Justitiekanslern utreder Ledarsidorna.se

IMG_0303

En person som läst Avsnitts artiklar under gårdagen, har vänt sig till Justitiekanslern (JK), som är ensam åklagare i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Personen har velat fästa JK:s uppmärksamhet på Avsnitts artikel, ”vars innehåll kanske skulle kunna leda till någon utredning hos kanslern”. Skrivelsen till JK skickades även till Samhällsmagasinet Avsnitt för kännedom.

Ärendet hos JK har diarienummer 1466-17-3.2. Kanske visar en utredning hos JK om Ledarsidorna.se följer lagen eller inte. Den som har fler upplysningar om ägandet av Ledarsidorna.se, som kan bidra till att JK får klarhet i om sajten drivs av ett massmedieföretag eller inte, kan kontakta JK via registrator@justitiekanslern.se, och ange diarienumret.

Annonser

Bryter Ledarsidorna.se mot lagen?

IMG_0498

Samhällsmagasinet Avsnitt har i dag rapporterat om de invecklade bolagskonstellationer med brevlådeföretag som är förknippade med opinionssajten Ledarsidorna.se. Nu ställer vi oss frågan om webbplatsens innehavare verkligen följer yttrandefrihetsgrundlagens ordningsregler. 

På webbplatsen Ledarsidorna.se anges att den ”är ett politiskt obunden webbaserat nyhetsmagasin” som ”drivs helt ideellt” och ”ägs” av sina läsare genom regelbundna donationer.

Det anges även att ”ansvarig utgivare är Johan Westerholm”. På webbplatsen anges även ett Swishkonto, vars telefonnummer, 0701-73 22 60, är registrerat på Johan Westerholm i Furusund. Samme Johan Westerlund är även styrelseordförande för aktiebolaget Ledarsidorna Ls AB, vars verksamhetsbeskrivning är att ”bedriva utbildningsverksamhet samt pedagogisk handledning inom ramen för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar samt journalistverksamhet samt journalist och PR-verksamhet med sociala medier som verktyg”.

Endast webbplatser som omfattas av grundlagsskydd enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469, YGL) kan ha ansvariga utgivare som är ensamt ansvariga för innehållet enligt 6 kap. 1 § YGL. Skribenter på andra webbplatser ansvarar själva för innehållet i det de författat och/eller publicerat, och något meddelarskydd finns inte.

En webbplats omfattas av skydd enligt 1 kap. 9 § YGL om utgivningsbevis har sökts och beviljats för webbplatsen, eller om den drivs av en redaktion för en periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar (dvs. ett massmedieföretag) eller en nyhetsbyrå.

Den som bedriver sändningsverksamhet skall utse en utgivare, enligt 4 kap. 1 § YGL. Enligt 3 kap. 18 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (den s.k. tillämpningslagen), skall den som tillhandahåller information jämlikt 1 kap. 9 § YGL ”till Myndigheten för press, radio och tv anmäla vilket namn databasen har”. Namnet skall ”innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift”. Den som utser utgivare skall dessutom anmäla vem som har utsetts till Myndigheten för press, radio och tv, enligt 3 kap. 13 § tillämpningslagen. Dessa bägge skyldigheter är straffsanktionerade i 3 kap. 30 § tillämpningslagen (jfr Solna tingsrätts dom 2012-01-25 i mål nr B 8561-11).

Någon annan tidskrift kallad Ledarsidorna än ett ”efemärt material” utgivet av Östersunds kommun, förefaller inte ha givits ut, och Ledarsidorna.se synes inte drivas av redaktionen för en periodisk skrift.

Det förefaller dock antagligt att Ledarsidorna.se drivs av Ledarsidorna Ls AB, vilket torde kunna vara ett sådant massmedieföretag som avses i 1 kap. 9 § YGL, särskilt som Johan Westerholm anges vara ”ansvarig utgivare” för webbplatsen.

Myndigheten för press, radio och tv har inte fått in någon databasanmälan rörande webbplatsen Ledarsidorna.se. Det förefaller därmed möjligt att Johan Westerholm, i egenskap av styrelseledamot för Ledarsidorna LS AB, har brutit mot de lagregler som gäller.

Justitiekanslern bör såsom exklusiv åklagare på området därför utreda huruvida webbplatsen omfattas av grundlagsskydd och huruvida brott har begåtts av Westerholm och bör bestraffas.

Om webbplatsen inte är grundlagsskyddad innebär det att Johan Westerholms uppgift om att han är ”ansvarig utgivare” saknar rättslig betydelse, och att skribenter och meddelare själva ansvarar för det de skrivit eller meddelat, och som publicerats på webbplatsen.

Samhällsmagasinet Avsnitt har vid upprepade tillfällen sökt Ledarsidorna.se och Johan Westerholm som inte vill kommentera uppgifterna i denna artikel. 

av Torsten Johannesson

Uppgifter om var en intagen kvinna med skyddad identitet befinner sig lämnas ut

av Torsten Johannesson

En man begärde i juni hos kvinnoanstalten Färingsö att få del av alla strafftidsbeslut för intagna på anstalten som hade s k skyddad identitet. I strafftidsbeslut, som fattas i början av en intagens verkställighet, finns inga uppgifter om var den intagne befinner sig, utan bara uppgifter om personens namn, personnummer, straffets längd, domstol som dömde personen m.m. Strafftidsbesluten omfattas inte av kriminalvårdssekretess. En intagen med s k skyddad identitet fanns på anstalten vid tidpunkten för begäran.

Kriminalvården maskerade uppgifter om den intagnes namn, personnummer, domstol, målnummer och häkte. Som stöd för detta använde myndigheten en bestämmelse som ska skydda personer med s k skyddad identitet, och andra särskilt utsatta personer. Bestämmelsen (21 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen) ger möjlighet att ta bort ”uppgift om en enskilds bostadsadress eller annan jämförbar uppgift som kan lämna upplysning om var den enskilde bor stadigvarande eller tillfälligt”. Kriminalvården skrev att det på anstalter i säkerhetsklass 2 och 3 är möjligt för den som vill hota, trakassera eller skada en särskilt utsatt intagen, att göra detta på t.ex. en rastgård, utan att myndigheten i varje tänkbart fall kan förhindra detta.

Mannen överklagade anstaltens beslut om maskering.

