Tveksam ”bevisning” i ny Palmedokumentär

Stöd gärna vårt ideella arbete via Swish: 123 661 41 19.

Den 26 februari släppte Sveriges television dokumentären ”30 sekunder”. Filmskaparna Håkan Pieniowski och Bo G Andersson har försökt sig på att skildra den första halvminuten från det att det första skottet avlossas av Olof Palmes mördare, på Sveavägen den 28 februari 1986. Vissa vittnen (dock endast bilburna sådana) får 35+ år senare uttala sig om händelseförloppet under mordnatten. Dokumentären driver tesen att den namnkunnige Christer Pettersson, som Svea hovrätt 1989 frikände efter åtal rörande mordet, i själva verket befann sig på mordplatsen utan att ha något med mordet att göra. I filmen sägs, utan reservationer, att ett bilburet vittne ”ser Lisbeth Palme stå och titta rakt på Christer Pettersson”. Efter att Lisbeth Palme observerat Pettersson ska den sistnämnde ha försvunnit åt samma håll som den flyende statsministermördaren, in i gränden på Tunnelgatan. Den obestyrkta tesen om två springande män som strax efter varandra springer i riktning mot trapporna upp mot Malmskillnadsgatan är inget som ska dröjas vid i denna korta artikel. Journalisten och författaren Gunnar Wall har på sin blogg kritiserat teorin som framförs i ”30 sekunder”.

(Parentetiskt kan konstateras att ett vittne mycket långt senare till en journalist har uppgett att han sprang in i gränden. Det bandupptagna polisförhöret med vittnet lämnar knappast utrymme för någon sådan språngmarsch. Inte heller vittnets syster har nämnt någon sådan. En polisman som tidigt anlände till mordplatsen påstod 1988 att han ”började springa i den [av vittnen] utpekade riktningen”, dvs. åt det håll mördaren sprang. Det motsägs av vad polismannen själv uppgav i mars 1986. Fyra polismän beordrades att springa efter mördaren. År 1995 påstod en av dessa att han sprang en stund efter de andra. Övriga förhörsuppgifter m.m., och vad polismannen tidigare själv uppgett, motsäger hans senare utsaga. Det finns således inte någon annan ensam springande man än gärningsmannen – utom möjligen ”Skandiamannen” Stig Engström, som säger sig ha sprungit efter polismännen. Lyssna på förhöret med Engström här.)

Det som är nytt i ”30 sekunder” är att filmskaparna fokuserat på bilburna vittnen och trafikljusens påstådda betydelse. ”Helt nytt och avgörande är insikten om hur trafiksignalerna slår om mellan grönt och rött, vilket polisens utredare av Palmemordet aldrig tagit hänsyn till”, sägs i filmens början. Senare framförs följande: ”Vi har gett Trafikkontoret i Stockholm uppdraget att undersöka hur trafiksignalerna på Sveavägen fungerade 1986. Resultatet visar att vi med säkerhet kan hävda att [ett vittnes] parkering på avkännaren på Tunnelgatan påverkat trafikljusen på Sveavägen.” Ännu senare sägs: ”Men hur kan det komma sig att polisens mordutredare aldrig undersökte ljussignalerna och var bilarna befann sig vid olika klockslag?” Det man påstår att trafikljusen visar är häpnadsväckande: ”Trafikljusens gräns mellan rött och grönt har blivit ett sannolikt bevis för att några sett själva mordet, och sett mördaren avvika vid cirka nio sekunder, när ett annat vittne ett antal sekunder senare sett en annan person framme vid mordplatsen. Sannolikt Christer Pettersson, som Lisbeth Palme mycket envist hävdat att hon mött på mordplatsen, ända till sin död.”

Avsnitt har från Trafikkontoret i Stockholms stad begärt ut de allmänna handlingar som Trafikkontoret skickat till dokumentärmakarna. Trafikingenjören Linnea Svärd meddelade oss att inga handlingar lämnats ut, eftersom det var en muntlig intervju. Efter Avsnitts förfrågan om skriftligt underlag svarar Svärd oss på följande sätt: ”Det finns inga trafiksignalhandlingar kvar från 1986 men trafiksignalen såg enligt uppgift från en tidigare anställd äldre medarbetare troligen ut på liknade sätt som idag med vissa frågetecken som förklarades för Bo G Andersson. Trafikkontoret har i muntlig intervju förklarat hur trafiksignalen kan ha fungerat baserat på de vittnesuppgifter som Bo G Andersson tagit del av och redovisat muntligen vid intervjun. Trafikkontoret har alltså enbart förklarat hur en trafiksignalanläggning fungerar för filmskaparna och inte i detalj hur den specifika trafiksignalanläggningen fungerade 1986. Slutsatserna och övriga antaganden har sedan varit filmskaparnas.”

