Uppmaningar att döda pedofiler lagliga?

Av Lars Johansson

Nazistiska uppmaningar om att döda pedofiler bedöms aldrig utgöra uppvigling. Anmälningar av budskap som ”Häng din lokala pedofil” med en bild på en hängd person avskrivs regelmässigt med motiveringen att det inte framgått att syftet ”verkligen har varit att sök förmå läsaren att vidta någon konkret brottslig gärning”. Så blev också utgången hos Justitiekanslern beträffande en artikel i nazistiska Nordfront, kallad ”Att hänga en pedofil”, där skribenten hyllar både uthängningar och hängningar av pedofiler. Självfallet är det var och ens rätt att uttrycka sin avsky mot övergrepp, och avsky gentemot den som begår övergrepp mot försvarslösa personer som barn torde vara naturlig. Att uppmana till våldshandlingar ligger dock i linje med den vanliga nazistiska retoriken och bör inte behandlas som opinionsbildning. Opinionen torde redan vara entydigt fördömande av personer som våldtar barn.

Nazistiskt hot mot Peter Wolodarski inte straffbart

En bild (en s.k. mem) föreställande ”Hänga gubben” med barnprogramsfiguren Skurt och bokstäverna WOLODARSKI, på nazisajten Nordfront, är inte straffbart som olaga hot, enligt Justitiekanslern. Justitiekanslern uttalar i sitt beslut att ”även om bilden kan antas innefatta ett underförstått hot mot viss person”, anser hon sig inte ”kunna förvänta mig en fällande dom för olaga hot eller något annat yttrandefrihetsbrott”, eftersom det för att straffansvar ska komma i fråga krävs att ett yttrande har varit ägnat att framkalla ”allvarlig” rädsla hos den hotade.

Nya Tider ljög om JO-anmälan för att smutskasta jurist och Juridikfronten

I artikeln Medlem i Juridikfronten och anställd på Kriminalvården hanterade ansökan från en annan medlem (2018-01-22) smutskastar den högerextrema blaskan Nya Tider juristen Benjamin O J Boman. Man påstår, utan att anföra något som helst belägg för detta, att Boman var medlem i Juridikfronten och hade ”varit med att utforma” en begäran som han själv år 2014 hanterade i egenskap av tjänsteman vid Kriminalvården. Man påstod även att Kriminalvården ”nu vill utreda” händelsen. Att hitta på och gripa saker ur luften är något Nya Tider inte slutade med efter artikeln. I en uppföljande artikel, Medlem i Juridikfronten utreds av JO (2018-02-16) skriver man nämligen att Bomans handläggning av en ”ansökan till Kriminalvården” från en medlem i Juridikfronten ”är nu anmäld till justitieombudsmannen som kan komma att utreda jäv-brott”. Det stod även att ”Benjamin O J Boman är anmäld till Justitieombudsmannen (JO) och även hans arbetsplats har meddelat att hans agerande ska internutredas”.

Avsnitt har redan bemött den högerextrema blaskans påståenden i sak (se även Juridikfrontens bemötande) men kan än en gång påpeka att medlemskap i samma förening som en sökande inte i sig medför jäv. Det ska tilläggas att de två personerna – den som lämnade in ansökan till Kriminalvården och Benjamin O J Boman – aldrig ens hade träffats när begäran handlades, och att begäran avslogs av Kriminalvården. Några otillbörliga hänsyn har Boman alltså på intet sätt tagit.

Nya Tiders påstående om att Benjamin Boman skulle utredas av den myndighet där han var anställd, visade sig vara en överdrift. Man hade uppenbarligen ringt en anställd på HR-avdelningen och tagit denne ”på sängen” med sina anklagelser om jäv, utan stalbergatt han ens var medveten om att han intervjuades av blaskan. Internutredningschefen vid Kriminalvårdens huvudkontor skriver till Avsnitt att ”Det konstaterades att inga fel har begåtts” och att det inte blev någon utredning ”då det inte fanns någon att utreda”. Det var uppenbarligen efter en summarisk utredning så tydligt för Kriminalvården att Boman inte gjort några fel, att det inte var lönt att starta en formell utredning.

Hur var det då med den JO-anmälan som skulle ha getts in i februari 2018?

jo

I april samma år meddelade Justitieombudsmannens kansli att några anmälningar mot Boman inte kommit in. I ett beslut i mars 2019 konstaterades samma sak – ingen anmälan mot Boman hade gjorts. Nya Tider ljög alltså om JO-anmälan för att smutskasta Boman och för att antyda att han på grund av lojalitet till Juridikfronten skulle ha misskött sitt arbete. (Eftersom Avsnitt är säkra på att Boman inte gjort något fel, anmälde vi själva hans handläggning till JO, som – givetvis – beslutade att inte vidta några åtgärder.)

Återigen visar de högerextrema hur lite sanningen är värd för dem, och att alla hänsyn kan åsidosättas för att piska upp motvilja mot meningsmotståndare. Ett annat exempel på detta är den vansinniga ”dokumentär” om Robert Aschberg, som bl.a. Nordfront nyligen spritt, där Aschberg bl.a. pådyvlas inblandning i tre ”mystiska” dödsfall. Denna ”dokumentär” är anmäld till Justitiekanslern på grund av förtal av den avlidne författaren och antirasisten Stieg Larsson. Tidigare har Nya Tider använt oklara och sedan återtagna påståenden av en numera död person med psykiska problem, för att framställa Juridikfrontens verksamhet som illegitim.

Avsnitt låter sig inte skrämmas av extremnationalisters uthängningar och lögner, utan fortsätter sin bevakning. Även föreningen Juridikfronten fortsätter sin verksamhet med full kraft, trots att flera medlemmar numera måste leva med skyddade adressuppgifter. Man får som bekämpare av extremnationalistiska brott inte låta sig skrämmas, eftersom det är detta som den som saknar argument och bara anspelar på våld vill åstadkomma.

Högerextremt struntprat bemött

En nazianstruken slasktidning, som inte förtjänar att bli omnämnd, har förtalat bl.a. föreningen Juridikfronten, vissa av dess medlemmar och andra i över en månad. Vissa påståenden bör bemötas. Samhällsmagasinet Avsnitts redaktion bemöter härmed påståendena

1. Samhällsmagasinet Avsnitt är en tidskrift som drivs av Föreningen för utgivande av Samhällsmagasinet Avsnitt. Föreningen är fristående från Juridikfronten, även om Juridikfronten är en av medlemsföreningarna i den. Det som står i tidskriften behöver alltså inte vara något Juridikfronten står bakom. Detta bemötande har föreningen Juridikfronten exempelvis inte varit inblandad i alls. Bilder och annat som publicerats i Samhällsmagasinet Avsnitt är således ingenting som föreningen Juridikfronten har något ansvar för.