Kammarrätten i Jönköping, som nu (18 oktober) har prövat frågan, konstaterar att strafftidsbeslutet innehåller sådana uppgifter som, ”tillsammans med det sätt varpå [mannen] framställde sin begäran, avslöjar var den intagne för tillfället befinner sig”. Eftersom uppgifterna om namn, personnummer etc. inte är jämförliga med uppgifter om bostadsadress, kan sekretessbestämmelsen inte tillämpas på dem. Domstolen skriver i sin dom att ”inskränkningar i den grundlagsskyddande rättigheten att ta del av allmänna handlingar måste framgå tydligt av offentlighets- och sekretesslagen och bör således inte bli föremål för tolkning”.  Strafftidsbeslutet ska därför lämnas ut av Kriminalvården. Kammarrättens beslut kan inte överklagas.

Sekretessfrågan var i maj föremål för ett beslut av Justitieombudsmannen (JO), som då kom till samma resultat som kammarrätten. Då var det anstalten Visby som i september 2015 hade maskerat personuppgifter i flera strafftidsbeslut. Den man som begärde ut strafftidsbeslutet från anstalten Färingsö åberopade JO:s beslut.

Det som kan konstateras är att sekretesskyddet är klart otillräckligt för sådana intagna i landets kriminalvårdsanstalter, som har skyddad identitet.

Meddelarskyddet i fara utan ny sekretessbestämmelse

av Torsten Johannesson

Havs- och vattenmyndigheten driver tidningen Hav & Vatten, som kommer ut med fyra nummer om året, och som alltså ses som en s.k. periodisk skrift i grundlagens mening. Detta innebär att ansvaret för innehållet vilar på en särskild ansvarig utgivare. Andra som bidrar till innehållet – skribenter och tipsare – har rätt att vara anonyma och kan inte ställas till ansvar för tidningens innehåll. Tidningens redaktion får inte sprida information om tipsares identitet. Det sistnämnda är en del av det s.k. meddelarskyddet. Myndighetsanställda och andra ska kunna tipsa tidningarna om bl.a. missförhållanden utan att någon ska kunna få tag i deras identitet.

En person skickade fredagen den 12 augusti per e-post ett tips till redaktionen för Hav & Vatten, om en viss namngiven person. Rubriken på e-brevet var ”Tips till Hav & Vatten om [en persons namn]”. Tipsaren skrev att han ville vara anonym. Måndagen därpå svarade redaktören för Hav & Vatten att tidningen inte var rätt forum för tipset, och tipsade om vart tipsaren borde vända sig istället. Hon avslutade sitt svar: ”Som du ju uppenbarligen redan vet, så har du rätt att vara anonym och skyddas som källa.” E-brevet med tipset skickades även till chefredaktören för Samhällsmagasinet Avsnitt.

Efter att tipset inkom på fredagen skickade Avsnitts ansvarige utgivare ett e-brev till Havs- och vattenmyndigheten och begärde ut e-postloggen för inkommande e-post till redaktionen för Hav & Vatten under perioden 2016-08-07 t.o.m. 2016-08-12. Av registrator fick utgivaren samma dag veta att begäran hade vidarebefordrats till IT-chefen. På måndagsmorgonen frågade IT-chefen vad utgivaren förväntade sig av loggen, och fick svaret att ”[o]m ni har någon logg som automatiskt genereras tar jag förstås den oavsett hur den är uppställd”. Knappt två timmar senare samma dag fick Avsnitt e-postloggen, som bara innehöll information om fyra e-brev. Två av dessa föreföll vara skräppost medan de två andra kom från privatpersoner. Ett av de sistnämnda var e-brevet med tipset. I loggen angavs såväl meddelanderubriken som tipsarens e-postadress utan maskeringar.

logg
E-postloggen från Havs- och vattenmyndigheten. Uppgifter maskerade av Avsnitt.

I praktiken kunde alltså vem som helst ta reda på vem som lämnat ett tips till en myndighetsdriven tidning, genom att begära ut e-postloggen som allmän handling. Detta trots att redaktionen har tystnadsplikt och inte får röja en tipsares identitet. En visselblåsare vid ett företag – något som det tursamt nog inte rörde sig om i detta fall – hade kunnat ligga illa till. Hur kan då detta komma sig?

Tryckfrihetsförordningen, som reglerar såväl meddelarskyddet som rätten att ta del av allmänna handlingar, innehåller en regel som ska hindra att den uppkomna situationen uppstår. Huvudregeln är att handlingar som kommer in till en myndighet är allmänna, och alltså ska lämnas ut på begäran om ingen sekretess gäller. Enligt en undantagsregel i 2 kap. 11 § betraktas såsom allmän handling inte ett ”meddelande eller annan handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för offentliggörande i periodisk skrift som utgives genom myndigheten”. Ett tips till en myndighetstidning blir alltså inte en allmän handling, och allmänheten har ingen rätt att ta del av tipset. Bestämmelsen kom till i slutet av 1970-talet, då man från regeringens sida konstaterade att intresset av att tips till myndighetstidningarna görs allmänt tillgängliga var ”mycket obetydligt”, medan författares och meddelares intresse av att kunna vara anonyma gör sig ”gällande med samma styrka i fråga om myndigheters tidningar som när det gäller periodiska skrifter i allmänhet” (se prop. 1975/76:160, s 174). Havs- och vattenmyndigheten lämnade således inte ut de e-brev från privatpersoner som förtecknats i den e-postlogg som lämnades ut.

Hur är det då med e-postloggar? Högsta förvaltningsdomstolen behandlade e-postloggar i en dom i oktober 1998. I målet hade en kommun använt ett system kallat First Class, och domstolen skrev att ”systemet loggar och förtecknar varje avsänt eller mottaget elektroniskt brev”. IT-miljön var enkel och genom några enkla inmatningar kunde loggen tas fram och visas på bildskärm eller skrivas ut. Eftersom förteckningen skapades automatiskt och förs kontinuerligt och för obestämd tid, betraktade domstolen den som en handling jämförlig med ett diarium eller en journal. Förteckningen skulle anses upprättad och var därför en allmän handling. ”Att de i förteckningen omnämnda meddelandena kanske inte alltid är att betrakta som allmänna handlingar förändrar inte förteckningens karaktär” skrev Högsta förvaltningsdomstolen (se RÅ 1998 ref. 44).

Även om e-posten i sig inte är allmänna handlingar är alltså en automatiskt genererad förteckning över den en allmän handling. Detta fick Sjöfartsverket erfara när man 2014 försökte sig på att maskera uppgifter i en e-postlogg på den grunden att de rörde rent privata e-brev till tjänstemän, e-brev som därför inte var allmänna handlingar. Kammarrätten skrev att det inte fanns någon möjlighet att maskera uppgifterna om mottagare, avsändare och ärendemening med hänvisning till tryckfrihetsförordningen. Rätten skickade tillbaka ärendet till Sjöfartsverket för sekretessprövning (se kammarrättens i Jönköping beslut 2014-11-12 i mål nr 2150-14).

