Sedan den 1:a februari i år omfattas uppgifter om elstöd till enskilda av en sekretess som är lika stark som den för psykiatriska journaler. Införandet av sekretessregeln har mött omfattande kritik från såväl tunga remissinstanser som Lagrådet och Justitiekanslern som företrädare för rättsvetenskapen och journalistiken. Samhällsmagasinet Avsnitt har i dagarna utmanat elstödssekretessen i domstol och gör bland annat gällande att den strider mot grundlagen och därför inte får tillämpas.
Sammanfattning
Den 6:e april skickade redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt en begäran om allmän handling till Försäkringskassan som gällde hur mycket elstöd energi- och näringsminister Ebba Busch fått utbetalt. Begäran avslogs i beslut den 14 april med hänvisning till den nya elstödssekretessen Samma dag inkom redaktionen med ett överklagande till Kammarrätten i Stockholm.
Redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt gör i överklagandet bland annat gällande att lagregeln om elstödssekretess har tillkommit på ett olagligt sätt och att den strider mot bestämmelser i bland annat regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och Europakonventionen. Redaktionen pekar också på att bestämmelsen kraftfullt inskränker den för ett demokratiskt samhälle grundläggande möjligheten att granska politiska makthavare. Detta utan att det finns ett legitimt skyddsintresse som motiverar en sådan inskränkning.
Del 1: Den tvivelaktiga konsten att snabbinskränka en grundlagsstadgad rättighet
Samhällsmagasinet Avsnitt granskar bl.a. tillämpningen av bestämmelser om offentlighet och sekretess, och att myndigheter följer de regler som gäller för deras verksamhet. Ibland blir det även aktuellt att granska regeringens agerande, se t.ex. Fast regeringspraxis att följa lagförarbeten (öppnas i ny flik).
Sedan den 1:a februari i år omfattas uppgifter om elstöd till enskilda, ”stöd till elanvändare för att mildra effekterna av höga elpriser”, av stark sekretess. Uppgifter om ”en enskilds personliga förhållanden” får inte röjas om det inte ”står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men”. Sekretessbestämmelsen är kontroversiell och har delat både riksdagen och civilsamhället.
I riksdagen röstade 155 ledamöter för införande av den nya sekretessregeln, medan 151 ledamöter röstade emot. Tunga remissinstanser som Lagrådet (länk till Lagrådets yttrande) och Justitiekanslern (länk till JK:s yttrande) hade uttalat sig kritiskt till förslaget om sekretess.
”I princip alla argument jag sett för att hemlighålla uppgifter om elstödet kan användas mot offentlighetsprincipen i stort” skrev professorn i civilrätt Mårten Schultz på Twitter.
Instanserna ansåg inte att uppgifterna om bl.a. elförbrukning och utbetalt belopp var så integritetskänsliga att uppgifterna skulle vara hemliga. Kunniga jurister gick längre i kritiken. ”I princip alla argument jag sett för att hemlighålla uppgifter om elstödet kan användas mot offentlighetsprincipen i stort” skrev professorn i civilrätt Mårten Schultz på Twitter. ”Regeringen använder sekretess för att skydda sig mot kritik. De vill slippa rubriker om att de rikaste människorna med de största villorna har fått mest stöd.” sa professorn i förvaltningsrätt Olle Lundin, som kallade sekretessen för ”trams”. Även massmediernas representanter var starkt kritiska.
”Regeringen använder sekretess för att skydda sig mot kritik. De vill slippa rubriker om att de rikaste människorna med de största villorna har fått mest stöd.” sa professorn i förvaltningsrätt Olle Lundin, som kallade sekretessen för ”trams”.
Sekretessen var enligt Journalistförbundet problematisk ”eftersom det kommer att försvåra för den som vill få insyn i hur det nya stödet används. Det blir till exempel svårt att granska vilka effekter stödet får när det gäller hushållens elförbrukning över tid”, uppgifter som förbundet menade är av stort allmänintresse. Vissa andra instanser var dock positiva. Villaägarnas riksförbund nämnde att ”diverse bolag med utgivningsbevis publicerar mängder med offentliga uppgifter på Internet” och att det ligger nära till hands att dessa bolag skulle publicera även uppgifter om elstöd.
Ett annat problem med sekretessbestämmelsen – oavsett vad man tycker i själva sekretessfrågan som sådan – är att den är dåligt beredd i Regeringskansliet. I grundlagen stadgas följande: ”Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner. Även sammanslutningar och enskilda ska i den omfattning som behövs ges möjlighet att yttra sig.”
Promemorian i vilken sekressregeln föreslogs skickades ut på remiss, men remissinstanserna hade endast fem arbetsdagar på sig att uttala sig om den. Lagrådets ledamöter var kritiska till detta. ”För att det ska vara försvarbart att på det sätt som här har skett avvika från gängse beredningsrutiner genom en mycket kort remisstid – beträffande den andra promemorian en extremt kort remisstid – måste det krävas mycket starka skäl. Dessa skäl är inte närmare redovisade i ärendet. Lagrådet inser att det för regeringen har funnits anledning att så snabbt som möjligt vidta åtgärder för att genomföra ett utlovat elstöd. En remisstid på i det ena fallet en vecka … är emellertid inte acceptabel.” skrev de.
Den korta remisstiden ledde sannolikt till att alla tillfrågade instanser inte yttrade sig. Regeringen gick ändå vidare med förslaget.
Den korta remisstiden ledde sannolikt till att alla tillfrågade instanser inte yttrade sig. Regeringen gick ändå vidare med förslaget. Sekretessregler kan delas upp i två huvudsakliga grupper – svag sekretess, dvs. offentlighet som utgångspunkt, och stark sekretess, dvs. sekretess som utgångspunkt.
Den starka sekretessen gäller bl.a. sjukvården, inom socialtjänsten och i förundersökningar som inte gått till domstol. Den svagare sekretessen gäller bl.a. i Försäkringskassans vanliga verksamhet. Regeringens förslag utformades så att sekretess skulle vara utgångspunkten för uppgifter om elstöd. Motiveringen till detta är märklig (se sidan 15). ”Vid en tillämpning av en sekretessbestämmelse med rakt skaderekvisit”, dvs. där offentlighet var utgångspunkten, kunde det antas ”att sådana uppgifter som det nu är fråga om hade lämnats ut.”.
Uppgifterna om elstödet var alltså inte sådana att man typiskt sett kunde anta att de berörda kände obehag om de lämnades ut. Varför ville man då ha sekretess?
Uppgifterna om elstödet var alltså inte sådana att man typiskt sett kunde anta att de berörda kände obehag om de lämnades ut. Varför ville man då ha sekretess? De skäl som anges är att uppgifterna kan användas för kartläggning av enskilda – ”för att ge en bild av vanor, livsstil och ekonomi hos enskilda individer och grupper”. Uppgifterna skulle t.ex. kunna användas i försäljningskampanjer eller för att ”peka ut enskildas elförbrukning på ett för den enskilde ofördelaktigt sätt”, menade regeringen.
Det är svårt att frigöra sig från tanken att någon tjänsteman fått den säkert inte lätta uppgiften att rationalisera regeringens inställning till sekretessfrågan. Resultatet blev att icke känsliga uppgifter hemlighölls med lika stark sekretess som för psykiatriska journaler.
Det är svårt att frigöra sig från tanken att någon tjänsteman fått den säkert inte lätta uppgiften att rationalisera regeringens inställning till sekretessfrågan. Resultatet blev att icke känsliga uppgifter hemlighölls med lika stark sekretess som för psykiatriska journaler. I riksdagen förkortades tiden som riksdagens ledamöter hade på sig att yttra sig. Normalt har dessa två veckor på sig att tycka till om ett lagförslag, men här fick de över helgen.
I riksdagen förkortades tiden som riksdagens ledamöter hade på sig att yttra sig. Normalt har dessa två veckor på sig att tycka till om ett lagförslag, men här fick de över helgen.
Ordföranden i konstitutionsutskottet m.fl. skrev i en motion: ”De brister i beredningen som finns är ytterligare starkt vägande skäl att inte frångå den presumtion om offentlighet som vi har i Sverige och med rätta är stolta över.” I konstitutionsutskottet beslutade en knapp majoritet att på regeringens linje. Minoriteten kritiserade beredningen av ärendet. ”Regeringens beredning av propositionen har ifrågasatts av bl.a. Lagrådet. Utskottet ser dock inte skäl att vidta ytterligare beredningsåtgärder utan anser att det har ett tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till förslagen.” skrev representanterna riksdagsmajoriteten.
Del 2: Samhällsmagasinet Avsnitt utmanar elstödssekretessen och kräver lagprövning i domstol
Eric M. Runesson, en av författarna till Lagrådets yttrande, har till tidningen Advokaten sagt att utskottets formuleringar ”kanske kan ha någon betydelse om domstolarna skulle välja att göra en lagprövning”. ”Regeringen och riksdagen tar en viss risk om de väljer att bortse från Lagrådets kritik” menade han.
Vad är då lagprövning? Lagprövning kallas det när en domstol prövar huruvida en lag är giltig eller inte.
Vad är då lagprövning? Lagprövning kallas det när en domstol prövar huruvida en lag är giltig eller inte. Rätten att lagpröva formuleras som en skyldighet att åsidosätta en lag, i grundlagen: ”Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.”
Samhällsmagasinet Avsnitt begärde den 6 april ut uppgift om vilket elstöd som energi- och näringsministern Ebba Busch fått. Försäkringskassan svarade den 14 april med ett avslagsbeslut. Avsnitt överklagade omgående och begärde just en lagprövning.
Samhällsmagasinet Avsnitt begärde den 6 april ut uppgift om vilket elstöd som energi- och näringsministern Ebba Busch fått. Försäkringskassan svarade den 14 april med ett avslagsbeslut. Alla uppgifter om elstöd till en fysisk person skyddas av sekretess, menade man. Det vi skrivit i begäran ”innebär inte att det inte står klart att uppgifterna kan lämnas ut utan att den enskilde, eller någon närstående till hen, lider men”.
Avsnitt överklagade omgående och begärde just en lagprövning. Skälen som anges till att sekretessregeln inte ska tillämpas är flera. Dels har beredningen hos regeringen (och även i riksdagen) inte gått rätt till. Hade man gett remissinstanserna längre tid på sig att yttra sig hade man haft ett bättre underlag att stifta en lag på. Offentlighetsprincipen är en extremt viktigt inslag i det svenska stattskicket och det är därför extra viktigt att inskränkningar av offentligheten inte görs utan en ordentlig beredning.
Offentlighetsprincipen är en extremt viktigt inslag i det svenska stattskicket och det är därför extra viktigt att inskränkningar av offentligheten inte görs utan en ordentlig beredning.
Dessutom anges det i grundlagen att rätten att ta del av allmänna handlingar ”får begränsas endast om det krävs med hänsyn till” vissa intressen, bl.a. ”skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden”. Skälen för inskränkningar i offentligheten ska vara starka. Kan man verkligen säga att detta ”krävs” i detta fall?
Det har inte flera kunniga instanser och personer ansett. Skälen för sekretess är svaga. I förslaget har regeringen talat om att personerna som får elstöd ”kan anses lida men” om uppgifter om elstödet röjs. Samtidigt tycker man uppenbarligen att personerna inte ”kan antas lida men” om samma uppgifter röjs. Vad betyder det ens att någon ”kan anses lida men”? Lagförslaget ger intryck av att vara ett hafsverk och är dessutom illa berett.
Dessutom kan man ifrågasätta om informationsfriheten enligt Europakonventionen har respekterats vid införandet av en regel som alltså innebär att allmänheten inte kan granska ens vilket elstöd som förtroendevalda och dylika makthavare – som enegiministern – har fått. Att sådana granskningar kommer till stånd är rentav viktiga är rättsstatligt perspektiv.
Enligt Avsnitts mening har det inte visats att sekretess verkligen ”krävs”. Konstitutionsutskottets behandling ska normalt garantera att sekretess inte införs för lättvindigt, men här har utskottet varit djupt splittrat och ledamöterna har agerat efter partilinjer istället för som opartiska granskare med grundlagen i bakhuvudet.
Dessutom kan man ifrågasätta om informationsfriheten enligt Europakonventionen har respekterats vid införandet av en regel som alltså innebär att allmänheten inte kan granska ens vilket elstöd som förtroendevalda och dylika makthavare – som enegiministern – har fått. Att sådana granskningar kommer till stånd är rentav viktiga är rättsstatligt perspektiv.
I grundlagen står: ”Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”.
Eftersom det kan antas att sekretessregeln på flera sätt tillkommit i strid med, eller strider mot, grundlagen, har Avsnitt gjort gällande att den inte kan tillämpas i målet. Detta är nu en fråga för Kammarrätten i Stockholm att pröva. I andra hand har Avsnitt gjort gällande att uppgiften borde lämnas ut ändå, eftersom det borde vara uteslutet att Ebba Bush eller hennes anhöriga känner något mer påtagligt obehag av att uppgifterna röjs för tidskriften.