2. En person som påstod sig ha blivit förtalad av Juridikfronten under hösten 2011 var fotograf för Samhällsmagasinet Avsnitt vid ett tillfälle under sommaren 2015. (Händelsen, då medarbetaren fotograferade en anstalt, har Samhällsmagasinet Avsnitt tidigare skrivit om.) Detta påstår den högerextrema slasktidningen gör fotografen till ”hemlig medlem” i Juridikfronten, och rättsprocessen mellan honom och föreningen (om förtalet) till ”rättegångsmissbruk”. Medarbetare i Samhällsmagasinet Avsnitt måste inte vara medlemmar i Juridikfronten, och den aktuella personen har aldrig varit medlem i Juridikfronten. Faktum är dessutom att personen i fråga inte längre var inblandad i rättsprocessen under sommaren 2015, något slasktidningen enkelt hade kunnat kontrollera i processmaterialet. Alla slasktidningens slutsatser som grundar sig på dess vanföreställningar härvidlag, saknar således skäl för sig.

3. Slasktidningen har påstått att en jurist, som i sin tjänst vid en myndighet har prövat en begäran från en medlem i Juridikfronten, själv är medlem i Juridikfronten och skulle ha varit med om att utforma begäran. Man har dock inte anfört något som helst stöd för sina smutskastande påståenden. Det framgår dessutom tydligt av förarbetena till förvaltningslagen och av andra rättskällor att en tjänsteman inte är jävig för att målet gäller en förening i vilket personen är medlem. Inte ens om någon är styrelseledamot i en partsförening innebär detta att ledamoten är jävig. Man kan dock inte förvänta sig att en slasktidning, som bryr sig mer om klick och grundlös smutskastning av meningsmotståndare än om journalistik, kan kolla upp sådant.

4. Slasktidningen påstår sig ha avslöjat att Juridikfrontens medlemmar skrivit förtal om sig själva i kommentarfält på SD-bloggar och sedan krävt SD:are på skadestånd. Detta är helt grundlöst, och redan bemött av Juridikfrontens dåvarande ordförande i ett inlägg som publicerats av Samhällsmagasinet Avsnitt.

Utpekad kräver konfiskation av nazistplakat

nazidemo
Nordiska motståndsrörelsens demonstrationståg, med plakat.

Vid nazistiska Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg den 30 september medförde demonstranterna en stor mängd plakat. Plakaten, som av kvaliteten att döma förefaller tryckta, utmålade vissa personer med judisk bakgrund, journalister, politiker, finansmän som ”FÖRBRYTARE!”.

Att peka ut någon som förbrytare torde vara ett typfall av förtal. Om man inte kan hitta den som skrivit en tryckt skrift, ansvarar förläggaren, tryckaren eller utspridaren, i denna ordning. Som exempel kan nämnas att en ung man som hissade en hakkorsfana utanför stadshuset i Eskilstuna på Adolf Hitlers födelsedag för en dryg månad sedan åtalades för hets mot folkgrupp såsom utspridare. ”Det saknas annan känd person som enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen är straffrättsligt ansvarig för innehållet i den tryckta skriften. [Mannen] är därför i egenskap av utspridare ansvarig för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp” skrev Justitiekanslern då i stämningsansökan.

En av de personer som utpekades som ”förbrytare” den 30 september har nu vidtagit den ovanliga åtgärden att ansöka om konfiskering av skriften vid tingsrätten. Det rör sig om en s.k. objektiv konfiskationstalan – dvs. en talan om att tingsrätten utifrån innehållet i skriften ska förklara att den är brottslig och konfiskera den. Det rättsliga stödet för denna åtgärd, när gärningsmannen är okänd, finns i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, TF: ”Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering”.

Konfiskering har förekommit i vissa mål om hets mot folkgrupp – bl.a. i ett mål mot förintelseförnekaren Ditlieb Felderer (se Svea hovrätts dom 1983-05-11 i mål nr 990/83; se även Svea hovrätts dom 2011-03-21 i mål nr B 6022-10, som gällde Svenska Motståndsrörelsens klistermärken, samt NJA 1956 s. 48). Avsnittredaktionen har endast hittat några få publicerade fall där konfiskation ägt rum i förtalsmål. Gustaf Adolf Gustdolfs roman ”Fölket i Hanbråka” konfiskerades 1959, eftersom den påstods ärekränka personer i Vankiva, och Gustdolf dömdes till fängelsestraff för ärekränkning (se NJA 1959 C 203); se även NJA 1952 C 653, som gällde tidskriften ”Fri kritik” och dess ärekränkning mot statsminister Tage Erlander, förra statsrådet Quensel och polisintendent Zetterquist. Konfiskation får konsekvensen att den som sprider skriften kan dömas för ett separat brott, till böter eller fängelse i maximalt ett år, enligt 6 kap., 3 § 2 st. TF. En annan följd är att ”att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske”, enligt 7 kap. 7 § TF.

I ansökan om konfiskering, som utarbetats av föreningen Juridikfronten, anger den utpekade: ”Det är för mig av största vikt att nazister inte tillåts att lögnaktigt framställa mig som brottslig i sin propaganda. Genom denna ansökan önskar jag försvåra NMR:s  möjligheter att i närtid medföra det aktuella plakatet vid dess  manifestationer eller demonstrationer. Även om tingsrättens beslut inte skulle medföra att plakatet förstörs, medför det i vart fall att det blir straffbart att sprida skriften.” I ansökan står även att ”Det finns knappast utrymme att vid tillämpning av TF väga in NMR:s demonstration och hur en nynazist skulle använda eller tolka ordet ‘förbrytare’, eller att beakta att det framstår som osannolikt att jag skulle vara en brottsling”.

Eftersom målet blir ett tryckfrihetsmål torde frågan om utpekandet av personen som förbrytare var brottsligt prövas av en tryckfrihetsjury.

Fanor vid nazistdemonstration inte brottsliga

Nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR, höll den 17 september en demonstration i centrala Göteborg, utan att dessförinnan söka tillstånd. Demonstrationsdeltagarna bar fanor med tyrrunan, ᛏ. En anmälare skrev till Justitiekanslern och bad om en prövning av huruvida bruket av runan – som i Tredje riket användes av Sturmabteilungs (SA) Reichführerschule (Rikets ledarskapsskola) och av den SS-frivilliga grenadjärdivisionen ”30 Januari” – var straffbart som hets mot folkgrupp.

Justitiekanslern, JK, beslutade idag (beslut 2017-10-16, dnr 9702-17.3.1) att inte inleda förundersökning om tryck- eller yttrandefrihetsbrott. ”Justitiekanslern har inte haft tillgång till något exemplar av fanorna men anser sig kunna pröva frågan om det finns skäl att inleda förundersökning såvitt gäller de aktuella fanorna”, skriver JK. JK:s prövning omfattade även användningen av tyrrunan på NMR:s webbplats Nordfront.se.