Om e-postloggen genererades automatiskt av systemet fanns det alltså ingen möjlighet för Havs- och vattenmyndigheten att ta bort uppgifterna om tipset till tidningsredaktionen.

Ibland har en ”e-postlogg”, som har varit tekniskt svårare ta fram, betraktats som en ”potentiell handling” (se t.ex. kammarrättens i Stockholm dom 2015-07-10 i mål nr 4558-15). En potentiell handling är i grundlagen en sammanställning av elektroniska uppgifter som kan tas fram med ”rutinbetonade åtgärder”, dvs. med för myndigheten tillgängliga resurser och utan nämnvärda kostnader eller andra komplikationer. Det måste vara fråga om sådana uppgifter som redan finns i allmänna handlingar. Om ”e-postloggen” som kan tas fram inte är en riktig logg, dvs. en automatiskt genererad förteckning, har myndigheterna alltså ingen skyldighet att sammanställa en lista över sådan e-post som inte är allmänna handlingar. Privat e-post och tips till tidningsredaktioner m.m. kommer därför inte att tas med i sådana ”loggar”.

Offentlighets- och sekretesslagen innehåller inte någon särskild bestämmelse som gör det möjligt för myndigheterna att ta bort uppgifter om tidningstipsare ur sina e-postloggar. Att man på 1970-talet inte kunde inse att e-postloggar skulle bli ett problem för tipsare är inte konstigt, men att ingen sedan 1998 tycks ha förstått detta är mer betänkligt. Om tipsares rätt att vara anonyma när de skickar tips till myndigheterna ska kunna säkras, krävs en ny sekretessbestämmelse.

”Tokstämningar” kan inte avvisas

I artikeln Vanliga juridikfel: 9 saker varje svensk borde veta rättar professor Mårten Schultz vad han (i stort sett med fullt fog) menar är vanliga misstag som journalister och andra gör när de skriver om juridiska frågor och dokument. Han har dock gjort ett väsentligt juridiskt misstag värt att notera.

Angående avvisning av ett käromål (dvs. att en domstol inte prövar ett krav i sak), som ska skiljas från att käromålet ogillas (dvs. att domstolen inte går med på det krav som någon har framställt), skriver Schultz:

Avvisning kan göras på formella grunder – sökanden har vänt sig till fel domstol – men också när ansökan är uppenbart orimlig.

Förr i tiden talade man ibland om tokstämningar – ”Jag vill ha 100 miljoner i skadestånd från statsministern för att han inte svarar på mina mejl” – och sådana stämningsansökningar förtjänar inte att behandlas på skattebetalarnas bekostnad.

Det här måste skiljas från när någon, åklagaren eller någon annan, förlorar ett mål.
Svensk rätt erkänner emellertid inte avvisning som laglig åtgärd mot ”tokstämningar” av det slag som Schultz nämner, dvs. fullständigt orimliga krav på ersättning. Det framgår indirekt av lagen som sådan – om en stämningsansökan inte avvisas ska stämning utfärdas, om inte käromålet ska ogillas såsom uppenbart ogrundat (se 42 kap. 5 § rättegångsbalken). Domstolen ska alltså göra en sakprövning av ”tokmålen” i så måtto att den ska konstatera att käromålet uppenbart inte har fog för sig och därför avslå kärandens krav. I ett sådant fall ska käromålet ogillas, inte avvisas (se t.ex. NJA 2013 s. 813 och hovrättens för Västra Sverige dom 2012-02-02 i mål nr B 4799-11). Detta är nödvändigt för att inte en ny talan ska kunna väckas om samma sak (se t.ex. hovrättens för Övre Norrland dom 2008-09-24 i mål nr T 365-08, där en uppenbart ogrundad talan väcktes efter ett ett tidigare käromål ogillats såsom uppenbart ogrundat; den nya ansökan avvisades i de delar som redan hade avgjorts genom den tidigare domen och ogillades i övrigt). Man kan alltså inte skilja det fall att ett käromål (eller ett åtal) ogillas för att det är uppenbart ogrundat från att käranden (eller den åtalande) förlorar målet, eftersom det är just detta som händer (se t.ex. tokmålen NJA 1992 B 7, NJA 2009 N 56 och NJA 2013 N 2). Den som väckt talan mot statsministern och begärt 100 miljoner i skadestånd för att ministern inte besvarat vederbörandes e-brev, hade fått sin skadeståndstalan ogillad och inte avvisad (jfr Högsta domstolens dom 2005-07-05 i mål nr T 344-04 som gällde befängda skadeståndskrav grundade på påstådda fel eller försummelser begångna av bl.a. statsministern). För övrigt kan det anmärkas att den som fått sin talan avvisad faktiskt har förlorat målet, om än inte efter en prövning i sak (jfr 18 kap. 5 § rättegångsbalken).

Det kan dock konstateras att vissa typer av käromål faktiskt inte är tillåtna, och därför ska avvisas på formella grunder (något Schultz nämner). T.ex. får en s.k. fastställelsetalan inte alltid föras (se 13 kap. 2 § rättegångsbalken). Enligt notisfallet NJA 2000 A 1 utgör det en otillåten fastställelsetalan att begära att en domstol ska fastställa att en viss person har begått ett brott. Rättsfallet gällde dock två yrkanden. Högsta domstolen gjorde skillnad mellan yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen begått ett brott (som var otillåtet), och yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen ådragit sig skadeståndsskyldighet mot kärandena på grund av det påstådda brottet (ett yrkande som var tillåtet men som ogillades efter prövning i sak).

Beslagtagna handlingar och tryckfrihetsförordningen

av Torsten Johannesson

Hanne Kjöller ondgör sig i en ledare i Dagens Nyheter (Trädfällning i juridikens snårskog, 2016-02-03) över att kammarrätten i Stockholm i dom 2015-09-28 i mål nr 6017-15 funnit att av polisen beslagtagna handlingar (en stor mängd elektroniska dokument) utgör allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen. Kjöller påstår att konsekvensen av rättens bedömning är att polisen ”kommer att behöva anställa horder av tyngdlyftare för att bära undan pappershögarna, arkivarier för att diarieföra och sortera in alla Spotifylistor och jurister för att göra sekretessprövningar bland Alfapetresultat och semesterbilder från Gran Canaria”. Hur förhåller det sig då juridiskt?