Läsaren torde själv kunna dra vissa slutsatser om vederhäftigheten i de påståenden som framförts i ”30 sekunder”.

UPPDATERING 2023-03-07: För den intresserade tillgängliggörs dokument som Avsnitt fått ut från Trafikkontoret: 4448_Sveavägen-Olof Palmes gata_2021_översikt och 4448_Sveavägen-Olof Palmes gata_2021_detalj. ”Bara för säkerhets skull vill jag än en gång klargöra att ritningarna är av de befintliga signalerna, inte 1986. De kan komma att ändras i framtiden, men är korrekta vid dagens datum.” skriver trafikingenjör Linnea Svärd om dessa.

UPPDATERING 2023-03-08: En anmälan mot ”30 sekunder” har getts in till Granskningsnämnden för radio och TV. Den som gett in anmälan har vid flera tillfällen bidragit på ett väsentligt sätt till Avsnitts verksamhet, men är inte någon offentlig person eller debattör eller känd i Palmemordsammanhang, och namnges därför inte här. I anmälan återges det svar som Avsnitt har fått från Trafikkontoret och publicerat här. I övrigt har Avsnitt ingenting med anmälan att göra, utan innehållet i den får stå för anmälaren. Avsnitt tar inte ställning i fråga om Palmemordet eller till ”30 sekunder” som helhet, utan har framförallt velat kontrollera de källor som använts i den SVT-sända dokumentären. Anmälan återfinns på Gunnar Walls blogg och huvuddelen läses också upp av Otto Ekevi på dennes Youtubekanal.

Inget regeringsstöd till Palmemördare belagt

Trots att inga egentliga belägg finns för att dåvarande länspolismästaren Hans Holmér år 1986 sagt att lösningen på Palmemordet skulle skaka Sverige i dess grundvalar, brukar detta påstås då och då alltsedan 1986, och har till och med påståtts av folkpartisten Ylva Annerstedt i ett förhör av Holmér inför konstitutionsutskottet 1989. Holmér lät bli att kommentera (det påstådda) uttalandet (som han knappast skulle ha kommit ihåg ändå, med hänsyn till hur mycket han talade med journalister under mordutredningens inledande skede).

Först ut med påståendet om att Holmér talat om vårt samhälles grundvalar förefaller Göteborgs-Tidningen ha varit. I en intervju (inte med Holmér) påstår journalisten: ”Hans Holmér har vid flera tillfällen sagt att mordet på Palme leder rakt in i regeringen. Att det svenska samhället kommer att skakas i sina grundvalar?” (1986-09-10). Några träffar i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv under perioden 1986-03-01-1986-09-01 ger inte uttrycket. Om Holmér hade sagt något om skakande av samhällets grundvalar vid en presskonferens eller vid en intervju borde man kunna förvänta att pressen rapporterat detta kontroversiella uttalande. Det närmaste man kommer är en DN-intervju återgiven 1986-08-25, i vilken Holmér ska ha sagt följande: ”Lösningen av det här mordet kommer att styra svenska folkets syn på skydd och säkerhet.” Denna formulering är onekligen inte lika omskakande.

Påståendet i GT-intervjun från september 1986 om att mordet ”leder rakt in i regeringen” (något som Holmér knappast heller sagt) för tankarna till en konspiration där Regeringen Carlsson I skulle ha varit inblandad (alternativt Regeringen Palme II vid statsministerns frånvaro, men det förefaller ännu mer otänkbart). Efter att ha sett påståenden i denna riktning framföras i diskussioner om Palmemordet, bestämde vi oss för att undersöka saken med hjälp av offentlighetsprincipen.

Om regeringen officiellt skulle ha understött mordet på Olof Palme (prima facie en absurd idé) och således gett personer som varit inblandade i mordet fri lejd, måste detta ha dokumenterats. Annars hade ju mördaren eller sammansvärjningen ansvarig för mordet inte känt sig trygga med arrangemanget. Ett muntligt löfte från en politiker torde få svenskar hysa någon större tillit till, och den som skulle vara beredd att begå en så allmänt avskydd gärning som ett ministermord borde rimligen ha krävt en större säkerhet än så. Det enda statsrättsliga institut som regeringen skulle ha kunnat tillgripa är abolition.