Trots att inga egentliga belägg finns för att dåvarande länspolismästaren Hans Holmér år 1986 sagt att lösningen på Palmemordet skulle skaka Sverige i dess grundvalar, brukar detta påstås då och då alltsedan 1986, och har till och med påståtts av folkpartisten Ylva Annerstedt i ett förhör av Holmér inför konstitutionsutskottet 1989. Holmér lät bli att kommentera (det påstådda) uttalandet (som han knappast skulle ha kommit ihåg ändå, med hänsyn till hur mycket han talade med journalister under mordutredningens inledande skede).
Först ut med påståendet om att Holmér talat om vårt samhälles grundvalar förefaller Göteborgs-Tidningen ha varit. I en intervju (inte med Holmér) påstår journalisten: ”Hans Holmér har vid flera tillfällen sagt att mordet på Palme leder rakt in i regeringen. Att det svenska samhället kommer att skakas i sina grundvalar?” (1986-09-10). Några träffar i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv under perioden 1986-03-01-1986-09-01 ger inte uttrycket. Om Holmér hade sagt något om skakande av samhällets grundvalar vid en presskonferens eller vid en intervju borde man kunna förvänta att pressen rapporterat detta kontroversiella uttalande. Det närmaste man kommer är en DN-intervju återgiven 1986-08-25, i vilken Holmér ska ha sagt följande: ”Lösningen av det här mordet kommer att styra svenska folkets syn på skydd och säkerhet.” Denna formulering är onekligen inte lika omskakande.
Påståendet i GT-intervjun från september 1986 om att mordet ”leder rakt in i regeringen” (något som Holmér knappast heller sagt) för tankarna till en konspiration där Regeringen Carlsson I skulle ha varit inblandad (alternativt Regeringen Palme II vid statsministerns frånvaro, men det förefaller ännu mer otänkbart). Efter att ha sett påståenden i denna riktning framföras i diskussioner om Palmemordet, bestämde vi oss för att undersöka saken med hjälp av offentlighetsprincipen.
Om regeringen officiellt skulle ha understött mordet på Olof Palme (prima facie en absurd idé) och således gett personer som varit inblandade i mordet fri lejd, måste detta ha dokumenterats. Annars hade ju mördaren eller sammansvärjningen ansvarig för mordet inte känt sig trygga med arrangemanget. Ett muntligt löfte från en politiker torde få svenskar hysa någon större tillit till, och den som skulle vara beredd att begå en så allmänt avskydd gärning som ett ministermord borde rimligen ha krävt en större säkerhet än så. Det enda statsrättsliga institut som regeringen skulle ha kunnat tillgripa är abolition.
”När synnerliga skäl föreligger, får regeringen förordna att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning ej skall äga rum”, angavs det i 11 kap. 13 § regeringsformen. Till skillnad från det mer välkända institutet nåd gäller alltså abolition gärningar som (ännu) inte har blivit föremål för lagföring och dom (eller dylikt förfarande). I vissa undantagsfall har regeringen alltså givits mandat att stoppa polis och åklagare från att vidta utredningsåtgärder och att åtala brottslingar. Rätten för regeringen att besluta om abolition är helt diskretionär, dvs. abolition inte någon rättighet för en enskild och frågan kan inte bli föremål för domstolsprövning. Abolition har tillgripits vid disparata tillfällen under 1900-talet – bl.a. 1938 för att hindra lagföring av frivilliga i spanska inbördeskriget, 1954 för att hindra lagföring av gruvarbetare som fuskat vid vägningen av gråberg, och 1965 för att hindra lagföring av bl.a. kvinnor som deltagit i s.k. abortresor till Polen. Regeringen Erlander III beslutade i september 1969 om abolition för två halvsyskon som levt tillsammans som man och hustru och fått barn ihop (samlag mellan halvsyskon var då straffbart).
Regeringen Palme Ibeslutade om abolition efter Röda armé-fraktionens ockupation av västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Ett syfte med detta var att lagföring skulle ske i Västtyskland och inte i Sverige. Dåvarande rikspolischefen Carl Persson har påstått att Olof Palme själv i praktiken utfärdade abolition i samband med gisslandramat på Norrmalmstorg 1973, för den polisman som sköt rånaren eller Clark Olofsson. Dåvarande justitieministern Lennart Geijer dock har till Dagens Nyheteruppgett att Palme aldrig med ett ord antydde något i den riktningen.
Liksom när det gäller nåd (som alltså kräver att någon har dömts eller motsvarande för en brottslig gärning) brukar regeringen inte bifalla ansökningar om abolition. Hans Holmér sökte själv 1990 abolition när han åtalats för olovlig avlyssning med koppling till Palmeutredningen. Regeringen avslog hans framställning. År 2011 beslutade regeringen att inte vidta någon åtgärd med anledning om en framställning om abolition beträffande brott mot en 1762 utfärdad förordningemot Adelig Sköld eller öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män (för övrigt de juredet sista adelsprivilegiet). Abolitionsinstitutet diskuterades även när amerikanen Rakim ”ASAP Rocky” Mayers misstänktes för misshandel 2019, men något beslut i frågan fattade regeringen inte.
Eftersom något abolitionsbeslut rörande Palmemordet som sådant inte har blivit allmänt känt måste ett teoretiskt sådant finnas bland hemliga regeringshandlingar. I teorin skulle man även kunna tänka sig att regeringen beslutat hemliga förordningar gällande mordet och mordutredningen. Hemliga förordningar möjliggörs genom 2 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Om inte någon originalhandling sparats på Regeringskansliet skulle inblandade i mordet inte kunna hänvisa till någon sådan för det fall att de skulle riskera lagföring. Avsnitts framställningar om att få ut allmänna handlingar inriktade sig därför på dessa slags handlingar, tillkomna 1985-02-28 (ett år före mordet) och fram till dess begäran gjordes år 2022.
En handläggare vid Riksarkivet har tålmodigt gått igenom samtliga hemliga regeringsprotokoll och samtliga hemliga regeringsakter för perioden 1985 – 1996, två gånger. Bland dessa handlingar hittades inte några abolitionsärenden rörande Palmemordet. Även det öppna diariet 1990-1996 genomgicks. Det enda ärende om abolition som hade någon koppling till Palmemordet var Holmérs ärende från 1990. ”Inga opublicerade författningar rörande mord, stämpling, anstiftan eller medverkan till mordet på statsminister Olof Palme har påträffats” uppgav handläggaren vidare. Även på Regeringskansliet, där senare handlingar förvaras, har man gått igenom berörda akter efter material som tillkommit 1997-2022. ”Några handlingar som omfattas av din begäran förvaras inte hos Regeringskansliet” meddelade Regeringen Andersson vår reporter i ett beslut undertecknat av dåvarande utrikesminister Ann Linde.
Det kan alltså konstateras att varken Regeringen Palme II i statsministerns frånvaro, Regeringen Carlsson I, eller senare regeringar, har beslutat att bevilja abolition för Olof Palmes mördare eller för någon annan inblandad i Palmemordet. Inte heller har regeringen avbrutit mordutredningen, som ju fortgick till dess den lades ned i juni 2020. Det förefaller lika eller mindre befogat att tala om en sammansvärjning som involverar regeringen som att tala om att Holmér sagt att mordets lösning skulle skaka vårt rike i dess grundvalar. Ännu en galen konspirationsteori kan läggas till handlingarna såsom ogrundad.
Avsnitt vill ge en eloge till de tjänstemän vid Riksarkivet i Täby och Regeringskansliet som gått igenom ett omfattande material för denna artikels skull.
Nu har redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt fått tag i polisens digitaliserade version av kassettbandet med det förhör som hölls med ”Skandiamannen” Stig Engström den 25 april 1986 – ett förhör som Avsnitt genom en kammarrättsdom fick rätt att ta del av, och vars innehåll journalisten tillika författaren Gunnar Wall (blogg) har analyserat åt Avsnitt. Materialet föreligger i WAV-format. WAV-filer har högre kvalitet än komprimerade filer i t.ex. MP3-format, men är därmed mycket stora (här 439 megabyte per bandsida, inklusive informationslös speltid i varje fil). Av tillgänglig metadata för filerna (kallade ”Bandliggaren_63_E_63_Engström_Stig_860425_a” och ”[…]_b”) att döma är digitaliseringen av kassettbandet, som förvaras i ett miljöarkiv för att kunna bevaras för eftervärlden, gjord den 19 januari 2017, knappt två veckor innan chefsåklagare Krister Petersson tillträdde som (i nuläget sista) förundersökningsledare för Palmeutredningen. Utredningen får alltså antas ha utgått ifrån denna digitaliserade version av förhöret vid sin analys, som slutade med ett utpekande av Engström som skäligen misstänkt för mordet på Olof Palme. Detta är det enda polisförhör med Stig Engström som finns upptaget på band, enligt vad polisen har uppgett för Avsnitt.
För den som endast vill lyssna på förhöret och bilda sig en allmän uppfattning om det som Stig Engström berättar för förhörsledarna Allan Bäckström och Lars Jonsson om mordnattens händelser, borde de filer vi redan laddat upp, kassettband 1 och kassettband 2 (som dock är inspelningar av polisens digitaliserade ljudupptagningar), vara tillräckliga. För den som däremot vill djupstudera materialet och lyssna noga på eventuella otydliga passager, torde WAV-filerna kunna vara värdefulla. För nedladdning (med måtta) tillhandahålls, i syfte att öka allmänhetens tillgång till denna väsentliga handling om den som mördare utpekade ”Skandiamannen”, de okomprimerade WAV-filerna här: polisens kassett 1 och polisens kassett 2.
Vi skulle uppskatta om ni bidrog till Samhällsmagasinet Avsnitts ideella verksamhet genom att skicka en gåva via Swish: 123 661 41 19 (märk ”Avsnitt”)
Samhällsmagasinet Avsnitt skriver framförallt om nazistiska brott, ärekränkning, brister hos myndigheterna och offentlighetsprincipen. Tidskriften försöker dock ha en bred ansats och har publicerat artiklar även i andra ämnen. Den s.k. Skandiamannen, Stig Engström, som pekats ut som Olof Palmes mördare, förhördes den 25 april 1986, och förhöret spelades in på två kassettband. Avsnitt begärde att få del av det inspelade förhöret, som sedan länge finns tillgängligt i transkriberad form. Efter att ha fått rätt i domstol kan Avsnitt idag tillhandahålla förhöret i ljudform.
Inspelningen har analyserats av journalisten och författaren Gunnar Wall (blogg), som generöst har bidragit med en intressant text. Samhällsmagasinet Avsnitt har som tidskrift inte några åsikter om Palmemordet, men anser, utifrån perspektiven att hindra ärekränkning och öka insynen i myndigheters arbete, att en diskussion om förhörsinspelningen är gynnsam för samhället. Över till Gunnar Wall.
Det tog 36 år innan inspelningen av förhöret med ”Skandiamannen” Stig Engström från april 1986 blev offentligt tillgänglig.
Det är en händelse av viss betydelse att Samhällsmagasinet Avsnitt lyckats få sekretessen hävd.
Låt oss stanna upp inför bakgrunden: mordet på Olof Palme är en av svensk nutidshistorias viktigaste enskilda händelser. Utredningen är officiellt nedlagd med hänvisning till att den misstänkte gärningsmannen är avliden. Men fortfarande är stora delar av det material som finns i polisens arkiv dolt bakom hemligstämplar.
Vissa av dessa hemligstämplar framstår som rent godtyckliga. Till exempel har det förekommit att förre statsministern Ingvar Carlssons namn maskats i förhör med honom som lämnats ut – fast det framgår för var och en som noga läser utskriften att det är just Carlsson som är hörd.källa
När Avsnitt försökte få ut ljudinspelningen av det timslånga förhör med Stig Engström som hölls två månader efter Palmemordet var det dags igen för vad som framstår som omotiverat hemlighetsmakeri från polisens sida. Avsnitts begäran att få ut inspelningen med aprilförhöret med Engström avslogs av polismyndigheten – trots att det i skriftlig form länge har varit tillgängligt för allmänheten.
Men Avsnitt överklagade till kammarrätten som alltså gav polisen bakläxa – inspelningen skulle lämnas ut.
Och nu – i och med denna publicering – finns den tillgänglig för vem som helst att ta del av.
Att kammarrätten satte ner foten kan förhoppningsvis ha betydelse för framtida liknande ärenden. Det är ett skäl till att beslutet är viktigt.
Men det finns också ett annat skäl.
Förhöret med Stig Engström är i sig ett historiskt dokument av betydelse – och därmed av stort allmänintresse.
Det fick den digniteten i samma ögonblick som Palmeåklagaren Krister Petersson på sin presskonferens i juni 2020 lade ner den då 34 år gamla Palmeutredningen genom att peka ut den avlidne Engström som misstänkt gärningsman.
Här har vi alltså en timmes polisutfrågning av Engström där vi nu kan höra hans egen röst.