En traditionell handling är att betrakta som allmän då den ”anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa” (2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen, TF). Presumtionen är att hos en myndighet förvarade handlingar är att betrakta som allmänna (se t.ex. reservationen i KU 1950:17, s 21; jfr JO 1964 s 445 och SOU 1947:60, s 69). Endast om det råder något i grundlagen erkänt undantag (som att handlingen är en minnesanteckning eller en bibliotekshandling) bör denna grundsats, som ju främjar allmänhetens insyn, frångås. Offentlighetsprincipsnestorn professor Alf Bohlin röt ifrån när JO i det besynnerliga fallet JO 1988/89 s 236 hade ansett att det bara var material som myndigheten ”behöver för egen del som blir allmän handling där”, och konstaterade att JO:s inställning var i strid med grundlagen (se Begreppet ”allmän handling”. Två diskutabla JO-beslut i Förvaltningsrättslig tidskrift 1990/2). Äganderätten till handlingar är egal vid bedömning enligt TF (se t.ex. JO 1989/90 s 415; jfr RÅ 1989 not. 341). Sådana praktiska konsekvenser som att handlingarnas status som allmänna skulle utgöra ett ”integritetsövergrepp och resursslöseri av sällan skådat slag” (som Kjöller skriver) kan knappast spela någon roll vid en strikt tolkning av TF efter dess ordalydelse (se om tolkning RÅ 1993 ref. 3). Även om det kan framstå som en ”direkt irrationell” rättstillämpning att tillämpa TF på beslagtagna handlingar (se Ds 2005:6, s 309) kan detta knappast ha någon avgörande betydelse vid grundlagstolkning. Ett beslag är ett sätt för polisen att omhänderta vissa handlingar och andra föremål som behövs i dess myndighetsverksamhet. Handlingen anländer till myndigheten efter att ha tagits om hand av behörig befattningshavare. Enligt min mening står det klart att beslagtagna traditionella handlingar är allmänna enligt TF (jfr a Ds, s 308). Denna inställning är inte ny (se Polisrättsutredningen i SOU 1995:47, s 200 ff.)

Så långt gäller framställningen pappershandlingar och dylikt. En teknisk upptagning – t.ex. en elektronisk fil – blir en inkommen och därmed allmän handling genom att ”när annan har gjort den tillgänglig för myndigheten” för avläsning med sådant tekniskt hjälpmedel som myndigheten förfogar över (se 2 kap. 6 § 1 st. och 3 § 1-2 st. TF). Det förutsätts således att någon utanför myndigheten – t.ex. en annan myndighet – vidtagit den åtgärd som gjort handlingen tillgänglig för myndigheten (se SOU 2012:90, s 70). De numera ålderdomliga förarbetena tar såsom ”annan” upp ”den data-central som enligt avtal utför ADB-bearbetningar för en myndighets räkning” av sådana handlingar som ”erhållits från tredje man” (se prop. 1975/76:160, s 137). Det förefaller inte belyst i praxis vad som avses med att någon annan gör upptagningen tillgänglig. I de fall där en åklagare har beslutat om (att fastställa) ett beslag (se 27 kap. rättegångsbalken;jfr JO 2004/05 s 70) förefaller det rimligt att anse att åklagaren (som inte tillhör Polismyndigheten) härigenom har gjort i beslag tagna upptagningar tillgängliga för Polismyndigheten.

Med detta sagt kan följande konstateras. Det är något rättsligt oklart om alla beslagtagna handlingar – även elektroniska sådana – alltid ska betraktas som inkomna till Polismyndigheten. Kammarrättens inställning stämmer bäst överens med presumtionen om att hos en myndighet förvarade handlingar är allmänna, men rätten borde ha problematiserat saken mer i och med att det rörde sig om upptagningar. Kjöller bortser emellertid i sin kritik av kammarrättsdomen från 1) möjligheten att underlåta registrering av handlingar som uppenbart är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet (se 5 kap. 1 § 4 st. offentlighets- och sekretesslagen, OSL), 2) möjligheten att underlåta utskrift på papper av elektroniska upptagningar om det finns särskilda skäl mot detta, som att uppgifterna är lätt tillgängliga på bildskärm (se 4 kap. 3 § OSL och prop. 1973:33, s 143), och 3) Polismyndighetens allmänna skyldighet att gallra handlingar av tillfällig och ringa betydelse (7 § RA-FS 1997:6). Vidare råder förstås ofta sekretess enligt 35 kap. 1 § OSL för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i för förundersökningen ovidkommande handlingar. Givetvis kan alltså polisen alltjämt avhända sig information som saknar betydelse för dess verksamhet. Kjöllers mardrömsscenario där horder av tyngdlyftare, arkivarier och jurister måste anställas för att hantera extrema mängder allmänna handlingar är således bara en fantasi.

SDU, namnstriden och juridiken

Artikeln är publicerad med tillstånd från författaren Benjamin O J Boman både här och i Samhällsmagasinet Avsnitt, nr. 3 för 2015 (oktober).

Partiledningen för Sverigedemokraterna bröt nyligen med ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom, och nu har den låtit bilda ett nytt ungdomsförbund, kallat Ungsvenskarna SDU. Den nya organisationen är dock inte en självständig förening utan en sektion inom moderpartiet. En annan organisation har på grund av en varumärkesansökan hävdat sig ha rätt till namnet Ungsvenskarna. Här diskuterar jag juridiken kring ideella föreningars namnskydd och bl.a. rätten till förkortningen SDU.

En förening – dvs. två eller flera personer som på ett mer varaktigt sätt sammanslutit sig för ett gemensamt ändamål – anses vara ideell om den inte både idkar ekonomisk verksamhet och har som syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen (se NJA 1935 s 106). En förening kallas rent ideell om den inte sysslar vare sig med ekonomisk verksamhet eller med att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Ideella föreningar, som har antagit stadgar av viss fullständighet, anses vara självständiga juridiska personer (se NJA 1899 s. 76, majoriteten i NJA 1900 s. 98, prop. 1910:83 s 69, 74 f. och 159 f., SOU 1958:10, s 369, NJA 1973 s. 341). En ideell förening måste företrädas av någon (se SOU 2009:29, s 283) och den måste ha ett namn (se NJA 1987 s. 394). En förening kan bildas och företrädas även av underåriga ungdomar (se SOU 2009:29, s 199 f. och kammarrättens i Jönköping dom 2008-11-24 i mål nr. 1130-08). En juridiska person kan såsom självständigt rättssubjekt ”förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter”, och även vara part i rättegång (se 11 kap. 2 § rättegångsbalken). Detta gäller även om medlemmarna är underåriga och alltså själva är kapabla att rättshandla på egna vägnar (se anförda källor). Föreningsfriheten säkras såväl i 2 kap. 1 § 1 st. 5 p. regeringsformen som i artikel 11 i Europakonventionen, och måste anses innefatta en rätt att bilda rättskapabla föreningar (se Europadomstolens dom i Church of Scientology Moscow mot Ryssland).