”När synnerliga skäl föreligger, får regeringen förordna att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning ej skall äga rum”, angavs det i 11 kap. 13 § regeringsformen. Till skillnad från det mer välkända institutet nåd gäller alltså abolition gärningar som (ännu) inte har blivit föremål för lagföring och dom (eller dylikt förfarande). I vissa undantagsfall har regeringen alltså givits mandat att stoppa polis och åklagare från att vidta utredningsåtgärder och att åtala brottslingar. Rätten för regeringen att besluta om abolition är helt diskretionär, dvs. abolition inte någon rättighet för en enskild och frågan kan inte bli föremål för domstolsprövning. Abolition har tillgripits vid disparata tillfällen under 1900-talet – bl.a. 1938 för att hindra lagföring av frivilliga i spanska inbördeskriget, 1954 för att hindra lagföring av gruvarbetare som fuskat vid vägningen av gråberg, och 1965 för att hindra lagföring av bl.a. kvinnor som deltagit i s.k. abortresor till Polen. Regeringen Erlander III beslutade i september 1969 om abolition för två halvsyskon som levt tillsammans som man och hustru och fått barn ihop (samlag mellan halvsyskon var då straffbart).

Regeringen Palme I beslutade om abolition efter Röda armé-fraktionens ockupation av västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Ett syfte med detta var att lagföring skulle ske i Västtyskland och inte i Sverige. Dåvarande rikspolischefen Carl Persson har påstått att Olof Palme själv i praktiken utfärdade abolition i samband med gisslandramat på Norrmalmstorg 1973, för den polisman som sköt rånaren eller Clark Olofsson. Dåvarande justitieministern Lennart Geijer dock har till Dagens Nyheter uppgett att Palme aldrig med ett ord antydde något i den riktningen.

Liksom när det gäller nåd (som alltså kräver att någon har dömts eller motsvarande för en brottslig gärning) brukar regeringen inte bifalla ansökningar om abolition. Hans Holmér sökte själv 1990 abolition när han åtalats för olovlig avlyssning med koppling till Palmeutredningen. Regeringen avslog hans framställning. År 2011 beslutade regeringen att inte vidta någon åtgärd med anledning om en framställning om abolition beträffande brott mot en 1762 utfärdad förordning emot Adelig Sköld eller öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män (för övrigt de jure det sista adelsprivilegiet). Abolitionsinstitutet diskuterades även när amerikanen Rakim ”ASAP Rocky” Mayers misstänktes för misshandel 2019, men något beslut i frågan fattade regeringen inte.

Eftersom något abolitionsbeslut rörande Palmemordet som sådant inte har blivit allmänt känt måste ett teoretiskt sådant finnas bland hemliga regeringshandlingar. I teorin skulle man även kunna tänka sig att regeringen beslutat hemliga förordningar gällande mordet och mordutredningen. Hemliga förordningar möjliggörs genom 2 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Om inte någon originalhandling sparats på Regeringskansliet skulle inblandade i mordet inte kunna hänvisa till någon sådan för det fall att de skulle riskera lagföring. Avsnitts framställningar om att få ut allmänna handlingar inriktade sig därför på dessa slags handlingar, tillkomna 1985-02-28 (ett år före mordet) och fram till dess begäran gjordes år 2022.

En handläggare vid Riksarkivet har tålmodigt gått igenom samtliga hemliga regeringsprotokoll och samtliga hemliga regeringsakter för perioden 1985 – 1996, två gånger. Bland dessa handlingar hittades inte några abolitionsärenden rörande Palmemordet. Även det öppna diariet 1990-1996 genomgicks. Det enda ärende om abolition som hade någon koppling till Palmemordet var Holmérs ärende från 1990. ”Inga opublicerade författningar rörande mord, stämpling, anstiftan eller medverkan till mordet på statsminister Olof Palme har påträffats” uppgav handläggaren vidare. Även på Regeringskansliet, där senare handlingar förvaras, har man gått igenom berörda akter efter material som tillkommit 1997-2022. ”Några handlingar som omfattas av din begäran förvaras inte hos Regeringskansliet” meddelade Regeringen Andersson vår reporter i ett beslut undertecknat av dåvarande utrikesminister Ann Linde.

Det kan alltså konstateras att varken Regeringen Palme II i statsministerns frånvaro, Regeringen Carlsson I, eller senare regeringar, har beslutat att bevilja abolition för Olof Palmes mördare eller för någon annan inblandad i Palmemordet. Inte heller har regeringen avbrutit mordutredningen, som ju fortgick till dess den lades ned i juni 2020. Det förefaller lika eller mindre befogat att tala om en sammansvärjning som involverar regeringen som att tala om att Holmér sagt att mordets lösning skulle skaka vårt rike i dess grundvalar. Ännu en galen konspirationsteori kan läggas till handlingarna såsom ogrundad.