Justitiekanslern har tidigare vid ett flertal tillfällen bedömt tryckta skrifter där Nordiska motståndsrörelsens emblem i form av en tyrruna avbildats ensamt eller tillsammans med olika yttranden och då funnit att uppgifterna inte innefattade tryckfrihetsbrottet hets mot folkgruppDet finns inte nu skäl att göra någon annan bedömning. Detsamma gäller för bruket av tyrrunan på webbplatsen http://www.nordfront.se”, skriver JK Anna Skarhed, och hänvisar till tidigare beslut om ᛏ.

JK är exklusiv åklagare när det gäller tryckta skrifter och webbplatser som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen. JK:s beslut kan med hänsyn till grundlagarnas paraplyeffekt antas ha påverkan även på hur andra åklagare behandlar NMR:s föremål med tyrrunan på.

Öppet brev från en före detta nazist: avsked

Vi skulle uppskatta om du som läsare bidrog till Samhällsmagasinet Avsnitts ideella verksamhet genom att skicka en gåva via Swish: 123 661 41 19 (märk ”Avsnitt”)

17918980_10206655669469088_993313426_n
Mikael Skillt Foto: Privat

Samhällsmagasinet Avsnitt publicerar i dag ett öppet brev, som även utkommit i Avsnitts tryckta upplaga (1/2017), skrivet av den tidigare nazisten Mikael Skillt. Efter många år i Svenska motståndsrörelsen (SMR, numer Nordiska motståndsrörelsen, NMR) lämnade han nynazismen bakom sig. Denna publicering kommer att åtföljas av en djuplodadande intervju med Skillt. I denna kommer läsaren att få en ännu mer detaljerad inblick i den organiserade nynazismen i Sverige, samt Skillts liv och förehavanden under sin aktiva tid och efter det att han lämnade nazismen. De åsikter som framförs i detta öppna brev företräder inte Samhällsmagasinet Avsnitt, utan utgör en ordagrann återgivelse av Mikael Skillts reflektioner över sitt liv. Vi har valt att publicera detta brev eftersom den berättelse som förtäljs innehåller kunskap om den samtida nazismen och hur vägen till organiserad nazism (och ut ur den) kan se ut.

Jag har gjort en lång ideologisk resa.

För mer än 20 år sedan tog jag en ståndpunkt i livet som få skulle göra frivilligt. När jag som 15-årig började sätta upp klisterlappar tog jag mina första stapplande steg in på den stig som skulle göra mig till en av Sveriges mest namnkunniga nazister.

Den polarisering som följde med åren gjorde mig mer radikaliserad och övertygad om att mina åsikter var rättfärdiga, att vägen till ett sunt samhälle gick genom blodig revolution. Åsikter som föll i god jord hos ledarskapet hos Svenska Motståndsrörelsen (SMR), vilka aktivt rekryterade mig. För första gången fann jag nu människor som tänkte som jag och ville nå samma mål som jag.

Min kamp fick nyvunnen kraft och jag gick in i min kanske intensivaste livsfas någonsin.

Någonstans i mitten av mitt långa engagemang inom SMR nås jag av en insikt. Jag inser att jag inte är nationalsocialist, mycket tack vare rekommendationerna, från det ledarskap jag var en del av, att läsa den ideologiska, nationalsocialistiska litteraturen. Men kanske även för att jag växte upp en aning.

Efter en konfliktfylld sista tid så väljer jag att lämna organisationen, modet jag fann till att lämna fick jag genom min dåvarande chef och nuvarande vän, som sett potentialen i mig och gett mig nya uppgifter på mitt arbete. Detta fick mig att fokusera på något mer konstruktivt.

Men en identitet som byggts under så många år bryter du inte över dagen och organisationer i den här miljön utan driftigt folk råder det inte brist på, så det tog inte lång tid innan jag återigen rekryterats till en organisation där jag kunde få fritt spelrum och ytterligare förstärka bilden av mig i min omgivnings ögon.

Efter ett mindre lyckat gästspel i Nationaldemokraterna (ND) befann jag mig sedan i Svenskarnas Parti, där jag genast sattes i arbete av en överarbetad partistyrelse. Samtidigt så förde min dåvarande chef ständiga diskussioner om vilka möjligheter jag kunde ha i livet om jag bara växlade om och fokuserade på vad som var bra för mig istället för vad som var bra för de som åkte snålskjuts på mitt arbete.

Sakta gled jag från rörelsen. Min chef var överlycklig och jag mådde för första gången på många år väldigt bra, då mitt engagemang gynnade mig själv istället för andra. Under den här tiden så tog en revolution form i Ukraina och hela min mentala förmåga var fokuserad på utvecklingen. Efter ett tufft val så tog jag farväl av Sverige och begav mig av på mitt livs viktigaste resa, en resa som gett mig sorg, lidande och lycka men även livsutveckling. Förutom att jag träffade mitt livs kärlek, tillika min nuvarande fru, så träffade jag människor som jag tidigare aldrig skulle umgåtts med på grund av mina egna fördomar. För kriget gav oss ingen annat val och med tiden så utvecklades en vänskap mellan oss, en vänskap som tvingade mig att rasera det som fanns kvar av min gamla identitet.

Ett förflutet likt mitt är inte lätt att göra sig fri från och fortfarande klistras nazist-etiketten på mig emellanåt. Detta trots att jag åtskilliga gånger klargjort att jag inte alls längre sympatiserar med de ideologiska ståndpunkter som finns i nationalsocialismen. Men bilden av mig står fast hos många och jag kommer vara brännmärkt av mitt förflutna en mycket lång tid eller kanske för evigt.

Samtidigt anser de som tidigare kallat mig sin vän att jag är en förrädare som förtjänar deportering eller värre. Hatet från mina tidigare vänner har stundtals varit så allvarligt att SÄPO bett mig tänka mig för om jag besöker Sverige. Detta innebär inte att jag tycker synd om mig själv. Det är konsekvenserna av mina egna val som satt mig i den här sitsen. Men det förklarar en del om det vakuum jag fastnat i. Jag sitter fast mellan den bild jag skapat av mig själv genom åren och den rörelse som en del tror att jag fortfarande tillhör.

Mina åsikter kan fortfarande inte beskrivas som politiskt korrekta då jag inte förespråkar en värld med öppna gränser eller en värld utan klara riktlinjer för dess medborgare. Jag älskar fortfarande inte alla människor, men jag ger i alla fall alla människor en chans att visa att de är goda människor och jag anser fortfarande att nationalstaten har ett syfte och jag önskar att den kommer att finnas kvar även för mina barn att uppleva, oavsett var i världen de växer upp.

