiska stora rådet förfor mot Jesus”. Hovrätten ansåg att ”bilden av den särdeles lögnaktige juden, som inte skyr några medel för att nå sina syften” frammanades genom Ramis beskrivning. Hovrätten konstaterade att lagen inte uppställer något krav på ”ett syfte att diskriminera judar”, vilket Rami hade hävdat.
Ditlieb Felderer äntrar scenen
Några år senare hade förintelseförnekaren Ditlieb Felderer (som själv har judisk bakgrund) skickat ”ett mycket stort antal” flygblad till olika personer och sammanslutningar i olika länder. Vissa flygblad var delvis pornografiska till sin natur, och innehöll teckningar Felderer framställt, bl.a. av en man sittande i en kammare (”gaskammare”) med hål ur vilka bakdelar stack in, och en man med kippah som får sin erigerade penis berörd med något slags hjulapparatur. ”Ordet Holocaust, hebreiska ’Olah, betyder erekt, det som reser sig: penis som erigerar. STÅR DIN KUK HOLOCAUSTISKT STARK OCH HÖG?” (översatt från tyska) var ett av uttalandena i flygbladen. En namngiven kvinnlig förintelseöverlevare angavs på en pornografisk bild svänga sin piska över en annan. I ett annat flygblad, som saknade pornografiska inslag, angavs Förintelsen och gaskamrarna vara ”vår tids största lögn”. Felderer häktades och åtalades för hets mot folkgrupp. Han invände bl.a. genom sin försvarare att dokumenten ”är att betrakta som ett satiriskt inlägg i den historievetenskapliga debatten”. Svea hovrätt fann att handlingarna innehåller ”förlöjligande och kränkande teckningar och texter som otvetydigt ger uttryck för att det i de tyska koncentrationslägren under andra världskriget inte skedde massmord på judar utan att det istället där pågick olika sexuella aktiviteter”. Hovrätten ansåg att dokumenten uttrycker ”en påtaglig missaktning för det judiska folket med anspelning på dess etniska ursprung”, och dömde Felderer till tio månaders fängelse. Kriminalvårdens handlingar utvisar att Felderer aldrig avtjänade fängelsestraffet (förutom den tid han suttit häktad), utan höll sig undan delgivning av föreläggandet om inställelse i anstalt, till dess påföljden preskriberades (se Kriminalvårdsstyrelsens beslut 2003-06-03, dnr. 68-2003-06060, om bortfallande av påföljd).
Justitiekanslern bedömer förintelseförnekelse
Justitiekanslern har i ett beslut år 2010, som gällde en läsarkommentar på den nazistiska sajten patriot.nu, uttalat att förnekande av Förintelsen ”torde med fog uppfattas som ett utslag av missaktning av många personer särskilt av judiskt ursprung”, men konstaterat, med hänvisning till ovan refererade RH 1991:20, att det ”dock slagits fast i rättspraxis att förnekelse av att Förintelsen har ägt rum inte är straffbart här i landet som hets mot folkgrupp” (JK:s beslut 2010-06-23, dnr. 3868-10-31).
Politiska ambitioner att kriminalisera Förintelseförnekelse
I en motion till riksdagen (1994/95:Ju630) ville företrädare för olika politiska partier att ”ett förnekande av de nazistiska förbrytelserna mot judarna konsekvent bör bedömas som hets mot folkgrupp i linje med innehållet i punkt 12 Europaparlamentets resolution (B41239/95) i vilken Europaparlamentet bl.a. dels uttalar att alla teorier som förnekar förintelsen bör rubriceras som brott, dels anmodar samtliga medlemsstater att anpassa sin lagstiftning i enlighet därmed”.
Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionen och konstaterade (se 1995/96:JUU14) att liknande yrkanden framförts tidigare, och hänvisade med gillande till att konstitutionsutskottet tidigare angett att även stötande påståenden måste kunna få föras fram i den allmänna debatten, så länge det inte är fråga om hot eller missaktning i sådana avseenden som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal (1992/93:KU2, s 29 – konstitutionsutskottets betänkande klubbades igenom av riksdagen). Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Målet i Uppsala tingsrätt
Uppsala tingsrätt framförde i sin nyligen meddelade dom att texten på det aktuella plakatet inte kan tolkas på annat sätt än att den tilltalade ifrågasätter Förintelsen. ”Det är inte straffbart att ifrågasätta vare sig omfattningen av Förintelsen eller huruvida den överhuvudtaget har ägt rum” framförde rätten. Rätten fann meddelandet på plakatet ”stötande”, men konstaterade att texten inte uttrycker att judar i allmänhet skulle vara eller bete sig på ett visst sätt. Meddelandet hade inte heller fått sådan utformning att det kunde sägas ge uttryck för missaktning för en judiska folkgruppen som sådan (Uppsala tingsrätts dom 2015-01-21 i mål nr. B 5937-14).
Det krävs en nyanserad analys i varje enskilt fall
Det förefaller stå klart att förnekande av Förintelsen inte i sig är otillåtet enligt svensk rätt, och det förefaller även som att skälen för detta är goda. Som Mårten Schultz anger hade forskningen kunnat bli lidande om vissa historiska händelser inte hade fått ifrågasättas och diskuteras. Ett förbud hade även paradoxalt nog riskerat att vara positivt för antisemitiska och ”revisionistiska” grupper och personer, som hade kunnat hävda att en förment sanning som kräver straffrättsligt understöd i själva verket är ett påhitt. Domstolarnas inställning är tursamt nog inte dogmatisk, utan Förintelseförnekande kan förenas med allehanda smädelser mot judar och andra grupper. Sådana smädelser – t.ex. påståenden om att judar själva iscensatt Förintelsen för att tjäna pengar – är förstås inte straffria för att Förintelsen samtidigt förnekas. Trots det som Justitiekanslern har anfört har jag svårt att se att det skulle vara missaktande eller hotande gentemot någon folkgrupp, att endast ifrågasätta Förintelsen eller förneka den, utan angivande av antisemitiska kommentarer. Plakatet som Uppsala tingsrätt bedömde kan inte jämföras med de antisemitiska utfall som Einar Åberg en gång ägnade sig åt. Uppsala tingsrätts dom förefaller därför vederhäftig och torde stå sig i högre instans om den överklagas.
Avsnitt: Redaktionen har ordet 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.