Avsnitt vill ge en eloge till de tjänstemän vid Riksarkivet i Täby och Regeringskansliet som gått igenom ett omfattande material för denna artikels skull.

Lambertz förlorar mot staten

Göran Lambertz stämde staten efter att han i våras häktats och frigivits utan åtal. Den tidigare justitiekanslern tillika lagrådsledamoten misstänktes då för våldtäkt, och har riktat skarp kritik mot åklagarens och polisens sätt att sköta utredningen. Stockholms tingsrätt ger idag staten rätt i skadeståndsmålet. Staten är endast skyldig att betala de 18 520 man medgett i anledning av själva frihetsberövandet, medan Lambertz förpliktas att betala statens rättegångskostnader på 222 000 kronor.

En huvudpunkt i Lambertz resonemang var att man under förundersökningen borde ha undersökt målsägandens bakgrund (och då skulle ha funnit att hon förekom i andra ärenden där åtal om våldtäkt inte väckts eller hade ogillats). Om detta skriver tingsrätten bl.a.: ”Enligt domstolen är det inte rimligt och inte heller lämpligt att de brottsutredande myndigheterna gör rutinmässiga kontroller av en anmälares bakgrund. Det kan dessutom finnas sekretessrelaterade hinder mot att utföra sådana kontroller. Fördjupningar i denna typ av frågor bör ske först om omständigheterna i det enskilda fallet ger skälig anledning till det. […] Att målsäganden i våldtäktsutredningar tidigare blivit utsatt för liknande brottslighet torde tyvärr inte vara ovanligt och kan inte anses tala vare sig för eller emot att målsäganden är trovärdig. Det utgör, enligt domstolen, därmed i sig inte skäl att kontrollera målsägandens bakgrund.”

Angående att målsäganden fabriksåterställt sin telefon innan den lämnades till polisen i detta och ett tidigare ärende skriver tingsrätten: ”Att målsäganden fabriksåterställt sin telefon innan den lämnats in till polisen i båda ärendena är en udda omständighet som förtjänade ytterligare efterforskningar. Det kan emellertid finnas flera förklaringar till varför en person inte vill lämna ifrån sig sin telefon och det är inte en omständighet som ensam kullkastar utredningen eller målsägandens trovärdighet.”

Åklagarens åtgärder i denna del var inte oriktiga. Tingsrätten finner även att målsägandens uppgifter vid förhör inte gav anledning till andra åtgärder från polis och åklagares sida, eller att man skulle ha bedömt målsägandens hemliga inspelningar av sina samtal med Lambertz på ett felaktigt sätt. Polis och åklagare vidtog tillräckliga åtgärder med anledning av att målsäganden fabriksåterställde sin telefon.

Lambertz har menat att polisen lurade honom att tro att han i en inspelning medgett att han tagit av målsägandens klänning, något han kallat ”klänningsbluffen”. I denna del skriver tingsrätten bl.a. att det är ”en fullt rimlig tolkning” av det Lambertz sade ”att Göran Lambertz i vart fall försökt ta av målsägandens klänning.”. Mot bakgrund av detta hade polis och åklagare inte gjort sig skyldig till något fel.

Tingsrätten finner också att det inte visats att åklagaren undanhöll häktningsdomstolarna information (som talade till Lambertz fördel).

Lambertz hade gjort gällande att ursprungssannolikheten för att en 70-åring begår våldtäkt är väldigt låg. Om detta skriver tingsrätten att ”[o]avsett den teoretiska ursprungssannolikheten måste varje fall bedömas utifrån den bevisning som är för handen i varje enskilt fall.”

Åklagarens motivering för att lägga ned förundersökningen, att det inte går att bevisa brott, är enligt tingsrätten normal och utgör inget fel.

Tingsrätten går således emot Göran Lambertz på varje av de 24 punkterna han listat. Man sammanfattar sina slutsatser på följande sätt: ”Vid en helhetsbedömning anser tingsrätten att det inte har framkommit att polis eller åklagare har gjort sig skyldiga till sådana fel, försummelser eller brott, varken på de enskilda punkterna eller sammantaget, som medför skadeståndsansvar för staten för ekonomisk skada, sakskada eller ideell skada utöver vad som medgetts av staten.”

Tingsrätten bestod av två kvinnor och en man, och domen är enhällig. Lambertz har tre veckor på sig att överklaga den till Svea hovrätt.