Det är i en tidig fas av utredningen och vittnens minnesbilder är fortfarande tämligen färska. Under förhöret går Stig Engström detaljerat igenom händelseförloppet kring mordet ur sitt eget perspektiv – från det att han lämnar sin arbetsplats i Skandiahuset och fram till det att han åker hem på natten, slår på radion och får den slutliga bekräftelsen på att det verkligen är Olof Palme som är skjuten.
Går vi till vad Krister Petersson sa på presskonferensen finns det all anledning att underkänna Stig Engströms berättelse. Palmeåklagaren skissar där en bild av grafikern från Skandia som statsministermördare. Han medger att han inte har bevis som skulle ha räckt till ett åtal, men samtidigt som han konstaterar att inget skjutvapen kunnat knytas till Engström säger han: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll”.källa
Ett sådant uttalande kan rimligtvis bara tolkas som att inga egentliga tvivel finns kring att Engström var gärningsmannen.
När vi nu lyssnar på inspelningen från 1986 ställs vi alltså inför en dramatisk fråga: lyssnar vi till en kallblodig mördare som skickligt har byggt upp en falsk historia om vad han gjorde vid mordtillfället och minuterna närmast efter? Eller är den person vi hör i själva verket ett oskyldigt vittne som av en slump hamnat mitt i en stor dramatisk händelse och som gärna ställer upp och svarar på polisens frågor?
Det kan ju sägas att vi redan tidigare haft förhörsutskriften. Och att den inte, som så många andra förhörsprotokoll i Palmeutredningen, bara är en sammanfattning av förhöret. Den är tvärtom avsedd att vara en utskrift, ord för ord, av polisens frågor och Engströms svar.
Så vad har vi för nytta av ljudinspelningen?
Det kunde förstås inte redaktionen för Avsnitt riktigt veta när den bestämde sig för att försöka få ut inspelningen. Men det fanns förstås flera tänkbara skäl till att inspelningen skulle vara värdefull att lyssna på:
– ett lyssnande skulle göra det möjligt att avgöra om förhörsutskriften är sakligt korrekt;
– ett lyssnande skulle också göra det möjligt att bättre tolka uttalanden från Engström eftersom en utskrift inte kan spegla pauser och betoningar, liksom om något sägs med tvekan eller bestämdhet och så vidare;
– och ett lyssnande skulle också kunna göra det lättare att bedöma Stig Engströms attityder och sinnesstämning under olika delar av förhöret.
Det sista är förstås av särskilt intresse när han efter sin död anklagats för att ha ljugit sig tvärs igenom hela förhöret.
Jag har nu på uppdrag av Avsnitt lyssnat igenom förhöret och jämfört det med utskriften.
Låt oss börja med den första frågan: är utskriften korrekt?
Det kan var och en som läser och lyssnar samtidigt bedöma. Men några saker kan vara värda att ta upp.
Inspelningen börjar med en liten bonussekvens som ger atmosfär, nämligen några kommentarer från förhörsledarna Allan Bäckström och Lars Jonsson – bland annat ljudtest och inläsning av Engströms personuppgifter. Så kommer själva förhöret.
Utskriften av det följer ganska väl – men inte helt och hållet – vad som sägs på inspelningen.
Genomgående är att en rad småord eller kombinationer av småord ofta försvunnit, som ”och”, ”så”, ”alltså” och ”så att”. Det förekommer att formuleringar har förkortats, ”uppe vid Kungsgatan” har blivit ”vid Kungsgatan”. Och vissa ord har förändrats. I somliga fall har det skett utan att betydelsen har påverkats: ”någonting” har till exempel blivit ”något”. Ibland är det lite mer än så: Engström talar om en bekant som jobbar på nyhetsprogrammet Rapports ”tecknarstuga”; i utskriften har det blivit ”tecknarstudio”.
Det förekommer också en del felstavningar som att ”förtretad” har blivit ”förträtad” och ”bilkuddar” har blivit ”bulkuddar”. Och ibland har andra typer av felskrivningar gjort texten lite svårbegriplig. Det gäller exempelvis när Stig Engström berättar om sina första tankar sedan han förstått att det har skett ett våldsbrott där på gatan. Han säger i inspelningen att han funderade på om ”ett par knarkligor höll på att göra upp och mer eller mindre utrota varandra” – i utskriften har sista delen av det citatet blivit ”utrota var det andra”.
Felskrivningar i protokollet orsakar ibland också vissa betydelseglidningar, som när Engström kommer in på sina första observationer av Lisbeth Palme. Han berättar att hon vädjade om hjälp med att skaffa en ambulans. Och så säger han vidare: ”Hon såg behärskat chockad ut, men sprang ändå upp och ner vid tillfällen” vilket i utskriften ändrats till ”sprang upp och ner vid tillfället” – här låter det som om hon sprungit upp och ner precis i samma ögonblick som hon behärskat chockad bad om en ambulans.
Men rent allmänt är alltså utskriften hyfsat korrekt. Och de mindre fel som förekommer är, får man väl säga, nästan oundvikliga inslag när det gäller utskrifter av långa förhör som görs i större mängder – samtidigt som dessa fel fungerar som en påminnelse om att själva inspelningen är en säkrare och tydligare källa.
När detta är sagt, låt oss titta på sådant som är av större intresse: det faktiska innehållet i förhöret.
Det första som är värt att notera inträffar redan tidigt (sidan 1 i utskriften). Engström blir avbruten i sin berättelse om mordkvällen av den ene förhörsledaren, Allan Bäckström. Denne inleder med: ”Får jag bryta där?” Engström svarar instämmande: ”Mm” och Bäckström fortsätter med det han vill fråga om. I förhörsutskriften har Engströms godkännande tagits bort. Det är lite atmosfär som går förlorad där. Engström ser till att behålla sin värdighet genom att markera att han godkänner avbrottet.
Det Bäckström tar upp när han avbryter leder oss dock till en av de mest intressanta passusarna i förhöret. Den replikväxling som följer har nämligen i de senaste årens debatt om Engström använts för att anklaga honom för att ljuga på en viktig punkt.
Vad det handlar om är frågan om Engström lämnat Skandia någon gång under kvällen, alltså innan han gick hem efter avslutat arbete.
I debatten om den saken finns det ett avsnitt i ett polisförhör från den 10 juni 1986 med en av väktarna på Skandia, Anna-Lisa G, om hennes minnen från mordkvällen.
Hon kommer ihåg, berättar hon, att hon den kvällen anlände till jobbet omkring klockan 20.10 och att Engström just då kom in utifrån. Det framgick att han hade varit ute och ätit middag och skulle arbeta över.
Förhöret med Anna-Lisa G hålls alltså flera månader efter mordet, men hon berättar om varför hon är ganska säker på tidpunkten och hon återkommer till denna tidpunkt senare i samma förhör.källa (s. 1 och 3)
Att Engström gått ut för att äta om han skulle jobba sent kan ju framstå som en ganska naturlig och inte särskilt intressant sak. Men journalisten Thomas Pettersson lanserade i sin bok Den osannolika mördaren en annan tid för Engströms återkomst till Skandia. ”21-tiden” (Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren, andra upplagan, Offside Press 2021, s. 68).
Den uppgiften finns inte i något polisförhör med Anna-Lisa G. Thomas Pettersson har i stället hittat den i en PM som den Skandiaanställde före detta polisen Per H författat efter att ha talat med olika Skandiaanställda. Per H hade på frivillig basis engagerat sig för att göra efterforskningar om Engström och försåg polisen med uppgifter om vad dessa skulle ha sagt till honom. Per H:s PM som är skriven för att tipsa polisen är daterad den 5 juni 1986.källa (s. 5)
När Per H själv hörs av polisen några dagar senare, den 9 juni, återkommer han till den påstådda uppgiften från Anna-Lisa G om Engströms återkomst vid 21-tiden. Och då pressar han den lite till och beskriver den som ”strax efter nio”.källa (s. 7)
Men Per H:s uppgifter om vad Anna-Lisa G sagt om tidpunkten stöds alltså inte av henne själv när hon hörs av Palmeutredarna dagen efter förhöret med Per H. Hon säger som vi vet att Engström kom in 20.10.
Spelar det då någon roll om Engström kom tillbaka 20.10 eller omkring klockan 21?
Ja, för den som vill driva hypotesen att han skulle vara mördaren kan det vara mycket intressant. Bakom Thomas Petterssons intresse för Per H:s version ligger nämligen hans tanke att Engström skulle ha varit vid biografen Grand vid 21-tiden och upptäckt Palme i samband med att denne kom dit. Och det skulle i sin tur ha triggat honom att börja förbereda sig för att skjuta statsministern.
Men den hypotesen fungerar inte alls om vi godtar Anna-Lisa G:s egna tidsuppgifter i polisförhöret – klockan 20.10, när Engström skulle ha återvänt till Skandia, var paret Palme fortfarande kvar i bostaden i Gamla Stan.
Å andra sidan kan spekulationen om att Engström varit vid Grand och träffat på Palme framstå som mer trolig om han helt förnekar att han varit ute för att äta middag. Och det är vad Thomas Pettersson har hävdat att Engström gör i förhöret från den 25 april.
I ett debattinlägg på min blogg skriver Pettersson:
”Skandiamannen uppger i förhöret [den 25 april 1986] att han inte varit utanför huset under kvällen. /…/ Det kan inte uteslutas att han faktiskt minns fel om middagsätandet, men särskilt troligt är det inte. När han får frågan sju veckor efter mordet har han aktualiserat mordkvällen ett antal gånger, både i polisförhör och i samtal med vänner och arbetskamrater.”källa
Thomas Petterssons hypotes är alltså: Engström mörkar sin middagsutflykt, den är känslig eftersom det var då han träffade på Palme och fick idén till mordet.
Men om vi nu går till förhöret med Engström och studerar det relevanta avsnittet, helst med ljudinspelningen till hands – vad får vi fram då? Vad säger egentligen Engström?
Vi går tillbaka till den punkt där han instämt i att Allan Bäckström kan avbryta honom. Då frågar Bäckström så här:
”Under den tidigare kvällen hade du varit på Skandia hela tiden, på ditt arbetsrum eller i huset?”
Frågan är tydlig. Han undrar om Engström varit inne på sitt kontor eller i alla fall i byggnaden i övrigt. Och han frågar inte om hela dagen, det han undrar om är ifall Engström hållit sig inne under kvällen – alltså den period som kan vara aktuell i relation till Palmemordet. Han använder som vi ser formuleringen ”under den tidigare kvällen” och det är rimligt att anta att han menar ”tidigare under denna kväll”, alltså innan Engström lämnar tjänsterummet för att åka hem.
Engström svarar kortfattat: ”Inte på den tidigare kvällen.”
Det vill säga: han hade inte varit på Skandia hela tiden under den tidigare delen av kvällen. Det är vad han faktiskt svarar. Och det går förstås utmärkt ihop med vad Anna-Lisa G kommer att uppge i ett polisförhör några veckor senare.
Bäckström fortsätter: ”Vad hade du gjort tidigare på kvällen? När började du arbeta?”
Här noterar vi att Bäckström ställer två frågor på en gång. Det är ett kardinalfel i såväl journalistiska intervjuer som polisförhör. Engström svarar:
”Du menar just den här kvällen?” med betoning på kvällen.
Bäckström bekräftar. Engström har alltså anledning att tro att Bäckström är intresserad av perioden när han började sitt arbetspass den här kvällen – inte när han började arbeta på morgonen eller efter lunch.
Engström svarar: ”Då har jag varit på mitt arbetsrum hela kvällen”. En rimlig tolkning av det svaret är att han varit på arbetsrummet hela tiden sedan han kommit tillbaka från sitt middagsätande. Utgår vi från att han kom in klockan 20.10 handlade det alltså om ett sammanhängande arbetspass på omkring tre timmar.
Bäckström försäkrar sig om att Engström är säker på sin sak: ”Det hade du varit?”
Engström bekräftar. Som svar på en ytterligare fråga om han sett ut genom fönstret och lagt märke till något svarar han nej och kompletterar med att han för övrigt inte hade utsikt mot Sveavägen.
Det är inte Engströms fel att inte poliserna klarat av att ställa särskilt tydliga frågor. Men han har, som vi ser, inte på något sätt förnekat att han varit ute och ätit middag.
Här är det alltså förhörsledarna som inte klarar av att vara exakta och tydliga. I det fortsatta förhöret finns det dock flera exempel på att Stig Engström inte heller är särskilt exakt.
På sidan 2 i förhöret finns till exempel en uppgift från Engströms sida som är uppenbart felaktig. Han säger, när han beskriver sin planerade hemresa att han ”är tvungen att springa till tunnelbanenedgången vid Kungsgatan eftersom tunnelbanenedgången vid Tunnelgatan stänger relativt tidigt på eftermiddagen”.
Så långt är det rimligt. Men när han sedan ska beskriva sin planerade hemresa heter det: ”Jag åker med tunnelbanan till Hötorget och så byter jag till linje Mörby, jag bor i Täby”.