Lagstiftaren har valt att inte införa någon lag om ideella föreningar, vilket innebär att sådana i stort är oreglerade. Stor försiktighet bör iakttas i fråga om tillämpning av de grundsatser som gäller ekonomiska föreningar enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, på ideella föreningar (se t.ex. NJA 1958 s. 438 och NJA 2008 s. 255). Vid besvarande av rättsliga frågor om ideella föreningar måste man därför söka svaren i god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se nyss anfört rättsfall).

Det har talats mycket om varumärkesintrång när det gäller SDU:s namn. Det står klart att även en ideell förening kan bedriva näringsverksamhet och då använda sig av varumärken med ensamrätt. Denna situation torde dock inte vara primärt aktuell här. Av 1 kap. 1 § varumärkeslagen (2010:1877) framgår att lagen gäller ”för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet”. Regeringen har inte ansett det påkallat att införa skydd för varukännetecken ”mot obehörig användning av tecken för andra ändamål än att särskilja varor och tjänster” (prop. 2009/10:225, s 129). Ett varumärke får inte registreras om det kan förväxlas med andra kännetecken (se 2 kap. 8 § varumärkeslagen). I patentbesvärsrättens dom 2012-10-31 i mål nr. 10-128 var fråga om en ideell förening som ville registrera ett visst varumärke för datorprogram och  tidskrifter. En annan ideell förening invände att den redan använde  varumärket. Rätten konstaterade att det att en förutsättning för att vägra en registrering av ett kännetecken som varumärke p.g.a. förväxlingsrisk, är att kännetecknet ”när registreringsansökan gavs in användes för att marknadsföra varor eller tjänster av samma eller liknande slag som de som innehavarens märke avser”. Den invändande föreningen hade visserligen ägnat sig åt ”olika former av föreningsverksamhet” under namnet, men den användning av kännetecknet som hade skett ”utgör emellertid inte en kommersiell användning av kännetecknet för tidskrifter”. Invändningen fick därför inget gehör.

Någon direkt relevans för frågan vilket namn en ideell förening kan använda sig av i sin rent ideella verksamhet, har rimligen alltså inte varumärkeslagen. Detta kan utläsas motsatsvis. Att någon har låtit registrera ett visst varumärke kan inte hindra en ideell förening att ideellt använda sig av det namn som varumärket utgörs av, även om föreningen förstås är förhindrad att använda namnet vid utförande av sådan näringsverksamhet som registreringen avser. Man torde kunna tänka sig att ”Föreningen för bekämpande av McDonalds” eller dylikt, hade kunnat bildas, och antagande av ett sådant namn torde inte kunna förhindras av varumärkesrättsliga skäl. En förenings verksamhet grundar sig dock på ett slags avtal, stadgarna. Enligt avtalsrättsliga principer om s.k. pacta turpia, osedliga avtal (se härom bl.a. NJA 2002 s. 322), torde vissa föreningsnamn kunna vara av sådan karaktär att stadgarnas bestämmelse om namnet inte äger giltighet (jfr 36 § ”avtalslagen” och kammarrättens i Stockholm dom 2009-04-28 i mål nr. 8986-08, där ”Orgasmens Madonnas Kyrka” inte fick registreras, eftersom namnet ansågs väcka anstöt). Det torde dock krävas mer än att ett föreningsnamn redan har använts av en annan ideell förening, eller att namnet innehåller ett skyddat varumärke, för att stadgarna ska kunna sättas åsido på avtalsrättslig grund. Innebär då detta att ideella föreningar saknar skydd för sitt namn?

1884 års varumärkeslag (SFS 1884:29) stipulerade i 4 § 2 st. att ett varumärke inte fick registreras ”om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet på annans fasta egendom”. Senare varumärkesregleringar har tillkommit delvis på basis av den praxis till 1884 års varumärkeslag som uppstod.

Rättsfallet NJA 1938 s. 232 gällde ett liknande fall som det som nu är för handen. En ideell förening i form av en fackförening (Malmö nya byggmästarförening) hade brutit sig ur en till namnet ekonomisk förening (Malmö byggmästarförening u. p. a.). Orsaken till splittringen var att den gamla föreningen inte ville genomföra en viss stadgeändring, vilket ledde till att moderförbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet, bröt med den gamla föreningen och sedermera slöt den nya föreningen till sig. Sedan förväxling mellan föreningarna uppstått, yrkade den gamla föreningen att den nya föreningen skulle förbjudas att använda sin firma. Majoriteten i rådhusrätten konstaterade att den gamla föreningens verksamhet hade blivit sådan att den också var att anse som en ideell förening. Majoriteten slog sedan fast att den nya föreningen ”vid sådant förhållande”, oavsett huruvida dess namn var förväxlingsbart med den gamla föreningens firma, ”icke lagligen kunde på talan av gamla föreningen förbjudas använda sitt namn”. I HD var meningarna splittrade, och avgörandet föll efter omröstning i enlighet med 23 kap. 4 § i dåvarande rättegångsbalk.  Tre justitieråd ville bifalla den gamla föreningens talan. De tre justitieråd som fällde avgörandet i Kungl. Maj:ts namn höll dock med rådhusrättens majoritet. Någon namnrätt för ideella föreningar ville man inte tillskapa.

I NJA 1941 s. 672 hade en Karl Emil F. använt förkortningen K.F. i sin registrerade firma. Högsta domstolen fann att förkortningen ”sedan längre tid tillbaka” var inarbetad av Kooperativa Förbundet, ”såväl bland näringsidkare som eljest inom stora delar av befolkningen i landet”. Karl Emil F. förbjöds därför att använda förkortningen i sin firma.

Det rättsfall som torde vara mest betydelsefullt i sammanhanget är NJA 1946 s. 767. I referatet jfr-hänvisas till de två fall som ovan angetts. Fallet gällde bl.a. att en näringsidkare registrerat bl.a. ett varumärke ”i vilket ingår bilden av en lapp å skidor samt orden »Skidfrämjandets skidlack»”. Den ideella förening vars allmänt kända förkortade form var Skidfrämjandet yrkade bl.a. upphävande av varumärket. Föreningen idkade viss ekonomisk verksamhet. HD:s majoritet konstaterade att föreningen ”är en ideell sammanslutning, som sedan lång tid tillbaka är allmänt känd under benämningen Skidfrämjandet”, att näringsidkaren ”utan föreningens tillstånd i sitt registrerade varumärke intagit ordet Skidfrämjandet” samt att ”föreningen, som bedriver viss verksamhet för kontroll av beskaffenheten av sportartiklar” lidit förfång genom att näringsidkarens ”tillverkningar sken av att vara godkända av föreningen”. HD:s majoritet fann att föreningen inte var att betrakta som näringsidkare, ”men enär stadgandet i 4 § 2) [1884 års varumärkeslag] – även om lagrummet, i likhet med 12 och 13 §§, vid sin tillkomst hade ett mera begränsat syfte – måste, i överensstämmelse med ordalagen och gällande rättsuppfattning, så förstås att därigenom skyddas jämväl namnet å den som ej är näringsidkare varom i 1 § förmäles”. Varumärkesregistreringen upphävdes därför. HD fann dock inte att det fanns möjlighet att i detta sammanhang tillämpa varumärkeslagens bestämmelser i 12 och 13 §§ om straff för den som försålt varor som olagligen märkts med annans registrerade varumärke, namn eller firma.