”Den osannolika mördaren” anmäld för förtal av avliden

Innefattar den nya Netflixserien ”Den osannolika mördaren” och trailern till denna – som skildrar scenariot att den av försäkringsbolaget Skandia anställde grafikern kallad ”Skandiamannen” var statsminister Olof Palmes baneman – brottet förtal av avliden? Det menar en person som har skickat en anmälan till Justitiekanslern under lördagen, vilken Avsnitt har tagit del av genom ett tips. Justitiekanslern är exklusiv åklagare när det gäller yttrandefrihetsbrott, dvs. publiceringsgärningar som utgör brott enligt yttrandefrihetsgrundlagen (som hänvisar till tryckfrihetsförordningen). Förtal av avliden kan i regel bara åtalas av ”den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon”, och ”Skandiamannen” har inte några sådana anhöriga i livet. Det finns dock en ventil i lagen: åklagare (och alltså även Justitiekanslern) kan åtala för brottet ”om åtal av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt”. Det är oerhört ovanligt att Justitiekanslern väcker åtal för förtal (även om det har hänt), och än mindre för förtal av avliden. Tröskeln är onekligen hög. Det återstår att se om Justitiekanslern som vanligt vägrar att ens ta ställning till om förtalsbrott har begåtts, eller om man faktiskt inleder förundersökning och för ärendet till åtal (förutsatt att detta är möjligt). I en förtalsprocess skulle bevisningen mot ”Skandiamannen” kunna nagelfaras (beroende på hur processen förs).

Nedan återges anmälan till JK, en anmälan som ovanligt nog innehåller viss juridisk argumentation. ”Skandiamannens” namn har dock ersatts med ”Skandiamannen”, länkar till Netflixserien och dess trailer har tagits bort och anmälarens uppgivna namn och ort har helt uteslutits. Länkar har ersatts med ”[länk]” och länkats i andra fall än de nyss nämnda. Även andra allmänt tillgängliga rättskällor har länkats av avsnitt. Att Avsnitt återger anmälan (Justitiekanslerns diarienummer 2021/7054), som förefaller kunna vara den första som gjorts angående serien i fråga, ska inte tolkas som att Avsnitt tar ställning i sakfrågan.

Anmälan om förtal av avliden

Netflix-serien ”Den osannolika mördaren” innefattar/utgör ett solklart fall av förtal av avliden enligt 5 kap. 4 § brottsbalken och 7 kap. 3 § 2 st. tryckfrihetsförordningen, riktat mot den utpekade Palmemördaren ”Skandiamannen”.

Detta är en juridisk självklarhet, trots en kort brasklapp i första avsnittets början och en knappt läsbar brasklapp i slutet av varje avsnitt. Sådana brasklappar brukar ingalunda godtas i Justitiekanslerns praxis (jfr t.ex. Justitiekanslerns beslut 2014-11-26, dnr 9020-14-30), särskilt som rena antydningar om grova brott tvivelsutan också utgör förtal enligt svensk rätt (jfr NJA 1966 s. 565, Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr B 969/91 och Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr FT 2522-10 – se även prop. 1962:10, s. B 146). Att ett utpekande sker i skönlitteratur har aldrig utgjort ett hinder mot en fällande dom för förtal eller förtal av avliden (se t.ex. SvJT 1970 ref. s 2 och NJA 1959 C 203), och samma resonemang bör tillämpas på den typ av (av verkligheten ”inspirerad”) fiktion som det här rör sig om.

”Den som visar en enskild person på film får anses därigenom lämna de uppgifter om denne som filmen förmedlar” (NJA 1992 s. 594). Anklagelsen att någon har mördat statsministern utgör tveklöst förtal i teknisk mening enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. Utpekandet torde dock i ett seriöst sammanhang kunna anses vara försvarligt (jfr RH 2002:39), även om det knappast är det i denna typ av underhållningsproduktion. Det saknas likväl skälig grund för (det i serien tydliga och omedelbara) påståendet att ”Skandiamannen” mördat statsministern, och inte heller åklagaren Krister Petersson, som lade ned förundersökningen, ansåg att bevisningen hade räckt för åtal mot ”Skandiamannen” om denne varit vid liv (se [länk]). Det kan överhuvudtaget inte beläggas exempelvis att ”Skandiamannen” hanterat ett vapen under den aktuella perioden.

Vissa uppgifter – som att ”Skandiamannen” skulle ha gjort sig av med kläderna han bar på mordnatten inför ett polisförhör – saknar helt stöd i kända fakta, och påstås inte heller i den bok som ligger till grund för serien. Detta i sig är en grov anklagelse mot ”Skandiamannen” om att ha manipulerat med bevisningen rörande statsministermordet.