Där har det blivit fel. Går han ner en tunnelbanenedgång vid Kungsgatan så är han på station Hötorget; han behöver inte åka dit. Han får sedan ta ett tåg till T-Centralen där han kan byta till tåget mot Mörby.
Det är ingen märklig felsägning, men det är en påminnelse om att Stig Engström, liksom andra människor, kan ha fel om småsaker.
Det är av värde att notera det, menar jag, därför att mycket av det som skrivits om Engström för att peka ut honom som statsministermördare har handlat om att leta fel – och där sådana finns eller verkar finnas har det tagits som intäkt för att han ljuger systematiskt.
En fråga där Engström anklagats för att ljuga – och ljuga med en strategisk avsikt – handlar om hans utstämplingstid.
På sidan 3 i förhöret säger han att han stämplar ut klockan 23.20. Det är också den uppgift som redan finns i i ett tidigare förhör med honom, den gången per telefon, från den 10 mars.
I protokollet från telefonförhöret står det: ”Fredagen den 28/2 1986 klockan 23.19 stämplade Engström ut från sin arbetsplats på Skandia, Sveavägen 44. Vid senare kontroll med fröken Ur har det konstaterats att stämpeluret gick 1 minut för sakta. Rätt tid skall således vara 23.20.”källa (s. 1)
Det var alltså Engström som tog upp att stämpeluret visade en minut fel. Han hade under lördagen den 1 mars varit i kontakt med en kollega, Roland B, som hade ansvar för kontroll av personalens arbetstider. Bakgrunden var att han ville ha sin utstämplingstid inför kontakter med polis och journalister.
En första fråga blir förstås: är det sant, som Engström säger, att stämpeluret gick en minut fel? Ja, det verkar det vara, för när Roland B hörs av polisen i juni 1986 bekräftar han den saken. Men han anger tiderna tvärtom mot Engström: stämpeluret hade visat 23.20, men rätt tid skulle vara 23.19.källa (s. 5) (Polismyndigheten meddelar i ett beslut, rörande det inspelade förhöret med Roland, att detta ”har vid eftersökningar i utredningsmaterialet inte kunnat påträffas”./red:s anm.)
I sin presentation den 10 juni utgår Krister Petersson från att det är Roland B som angett den rätta tiden. Men Petersson har aldrig visat någon dokumentation som bekräftar att så skulle vara fallet.källa
Faktum är att ord står mot ord. Och Engström som uppmärksammade polisen på att han hade en utstämplingstid och att stämpelklockan gick efter kom med sin uppgift nära i tid efter mordet. Det minskar risken för minnesfel från hans sida. Och om han skulle ha ljugit riskerade han att polisen kollade tiden med Skandia. Frågan om när mordet ägde rum var ju av uppenbart intresse inte minst i början av utredningen.
Frågan är inte oväsentlig eftersom den handlar om hur gott om tid Engström skulle kunna ha haft för att hinna skjuta Palme. Ju senare utstämpling, desto svårare blir det att argumentera för honom som gärningsman. Och eftersom stämpeluret inte angav sekunder bör den tid Engström angav, 23.20, tolkas som vad som helst mellan 23.20.00 och 23.20.59.
Om mordet ägde rum 23.21.30 blir det väldigt tidspressat för Engström som mördare, i synnerhet som han inte var ute på gatan direkt efter att han stämplat ut. Han måste efter utstämplingen passera entréhallen där väktarna sitter. Och båda väktarna som satt där har vittnat om att de samtalade med Engström i samband med att han gick ut.källa (s. 7), källa (s. 3)
Om Engström visste att utstämplingstiden egentligen var 23.19 måste han ha haft ett starkt skäl att ljuga. Och det uppenbara skälet borde i så fall vara att han på det sättet hoppades kunna skaffa sig ett alibi.
Med det i bakhuvudet, låt oss se om Engström i detta förhör från april 1986 verkligen bemödar sig om att göra just det – det vill säga: se till så att han har ett alibi.
Om att skaffa detta alibi är hans syfte bör han rimligtvis försäkra sig om att han inte levererar en version där kommer fram till mordplatsen för tidigt, alltså i tid för att mörda Palme. Vi får anta att hans föreställningar om mordtiden bygger på vad han hittat i Svenska Dagbladet, den tidning han prenumererar på. Där har uppgifterna varierat något de första veckorna, om än inte så mycket. Och de tider som angett ligger alla före den nu etablerade tiden som är ca 23.21.30. Den 2 mars skriver tidningen att Palme skjuts 23.21. Den 19 mars heter det att han skjuts 23.20. Och den 21 mars anges tiden igen som 23.21.
Engström bör alltså – om han är uppfylld av att skaffa sig ett alibi – se till att han i alla fall inte beskriver det som att han är framme vid mordplatsen före 23.21.
Men det han säger i förhöret i april vittnar inte alls om någon sådan ambition. Låt oss gå till det ställe där han tar upp sin utstämplingstid. Han har just sagt att han kontrollerat förhållandena kring tidpunkten för när han lämnade Skandia. Och på frågan om vad han då konstaterat säger han:
”Jo, att jag har stämplat ut 23.20, att det tar ungefär en tjugo, trettio sekunder för mig ifrån stämpelklockan och fram till platsen utanför Götabanken där jag befann mig när jag hörde skottet.” Han tillägger att han bara uppfattat ett skott. (Sidan 3.)
Det här är värt att stanna upp inför. Det gamla Skandiahuset är ombyggt och Skandias dåvarande entré finns det inte längre något spår av. Men entrén låg mitt på Skandiakvarteret och avståndet mellan entrén och Dekorimahörnan, alltså slutet på byggnaden, var nästan exakt 60 meter.
Götabanken låg ungefär 20 meter från Dekorimahörnan. När Engström kommer ut på gatan har han alltså 40 meter till Götabanken. Och innan dess har han mer än tio meter att förflytta sig inne i byggnaden, från stämpelklockan till entrédörrarna. Vi talar alltså om en sträcka på mer än 50 meter. Även om Engström – trots väktarnas uppgifter – inte alls stannade till och talade med dem är det mycket raskt marscherat om han skulle ha klarat den sträckan på 20-30 sekunder. Om vi utgår från Engströms uppgift att den riktiga utstämplingstiden var 23.20 plus ett okänt antal sekunder kan han alltså enligt egen uppgift ha varit vid Götabanken så tidigt som 23.20.20 och allra senast 23.21.29. (Den senare tiden om utstämplingstiden var 23.20.59 och det tog 30 sekunder för honom till Götabanken.) Väljer vi en mediantid av alla tänkbara tider hamnar vi på att han var vid Götabanken omkring 23.20.50. Fortsätter han i samma takt fram till mordplatsen skulle han med detta alternativ vara framme där strax efter 23.21, kanske 23.21.03 – det kan man inte kalla för ett alibi, snarare tvärtom.
Den rimliga slutsatsen är att Engström inte alls var ute för att skaffa sig ett alibi och att han inte heller hade ägnat särskilt mycket tid åt att bedöma hur lång tid det tagit för honom att förflytta sig från stämpelklockan till Götabanken. Att han inte heller ägnat någon större tid åt att kolla de aktuella avstånden visar sig i att han på sidan 4 säger att nummer 44 – Skandias entré – ligger ungefär 40 meter från korsningen, det vill säga Dekorimahörnan (inte 60 meter som det i själva verket rörde sig om).
Nästa omständighet som är av uppenbart intresse i förhöret handlar just om var det är sannolikt att Engström befann sig när mordet ägde rum – kan vi lita på att hans egna uppgifter är riktiga?
Om han var 20 meter från mordplatsen när Palme blev skjuten och om han fortsatte framåt i rask promenadtakt borde han ha varit framme vid Palme efter ungefär 13 sekunder. Kan det vara rimligt att han kom fram så tidigt? Vi återkommer till det. Men låt oss först notera att det i protokollet från telefonförhöret med Stig Engström från den 1 mars finns en helt annan uppgift om var han befann sig: ”Engström hade slutat arbetet för kvällen och hade just kommit ut på gatan när han hörde vad han uppfattade som en avgassmäll.”källa
Om denna smäll utgjorde tiden för mordet skulle han alltså ha befunnit sig utanför Skandias entré, 60 meter från mordplatsen, när Palme blev skjuten. Och om mordet ägde rum ungefär 23.21.30 är det rimligt att tänka sig att Engström om han rörde sig i normal promenadtakt var framme vid Dekorima ungefär fyrtio sekunder efter mordet. Kan det vara en mer rimlig tid?
Nu får vi ta protokollet från telefonförhöret den 1 mars med en viss nypa salt. En uppgift nedtecknad av en stressad polis under detta första dygn behöver ju inte vara helt korrekt. Kanske var Engström redan då inne på att han hörde en smäll när han var vid Götabanken – det kan helt enkelt ha blivit fel i förhörsutskriften.
Frågan är ändå – även om Engström hörde smällen först vid Götabanken – om det verkligen var skottlossning han hörde.
Engström framhåller i förhöret från april att han bara hör en smäll – inte två – och att han inte reagerar något särskilt över ljudet: ”Lite oljud är man ju van vid i centrala Stockholm”. Han nämner att han ofta brukar höra smällar från avgasrör men tillägger att det inte lät så utan snarare som en smällare, ”en liten snärtig historia”. (Sidan 4-5.)
Andra vittnen hörde två smällar med ett distinkt mellanrum mellan den första och den andra. Det, plus att Engström bara sa sig ha uppfattat vad han betecknade som ”lite oljud” gör att det finns skäl att fråga sig om det verkligen var så att han hörde skottlossning när han befann sig vid Götabanken, bara tjugo meter från mordplatsen. Kanske var det en bildörr som smällde igen eller något annat.
En tänkbar variant är i så fall att han just kom ut från Skandia när mordet begicks, precis som det står i telefonförhöret. Det skulle kunna peka på att han hörde det andra, men inte det första, skottet. Eller så kanske mördaren hade skjutit båda skotten alldeles innan Engström kom ut så att han aldrig hörde något av dem.
Det alternativet framstår onekligen som ganska sannolikt om vi ska ta till oss det inslag i Engströms berättelse som går ut på att han egentligen inte förstår att något har hänt förrän han är framme vid den liggande Palme.
Inte ens då förstår han situationens allvar, får vi veta i aprilförhöret: ”Min första tanke är att det är någon ur det så kallade A-laget som har lagt sig i horisontalläge”, alltså att det han ser är en utslagen berusad man som inte kan stå på benen.
Hurdan var då situationen runt den liggande mannen? Engström såg en dam som var nere på knä och som ”bad att någon skulle hjälpa till att skaffa en ambulans väldigt fort”. Han fick senare klart för sig, säger han i förhöret, att damen var Lisbeth Palme. Omkring den liggande mannen befann sig också en ung flicka och en ung man. Engström säger att ”de båda fanns framme alldeles före jag kom fram”. (Sidan 5-6.)
Det framgår av förhöret i övrigt att Engström här syftar på Anna Hage och Stefan G, de två unga personer som var mest engagerade i livräddningsarbetet. (Anna Hage var vid tillfället 17 år och Stefan G 22.)
Låt oss notera: Engström menar alltså att han inte såg när Anna och Stefan kom fram till den liggande mannen; de fanns redan där. Han bör egentligen inte kunna ha någon uppfattning om hur länge de funnits på plats utöver sin egen uppskattning att han hörde skottlossningen när han själv var vid Götabanken.
Det här är, kan vi notera, en ytterligare indikation på att Engström inte gärna kan ha varit vid Götabanken vid tiden för mordet. Under den korta tid det bör ha tagit för honom att förflytta sig den sträcka på tjugo meter som var kvar fram till mordplatsen, omkring 13 sekunder, kan knappast Anna och Stefan hunnit fram till Palme.
När Palme blir skjuten sitter Stefan i en taxi på väg söderut på Sveavägen. Den har stått och väntat vid rött ljus i korsningen med Tunnelgatan. Taxichauffören som observerar skottlossningen gör en u-sväng och stannar vid mordplatsen, Stefan och de andra passagerarna beger sig ut. Stefan försöker ge Palme konstgjord andning. I det sammanhanget observerar han Anna Hage som nu också kommit till platsen och som börjar med hjärtmassage.
Anna Hage har suttit i en annan bil, en som kommit söderifrån. Vid rödljuset vid Tunnelgatan har hon sett en liggande man. Hon bestämmer sig för att försöka hjälpa till. Samtidigt som hon kliver ur bilen tillsammans med väninnan Karin J ser hon en man som springer in på Tunnelgatan. När Anna kommer fram är redan Stefan på plats vid Palmes huvud. Det är svårt att tänka sig att det har gått mindre än trettio sekunder efter skotten när både Anna och Stefan är framme vid Palme. Och det kan ha varit mera.
Anna och Stefan fortsätter i själva verket med livräddningsåtgärder tills en ambulans kommer till platsen. Stefan uppger i ett tidigt förhör att han tror att den kom efter två minuter. I själva verket bör det ha tagit lite längre tid. Den första ambulansens ankomst (det kom två) var sannolikt omkring 23.26. Den kom i alla fall fram först sedan kommissarie Gösta Söderströms polisbil och därefter Södermalmspiketen kommit till platsen.