Jag har inte som mening med texten att försöka framställa mig som ett offer eller söka sympatier utan det här är mitt sätt att gå vidare i livet och en del av det är att redogöra för den resa jag gjort men även sträcka ut en hand och säga förlåt till de jag sårat genom åren.

Jag förväntar mig inte att livet fortsättningsvis kommer vara lätt, men det kommer åtminstone vara lite lättare nu när jag lämnar en del av mitt bagage bakom mig och istället fokuserar på det som är positivt i mitt liv.

Mikael Skillt

SDU, namnstriden och juridiken

Artikeln är publicerad med tillstånd från författaren Benjamin O J Boman både här och i Samhällsmagasinet Avsnitt, nr. 3 för 2015 (oktober).

Partiledningen för Sverigedemokraterna bröt nyligen med ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom, och nu har den låtit bilda ett nytt ungdomsförbund, kallat Ungsvenskarna SDU. Den nya organisationen är dock inte en självständig förening utan en sektion inom moderpartiet. En annan organisation har på grund av en varumärkesansökan hävdat sig ha rätt till namnet Ungsvenskarna. Här diskuterar jag juridiken kring ideella föreningars namnskydd och bl.a. rätten till förkortningen SDU.

En förening – dvs. två eller flera personer som på ett mer varaktigt sätt sammanslutit sig för ett gemensamt ändamål – anses vara ideell om den inte både idkar ekonomisk verksamhet och har som syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen (se NJA 1935 s 106). En förening kallas rent ideell om den inte sysslar vare sig med ekonomisk verksamhet eller med att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Ideella föreningar, som har antagit stadgar av viss fullständighet, anses vara självständiga juridiska personer (se NJA 1899 s. 76, majoriteten i NJA 1900 s. 98, prop. 1910:83 s 69, 74 f. och 159 f., SOU 1958:10, s 369, NJA 1973 s. 341). En ideell förening måste företrädas av någon (se SOU 2009:29, s 283) och den måste ha ett namn (se NJA 1987 s. 394). En förening kan bildas och företrädas även av underåriga ungdomar (se SOU 2009:29, s 199 f. och kammarrättens i Jönköping dom 2008-11-24 i mål nr. 1130-08). En juridiska person kan såsom självständigt rättssubjekt ”förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter”, och även vara part i rättegång (se 11 kap. 2 § rättegångsbalken). Detta gäller även om medlemmarna är underåriga och alltså själva är kapabla att rättshandla på egna vägnar (se anförda källor). Föreningsfriheten säkras såväl i 2 kap. 1 § 1 st. 5 p. regeringsformen som i artikel 11 i Europakonventionen, och måste anses innefatta en rätt att bilda rättskapabla föreningar (se Europadomstolens dom i Church of Scientology Moscow mot Ryssland).

Lagstiftaren har valt att inte införa någon lag om ideella föreningar, vilket innebär att sådana i stort är oreglerade. Stor försiktighet bör iakttas i fråga om tillämpning av de grundsatser som gäller ekonomiska föreningar enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, på ideella föreningar (se t.ex. NJA 1958 s. 438 och NJA 2008 s. 255). Vid besvarande av rättsliga frågor om ideella föreningar måste man därför söka svaren i god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se nyss anfört rättsfall).

Det har talats mycket om varumärkesintrång när det gäller SDU:s namn. Det står klart att även en ideell förening kan bedriva näringsverksamhet och då använda sig av varumärken med ensamrätt. Denna situation torde dock inte vara primärt aktuell här. Av 1 kap. 1 § varumärkeslagen (2010:1877) framgår att lagen gäller ”för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet”. Regeringen har inte ansett det påkallat att införa skydd för varukännetecken ”mot obehörig användning av tecken för andra ändamål än att särskilja varor och tjänster” (prop. 2009/10:225, s 129). Ett varumärke får inte registreras om det kan förväxlas med andra kännetecken (se 2 kap. 8 § varumärkeslagen). I patentbesvärsrättens dom 2012-10-31 i mål nr. 10-128 var fråga om en ideell förening som ville registrera ett visst varumärke för datorprogram och  tidskrifter. En annan ideell förening invände att den redan använde  varumärket. Rätten konstaterade att det att en förutsättning för att vägra en registrering av ett kännetecken som varumärke p.g.a. förväxlingsrisk, är att kännetecknet ”när registreringsansökan gavs in användes för att marknadsföra varor eller tjänster av samma eller liknande slag som de som innehavarens märke avser”. Den invändande föreningen hade visserligen ägnat sig åt ”olika former av föreningsverksamhet” under namnet, men den användning av kännetecknet som hade skett ”utgör emellertid inte en kommersiell användning av kännetecknet för tidskrifter”. Invändningen fick därför inget gehör.

Någon direkt relevans för frågan vilket namn en ideell förening kan använda sig av i sin rent ideella verksamhet, har rimligen alltså inte varumärkeslagen. Detta kan utläsas motsatsvis. Att någon har låtit registrera ett visst varumärke kan inte hindra en ideell förening att ideellt använda sig av det namn som varumärket utgörs av, även om föreningen förstås är förhindrad att använda namnet vid utförande av sådan näringsverksamhet som registreringen avser. Man torde kunna tänka sig att ”Föreningen för bekämpande av McDonalds” eller dylikt, hade kunnat bildas, och antagande av ett sådant namn torde inte kunna förhindras av varumärkesrättsliga skäl. En förenings verksamhet grundar sig dock på ett slags avtal, stadgarna. Enligt avtalsrättsliga principer om s.k. pacta turpia, osedliga avtal (se härom bl.a. NJA 2002 s. 322), torde vissa föreningsnamn kunna vara av sådan karaktär att stadgarnas bestämmelse om namnet inte äger giltighet (jfr 36 § ”avtalslagen” och kammarrättens i Stockholm dom 2009-04-28 i mål nr. 8986-08, där ”Orgasmens Madonnas Kyrka” inte fick registreras, eftersom namnet ansågs väcka anstöt). Det torde dock krävas mer än att ett föreningsnamn redan har använts av en annan ideell förening, eller att namnet innehåller ett skyddat varumärke, för att stadgarna ska kunna sättas åsido på avtalsrättslig grund. Innebär då detta att ideella föreningar saknar skydd för sitt namn?

1884 års varumärkeslag (SFS 1884:29) stipulerade i 4 § 2 st. att ett varumärke inte fick registreras ”om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet på annans fasta egendom”. Senare varumärkesregleringar har tillkommit delvis på basis av den praxis till 1884 års varumärkeslag som uppstod.