Med hänsyn till den uppmärksamhet som utpekandet fått och vad det rör, måste grovt förtal anses vara för handen. Utpekandet kränker den frid som bör tillkomma den avlidne ”Skandiamannen”.

Eftersom rör sig om en händelse av stor betydelse för svenska folket – mordet på rikets statsminister – och ett allvarligt och grovt utpekande av (tillika ett karaktärsmord på) en avliden person, som även (i en klart mildare form) starkt kritiserats av Justitieombudsmannen (se JO:s beslut 2021-06-22, dnr 6673-2020), måste ett åtal för grovt förtal av särskilda skäl anses vara påkallat från allmän synpunkt. Så är särskilt fallet i och med att ”Skandiamannen” vid sin död inte kan anses ha varit någon offentlig person i riket och därtill saknar efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon i livet. Jfr även vad den efterlevande f.d. makan framför i [länk]. Filmmediet har, som bekant, betydligt större genomslagskraft än t.ex. en bok eller en artikel. Det är särskilt i fall då efterlevande saknas som den allmänna åtalsrätten får betydelse (se 1 LU 1967:10, s. 8). I ett fall som detta framstår det, enligt min uppfattning, närmast som en plikt för Justitiekanslern att ingripa med allmänt åtal. Här rör det sig om en betydligt grövre anklagelse än tidigare fall i publicerad JK-praxis (t.ex. JK:s ärenden 8455-12-32 och 4651-92-30), och, som sagt, en avliden vars anhöriga inte rättsligt kan freda hans frid, minne och ära från angrepp.

Det är säkerligen så att Netflix-serien enligt gällande rätt inte kan angripas enligt yttrandefrihetsgrundlagen på grund av att den av en eller annan anledning oskäligt betraktas som en ”utländsk” produktion, på liknande sätt som TV3-sändningar i NJA 2005 s. 884. För det fall att serien dock kan angripas enligt svensk grundlag vädjar jag till Justitiekanslern om ett sådant ingripande.

Utpekandet (dvs. uppgifter om att ”Skandiamannen”, som namnges, 1. ljuger om sin roll under mordnatten, 2. höll i ett vapen, 3. sammanträffade med makarna Palme på ett sätt som bara mördaren kan ha gjort och 4. flydde från mordplatsen, uppgifter som – tillsammans med texten ”MURDERER?” – starkt antyder att ”Skandiamannen” är mördaren) förekommer emellertid även i trailern för serien, som förekommer på denna grundlagsskyddade webbplats med ansvarig utgivare: [länk] Den återges även på andra webbplatser, som [länk], vars juridiska status jag inte förmått utreda. Rykten/påståenden om allvarliga brott, som framförs eller sprids vidare utan att gendrivas, innefattar som bekant förtal (jfr NJA 1966 s. 565 och NJA 1990 s. 231). Så måste vara fallet även om det rör sig om reklam och kommersiell spekulation (jfr Göteborgs tingsrätts dom 2018-04-24 i mål nr B 3682-16, om hets mot folkgrupp på ett skivbolags webbplats). Allmänt åtal bör därför väckas mot de grundlagsskyddade medier som själva spritt serien eller dess trailer.

Snus är snus och strunt är strunt, om ock i pseudohistorisk underhållningsteve.

[ort] den 13 november 2021,

[Namn]

Uppmaningar att döda pedofiler lagliga?

Av Lars Johansson

Nazistiska uppmaningar om att döda pedofiler bedöms aldrig utgöra uppvigling. Anmälningar av budskap som ”Häng din lokala pedofil” med en bild på en hängd person avskrivs regelmässigt med motiveringen att det inte framgått att syftet ”verkligen har varit att sök förmå läsaren att vidta någon konkret brottslig gärning”. Så blev också utgången hos Justitiekanslern beträffande en artikel i nazistiska Nordfront, kallad ”Att hänga en pedofil”, där skribenten hyllar både uthängningar och hängningar av pedofiler. Självfallet är det var och ens rätt att uttrycka sin avsky mot övergrepp, och avsky gentemot den som begår övergrepp mot försvarslösa personer som barn torde vara naturlig. Att uppmana till våldshandlingar ligger dock i linje med den vanliga nazistiska retoriken och bör inte behandlas som opinionsbildning. Opinionen torde redan vara entydigt fördömande av personer som våldtar barn.

Bedömning: Alexander Bard har inte begått hets mot folkgrupp

På förfrågan av TT har nedanstående summariska bedömning skickats idag, angående Alexander Bards utspel om Black Lives Matter. Avsnitt har fått möjlighet att publicera bedömningen. Det kan noteras att en annan organisation än föreningen Juridikfronten idag har skickat en anmälan om hets mot folkgrupp till polisen.