Den exakta tiden spelar inte så stor roll för vårt resonemang. Det väsentliga är att det är osannolikt att Engström kom fram så tidigt som han själv vill göra gällande i förhöret. Och han kan i själva verket ha anlänt till platsen först en minut eller mer efter mordet.
Engström berättar att han funderar en stund på om han själv ska lägga sig i. När han först ser den liggande mannen förstår han, som vi varit inne på, inte situationens allvar. Han överväger att springa vidare och överlåta åt andra att hjälpa till. Men så ser han blodet och inser att han borde använda sina kunskaper från en kurs i första hjälpen som han gått. Han säger att han är med och försöker lägga den liggande mannen i framstupa sidoläge så att blodet ska rinna undan och andningsvägarna bli fria.
Kan det vara så att han deltar i livräddningsarbetet? Det vi kan konstatera är i vilket fall att i den mån han gör några insatser är de inte av den omfattningen att hans närvaro sätter några tydliga spår i vare sig Annas eller Stefans minne.
Men det behöver inte betyda att han ljuger. Det kan mycket väl vara Engström som förekommer i det här avsnittet av ett förhör med Anna där hon berättar om sina livräddningsåtgärder:
”Det var någon som började rycka i benen eller någonting, i Olof Palmes ben, och då sa jag det att han låg så bra som han låg. Och så sa jag nånting ’Vad håller du på med?’, för jag var ju så inne i mitt arbete. Men då tittade jag bara på armarna liksom att ’vad håller du på med?’ och sen så fortsatte jag.”källa (s. 15)
Av det sista förstår vi att Anna inte observerade ansiktet på den person som störde henne i återupplivningsförsöken.
Hennes väninna, Karin J, som likt Anna hörs den 2 april, har en egen minnesbild som också den kan handla om Engström. Hon berättar om att personer som samlats frågade vad som hänt och tillägger: ”Sen så var det någon som sa ’Jag vet att han ska ligga i framstupa sidoläge, varför gör ni så här?’”.källa (s. 7)
Om båda dessa observationer – eller en av dem – handlade om Engström kan han mycket väl ha gjort någon sorts insatser, i handling eller i ord.
Vi kan samtidigt konstatera att hans egen beskrivning av sina livräddningsinsatser tycks ha en tendens att växa med tiden.
I det första förhöret med Engström från den 1 mars hittar vi just inte mer än att ”någon låg på marken” och att ”det var folk omkring denne”.
I nästa förhör, från den 10 mars, säger Engström lite mer preciserat att det fanns en ung kvinna och en ung man framme vid den liggande Palme. Och att ”Palme vändes till framstupa sidoläge”. Fortfarande finns dock inte minsta antydan om att han gjort något åt den saken själv.källa
I tredje förhöret, från den 11 mars, står det rent allmänt att han ”började hjälpa till” men inte med vad. Förhörsutskriften ger intryck av att det handlade om någon sorts medicinsk hjälp eftersom det i sammanhanget står att han är gift med en sjuksköterska och själv har fått viss utbildning i första hjälpen. Han uppger att han noterade att det kom blod ur offrets mun och näsa ”varför sidoläge föreföll det enda [han] kunde tänka sig att själv ge sig på.”källa
Det står dock inte uttryckligen att han själv verkligen deltar i något arbete med att vända på Palme.
Men i fjärde förhöret, det som nu finns tillgängligt även som ljudfil, heter det däremot: ”Flickan tar pulsen och vi två andra vi försöker att få den här personen som visade sig vara Olof Palme i framstupa sidoläge för att blodet skall kunna rinna undan.” (Sidan 6.)
De tidigare förhören finns bara tillgängliga i sammanfattad form. Det är alltså möjligt att Engström sa mer om sina insatser redan där. Men om vi alls kan se en trend så går den i riktning mot att han placerar sig mer och mer i centrum för händelseförloppet, att han mer och mer framställer sig som en handlingskraftig medborgare.
Det är lätt att tänka sig att Engström har en tendens att dramatisera och ge sig själv en viktig roll. Han ger intryck av att ha varit närmare skottlossningen än vad som är sannolikt. Och han förgyller de egna livräddningsinsatserna som kanske var anspråkslösa.
Detta går i så fall väl ihop med andra kända exempel på att han velat bli uppmärksammad. Redan under lördagen såg han till att bli intervjuad i sitt hem av Svenska Dagbladet.källa Och senare såg han till att komma med i Sveriges Televisions Rapport sedan han besviket konstaterat att han inte kallats att delta i en rekonstruktion på Sveavägen.
Den som vill kan rynka på näsan åt den sidan av Engströms personlighet. Men det finns många människor som tycker om att stå i rampljuset. Och – vilket är av större intresse i det här sammanhanget – Engströms förmodligen överdrivna beskrivning av sina insatser är inte ett beteende som skulle vara gynnsamt för en mördare som hoppas att undgå upptäckt.
Redan innan Engström engagerar sig i livräddningen – på vilken nivå han nu gör det – har han dock gjort en observation av annat slag. När han sett sig om för att bilda sig en uppfattning om situationen har han också tittat in i gränden: ”Och när jag får blicken bort mot Luntmakargatan så ser jag siluetten utav en person som står alldeles stilla i en 5-6 sekunder och tittar väldigt intresserat bort mot vårt håll där vi står, vid Sveavägen. Han står så där förvånansvärt stilla och gissningsvis en 5-6 sekunder minst och tittar åt vårt håll”. (Sidan 7.)
Engström bekräftar som svar på förhörsledaren Bäckströms frågor att han ser personen bra eftersom denne är placerad mot den ljusa väggen på fastigheten Luntmakargatan 14 – det så kallade ”kulturhuset” – och eftersom platsen är väl upplyst. Han placerar alltså personen i nordöstra hörnet av korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan. Och han ger också i detta förhör en tydlig beskrivning av den gestalt han ser: en yngre person i 25-30-årsåldern med ”något relativt fylligt på överkroppen” och ”rätt så smala” ben och rätt mycket hår på huvudet. (Sidan 12). Hans beskrivning stämmer mycket väl in på vittnet Lars J som vid tidpunkten är 25 år och har en ganska stor burrig frisyr. Mordkvällen är Lars klädd i en bullig täckjacka och jeans vilket gör att benen framstår som rätt smala i förhållande till överkroppen.
Hörnan vid ”kulturhuset” är verkligen synlig från Sveavägens trottoar för en person som står strax norr om den liggande Olof Palme. Inne på Tunnelgatan skyms visserligen en stor del av sikten av uppställda byggbaracker. De står uppställda mitt i gatan, nästan framme vid Tunnelgatan. På vardera sidan om dem finns dock passager av ett par meters bredd. Den som befinner sig framme vid den döde Palme (mitt för den vänstra passagen) kan se ända fram till Luntmakargatan till vänster om barackerna och kan också se ”kulturhuset” med dess ljusa fasad. Om Lars J befinner sig där kan någon som står vid den döde Palmes fötter förvisso iaktta honom. Ifall Lars i stället skulle befinna sig i eller mitt för passagen till höger om baracken skulle han knappast vara synlig från själva mordplatsen, i alla fall inte om han står långt bort från Sveavägen, på eller nära Luntmakargatan.
Då uppstår förstås frågan: stod Lars J verkligen på den plats där Engström angett, stod han så att han var synlig från mordplatsen? Om så inte var fallet uppstår förstås utrymme för en tolkning som de som vill peka ut Engström som statsministermördare fastnat för, att han i själva verket såg Lars under andra omständigheter, nämligen under sin flykt efter att ha skjutit Palme.
I aprilförhöret med Engström ifrågasätts hans observation på ett lite annat sätt. Allan Bäckström säger att Engström i början trott att det var vittnet Lars han sett men att han tydligen senare fått klart för sig att det inte kan vara Lars.
Engström svarar att det inte riktigt stämmer. Han menar bara att det finns en osäkerhet. Han har nämligen talat med en tidningsreporter som sagt att Lars befunnit sig till höger om baracken medan mördarens flyktväg var till vänster om baracken. Därför, menar Engström, kan det eventuellt vara mördaren som han sett. (Sidan 7.)
Och här är vi framme vid något som har dragits fram som komprometterande för Engström.
Låt oss till en början konstatera att det är osannolikt att hans uppgifter om sin observation skulle kunna handla om mördaren. Tar vi Lars J:s uppgifter på allvar finns det inget underlag för att mördaren under sin flykt stannade upp och ställde sig att titta bort mot Sveavägen. Och om det är så att Lars i själva verket stått vid Luntmakargatan till höger om barackerna så låter det inte som om Engström bör ha kunnat se honom från Sveavägen. Då är hans iakttagelse uppdiktad.
Lars Larsson som lanserade teorin om Engström som gärningsman i sin bok Nationens fiende från 2016 har med just uppgiften om att Lars stod längst bort i den högra passagen och ser det som en tung bevispunkt mot Engström. Han skriver att Lars är ”möjlig att se bara i en mycket smal vinkel om man befinner sig på mordplatsen och inte går förbi barackerna” (Lars Larsson: Nationens fiende, Books on Demand 2016, s. 284-285.)
Thomas Petterson är inne på samma sak i sin uppmärksammade artikel om Engström i tidskriften Filter. Om Lars J skriver Thomas Pettersson att inga av de verkliga vittnena på Sveavägen hade sett Lars: ”skymd av byggbarackerna på Tunnelgatan hade han undgått allas uppmärksamhet”. Bara Engström hade beskrivit honom.källa
Även här placeras alltså Lars J på en plats i den högra passagen, precis som reportern som Engström nämner varit inne på.
Hur var det då?
Lars J beskriver mycket tydligt var han befunnit sig under olika delar av händelseförloppet, särskilt när han hörs den 4 april 1986. Han har kommit gående Luntmakargatan norrifrån till han kommit fram till korsningen med Tunnelgatan. Där har han tagit några steg in på Tunnelgatan i riktning mot Sveavägen och då befunnit sig på Tunnelgatans södra sida så att han befunnit sig mellan husväggen och byggbaracken – alltså nära Luntmakargatan i den högra passagen från Sveavägen räknat. Så hör han två skott och när han tittar mot Sveavägen genom den smala passagen ser han en person falla framåt. I ett tidigare förhör, från den 4 mars, har Lars förklarat att den fallande mannen hade varit dold av barackerna så länge han stått upp. Det var först när han föll som han blev synlig för Lars.
Det här är en rimlig beskrivning av vad Lars bör ha sett utifrån sin position stående i det vi kallar den högra passagen. Och det betyder att så länge han står kvar där bör han inte vara synlig för någon som står strax norr om den liggande Palme.
Ur Krister Peterssons powerpointpresentation om vittnet Lars J:s position
Strax därefter hör han någon som springer in på Tunnelgatan på andra sidan barackerna, alltså i det vi kallar den vänstra passagen. När den springande mannen hunnit fram till Luntmakargatan ser Lars honom snett bakifrån. När mannen korsat Luntmakargatan och fortsatt i riktning mot trapporna dröjer det inte länge innan Lars förlorar honom ur sikte igen, Nu skyms nämligen mannen bakom något som Lars kallar en barack och som står på Tunnelgatan öster om Luntmakargatan, alltså nära trapporna.
Polisfotona från mordplatsen visar att det inte är en byggbarack utan ett enkelt skjul täckt med presenning som innehåller en container. Den flyende mannen passerar till vänster om det skjulet och blir därmed osynlig för Lars i den position han haft tills nu.
Lars berättar i aprilförhöret att han själv i det här läget sneddar över Luntmakargatan och då kan se mannen igen. Mannen springer uppför trappan ”med två, tre trappsteg i taget”.
Och nu befinner sig Lars alltså i korsningens nordöstra hörn, just vid ”kulturhuset”. Han beskriver hur han i den här situationen vänder sig mot Sveavägen för att se vad som händer där. Nu kan han se i riktning mot mordplatsen genom vad vi kallat den vänstra passagen från Sveavägen räknat. Han funderar på om han ska bege sig dit för att hjälpa till, men han ser att det kommer andra hjälpande människor. Lars bestämmer sig för att i stället följa efter mannen men väntar för säkerhets skull med att göra det tills denne passerat trappans krön.
Det finns filmer, upplagda på Youtube, som gjorts med Lars på senare tid. Där visar han tydligt sina positioner.källa, källaMen de finns alltså beskrivna av honom i förhör redan kort efter mordet.källa (s. 1), källa (s. 15-21, 40)
Lars kunde, som vi noterade, från den position dit han förflyttat sig se människor som började med livräddningsarbetet. Det fanns alltså ingenting som skymde sikten. Och det gör Stig Engströms iakttagelse högst rimlig. Till det ska läggas att Lisbeth Palme i flera förhör talat om en observation hon gjort av en man som stått en bit in på Tunnelgatan och tittat mot mordplatsen.källa (89-01-26, s. 1-2), källa (s. 11-12, 33-34) Det kan knappast vara någon annan än Lars J.