Rättsfallet NJA 1938 s. 232 gällde ett liknande fall som det som nu är för handen. En ideell förening i form av en fackförening (Malmö nya byggmästarförening) hade brutit sig ur en till namnet ekonomisk förening (Malmö byggmästarförening u. p. a.). Orsaken till splittringen var att den gamla föreningen inte ville genomföra en viss stadgeändring, vilket ledde till att moderförbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet, bröt med den gamla föreningen och sedermera slöt den nya föreningen till sig. Sedan förväxling mellan föreningarna uppstått, yrkade den gamla föreningen att den nya föreningen skulle förbjudas att använda sin firma. Majoriteten i rådhusrätten konstaterade att den gamla föreningens verksamhet hade blivit sådan att den också var att anse som en ideell förening. Majoriteten slog sedan fast att den nya föreningen ”vid sådant förhållande”, oavsett huruvida dess namn var förväxlingsbart med den gamla föreningens firma, ”icke lagligen kunde på talan av gamla föreningen förbjudas använda sitt namn”. I HD var meningarna splittrade, och avgörandet föll efter omröstning i enlighet med 23 kap. 4 § i dåvarande rättegångsbalk.  Tre justitieråd ville bifalla den gamla föreningens talan. De tre justitieråd som fällde avgörandet i Kungl. Maj:ts namn höll dock med rådhusrättens majoritet. Någon namnrätt för ideella föreningar ville man inte tillskapa.

I NJA 1941 s. 672 hade en Karl Emil F. använt förkortningen K.F. i sin registrerade firma. Högsta domstolen fann att förkortningen ”sedan längre tid tillbaka” var inarbetad av Kooperativa Förbundet, ”såväl bland näringsidkare som eljest inom stora delar av befolkningen i landet”. Karl Emil F. förbjöds därför att använda förkortningen i sin firma.

Det rättsfall som torde vara mest betydelsefullt i sammanhanget är NJA 1946 s. 767. I referatet jfr-hänvisas till de två fall som ovan angetts. Fallet gällde bl.a. att en näringsidkare registrerat bl.a. ett varumärke ”i vilket ingår bilden av en lapp å skidor samt orden »Skidfrämjandets skidlack»”. Den ideella förening vars allmänt kända förkortade form var Skidfrämjandet yrkade bl.a. upphävande av varumärket. Föreningen idkade viss ekonomisk verksamhet. HD:s majoritet konstaterade att föreningen ”är en ideell sammanslutning, som sedan lång tid tillbaka är allmänt känd under benämningen Skidfrämjandet”, att näringsidkaren ”utan föreningens tillstånd i sitt registrerade varumärke intagit ordet Skidfrämjandet” samt att ”föreningen, som bedriver viss verksamhet för kontroll av beskaffenheten av sportartiklar” lidit förfång genom att näringsidkarens ”tillverkningar sken av att vara godkända av föreningen”. HD:s majoritet fann att föreningen inte var att betrakta som näringsidkare, ”men enär stadgandet i 4 § 2) [1884 års varumärkeslag] – även om lagrummet, i likhet med 12 och 13 §§, vid sin tillkomst hade ett mera begränsat syfte – måste, i överensstämmelse med ordalagen och gällande rättsuppfattning, så förstås att därigenom skyddas jämväl namnet å den som ej är näringsidkare varom i 1 § förmäles”. Varumärkesregistreringen upphävdes därför. HD fann dock inte att det fanns möjlighet att i detta sammanhang tillämpa varumärkeslagens bestämmelser i 12 och 13 §§ om straff för den som försålt varor som olagligen märkts med annans registrerade varumärke, namn eller firma.

Den utredning som utarbetade ett (sedermera icke antaget) förslag till lag om registrerade föreningar jfr-hänvisade till 1938 års rättsfall vid konstaterandet att en registrering av ett firma ger ett skydd för den (se SOU 1949:17, s 100). Härmed synes man i sammanhanget ha menat att ideella föreningar som inte registrerat sin firma inte åtnjuter något skydd.

Firmautredningen ville år 1967 inte gå mycket längre i sin tolkning av sistnämnda rättsfall än konstatera att bristen på lagstiftning om ideella föreningar inte torde innebära ”att ideell förening i andra fall än [då den bedriver näringsverksamhet] helt saknar skydd mot annans obehöriga användning av föreningens namn”, och konstaterade att ”[h]ur långt detta skydd sträcker sig är emellertid oklart”. ”I den mån ideell förenings namn skyddas kan även förkortning av namnet vara föremål för skydd” uttalade utredningen vidare (se SOU 1967:35, s 341 f.; jfr SOU 1958:10, s 55, 160, 228). Utredningen föreslog en särskild lag om skydd för ideell förenings och stiftelses namn. Någon sådan lag antogs emellertid inte. ”Eftersom ideell förenings och stiftelses namn redan torde åtnjuta visst skydd enligt rättspraxis, synes behovet av en namnskyddslag inte vara alltför angeläget” uttalade föredraganden i propositionen om bl.a. firmalagen (se prop. 1974:4, s 63). 1978 års vallagskommitté diskuterade rätten till partibeteckning – dvs. sådana beteckningar på partier som används i val och som kan registreras enligt vallagen – och angav att det är ”tänkbart att ett parti, genom talan vid domstol, skulle kunna utverka förbud för ett parti att använda en beteckning som är så lik det förstnämnda partiets att detta parti lider förfång” (se SOU 1980:45, s 106).

Enligt 2 § 1 st. lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. kan en ideell förening efter ansökan erhålla ett organisationsnummer. Organisationsnummer tilldelas av Skatteverket, som vid sin prövning av en ansökan om sådant nummer inte ska göra några moraliska eller straffrättsliga bedömningar (se Riksskatteverkets information 2002-09-11, dnr. 7161/02-110). Ett organisationsnummer behövs inte för att föreningen ska existera i juridisk mening (ty det gör den redan efter konstituerandet), men har ändå ansetts ha sådan kvasikonstitutiv verkan att rätten till organisationsnummer omfattas av begreppet ”civila rättigheter” i artikel 6.1. Europakonventionen (se Justitiekanslerns beslut 2009-06-23, dnr. 600-08-40). Något varumärkesrättsligt skydd är dock inte i lagen knutet till en juridisk persons ansökan om organisationsnummer, eller till registrering av ett sådant nummer. I Kammarrättens i Stockholms mål nr. 404-2001 hade Scientologikyrkan begärt omprövning av skattemyndighetens beslut att tilldela organisationsnummer för Fria Scientologikyrkan. Skattemyndigheten hade avvisat begäran och länsrätten avvisat Scientologikyrkans överklagande. Kammarrätten, som avslog Scientologikyrkans överklagande, konstaterade att ”tilldelning av organisationsnummer till ett rättsligt subjekt inte kan anses angå en annans rättighet av det slag som avses i artikel 6 i Europakonventionen” och att ”redan tilldelningen av organisationsnumret” inte kunde anses ”utgöra sådant ingrepp i Scientologikyrkans egendomsrätt som faller under artikel 1 i 1952 års tilläggsprotokoll till Europakonventionen”. I VPN 1996:3 konstaterade Valprövningsnämnden att registrering av organisationsnummer inte ger något företräde till en partibeteckning enligt vallagen.