Yttrandefriheten anses särskilt stark i den politiska debatten, och även stötande och provokativa yttranden tillåts. Ett uttalande som ytligt sett angriper en viss grupp, men i själva verket är riktad mot vissa åsikter som företräds av medlemmar av denna grupp, faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Det krävs att ett yttrande klart överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion, för att det ska kunna vara straffbart.

Jag uppfattar uttalandet som så att det, även om det kan uppfattas som generaliserande och riktat mot svarta, i själva verket är riktat mot den politiska rörelsen BLM och dess tillvägagångssätt och teoretiska utgångspunkt, som Bard uppfattar detta. Här kan man även beakta att Bard skriver att han är äcklad av BLM. Det finns ingenting i tweeten som antyder att svarta skulle vara (av kulturella eller biologiska skäl) oförmögna att studera, arbeta, tala sanning etc., vilket skiljer uttalandet från sådan hatpropaganda man finner hos nazister. Min sammantagna bedömning är därför att uttalandet inte är straffbart enligt gällande rätt.

Våldsfilm inte brottslig

Sverigedemokraternas officiella Twitterkonto (sdriks) spred den 19 februari en mobilfilm som tillhandahållits på den SD-vänliga nyhetssajten Samhällsnytt, med kommentaren ”Stoppa svenskfientligheten.” Filmen visade en kvinna som blev misshandlad av manspersoner som bl.a. skrek ”Döda henne, والله”.

Filmen blev anmäld till Justitiekanslern och anmälaren menade att det rörde sig om olaga våldsskildring.

Olaga våldsskildring kan bestraffas enligt 5 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen om det ”innebär att någon genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids”.

Justitiekanslern beslutade idag att inte inleda förundersökning, och skriver: ”Den aktuella filmen visar en allvarlig och hänsynslös typ av våld som flera personer utövar mot en person som större delen av tiden ligger ned. Filmen är 39 sekunder lång. Våld förekommer under en betydande del av tiden. Det är ändå inte klart att våldet är att betrakta som grovt på det sätt som krävs i bestämmelsen om olaga våldsskildring. Skildringen av våldet kan inte heller betecknas som närgången eller utdragen i straffbestämmelsens mening. Det finns av dessa skäl inte anledning att anta att olaga våldsskildring har begåtts genom den aktuella artikeln på samnytt.se. Artikeln innefattar inte heller något annat yttrandefrihetsbrott. Förundersökning ska därför inte inledas.”

JK anser sig obehörig att ta ställning till om SD:s spridning på Twitter varit straffbar eller inte, eftersom Twitter inte skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt Avsnitts mening borde det dock, i vart fall med hänsyn till grundlagarnas paraplyeffekt, vara uteslutet att väcka talan mot någon som spritt filmen via Twitter (såsom den som administrerar Sverigedemokraternas Twitterkonto).

Nazistiskt hot mot Peter Wolodarski inte straffbart

En bild (en s.k. mem) föreställande ”Hänga gubben” med barnprogramsfiguren Skurt och bokstäverna WOLODARSKI, på nazisajten Nordfront, är inte straffbart som olaga hot, enligt Justitiekanslern. Justitiekanslern uttalar i sitt beslut att ”även om bilden kan antas innefatta ett underförstått hot mot viss person”, anser hon sig inte ”kunna förvänta mig en fällande dom för olaga hot eller något annat yttrandefrihetsbrott”, eftersom det för att straffansvar ska komma i fråga krävs att ett yttrande har varit ägnat att framkalla ”allvarlig” rädsla hos den hotade.

Utlämnande av skäggintyg skadar förundersökning om mord

En av Avsnitts reportrar fick ett tips om att en person, som förhörts och avförts i förundersökningen om dubbelmordet i Linköping i oktober år 2004, gett in ett intyg till polisen om att han inte hade skägg vid tidpunkten för mordet. Reportern begärde ut intyget.

År 2017 fick Avsnitts dåvarande utgivare Robin Enander nej. Polismyndigheten ansåg att uppgiften omfattades av sekretess till skydd för enskild, eftersom det kan vara mycket känsligt för en enskild att överhuvudtaget ha förekommit i en förundersökning. Att röja ”uppgiften om att en sådan handling över huvud taget existerar [skulle] avslöja uppgifter om vilka enskilda som förekommer i förundersökningen”. Förundersökningsledaren, kommissarie Jan Staaf, ansåg även att det ”är svårt att på förhand avgöra exakt vilka uppgifter som kan röjas utan att det fortsatta arbetet med förundersökningen tar skada”. Därför påstod Polismyndigheten att även förundersökningssekretess förelåg.