Inte desto mindre ägnade sig Krister Petersson på sin presskonferens åt underkänna Engströms uppgift om sin iakttagelse. Det var han förstås tvungen till om han skulle göra troligt att Engström var mördaren.
Till skillnad från Lars Larsson och Thomas Pettersson hade dock åklagaren insett att Lars måste ha varit synlig från Sveavägen. Krister Petersson illustrerade faktiskt sin framställning med en powerpointbild som visade att han förstått att Lars flyttat till hörnet vid Kulturhuset från sin ursprungligen undanskymda plats. Men Petersson envisades ändå med att Engström inte sett Lars från en position som vittne vid Dekorimahörnan och motiverade det bara med att andra personer inte bekräftat att de sett Engström där.
I ett anfall av retorisk generositet erbjöd Petersson en alternativ hypotes, att Engström i själva verket befunnit sig på andra sidan Sveavägen men velat göra sig mer intressant genom att placera sig på mordplatsen – i princip skulle han kunna ha sett Lars från motsatta sidan gatan. Men i samma ögonblick som åklagaren lade fram hypotesen avfärdade han den: om Engström varit på Sveavägens västra sida skulle hans utsikt in mot Tunnelgatan ha varit skymd av bilar som stannat vid mordplatsen.källa
Oavsett styrkan i åklagarens resonemang om dessa bilar kan vi väl konstatera att det inte fanns några egentliga skäl att överväga att Engström skulle ha befunnit sig på andra sidan Sveavägen. Vad som står emot varandra är Engströms egen berättelse om att han var ett vittne på själva mordplatsen och hypotesen att han var den flyende mördaren.
Men att Engström inte skulle ha varit sedd av andra vittnen är en slutsats som faktiskt inte har täckning i materialet. Till att börja med kan vi konstatera att polisen inte alls systematiskt frågade ut vittnen om vilka andra personer de lagt märke till på mordplatsen. Det skulle ha behövt göras. Och det skulle ha behövt göras så tidigt som möjligt. Det är mer eller mindre omöjligt att reparera den bristen i efterhand.
Om någon som kände Stig Engström funnits på plats som vittne hade det förstås varit av värde även med ett sentida vittnesmål om saken. Det skulle ha haft stor betydelse om personen, även om uppgifterna kom åratal efteråt, hade sagt : ”Jag var där, och det var Stig också!” eller motsatsen: ”Jag var där, men Stig var inte där!”.
Men något sådant vittnesmål finns inte.
Nu finns det ett par andra vittnesmål som brukar nämnas som exempel på observationer av Engström. Det ena är från ”chevamannen” Leif L. Han har på senare tid framträtt och bestämt avvisat att Stig Engström skulle vara mördaren. I Expressen sa han i februari 2020 om Engström:
”Han kommer från Skandiahållet ungefär tre minuter efter mordet. Han pratar med någon, sen springer han in i gränden och det är det sista jag ser av honom.”
Leif L säger sig vara ”absolut helt hundra” på att det var Engström han såg, ”med keps, långrock och handväska”. Han tillägger: ”Jag har sett att han själv har sagt att han var bland de första på platsen men det är helt galet.”källa
Här finns till och med stöd för Engströms egen uppgift om att han sprang in i gränden. Men Leif L:s uppgifter är förstås från lång tid efter mordet.
Av större intresse är kanske uppgifterna från Leifs passagerare Jan A. Den 14 maj 1986 får denne under ett förhör se foton på ett antal personer och blir ombedd att säga vilka han känner igen som vittnen på brottsplatsen. Han pekar ut Engströms foto och säger att han har en minnesbild av en man som är ”välliknande” detta foto.källa När Jan A hörs i tingsrätten i Palmemålet 1989 berättar han om att han på brottsplatsen samtalade med en ”äldre man”, i ”50-60-årsåldern” som hade keps.källa (s. 8-9)
Det här bör inte betraktas som avgörande bevisning för att Stig Engström fanns med som vittne på brottsplatsen. Leif L och Jan A kan givetvis ha tagit fel. Men låt oss ägna oss åt en lite mer övergripande fundering kring förutsättningarna för att andra skulle ha kommit ihåg Engström.
På mordplatsen under minuterna närmast efter mordet befann sig – förutom polis och ambulanspersonal – mer än tjugo personer. Stig Engström själv uppehåller sig i detta långa förhör framför allt vid fyra personer förutom den döde statsministern: Lisbeth Palme, Anna Hage, Stefan G och Lars J. En del andra personer finns antydda i förhöret, men de flesta kommenterar han inte alls.
Beror det på att Engström bara fabulerat – är det konstigt att han inte har mer eller mindre fullständig koll på vilka andra personer som var där?
Nej, det är nog inte alls konstigt. Det är nämligen ungefär likadant med andra vittnesberättelser. De som var där ägnade sig inte åt att systematiskt registrera övriga närvarande personer, de hade fokus på Olof, Lisbeth, livräddningsåtgärderna och polisens respektive ambulanspersonalens insatser. Det finns andra vittnen som inte syns i några fler berättelser än den de lämnat själva eller i vittnesmålen från dem som de var där i sällskap med.
Inget annat vittne har tydligt berättat att syskonen Per och Christina W var på platsen; det tycks som om det bara är de själva som kommit ihåg varann. Två av de personer som kom till platsen tillsammans med Stefan G – Bengt I och Anders E – är bara omnämnda av andra som kom dit tillsammans med dem. Ingen utom Yvonne N har nämnt hennes bekant Ahmed Z – och tvärtom, det är bara han som minns henne. Ett vittne som kom till platsen ensam, Bengt P, är det ingen annan som verkar komma ihåg. (Tack till Anders Olsson för denna sammanställning i en kommentar på min blogg.)
Att Engström inte framträder tydligt i andra vittnesmål säger därför inte mycket. Och att just Stig Engströms närvaro bland vittnena på mordplatsen blivit så hårt ifrågasatt kan väl närmast förklaras med en omständighet: att Engström mer än andra vittnen lyft fram sig själv.
Hans egen berättelse tenderar helt enkelt att göra honom till en central aktör på platsen: han deltar i livräddningen, han pratar med Lisbeth och får ett signalement på mördaren, han informerar polisen om mördarens flyktväg och han gör senare ett försök att få tag i de poliser som gett sig iväg för att ge kompletterande information.
Allt det han säger om var och en av sina insatser kan mycket väl ha någon sorts motsvarighet i verkligheten.
Var han på plats hörde han säkert Lisbeth säga saker – andra vittnen berättar att hon talade mycket och intensivt.
Och tittar vi på vad Engström specifikt uppger att hon meddelar handlar det framför allt om tre saker: hon anger mördarens flyktväg genom att peka in mot Tunnelgatan, hon berättar att hon själv också blivit skjuten och hon säger att gärningsmannen hade en mörkblå täckjacka. Allt det stämmer bra med vad Lisbeth tar upp när hon hörs den 1 mars: i samband med det andra skottet kände hon att det brände till på ryggen, mördaren flydde in på Tunnelgatan och hon uppfattade det som att han hade en blå täckjacka.källa (s. 2)
Kanske riktade hon även någon replik direkt till Engström.
Stämmer det att Engström sedan pekade ut mördarens flyktväg för de anländande poliserna? Vittnesuppgifterna från platsen tyder på att det förmodligen var flera personer som pekade ut för polisen åt vilket håll gärningsmannen försvunnit. Engström kan i så fall ha varit en av dem.
Är det riktigt som Engström säger i förhöret, att han försökte få tag i de poliser som sprungit in i gränden för att ge dem information om gärningsmannens signalement?
Ingen tycks ha uppmärksammat att han sprungit in på Tunnelgatan för att göra något sådant. Men hur säkert är det att någon ska ha noterat det?
I sin bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen redovisar Lars Olof Lampers vad ett av Sveavägsvittnena, Per W (som i boken uppträder under signaturen ”Thomas Svensson”), berättat för honom: att han själv påbörjat ett förföljande efter gärningsmannen och sprungit in i gränden men gett upp vid Luntmakargatan.
Lampers har också hittat en förhörsuppgift från kommissarie Söderströms chaufför Ingvar Windén om att denne vid ankomsten till mordplatsen gjort samma sak. Windén berättar att någon eller några personer uppgett att gärningsmannen sprungit in på Tunnelgatan. Han hade då själv börjat springa in i gränden men insett att han saknade signalementsuppgifter och hade därför snabbt återvänt till folksamlingen.källa (s. 3-4) Det här skulle, som vi förstår, ha varit innan gruppen från Södermalmspiketen samlat gav sig av efter mördaren (Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, Storytel Publishing 2021, s. 40).
Varken Per W:s eller Ingvar Windéns uppgifter kan avfärdas utan vidare trots att de inte avspeglas i andras vittnesmål och är lämnade betydligt senare än Engströms. De pekar i så fall båda två på att det inte är säkert att det väckte någon egentlig uppmärksamhet om en eller annan person, inte ens en ensam polis i uniform, gjorde ett försök att bidra till spaningarna genom att ge sig en bit in på Tunnelgatan.
Det finns i alla fall i Engströmförhöret från april en omständighet som tycks peka på att han var borta från Sveavägen en stund för att sedan återkomma. Och det är när han berättar om hur han får veta att det är Olof Palme som är skjuten.
Själv säger han att han får höra vem mordoffret är sedan han kommit tillbaka från sin språngmarsch in på Tunnelgatan. En ung kvinna – han föreställer sig att det är samma unga kvinna som arbetat med livräddningen – frågar honom: ”Vet du vem det är dom har skjutit?”. Engström säger att han inte har en aning. Hon säger att det är Olof Palme. Han undrar om hon skojar och hon svarar: ”Nej du, sådant skojar man inte om.” Då slår det honom att ”den här lilla söta gumman” som stått på knä vid den skjutne faktiskt skulle kunna ha varit Lisbeth. (Sidan 11.)
Redan i förhöret den 10 mars har Engström förklarat att han återkommer till Sveavägen i samband med att den skjutne lastas in i ambulansen. Det tyder på att han kan ha varit borta från platsen just när Lisbeth säger till kommissarie Söderström att det är Olof Palme som är brottsoffret. Det förefaller vara först då som den saken blir klar för de närvarande. Om Engström varit iväg just då är det logiskt att han missat det.
Några sammanfattande ord: ingenting i Engströms berättelse i detta förhör är av ett sådant slag att det avslöjar honom som en statsministermördare.
Vi vet sedan tidigare att Krister Petersson inte kunde koppla samman honom med ett vapen, inte kunde förse honom med ett motiv och inte heller kunde presentera en gärningsbeskrivning.
Det där sista – gärningsbeskrivningen – är inte det minst viktiga. Det krävs rimligtvis en förklaring till hur det kom sig att den vanligtvis fredlige Engström plötsligt klivit ut på gatan med ett laddat vapen i just det kritiska ögonblicket, hittat Palme och skjutit ihjäl honom. Och någon sådan förklaring gav inte Petersson.
En annan sak framstår också som svårbegriplig: om Engström verkligen var Palmes mördare, varför skulle han då skapa en historia fylld av detaljer om vad han gjorde på mordplatsen, en historia som han inte kunde vänta sig att få bekräftad av vittnena som fanns där? Och varför skulle en mördare som ville undgå upptäckt inte bara komma med sina detaljerade uppgifter till polisen utan också uppvakta nyhetsmedia med dem?
Sanningen är att om Stig Engström inte själv hade sökt uppmärksamhet finns det ingenting som säger att hans namn över huvud taget skulle ha förekommit i Palmeutredningen.
Den som vill vara elak kan säga att det är Engströms eget fel att han kom att bli uthängd som mannen som sköt Olof Palme: han försökte göra sig märkvärdig och så gick det som det gick.
Men det är förstås en djupt orättvis tanke: ingen ska väl behöva pekas ut som statsministermördare bara för att han eller hon framhållit sig själv som ett exemplariskt och handlingskraftigt vittne och kanske förgyllt sina egna insatser en bit?
Som vi har sett finns det med största sannolikhet felaktigheter i den berättelse Engström lämnar under detta timslånga förhör.
Men de två väsentliga frågorna är: tror han att han återger vad som faktiskt hände? Och stämmer huvuddragen i hans berättelse? Det vill säga: kom han till mordplatsen när Palme låg där och livräddningsarbetet hade inletts? Såg han från sin position på Sveavägen vittnet Lars J inne i gränden, alldeles innan Lars gav sig uppför trappan för att förfölja mördaren?
Enligt min mening är svaret på dessa frågor: ja, troligen. Det är den enklaste och rimligaste förklaringen.
Andra – till exempel Palmeåklagaren Krister Petersson – har tolkat Engströms berättelse som ett stort bedrägeri.
Utöver de sakargument som kan vridas och vändas har vi alltså nu själva ljudinspelningen med Engströms egen röst. Närmare honom än så kommer vi inte. Kan denna inspelning hjälpa till att avgöra vilket alternativ som är det mest sannolika?