Den utredning som utarbetade ett (sedermera icke antaget) förslag till lag om registrerade föreningar jfr-hänvisade till 1938 års rättsfall vid konstaterandet att en registrering av ett firma ger ett skydd för den (se SOU 1949:17, s 100). Härmed synes man i sammanhanget ha menat att ideella föreningar som inte registrerat sin firma inte åtnjuter något skydd.

Firmautredningen ville år 1967 inte gå mycket längre i sin tolkning av sistnämnda rättsfall än konstatera att bristen på lagstiftning om ideella föreningar inte torde innebära ”att ideell förening i andra fall än [då den bedriver näringsverksamhet] helt saknar skydd mot annans obehöriga användning av föreningens namn”, och konstaterade att ”[h]ur långt detta skydd sträcker sig är emellertid oklart”. ”I den mån ideell förenings namn skyddas kan även förkortning av namnet vara föremål för skydd” uttalade utredningen vidare (se SOU 1967:35, s 341 f.; jfr SOU 1958:10, s 55, 160, 228). Utredningen föreslog en särskild lag om skydd för ideell förenings och stiftelses namn. Någon sådan lag antogs emellertid inte. ”Eftersom ideell förenings och stiftelses namn redan torde åtnjuta visst skydd enligt rättspraxis, synes behovet av en namnskyddslag inte vara alltför angeläget” uttalade föredraganden i propositionen om bl.a. firmalagen (se prop. 1974:4, s 63). 1978 års vallagskommitté diskuterade rätten till partibeteckning – dvs. sådana beteckningar på partier som används i val och som kan registreras enligt vallagen – och angav att det är ”tänkbart att ett parti, genom talan vid domstol, skulle kunna utverka förbud för ett parti att använda en beteckning som är så lik det förstnämnda partiets att detta parti lider förfång” (se SOU 1980:45, s 106).

Enligt 2 § 1 st. lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. kan en ideell förening efter ansökan erhålla ett organisationsnummer. Organisationsnummer tilldelas av Skatteverket, som vid sin prövning av en ansökan om sådant nummer inte ska göra några moraliska eller straffrättsliga bedömningar (se Riksskatteverkets information 2002-09-11, dnr. 7161/02-110). Ett organisationsnummer behövs inte för att föreningen ska existera i juridisk mening (ty det gör den redan efter konstituerandet), men har ändå ansetts ha sådan kvasikonstitutiv verkan att rätten till organisationsnummer omfattas av begreppet ”civila rättigheter” i artikel 6.1. Europakonventionen (se Justitiekanslerns beslut 2009-06-23, dnr. 600-08-40). Något varumärkesrättsligt skydd är dock inte i lagen knutet till en juridisk persons ansökan om organisationsnummer, eller till registrering av ett sådant nummer. I Kammarrättens i Stockholms mål nr. 404-2001 hade Scientologikyrkan begärt omprövning av skattemyndighetens beslut att tilldela organisationsnummer för Fria Scientologikyrkan. Skattemyndigheten hade avvisat begäran och länsrätten avvisat Scientologikyrkans överklagande. Kammarrätten, som avslog Scientologikyrkans överklagande, konstaterade att ”tilldelning av organisationsnummer till ett rättsligt subjekt inte kan anses angå en annans rättighet av det slag som avses i artikel 6 i Europakonventionen” och att ”redan tilldelningen av organisationsnumret” inte kunde anses ”utgöra sådant ingrepp i Scientologikyrkans egendomsrätt som faller under artikel 1 i 1952 års tilläggsprotokoll till Europakonventionen”. I VPN 1996:3 konstaterade Valprövningsnämnden att registrering av organisationsnummer inte ger något företräde till en partibeteckning enligt vallagen.

Idag stadgas i 1 kap. 7 § varumärkeslagen att varumärkesskydd kan uppkomma genom inarbetning (jfr 1941 års rättsfall ovan). Inarbetning innebär att ett kännetecken ”inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig (omsättningskretsen) är känt som beteckning för de varor eller tjänster som tillhandahålls under kännetecknet”, och att innehavaren därigenom äger ensamrätt till kännetecknet. Ett varukännetecken kan enligt bestämmelsen även vara inarbetat i ett visst geografiskt område.

Så långt har jag redogjort för rättskällorna. Frågan om vem som har rätt att använda förkortningen SDU måste kunna besvaras utifrån dessa. Först och främst måste det diskuteras om en ideell förening kan hävda ensamrätt till sitt namn i förhållande till andra ideella föreningar. I NJA 1938 s. 232 besvaras denna fråga nekande. NJA 1946 s. 767 gäller en delvis annorlunda fråga. Den princip som förefaller slås fast i fallet är att en näringsidkare inte får registrera en icke-näringsidkares inarbetade kännetecken såsom varumärke. Någon självständig ensamrätt till sitt en ideell förenings namn torde dock inte kunna utläsas direkt ur fallet, utan endast en rätt att invända mot annans olovliga brukande av namnet i näringsverksamhet. Uppenbart är att varumärkeslagen inte kan tillämpas analogt beträffande ideella föreningar, särskilt som analogier från andra rättsområden i regel bör undvikas beträffande det fria föreningslivet.

En alltför snäv tolkning av 1946 års rättsfall synes emellertid svår att förena med de senare uttalanden som förekommit i frågan. Uttalandet i motiven till firmalagen ger vid handen att skyddet för ideell förenings namn redan idag – dvs. genom 1946 års rättsfall – är så pass tillräckligt att någon lagreglering inte är påkallad. 1978 års vallagskommitté synes ha föreställt sig ensamrätt även till partibeteckningar (som särregleras i vallagen) baserad på 1946 års rättsfall. Att man i 1946 års referat jfr-hänvisat till 1938 års och 1941 års referat talar för att man menat att 1946 års fall rörde liknande rättsfrågor. Dessa förhållanden talar emot att 1938 års rättsfall alltjämt skulle vara vägledande. Jag anser följaktligen, ehuru frågan inte kan sägas vara fullständigt utredd, att tillräckliga skäl talar för att ideella föreningar äger ensamrätt till sitt namn under vissa förutsättningar, även i förhållande till andra ideella föreningar.