Efter en ny begäran i år gjorde Polismyndigheten samma bedömning. Här har myndigheten bara angett att ”[d]et skulle vara ytterst vanskligt för myndigheten att göra någon annan bedömning än ansvarig handläggare”. Förundersökningsledaren – samme Jan Staaf – har överhuvudtaget inte motiverat sitt ställningstagande i sekretessfrågan, utan bara citerat lagtexten i offentlighets- och sekretesslagen. Efter att saken tagits till Kammarrätten i Stockholm har kammarrätten nu avslagit Avsnitts överklagande. ”Kammarrätten instämmer i Polismyndighetens bedömning att ett röjande av om begärd handling överhuvudtaget existerar är en sådan uppgift som omfattas av sekretess enligt 18 kap. 1 § och 35 kap. 1 § OSL” lyder den (illa skrivna) motiveringen.

Uppenbarligen kan alltså förundersökningen om dubbelmordet skadas av att det röjs att en viss person, som aldrig har varit misstänkt för mordet, inte hade skägg den 19 oktober 2004. Detta är tydligen en uppgift som omfattas av tystnadsplikt, och den som lämnar ut skäggintyget skulle kunna åtalas för detta. Man kan ifrågasätta om förundersökningssekretess inte anförs alltför slentrianmässigt att förundersökningsledare – och kammarrättsdomare – som saknar nödvändiga kunskaper om offentlighetsprincipen och de regler som den består av.

Tingsrättsdom: Willy Silberstein blev förtalad vid nazistdemonstration

Ombuden och juris studerandena Robin Enander och Johan Nordqvist, med juryns utlåtande om plakatet

Den 30 september 2017 demonstrerade nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR, i Göteborg. Demonstranterna bar plakat på vilka olika kända svenskar – bl.a. personer med judisk bakgrund – kallades ”förbrytare”. Den f.d. journalisten Willy Silberstein var en av de utpekade, och han anmälde plakatet där hans namn och bild förekom. Justitiekanslern, som är ensam åklagare då det gäller brott i tryckta skrifter, fann att plakatet inte var en tryckt skrift, och att hon därför inte var behörig. Vanlig åklagare inledde förundersökning om förtal, men lade ned den eftersom plakatets bärare inte kunde identifieras.

Willy Silberstein vidtog då den ovanliga åtgärden att med hjälp av föreningen Juridikfronten ansöka om att plakatet skulle konfiskeras. Målet hos Göteborgs tingsrätt blev ett mycket ovanligt brottmål tillika tryckfrihetsmål, utan någon person på den åtalades bänk. Först fann tingsrätten att målet inte kunde tas upp utan att Willy Silberstein betalade en ansökningsavgift. Hovrätten kom dock fram till att tingsrättens bedömning var felaktig och att ansökan om konfiskation skulle prövas utan avgift. Efter en huvudförhandling i tingsrätten den 18 april fann en tryckfrihetsjury att plakatet innefattade förtal av Willy Silberstein. De tre juristdomare som tilldelats målet skulle därför pröva om skriften var brottslig och om den kan konfiskeras.

Idag kom tingsrättens dom. ”Genom att på plakatet anges som förbrytare har Vilhelm Silberstein utpekats som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Uppgiften är objektivt sett nedsättande för hans anseende i omgivningen. Eftersom plakatet burits omkring vid nämnda demonstration har innehållet fått en vid spridning. Den vidsträckta yttrandefrihet som är grundvalen i vårt demokratiska samhälle medför inte att det varit försvarligt att lämna uppgiften, som för övrigt enligt Vilhelm Silbersteins egna uppgifter och Kriminalvårdens intyg inte synes vara sann. Inte heller den kritikrätt som kan finnas mot offentliga personer berättigar uppgiften. Tingsrätten finner därför, lika med juryn, att plakatets innehåll är brottsligt som förtal”, skriver man.

Däremot anser tingsrätten inte att det är övervägande sannolikt eller ställt bortom varje rimligt tvivel att plakatet har framställts i tryckpress, vilket är en förutsättning för att det ska kunna konfiskeras enligt tryckfrihetsförordningen. Mycket talar för att NMR har tillgång till ett tryckeri, skriver rätten, men detta är inte tillräckligt. Förtalsbrottet är därmed inte ett tryckfrihetsbrott, och ansökan om konfiskation av plakatet avslås av rätten.

– Man får se domen som en delseger. Tingsrättens dom visar att det inte är förenligt med lagen att nazister utpekar enskilda som förbrytare vid sina demonstrationer, säger ett av Willy Silbersteins tre ombud.