Svaret på den frågan ligger hos lyssnaren.
Gunnar Wall
Gunnar Wall inbjuder till diskussion om denna text på sin blogg.
Som bekant utpekades den s.k. Skandiamannen, den av Skandia anställde grafikern Stig Engström, i praktiken som skyldig till mordet på Olof Palme, vid en pressträff i juni 2020. Åklagare Krister Peterssons sätt att presentera sina slutsatser gav upphov till skarp kritik från justitieombudsmannen Per Lennerbrant, som menade att presentationen utgjorde en kränkning av den grundläggande rättigheten att betraktas som oskyldig som följer av oskuldspresumtionen. Stig Engström avled år 2000 och har alltså inte kunnat försvara sig mot de senaste årens påståenden om att han skulle ha mördat landets statsminister.
Avsnitt kunde konstatera att de omständigheter som man ansett pekade mot Engström som gärningsman bl.a. utgjorts av uppgifter som denne lämnat i polisförhör under 1986. Förhören finns allmänt tillgängliga i skrift sedan rättegången mot den sedermera frikände Christer Pettersson. Det längsta och sista av förhören, från april 1986, togs även upp på band – och såvitt känt hade ingen tagit del av bandupptagningen förutom Palmeutredningen. Vissa betoningar i tal kan vara avgörande för tolkningen av det som sagts i ett förhör, och en transkribering kan (förutom att den kan vara felaktig) därför omöjligen göra det sagda ordet fullständig rättvisa. Särskilt såg Avsnitt att vissa passager i förhöret, där Engström har påståtts ljuga för förhörsledaren, skulle kunna analyseras bättre om ljudet fanns tillgängligt.
Avsnitt begärde därför i höstas att få lyssna på det bandade förhöret, och fick veta att bandet fanns kvar och var förvarat ”i särskilt miljöarkiv”, för att ”bevara det eftersom det är gammalt”. Polismyndigheten ville dock inte spela upp inspelningen, utan avslog begäran efter en månad. I beslutet verkade man inte vara medveten om att Stig Engström hade avlidit och inte hade några närstående när han avled, utan man skrev att det ”inte står klart att det [ljudupptagningen] kan lämnas ut utan att den enskilde eller närstående till denne lider skada eller men” och att sekretess därför gällde. Det Polisens rättsavdelning ansåg var skyddsvärt i inspelningen var ”den enskildes röst och tonläge”.
Den bedömning som ska göras i sekretessmål beträffande avlidna personer grundar sig på den bedömning som görs enligt bestämmelsen om förtal av avliden, som tagits upp fleragånger i närtid: ”Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne”. Åklagaren Zilla Hirsch har inlett förundersökning om förtal av avliden, eftersom Stig Engström i Netflix-serien ”Den osannolika mördaren” utpekats som Olof Palmes baneman. Det finns såvitt känt inte några brottmål där det har prövats vad som utgör en kränkning av ”den frid, som bör tillkomma” en avliden person. Detta har inte blivit aktuellt i de förtalsdomar som är kända, eftersom de avlidna personerna har haft efterlevande som har sårats av utpekandena. Emellertid har alltså prövningen gjorts i en stor mängd sekretessmål.
Avsnitts reporter överklagade Polisens beslut till Kammarrätten i Stockholm och konstaterade att Engström var avliden och inte kunde betraktas som förtalad genom att förhöret lämnades ut. Förhöret finns tillgängligt i utskrift. Engström har förekommit i media med röst och bild och vittnesförhör med honom i två domstolar är allmänttillgängliga. Polismyndigheten insåg då att Stig Engström var avliden, men hävdade i ett yttrande att ”utlämnande kan anses kränka den frid som bör tillkomma” honom. Detta för att Engström ”pekats ut som misstänkt för allvarlig brottslighet” och ”det nu aktuella förhöret är betydligt längre än de förhör som finns allmänt tillgängliga”. Men menade att ”vissa uppgifter till sin natur är av sådan karaktär att det med fog kan antas att de är sådana som den avlidne inte vill ska komma till allmän kännedom”, och tog som exempel upp ”uppgifter som lämnats av en person som senare varit misstänkt, misstänkliggjord eller förekommit i utredningen på annat integritetskänsligt sätt”. Skillnaden mellan de offentliga domstolsförhören med Engström och det aktuella förhöret var ”de sekretessgrunder och skaderekvisit som tillfaller de olika inspelningarna”. Man skrev att ”[m]edan en förhandling i tingsrätten och härrörande material som huvudregel är offentligt, är en nedlagd förundersökning som huvudregel sekretessbelagd.”
Att förhör och framträdanden i media finns tillgängliga ”innebär i sig inte att SE:s röst som sådan, och särskilt inte i alla sammanhang, är allmänt känd på så sätt att den inte ska omfattas av sekretess”, ansåg man vidare. Om ljudinspelningar lämnas ut ”finns en risk för men genom spekulation om och tolkningar av sättet på vilket personen svarar, eventuell tvekan, osäkerhet, röstläge eller annan nyansering”, framförde Polisens jurist. En annan jurist, som arbetar med sekretessfrågor, säger till Avsnitt att Polisens bedömning ”är trams”. Hon tycker att det är märkligt ”att hemlighålla något som den avlidne själv inte ens verkar ha velat dölja någonsin” och därtill ”en röst som redan har hörts” på Stig Engströms eget initiativ.
Avsnitts reporter argumenterade grundligt för sin sak och gav in och åberopade en mängd handlingar – och fick till sist gehör. ”Kammarrätten bifaller överklagandet och bestämmer att [reportern] ska få ta del av den begärda ljudupptagningen” beslutade en enhällig kammarrätt i en dom som expedierades den 27 januari. Angående den sekretessbestämmelse som Polismyndigheten anfört och betraktat som stöd för att sekretess skulle vara huvudregel, skrev man att den inte kunde tillämpas enligt sin ordalydelse på en avliden person. ”Istället bör presumtionen, med beaktande enbart av hänsynen till den avlidne själv, vara att en uppgift är offentlig om den inte kan anses kränka den frid som tillkommer den avlidne. Att den avlidne före sin död har uttalat en vilja att vissa uppgifter ska förbli hemliga kan enligt kammarrättens mening beaktas om uppgifterna är av integritetskänslig karaktär, men knappast om de i sig är harmlösa”, uttalade kammarrätten, vars ordförande var lagmannen och coronautredarenPeder Liljeqvist.
Kammarrättens ledamöter hade tagit del av ljudinspelningen och skrev bl.a.: ”Det får anses vara allmänt känt att Stig Engström förekommer i utredningen om mordet på Olof Palme och att han förhörts av polisen. Det finns inspelningar av Stig Engströms röst på internet. [Avsnitts reporter] har bl.a. gett in en intervju med Stig Engström och två inspelningar från rättegången mot Christer Pettersson. Mot denna bakgrund bedömer kammarrätten att tilläggsinformationen till det skriftliga protokollet i form av Stig Engströms röst och tonläge, inte är av sådan karaktär att den kan anses kränka den frid som tillkommer honom. Överklagandet ska därför bifallas och [reportern] ska få ta del av ljudupptagningen av förhöret med Stig Engström.”
Kammarrättens vederhäftiga dom kan inte överklagas av Polismyndigheten, som alltså måste tillhandahålla Avsnitt förhöret, som finns överfört till elektronisk form. Någon elektronisk kopia behöver dock inte tillhandahållas enligt grundlagen. (Om rätten till kopior, se denna artikel.)
En reporter vidSamhällsmagasinet Avsnitt begärde hösten 2020 från Riksarkivet ut kopior av 16 sidor ur ett protokoll från 1773 (samma protokoll enligt vilket Gustav IIIfastslog att offentlighetsprincipen skulle gälla i dåtidens motsvarighet till Högsta domstolen även efter 1772 års statskupp). En arkivarie vid Riksarkivet i Marieberg upplyste reportern om att kostnaden för kopiorna skulle bli totalt 64 kronor (4 kr per sida). Reportern betalade avgiften men uppgav att beloppet inte stämmer överens med avgiften som ska gälla enligt 16 § avgiftsförordningen. Reportern begärde ett överklagbart beslut. Arkivarien svarade att reportern hade betalat ”exakt rätt summa enligt Riksarkivets avgiftslista” och att Riksarkivet har ett undantag från avgiftsförordningens bestämmelser. Något överklagbart beslut fattades inte.
Enligt avgiftsförordningensbestämmelse, som gäller statliga myndigheter i allmänhet, är avgiften ”för en beställning av tio sidor” 50 kronor och ”[f]ör varje sida därutöver är avgiften 2 kronor.” En beställning om färre än tio kopiesidor är normalt alltså avgiftsfri. Även småbeställningar kan dock orsaka en del arbete för arkivmyndigheter som Riksarkivet. I instruktionen för Riksarkivet finns en bestämmelse om att Riksarkivet, trots det som anges i avgiftsförordningen, får ta ut en avgift ”för kopia av allmän handling och för utskrift av upptagning för automatisk databehandling även om en beställning inte omfattar tio sidor”, och om att Riksarkivet även får ta ut avgifter från andra statliga myndigheter. ”Avgifternas storlek bestäms av Riksarkivet”, enligt en därpå följande bestämmelse i instruktionen.
Riksarkivet har tolkat sistnämnda bestämmelse som att myndigheten fritt bestämmer avgifterna för sina kopior, och har alltså själv bestämt avgiften för papperskopior till 4 kronor per sida. En beställning om 100 sidor kostar alltså 400 kronor, men enligt avgiftsförordningen skulle beställningen bara kosta 230 kronor. Av Riksarkivets årsredovisning för 2020 framgår inte hur mycket Riksarkivet har tagit ut i avgifter och angett sin instruktion som stöd, eftersom ”endast de sammanlagda intäkterna för övrig avgiftsbelagd verksamhet redovisas” i enlighet med regleringsbrevet (s. 36).
Riksarkivets tolkning av avgiftsreglerna har mött mothugg. I ett beslut år 2019 uttalade justitieombudsmannen Cecilia Renfors att ordalydelsen i Riksarkivets instruktion ”innebär enligt min mening att Riksarkivet får bestämma storleken på de avgifter som Riksarkivet har rätt att ta ut med stöd av instruktionen, bl.a. för de första nio sidorna av kopior av allmänna handlingar. Rätten att ta ut en avgift av enskilda för tio kopior eller fler följer däremot av avgiftsförordningen.” Riksarkivet har därför rätt att bestämma avgiftens storlek för de första nio sidorna, men ”den avgift för en enskilds uttag av tio sidor eller fler som följer av 16 § avgiftsförordningen gäller även för Riksarkivet”. Hon underströk att att en myndighets uttag av avgifter för allmänna handlingar måste ”ha ett tydligt författningsstöd”. Det finns inga särskilda överklaganderegler i Riksarkivets instruktion, vilket Riksarkivet tolkat som att avgiftsbeslut inte får överklagas. Denna tolkning höll JO Renfors inte med om: ”Tvärtom innebär det som utgångspunkt att förvaltningslagens allmänna regler om överklagande av förvaltningsbeslut gäller.” Hon var kritisk till att Riksarkivet i ett avgiftsbeslut 2016 inte hade lämnat någon överklagandehänvisning.
Avsnitts reporter kunde konstatera att statliga avgifter enligt grundlagen inte får tas ut utan stöd. I tryckfrihetsförordningen står dessutom att ”fastställd avgift” ska tas ut för avskrifter och kopior av allmänna handlingar; en avgift måste alltså vara fastställd på förhand för att kunna tas ut. Vid jämförelse med det som gäller enligt avgiftsförordningen hade reportern för de 16 sidorna betalat två kronor för mycket (64 istället för 62). Reportern vände sig därför till Justitiekanslern, JK, och begärde två (2) kronor i skadestånd från staten. I framställningen till JK argumenterades för att Riksarkivet inte haft något stöd för att ”tillämpa en generell avgiftstaxa som avviker från 16 § avgiftsförordningen, som även tillämpas på beställningar om tio eller fler sidor” (se Avsnitt 2021/1). Tidigare har Avsnitt uppmärksammat att en tingsrätt tog ut ansökningsavgift utan något författningsstöd, och att Skatteverket avsåg att ta ut en otillåten avgift för kontanthantering från en pensionär (se Avsnitt 2019/2).
Riksarkivet ansåg ”att grund för skadestånd saknas eftersom myndigheten tagit ut avgift i enlighet med vår avgiftslista, som myndigheten bedömer sig ha stöd i lag för.” Någon särskild motivering till detta påstående – som upprepades några gånger i myndighetens yttrande till JK – hade Riksarkivet inte, utan man anförde bara att Ekonomistyrningsverket hade gjort samma tolkning. ”Riksarkivet bestämmer avgifternas storlek från den första sidan oavsett beställningens omfattning” och ”[a]v bestämmelsens ordalydelse följer ingen annan tolkning som mer rimlig”, ansåg man. Gällande rätten till ett överklagbart beskrev framförde myndigheten följande: ”Riksarkivet fattar inga särskilda beslut i fråga om avgiftsuttag för kopior. Själva avgiftsuttaget i sig utgör ett beslut om att ta ut avgifter, som går att överklaga.”