När uppstår då detta skydd? Enligt min uppfattning kan skyddet inte anses uppstå genom Skatteverkets tilldelning av organisationsnummer, eller genom Valmyndighetens registrering av en partibeteckning enligt vallagen. Skatteverket skall nämligen inte göra någon varumärkesrättslig eller därmed jämförlig prövning, och Valmyndigheten skall endast pröva förväxlingsbarhet enligt vallagen. 1946 års rättsfall samläst med det däri anförda NJA 1941 s. 672, talar starkt för att det avgörande är att den ideella föreningens namn har blivit inarbetat, dvs. är väl känt, i vart fall inom det verksamhetsområde som föreningen verkar inom.

Till saken. Förkortningen SDU får anses vara allmänt känd, i vart fall för politiskt intresserade personer. Det kan antas att en ensamrätt att använda denna beteckning har uppstått genom inarbetning. Det kan dock inte utan vidare utredning fastställas om människor i gemen kopplar samman förkortningen med Sverigedemokraterna som parti, eller med Sverigedemokratisk Ungdom som självständig juridisk person, och idag används förkortningen alltså av dessa båda föreningar. Vilken av de två organisationerna som har ”bättre rätt” till förkortningen, kan jag följaktligen inte slå fast i denna artikel. Tvisten om namnet slites nog bättre i domstol, eller – kanske än bättre – i skiljenämnd. Det är emellertid min förhoppning att denna artikel kan utgöra ett tillräckligt belysande diskussionsunderlag för samtliga inblandade.

Tilläggas kan följande. Namnet Ungsvenskarna har tidigare använts av det som idag är Moderata ungdomsförbundet, fram till 1946. Under en period tidigare under 2000-talet använde sig Sverigedemokratisk Ungdom av namnet. Namnet kan emellertid inte anses så välkänt och förknippat med vare sig Moderata ungdomsförbundet eller med Sverigedemokratisk Ungdom, för att någon ännu relevant inarbetning ska ha skett. Inte heller kan en registrering av Ungsvenskarna som varumärke, som sagts ovan, hindra en ideell förening att i sin rent ideella verksamhet använda sig av namnet.

Nazistisk hetsare ska avtjäna fängelsestraff i anstalt

Fredrik Vejdeland, chefredaktör och tidigare ansvarig utgivare för nationalsocialistiska Svenska motståndsrörelsens webbtidning Nordfront, dömdes till följd av föreningen Juridikfrontens idoga arbete för 27 brottsliga gärningar (främst hets mot folkgrupp) i mars. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd. Straffet, fyra månaders fängelse, ville Vejdeland avtjäna med intensivövervakning, s.k. fotboja.

I beslut den 28 juli skriver Kriminalvården, Frivården Göteborg, att det ibland kan te sig ”oförsvarligt eller stötande” ett bifalla en ansökan om intensivövervakning. En ansökan ska inte bifallas om det finns hög risk att den dömde återfaller i brott. Kriminalvården konstaterar att det finns en risk att Vejdeland fortsätter med samma slags brottslighet, att de aktuella brotten är begångna under en relativt lång tid och att de inte kan anses vara en engångsföreteelse. Vejdeland, som sedan

En kriminalvårdsanstalt. Foto: Redaktionen.
En kriminalvårdsanstalt. Foto: Redaktionen.

tidigare är dömd till villkorlig dom för två fall av hets mot folkgrupp vid olika tillfällen, har även, skriver man, återfallit i likartad brottslighet.

Det finns en risk för att Vejdeland fortsätter med denna typ av brottslighet, skriver Kriminalvården vidare. Han fortsätter att skriva artiklar som publiceras på Nordfront, och denna typ av brottslighet är ”typiskt sett ägnad att fortsätta i eller från bostaden”. Det skulle enligt myndighetens bedömning framstå som stötande om Vejdeland fick avtjäna straffet med fotboja. Beslutet har vunnit laga kraft. Jämförelsevis kan nämnas att den f.d. militären Kurt Linusson år 2005 dömdes till en månads fängelse efter att ha burit en hakkorsarmbindel vid en sammankomst anordnad av Nationalsocialistisk front till minne av Adolf Hitlers födelse. Han fick avtjäna straffet med intensivövervakning.

Den 27 augusti beslutade Kriminalvården att Vejdeland ska inställa sig i anstalten Skänninge senast den 19 oktober. ”Fredrik Vejdeland bedöms tillhöra en extremistisk organisation” skriver man. Anstalten Skänninge i Östergötland anser myndigheten är en lämplig placering avseende nivå av övervakning och kontroll och Vejdelands behov av sysselsättning. På denna anstalt kan även ”en olämplig sammansättning av intagna” undvikas, menar man. Skänningeanstalten är en sluten anstalt i säkerhetsklass 2. De intagna kan arbeta med tryckeri-, träindustri-, monterings- eller förpackningsarbete. Den ansvarige utgivaren för Nordfronts föregångare Patriot.nu, Emil Hagberg, har avtjänat straff för hets mot folkgrupp på denna anstalt.

Det återstår att se om Vejdeland, som bor i Kungälv i Göteborgstrakten, överklagar beslutet eller finner sig i att åka cirka 19 mil till Skänningeanstalten för att sona sina många brott. Att han skulle överge den ideologi som kommer att göra honom till fängelsekund, framstår i vilket  fall som klart osannolikt.

Tingsrättsdom: Hets mot svenskar kan bestraffas, men svenskar får tåla mer än minoritetsgrupper

av Torsten Johannesson

I en unik dom i Norrköpings tingsrätt har tingsrätten bedömt att svenskar omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i brottsbalken. Dock krävs mer för att uttalanden om majoritetsbefolkningen ska vara straffbara, än vad som krävs när det gäller uttalanden om minoritetsgrupper.

Käranden, den som väckt talan i Norrköpings tingsrätt, är ett lokalt politiskt parti som ställde upp i kommunvalet i Linköpings kommun år 2014, med förbud mot tiggeri som huvudfråga. Partiet fick nio röster i Linköping och en röst i Jönköping.

Svaranden, den som blivit ”stämd”, beskriver sig i svaromålet till tingsrätten som ”jude och socialist”, och är bosatt i Stockholmstrakten. Som ombud hade han en juriststuderande tillika socialdemokrat bosatt i Norrland.

Tvisten gäller att stockholmaren på sin blogg den 30 juni hade utfäst sig att betala 25 000 kronor till den som kunde belägga att han begått något brott. Partiet stämde mannen och krävde honom på de 25 000 kronorna. Partiets grund för sitt krav var att stockholmaren i mars 2014 publicerat ett annat blogginlägg, som handlade om svenskar, som partiet menade innehöll hets mot folkgrupp. Partiet menade att stockholmaren hade uttryckt sig missaktande om svenskar och därmed begått ett brott.