Idag stadgas i 1 kap. 7 § varumärkeslagen att varumärkesskydd kan uppkomma genom inarbetning (jfr 1941 års rättsfall ovan). Inarbetning innebär att ett kännetecken ”inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig (omsättningskretsen) är känt som beteckning för de varor eller tjänster som tillhandahålls under kännetecknet”, och att innehavaren därigenom äger ensamrätt till kännetecknet. Ett varukännetecken kan enligt bestämmelsen även vara inarbetat i ett visst geografiskt område.

Så långt har jag redogjort för rättskällorna. Frågan om vem som har rätt att använda förkortningen SDU måste kunna besvaras utifrån dessa. Först och främst måste det diskuteras om en ideell förening kan hävda ensamrätt till sitt namn i förhållande till andra ideella föreningar. I NJA 1938 s. 232 besvaras denna fråga nekande. NJA 1946 s. 767 gäller en delvis annorlunda fråga. Den princip som förefaller slås fast i fallet är att en näringsidkare inte får registrera en icke-näringsidkares inarbetade kännetecken såsom varumärke. Någon självständig ensamrätt till sitt en ideell förenings namn torde dock inte kunna utläsas direkt ur fallet, utan endast en rätt att invända mot annans olovliga brukande av namnet i näringsverksamhet. Uppenbart är att varumärkeslagen inte kan tillämpas analogt beträffande ideella föreningar, särskilt som analogier från andra rättsområden i regel bör undvikas beträffande det fria föreningslivet.

En alltför snäv tolkning av 1946 års rättsfall synes emellertid svår att förena med de senare uttalanden som förekommit i frågan. Uttalandet i motiven till firmalagen ger vid handen att skyddet för ideell förenings namn redan idag – dvs. genom 1946 års rättsfall – är så pass tillräckligt att någon lagreglering inte är påkallad. 1978 års vallagskommitté synes ha föreställt sig ensamrätt även till partibeteckningar (som särregleras i vallagen) baserad på 1946 års rättsfall. Att man i 1946 års referat jfr-hänvisat till 1938 års och 1941 års referat talar för att man menat att 1946 års fall rörde liknande rättsfrågor. Dessa förhållanden talar emot att 1938 års rättsfall alltjämt skulle vara vägledande. Jag anser följaktligen, ehuru frågan inte kan sägas vara fullständigt utredd, att tillräckliga skäl talar för att ideella föreningar äger ensamrätt till sitt namn under vissa förutsättningar, även i förhållande till andra ideella föreningar.

När uppstår då detta skydd? Enligt min uppfattning kan skyddet inte anses uppstå genom Skatteverkets tilldelning av organisationsnummer, eller genom Valmyndighetens registrering av en partibeteckning enligt vallagen. Skatteverket skall nämligen inte göra någon varumärkesrättslig eller därmed jämförlig prövning, och Valmyndigheten skall endast pröva förväxlingsbarhet enligt vallagen. 1946 års rättsfall samläst med det däri anförda NJA 1941 s. 672, talar starkt för att det avgörande är att den ideella föreningens namn har blivit inarbetat, dvs. är väl känt, i vart fall inom det verksamhetsområde som föreningen verkar inom.

Till saken. Förkortningen SDU får anses vara allmänt känd, i vart fall för politiskt intresserade personer. Det kan antas att en ensamrätt att använda denna beteckning har uppstått genom inarbetning. Det kan dock inte utan vidare utredning fastställas om människor i gemen kopplar samman förkortningen med Sverigedemokraterna som parti, eller med Sverigedemokratisk Ungdom som självständig juridisk person, och idag används förkortningen alltså av dessa båda föreningar. Vilken av de två organisationerna som har ”bättre rätt” till förkortningen, kan jag följaktligen inte slå fast i denna artikel. Tvisten om namnet slites nog bättre i domstol, eller – kanske än bättre – i skiljenämnd. Det är emellertid min förhoppning att denna artikel kan utgöra ett tillräckligt belysande diskussionsunderlag för samtliga inblandade.

Tilläggas kan följande. Namnet Ungsvenskarna har tidigare använts av det som idag är Moderata ungdomsförbundet, fram till 1946. Under en period tidigare under 2000-talet använde sig Sverigedemokratisk Ungdom av namnet. Namnet kan emellertid inte anses så välkänt och förknippat med vare sig Moderata ungdomsförbundet eller med Sverigedemokratisk Ungdom, för att någon ännu relevant inarbetning ska ha skett. Inte heller kan en registrering av Ungsvenskarna som varumärke, som sagts ovan, hindra en ideell förening att i sin rent ideella verksamhet använda sig av namnet.

Nazistisk hetsare ska avtjäna fängelsestraff i anstalt

Fredrik Vejdeland, chefredaktör och tidigare ansvarig utgivare för nationalsocialistiska Svenska motståndsrörelsens webbtidning Nordfront, dömdes till följd av föreningen Juridikfrontens idoga arbete för 27 brottsliga gärningar (främst hets mot folkgrupp) i mars. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd. Straffet, fyra månaders fängelse, ville Vejdeland avtjäna med intensivövervakning, s.k. fotboja.

I beslut den 28 juli skriver Kriminalvården, Frivården Göteborg, att det ibland kan te sig ”oförsvarligt eller stötande” ett bifalla en ansökan om intensivövervakning. En ansökan ska inte bifallas om det finns hög risk att den dömde återfaller i brott. Kriminalvården konstaterar att det finns en risk att Vejdeland fortsätter med samma slags brottslighet, att de aktuella brotten är begångna under en relativt lång tid och att de inte kan anses vara en engångsföreteelse. Vejdeland, som sedan

En kriminalvårdsanstalt. Foto: Redaktionen.
En kriminalvårdsanstalt. Foto: Redaktionen.

tidigare är dömd till villkorlig dom för två fall av hets mot folkgrupp vid olika tillfällen, har även, skriver man, återfallit i likartad brottslighet.