Nu har JK, som företräder staten i skadeståndsfrågor och frivilligt reglerar skadeståndsanspråk som riktas mot staten, bedömt reporterns framställning. ”Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 2 kr. Riksarkivet ansvarar för att ersättningen betalas ut” skriver JK i sitt beslut. JK kritiserar dessutom Riksarkivet ”för underlåtenhet att lämna överklagandehänvisning i beslut om avgift”.
I beslutet framför JK Mari Heidenborg att myndigheter bara får ”ta ut avgifter för varor och tjänster som den tillhandahåller med stöd av en lag eller förordning eller av ett särskilt beslut av regeringen”. Av Riksarkivets instruktion ”framgår att Riksarkivet får bestämma storleken på avgiften för kopior av allmänna handlingar när en beställning understiger tio sidor”, men det ”kan inte utläsas att detsamma skulle gälla för beställningar omfattande fler än tio sidor.” När det gäller sådana beställningar ansluter sig JK till JO:s bedömning, att avgiftsförordningen ska tillämpas. ”Riksarkivet har alltså, utan lagstöd, tagit ut en extraavgift om 2 kr. Härigenom har Riksarkivet agerat felaktigt eller försumligt i skadeståndsrättslig mening och orsakat sökanden en skada uppgående till det begärda beloppet. Sökanden ska därför tillerkännas skadestånd med detta belopp. Riksarkivet ansvarar för att betala ut ersättningen”, skriver JK.
JK konstaterar att den som anser att en myndighet tagit ut en oriktig avgift har rätt till ett särskilt skriftligt beslut om avgiften, och att JO tidigare utdelat kritik mot Riksarkivet för myndighetens underlåtenhet att lämna överklagandehänvisning i ett beslut om avgifter. ”Riksarkivets inställning i det förevarande ärendet är svår att förena med JO:s uttalanden. Även om Riksarkivets bedömning i fråga om att avgiftsuttaget i sig utgör ett beslut skulle kunna godtas så kan myndigheten inte undgå kritik för att den inte har inrättat sig efter JO:s beslut och bifogat en överklagandehänvisning. Riksarkivet ska därför kritiseras för detta.” avslutar JK sitt beslut.
JK:s bedömning beträffande Avsnitt-reporterns två kronor skulle kunna få stora konsekvenser. Varje gång Riksarkivet har tillämpat sin tolkning av sin instruktion istället för avgiftsförordningen, när någon begärt ut fler än 14 papperskopior av allmänna handlingar, har myndigheten rimligen agerat ”felaktigt eller försumligt i skadeståndsrättslig mening”. (Med Riksarkivets tolkning har dock beställningar om 10-14 sidor faktiskt blivit billigare för den enskilde sökanden än enligt avgiftsförordningen, något som rimmar illa med att Riksarkivet ska kunna ta ut avgifter för att täcka sina kostnader för småbeställningar.) De enskilda som betalat avgifter, som Riksarkivet inte har haft rätt att ta ut, under de senaste tio åren, borde alltså kunna kräva att få avgifterna tillbaka. Det återstår även att se om Riksarkivet reviderar sin avgiftstaxa med anledning av Justitiekanslerns beslut.
Det har omskrivits i flera medier att en allvarlig IT-attack mot Kalix kommun i Norrbotten har förövats. Ännu synes det inte finnas någon prognos gällande när attacken är över, och det senaste som stått att läsa (i Dagens Nyheter) är att IT-systemen i Kalix fortfarande är nere. Man ställer sig frågan om det är möjligt för en myndighet att uppfylla sina grundlagsenliga förpliktelser om man inte har tillgång till e-post och elektroniska dokument. Allmänna handlingar ska ju kunna lämnas ut genast enligt 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen.
Det kan dock konstateras att datorhaverier och dylika skeenden tidigare har betraktats som ”betydande hinder” mot utlämnande av allmänna handlingar på plats hos en myndighet. Statskontoret skrev redan i rapporten ”Offentlighet & IT” (2002:1) att ”tillfälliga tekniska avbrott” kan utgöra betydande hinder (s. 28). Kraschat datorsystem har även i praxis betraktats som ett betydande hinder och nämns även i den juridiska litteraturen. Således borde Kalix kommun inte behöva tillhandahålla elektroniska handlingar man för tillfället inte kommer åt. Kopior kan man rimligen inte heller behöva framställa omgående; sådana ska ju lämnas ut ”skyndsamt” men skyndsamhetskravet är i denna del mer flexibelt än det enligt 2 kap. 15 §.’
Kalix kommun torde således kunna besluta att avslå en begäran om att få del av handlingar på stället just nu. Att ignorera framställningar som inkommer per telefon, telefax eller genom besök på kommunen är dock givetvis inte möjligt, utan korrekta svar måste ges även i en krissituation. I värsta fall får man skriva beslut för hand, något som tidigare förekommit (och förstås var norm i äldre tid).
Festskrift till Veronica C. Andersson är nummer 3 för 2020 av tidskriften Samhällsmagasinet Avsnitt, och utkom i november 2020. Skriften, som tillägnas sekretessjuristen Veronica C. Andersson, är en kortare festskrift och innehåller artiklar av sju skribenter inom ämnena extremhögern (hets mot folkgrupp och organisationsförbud) och offentlighet och sekretess. Skriften torde finnas på de större myndigheterna och kan lånas på Kungliga biblioteket och på Lunds universitetsbibliotek. Bland artiklarna finns bl.a. Är en handling färdigställd när den är färdig? av juristen och journalisten Per Hagström. Se även andra artiklar här.
Artikeln Myndigheters hänvisningsrätt i tryckfrihetsförordningen (2018) av Veronica C. Andersson, som hänvisas till i festskriften, finns tillgänglig här.
Brottsbalkens och grundlagarnas bestämmelser om förbud mot hets mot folkgrupp tillkom efter andra världskriget, under vilket antisemitisk propaganda stundom hade kunnat betraktas som förargelseväckande beteende – se t.ex. SvJT 1942 ref. s. 83, om den ökände antisemiten Einar Åberg. I förarbetena står att grunden för bestämmelsen är ”det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse” (SOU 1944:69, s. 228). Förbud mot uttalanden om andra folkgrupper än den svenska var dock inte någon nymodighet, även om motiven må ha varit annorlunda.
Enligt 1810 års tryckfrihetsförordning ansågs som ”missbruk af Tryckfriheten” bl.a. att sprida ”[s]mädliga, förklenliga och osämja med Fremmande Magter tydligen åsyftande omdömen och yttranden om samtida Nationer och Stater, med hwilka Riket är i fredligt förhållande, om deras warande Öfwerhet, Regering och Regeringssätt, Höga Embetsmän och Sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag och underhandlingar”. I 1734 års missgärningsbalk (6 kap. 5 §) fanns en bestämmelse om straff för den som ”i ondt upsåt dichtar, eller sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet, eller kommer thermed almänt buller och owäsende åstad”. I september 1809 avträdde Sverige efter det s.k. finska kriget, Finland till Ryssland. Den 15 oktober 1810 kom Karl XIII ut med en förklaring över missgärningsbalkens bestämmelse, som regenten inte ansåg förändrad genom den nya tryckfrihetsförordningen. Författaren eller, om denne var anonym, boktryckaren, skulle genast gripas om det i en tryckt skrift förekom yttranden ”öfwer främmande Folkslag och deras Regeringar, med hwilka Riket är i fredligt och wänskapligt förhållande” som tryckfrihetskommittén förklarar tydligt förråder den brottsliga avsikten att hos sådan makts undersåtar väcka och underhålla missnöje med dess regering och regeringssätt, eller innehåller rykten och berättelser om sådan makts regering eller sändebud som enligt kommittén är att anse ”såsom förklenlige och til missämja ledande”. ”Förklaringen hade tillkommit på grundlagsstridigt sätt och föranletts av den diplomatiskt ovälkomna agitationen för Finlands återerövrande”, uppger Gunnar Olsson i artikeln Diplomatisk kvarstad och konfiskation 1810-1939, Statsvetenskaplig tidskrift 1944, s 231. Några motiv att i egentlig mening skydda några folkgrupper kan som synes inte skönjas, utan ordningsskäl synes ha legat i förgrunden.
Ett ännu tidigare exempel finns dock på vad som skulle kunna ses som ett embryo till ett hetsförbud. I ett utkast till 1766 års tryckfrihetsförordning, landets första, angavs i 3 § att det var förbjudet att ”i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag”, men, som Thomas von Vegesack skriver i Smak för frihet: Opinionsbildningen i Sverige 1755-1830 (2 uppl., Falun 2001, s. 45) ”detta tidiga exempel på antirasism ströks”. Förbudet i den slutliga förordningen kom endast att röra angrepp mot utländska kungar och regenter och deras närmaste släktingar (se 3 §).
”Så ware ock ingen tillåtit, at i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag …”
Ett gästinlägg av sekretessjuristen Benjamin O J Boman.
I förrgår meddelades en dom i Högsta förvaltningsdomstolen, av klart principiellt intresse.
En kommunal nämnd hade avslagit en begäran om utlämnande av vissa handlingar, med hänvisning till sekretess. Kammarrätten hade, efter överklagande dit, rekvirerat in (”lånat”) handlingarna. Efter sitt avgörandet hade rätten sänt handlingarna åter till nämnden.
Klaganden gav sig inte, utan begärde att kammarrätten skulle hämta in handlingarna från nämnden och lämna ut dem. Med hänvisning till ett rättsfall angav domstolen att handlingarna aldrig varit allmänna hos den, och avslog begäran. Rättsfallet gällde handlingar som skickats till domstol för prövning av huruvida de var allmänna eller inte; handlingarna ansågs inte allmänna hos domstolen genom detta förfarande. Avgörandet var inte helt okontroversiellt, och grundade sig bl.a. på en analog tillämpning av grundlag.
Högsta förvaltningsdomstolen ser dock på den i det aktuella situationen på ett helt annat sätt. Rättsfallet avser ”en annan situation än den som är aktuell i detta mål”, skriver man. ”De i målet aktuella handlingarna – som var allmänna handlingar hos nämnden – har under kammarrättens handläggning av mål nr … varit förvarade hos och inkomna till domstolen, och har därmed utgjort allmänna handlingar där fram till dess att de återsändes till nämnden i samband med att målet avgjordes”, uttalar man sedan. Eftersom handlingarna dock inte fanns kvar hos kammarrätten när de begärdes ut, var de inte längre allmänna handlingar där då, och överklagandet avslogs.
Högsta förvaltningsdomstolensdom innebär alltså att handlingar som skickas för sekretessprövning till domstol blir allmänna handlingar där. Detta innebär att domstolen ska göra en självständig sekretessprövning med den skyndsamhet som grundlagen kräver, om handlingarna begärs ut därifrån. Rimligen måste kammarrätterna i konsekvens härmed pröva sekretessmål mycket mer skyndsamt. En annan konsekvens är att alla sekretessfrågor som idag stannar på kammarrättsnivå på grund av reglerna om prövningstillstånd kan lyftas till Högsta förvaltningsdomstolen, genom att till kammarrätt rekvirerade handlingar begärs ut och kammarrättens beslut överklagas. När kammarrätten nekat utlämnande som första instans – vilket här skulle bli fallet om sökanden begär handlingarna från rätten – krävs nämligen inte heller något prövningstillstånd för prövning i högsta instans. Envar skulle således ha rätt att få alla sekretessfrågor prövade i Högsta förvaltningsdomstolen.
Det kan, trots att professor Ulrik von Essen var ett av de justitieråd som deltog i avgörandet, klart ifrågasättas om detta är genomtänkt. Domen har meddelats i s k tresits, dvs. av tre och inte av fem justitieråd, och lär förpassas till HFD-årsbokens notisavdelning. Det kan vidare ifrågasättas om inte allt det principiellt intressanta i avgörandet är ett s.k. obiter dictum, dvs. ett yttrande vid sidan om saken. Det hade nämligen räckt med konstaterandet att kammarrätten inte förvarar de aktuella handlingarna, för att saken skulle vara avgjord. Någon anledning att uttala sig om huruvida handlingarna vid någon tidigare tidpunkt än tillfället för begäran varit allmänna, fanns inte. Avgörandets prejudikatsvärde kan alltså med fog ifrågasättas.
(Man kan visserligen konstatera vad Högsta förvaltningsdomstolen i RÅ 2004 ref. 99 framfört: Ett ”uttalande i form av ett obiter dictum i ett notisfall … innefattar … inget prejudikat ägnat att styra rättstillämpningen i nya banor”. Dock kan det även konstateras att detta uttalande i sig var ett obiter dictum, om än i ett refererat mål.)
Avsnitt: Redaktionen har ordet 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.