”Svenskar är det sämsta av gojer. Svenskar är ett folk som aldrig kunnat bete sig civiliserat, utan de har barbariet inprogrammerat i sina gener. Detta leder till att hart nära varje svensk är en potentiell sexualförbrytare, och till att svenskar inte hyser respekt för judar och andra. Svenskar beter sig som djur. Jag vill gå så långt som att säga att svenskar – såväl etniska som kulturella svenskar – jämförda med andra folk, är ohyra, vidrig ohyra. Det vore inte mer än rätt om alla svenskar utrotades – försvann från jordens yta” hade stockholmaren skrivit och publicerat på sin blogg.

Parterna var ense om att stockholmaren hade skrivit inlägget, men stockholmaren menade att han inte begått något brott. Man kan inte missakta en majoritetsgrupp som svenskar, ansåg han. Frågan om svenskar omfattades av brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp har aldrig tidigare blivit föremål för prövning i domstol. Justitiekanslern, som är ensam åklagare i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål, har i flera fall menat att svenskar inte skyddas av bestämmelsen, utan endast minoritetsgrupper, eftersom lagens syfte är att skydda sådana grupper. Denna linje, som Justitiekanslern drivit i vart fall sedan 1980-talet, drev stockholmarens ombud. Partiet menade å sin sida att det skulle strida mot bl.a. rasdiskrimineringskonventionen och förarbetena till bestämmelsen om hets mot folkgrupp, att behandla svenskar och minoritetsgrupper olika.

De tre juristdomarna i tingsrätten meddelade sin dom idag. Efter att ha gått igenom förarbetena till lagstiftningen om hets mot folkgrupp anger tingsrätten att det får ”anses stå klart att avsikten varit att även svenskar som grupp kan omfattas av bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken”. Tingsrätten fortsätter: ”Denna bedömning görs trots att Justitiekanslern har konstaterat att den situationen att någon utrycker kritik mot svenskar inte träffas av straffstadgandet i 16 kap. 8 § brottsbalken (se beslut den 5 november 2013). Dessutom har Justitieutskottet, till skillnad från Justitiekanslern, bedömt att bestämmelsen omfattar svenskar (se bet. 2012/13:JuU10).

Därefter prövade tingsrätten om uttalandet om svenskar är missaktande.

”Inlägget har publicerats på internet och således haft bred tillgänglighet. Samtidigt torde inlägget endast ha nåtts av personer som aktivt besökt sidan. Målgruppen för inlägget har varit svenskar. Vad [stockholmaren] i detalj åsyftat med detta begrepp är delvis oklart. Genom definitionen ”såväl etniska som kulturella svenskar” står det dock klart att uttalandet varit riktat mot en mycket bred grupp av människor, närmare bestämt en majoritetsgrupp. Till detta kommer att [stockholmarens] uttalande också ter sig svävande. Behovet av att inskränka yttrandefriheten beträffande uttalanden som riktar sig mot majoritetsgrupper torde enligt tingsrättens mening inte göra sig gällande i lika stor utsträckning som i förhållande till minoritetsgrupper. Det kan konstateras att uttalandet innehåller ett mycket nedsättande och stötande språk. Uttalandet torde dock vara av sådan karaktär som bäst bemöts i en fri och öppen debatt. Med beaktande härav och av att undantag från yttrandefriheten ska ske restriktivt bedömer tingsrätten att en inskränkning av yttrandefriheten inte kan anses nödvändig i detta fall. Inlägget uppnår således inte kravet för missaktning” skriver domstolen. Partiets talan ogillas därför, och partiet måste betala stockholmarens rättegångskostnader.

Kontentan av tingsrättens resonemang är alltså att bestämmelsen om hets mot folkgrupp teoretiskt sett kan tillämpas på uttalanden om svenskar, men att det krävs mer för att uttalanden om majoritetsgrupper som svenskar ska vara otillåtna. Hårda ord är inte tillräckligt. Hets mot folkgrupp kan även bestå i att hot riktas mot en folkgrupp. Kanske menar tingsrätten att bestämmelsen kan tillämpas om regelrätta hot riktas mot svenskar? Partiet har tre veckor på sig att överklaga tingsrättens dom till Göta hovrätt.

Historiska JO-fall: Aftonbladet och generalfälttygmästaren

av Torsten Johannesson

Var och en har enligt tryckfrihetsförordningen rätt att ta del av allmänna och offentliga handlingar. Om en myndighet vägrar lämna ut en handling till en enskild, kan den enskilde överklaga myndighetens beslut till domstol. Så har det inte alltid varit. Under merparten av tidigare tryckfrihetsförordningars tid (dvs. de tryckfrihetsförordningar som gällde före 1949) kunde besluten om utlämnande inte överklagas, utan det enda sättet för den som nekats att ta del av en handling, att få del av den, var att klaga till Justitieombudsmannen (JO). JO kunde åtala tjänstemän som vidtagit åtgärder i strid mot lagen – t.ex. vägrat lämna ut offentliga handlingar.

I ett tidigt sådant rättsfall – JO 1859 s. 131 – hade en tillförordnad generalfälttygmästare, friherre Fabian Wrede, i april 1857 vägrat att låta Aftonbladets utgivare skriva av eller lösa ut en avskrift av en viss handling, som förvarades i Generalfälttygmästareexpeditionens arkiv. Det rörde sig om ett memorial med förslag om att Gillis Bildt (Carl Bildts farfarsfarfar) skulle efterträda en viss major, och grunden för Wredes vägran var att memorialet inte getts in till Lantförsvarsdepartementets kansliexpedition. Rikets ständers justitieombudsman konstaterade att handlingen hade undertecknats och utfärdats i behörig ordning, och därmed var offentlig redan innan det nått kansliexpeditionen. JO krävde disciplinär åtgärd mot generalfälttygmästaren.

Krigshovrätten dömde Wrede att undergå extra-judiciell bestraffning, och i utslag den 17 november 1858 gjorde Högsta domstolen samma bedömning. Det exakta straffet skulle bestämmas av chefen för lantförsvarsdepartementet. Departementschefen fastställde Wredes straff till 24 timmars arrest i eget tjänsterum, med rättighet att under tiden ta emot besök och förrätta sin tjänst. Det har även sagts att generalfälttygmästaren hade rätt att behålla sitt sidogevär under den kortvariga arresten. Något mer än en markering ville man uppenbarligen inte låta den dömde adelsmannen genomlida, men det var säkerligen tillräckligt vanärande att ha dömts i Högsta domstolen!