Det finns en risk för att Vejdeland fortsätter med denna typ av brottslighet, skriver Kriminalvården vidare. Han fortsätter att skriva artiklar som publiceras på Nordfront, och denna typ av brottslighet är ”typiskt sett ägnad att fortsätta i eller från bostaden”. Det skulle enligt myndighetens bedömning framstå som stötande om Vejdeland fick avtjäna straffet med fotboja. Beslutet har vunnit laga kraft. Jämförelsevis kan nämnas att den f.d. militären Kurt Linusson år 2005 dömdes till en månads fängelse efter att ha burit en hakkorsarmbindel vid en sammankomst anordnad av Nationalsocialistisk front till minne av Adolf Hitlers födelse. Han fick avtjäna straffet med intensivövervakning.

Den 27 augusti beslutade Kriminalvården att Vejdeland ska inställa sig i anstalten Skänninge senast den 19 oktober. ”Fredrik Vejdeland bedöms tillhöra en extremistisk organisation” skriver man. Anstalten Skänninge i Östergötland anser myndigheten är en lämplig placering avseende nivå av övervakning och kontroll och Vejdelands behov av sysselsättning. På denna anstalt kan även ”en olämplig sammansättning av intagna” undvikas, menar man. Skänningeanstalten är en sluten anstalt i säkerhetsklass 2. De intagna kan arbeta med tryckeri-, träindustri-, monterings- eller förpackningsarbete. Den ansvarige utgivaren för Nordfronts föregångare Patriot.nu, Emil Hagberg, har avtjänat straff för hets mot folkgrupp på denna anstalt.

Det återstår att se om Vejdeland, som bor i Kungälv i Göteborgstrakten, överklagar beslutet eller finner sig i att åka cirka 19 mil till Skänningeanstalten för att sona sina många brott. Att han skulle överge den ideologi som kommer att göra honom till fängelsekund, framstår i vilket  fall som klart osannolikt.

Förintelseförnekaren Ditlieb Felderer

av Martin Tunström

Ditlieb Felderer är en notorisk förintelseförnekare. Samhällsmagasinet Avsnitt presenterar härmed en unik och ingående sammanställning av Felderers liv och verksamhet.

Födelse och ursprung

Ditlieb Felderer föddes den 23 april 1942 i Innsbruck, Österrike, som då var en del av det stortyska riket. Sedermera, efter kriget, kom han och hans familj flytta till Italien. Efter en tid där flyttade dock familjen år 1950 till Sverige. Efter åtta år i Sverige utvandrade Felderer från Sverige år 1958. Enligt egna uppgifter ska Felderer 1959 konverterat till Jehovas vittnen och åkt på missioneringsuppdrag i USA och Kanada. I en telefoninspelning som återfinns på Youtube uppger Felderer även att han skulle vara jude. Tio år efter utvandringen (1968) flyttade dock Felderer tillbaka till Sverige och har sedan dess, enligt Skatteverket, haft sin hemvist i landet.

Felderer i Sverige och Anne Frank’s diary – a hoax

 I så väl Sverige som i utlandet är nog Felderer i huvudsak känd (eller snarare ökänd) för sitt engagemang inom den förintelseförnekande rörelsen. Felderer har författat en rad verk som “Anne Franks diary – a hoax” (1978 och 1979) och, under pseudonym, “Auschwitz exit : a field guide and an investigation into the holocaust” (1979). När den kände förintelseförnekaren Ernst Zündel 1988 ställdes inför rätta för sin förnekelse vittnade Felderer till Zündels fördel. Utöver det har Felderer fått artiklar publicerade i The Journal of Historical Review, som är en periodisk tidskrift för det förintelseförnekande centrumet ”Institute for Historical Review”. Enligt Göteborgs-Posten (2000) ska Felderer även under 1980-talet suttit redaktionsrådet för samma tidskrift. Felderer anger själv att han på uppdrag av Jehovas vittnen även försökt undersöka hur många Jehovas vittnen som dödades under Förintelsen. Felderers slutsats var att uppgifterna om antalet döda Jehovas vittnen ska ha varit kraftigt överdrivna. Enligt Demokratiutredningen ska Felderer ha varit “dåtidens mest namnkunniga producenter av antisemitisk propaganda” i och med att hans utskick av “hatbrev till judiska organisationer utomlands gav upphov till internationella protester och utmynnade i en rättegång med fällande dom” (SOU 1999:10, s. 138f).

Brottsutredning och rättegång

Det är dock i huvudsak genom sitt oortodoxa engagemang (även för personer som förnekar förintelsen) som Felderer vid ett flertal tillfällen varit föremål för de rättsvårdande myndigheternas verksamhet i så väl i Sverige som i utlandet. Den 5 april 1983 dömdes Felderer av Stockholms tingsrätt till tio månaders fängelse för hets mot folkgrupp, en dom som Sva hovrätt fastställde. Enligt tingsrättsdomen ska Felderer skickat flygblad till en rad individer och institutioner där han även bifogat föremål så som tvålar och hårtussar. I ett av breven, till Justitiekanslern, hade Felderer skrivit “Pure Jewish Fat Scent: Hungarian Jews Gas Chamber 3 Birkenau”. Samma flygblad hade Felderer även skickat till Canadian Jewish Congress och Christlichjüdische Zusammenarbeit Heidelberg. Till Anne-Frank-stiftelsen i Amsterdam hade Felderer dessutom skickat samma flygblad men i det fallet bifogat en till synes använd kondom och med uppgiften att det var Simon Wiesenthals använda kondom från dennes 187:e besök vid en nazistisk bordell. Han hade även spritt material i Kungliga bibliotekets lokaler i Stockholm.

Förvirrat påstod Felderer, skriver tingsrätten, att han och hans medarbetare vetat om att husrannsakan skulle ske i Felderers bostad och därför tryckt en av de åtalade skrifterna och låtit sedermera beslagtagna föremål (bl.a. skrifter och tryckplåtar) finnas i bostaden, ”för att därigenom avslöja myndigheternas rasistiska verksamhet”. Rätten ansåg – med fullt fog, synes det – att förklaringen var absurd.

Till de yttranden som Felderer dömdes för hör skrivelser som att judarna är massmördare som vill förinta mänskligheten och att gasningarna inte var dödandet av människor utan av löss. Tingsrätten ansåg att Felderer skulle avvakta domen i ansvarsfrågan till denna vann laga kraft eftersom det fanns en uppenbar risk att han på fri fot skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet. När Felderer hade dömts konstaterade Kriminalvårdsstyrelsen att han genom tiden i häkte hade avtjänat den del av straffet han skulle avtjäna enligt lag. När Felderer tagit del av beslutet om villkorlig frigivning inkom han till kammarrätten i Jönköping med en märklig skrift på engelska, med åtskilliga bilagor. Han påstod han blivit utsatt för mordförsök under tiden han ”torterades” i ”era smutsiga fängelsehålor”. Felderer skrev att han tänkte fortsätta som förut, och att Kriminalvårdsstyrelsens beslut kanske imponerade på ”Israel” som ”nu när allt kommer omkring är ödmjuka tjänare till och utomordentliga imitatörer av”. Kammarrätten beslutade att skriften, som inte innehöll något yrkande, inte skulle föranleda någon vidare åtgärd.

Felderer i amerikansk domstol

 Den 17 januari 1986 fastställde en jury vid Los Angeles Superior Court att Felderer gjort sig skyldig till ärekränkning av den f.d koncentrationslägerfången Mel Mermelstein. Felderer ålades des att betala ett skadestånd om 5,25 miljoner dollar, då motsvarande 39 miljoner kronor. Felderer skulle nämligen ha tillsänt Mermelstein ärekränkande skrifter där Felderer anklagat Mermelstein för att vara rasist och ”exterminationist”. Felderer ska även i breven bifogat handritade teckningar som hånade påståendet om att judar blivit gasade i koncentrationslägret Auschwitz.

Ett års fängelse

Några år senare var det dags igen då Södra Roslags tingsrätt 1994 dömde Felderer till ett års fängelse för hets mot folkgrupp och för brott mot vapenlagen. Enligt tingsrätten hade Felderer under en längre tid per post skickat ut en rad antisemitiska försänder till så väl organisationer som privatpersoner. De hade i sin tur svarat med att polisanmäla försändelserna. Med hjälp av den brevbärare som svarade för postgången i Felderers bostadsområde kunde tingsrätten konstatera att de (påstådda) organisationer som Felderer angivit som avsändare för försändelserna fick sin post avlämnad i Felderers brevlåda. Vid en husrannsakan i Clüver-Felderers bostad påträffades även kuvert, färdiga för utskick, innehållande den typ av dokument som låg till grund för åtalet. I bostaden hittade man även en skokartong med registerkort som upptog de namn, adresser, leveransanteckningar och datum som avsåg de i målet aktuella anmälarna. Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) konstaterade i ett utlåtande, efter en skriftjämförelse, att det med säkerhet var Felderer som skrivit texterna på kuverten och registerkorten. Enligt Jörgen Weibull, professor emeritus i historia, kunde de av Felderer distribuerade dokumenten liknas vid hur den tyska nationalsocialistiska  tidskriften Der Stürmer utformades. Enligt Wiebull gav de ”ett grovt pornografiskt uttryck för förakt och hat mot den judiska folkgruppen”. I tingsrätten vitsordade Felderer ägande och innehav utan vederbörligt tillstånd av licenspliktig tårgasspray. Felderer överklagade tingsrättens dom till Svea hovrätt som ändrade påföljden till 10 månaders fängelse.

Interpol kopplas in

Det stannar dock inte enbart här. Det förefaller som om Felderer även varit föremål för förundersökning för hets mot folkgrupp i Tyskland. I februari 1996 inkom nämligen Interpol Wiesbaden med ett telefax till Interpol Stockholm rörande Felderer. I telefaxet gjorde Interpol Wiesbaden en förfrågan för åklagarmyndigheten i Münsters räkning om Felderer avtjänat sitt fängelsestraff. Bakgrunden till förfrågan var att åklagarkammaren i Münster prövade om man skulle lägga ner en förundersökning med anledning av att Felderer redan avtjänat ett straff i samma ärende utomlands, dvs. i Sverige. Några dagar senare meddelade Kriminalvårdsstyrelsen att Felderer inte hämtat ut sitt föreläggande (kallelse) på posten och att han med anledning av det sedan den 8 september 1995 var begärd förpassad av polismyndigheten i Täby. Felderer kom aldrig att avtjäna den av Svea hovrätt fastställda påföljden till följd av att han lyckades hålla sig undan. Den 3 juni 2003 meddelade Kriminalvården att påföljden bortfallit till följd av preskription.

Felderers verksamhet i dag

 Numera driver Felderer en egen webbsida i form av en blogg. På bloggen publicerar Felderer på regelbunden basis omfattande inlägg som i huvudsak berör judarna och förintelsen. Bland artiklarna återfinns rent pornografiska bilder med så väl mjukporr som hårdporr som tema. Utöver de rent pornografiska bilderna har även Felderer publicerat enkla teckningar föreställande situationer där den officiella bilden av förintelsen hånas. På en av bilderna syns en judisk person fastspänd vid en stol samtidigt som det ur väggarna sticker ur en rad rumpor. Det hela ska enligt Felderer illustrera en gaskammare.

Förintelseförnekaren och radiomannen Ahmed Rami slog redan på 1980-talet larm till det förintelseförnekande kollektivet om Felderers levene under dennes vistelse på Kanarieöarna. Enligt Rami, i en intervju till Göteborgs-Posten i april år 2000, ska Felderer ha bott “på stranden, dansat för turisterna och visat ett intresse för pornografi”. Med tanke på att man på Felderers webbsida vid sidan om avklädda kvinnor kan återfinna gamla beskurna bilder på en man med erigerad penis på en strand så är det inte svårt att dra slutsatsen att det är frågan om bilder på Felderer själv. Särskilt inte med tanke på att det på samma bild i sanden återfinns en skylt med budskapet “Arbait macht frai” (sic!) och på att Felderer lagt upp andra bilder där samma manskropp återges men med Felderers ansikte och med bildtexten att de föreställer honom själv.

Även för Ernst Zündel blev de pornografiska brev som Felderer under åren skickat till en rad   institutioner för mycket, enligt Göteborgs-Posten. Därför är det inte svårt att förstå varför Felderer försvann från redaktionsrådet för The Journal of Historical Review. Med beaktande av Felderers pubertala förhållningssätt till könsorgan blir det närmast komiskt när Felderer själv, i sin bok om att Anne Franks dagbok är en bluff, skriver att dagboken inte helt kan avfärdas som fiktiv med anledning av dess fixering av anus och avföring, i och med att sådan fixering (påstår Felderer) är ett karaktäristiskt drag hos många judar (Felderer 1978, s. 61).

I allt väsentligt har de som har ett intresse av att förneka förintelsen, så som förintelseförenkarkollektivet och den s.k. nationella rörelsen, valt att ignorera Felderer. Ett undantag är dock webbplatsens nationell.nu:s redaktör, antisemiten Richard Langéen. I en notis upplagd i januari 2013, under rubriken “Sinnessjuk jude ringer revisionisten Ditlieb Felderer”, valde Langéen att länka till två videoklipp på Youtube där man kan lyssna på ett telefonsamtal mellan Felderer och en man av judisk börd. I notisen kallar Langéen Felderer för revisionst. Langéen anger förvisso att Felderer vid två tillfällen har dömts för hets mot folkgrupp, men går aldrig djupare in på vad Felderer sysslat med. Med tanke på vad vi här har angett så är det väldigt förståeligt att Langéen inte utvecklade presentationen av personen Felderer.