Inget regeringsstöd till Palmemördare belagt

Trots att inga egentliga belägg finns för att dåvarande länspolismästaren Hans Holmér år 1986 sagt att lösningen på Palmemordet skulle skaka Sverige i dess grundvalar, brukar detta påstås då och då alltsedan 1986, och har till och med påståtts av folkpartisten Ylva Annerstedt i ett förhör av Holmér inför konstitutionsutskottet 1989. Holmér lät bli att kommentera (det påstådda) uttalandet (som han knappast skulle ha kommit ihåg ändå, med hänsyn till hur mycket han talade med journalister under mordutredningens inledande skede).

Först ut med påståendet om att Holmér talat om vårt samhälles grundvalar förefaller Göteborgs-Tidningen ha varit. I en intervju (inte med Holmér) påstår journalisten: ”Hans Holmér har vid flera tillfällen sagt att mordet på Palme leder rakt in i regeringen. Att det svenska samhället kommer att skakas i sina grundvalar?” (1986-09-10). Några träffar i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv under perioden 1986-03-01-1986-09-01 ger inte uttrycket. Om Holmér hade sagt något om skakande av samhällets grundvalar vid en presskonferens eller vid en intervju borde man kunna förvänta att pressen rapporterat detta kontroversiella uttalande. Det närmaste man kommer är en DN-intervju återgiven 1986-08-25, i vilken Holmér ska ha sagt följande: ”Lösningen av det här mordet kommer att styra svenska folkets syn på skydd och säkerhet.” Denna formulering är onekligen inte lika omskakande.

Påståendet i GT-intervjun från september 1986 om att mordet ”leder rakt in i regeringen” (något som Holmér knappast heller sagt) för tankarna till en konspiration där Regeringen Carlsson I skulle ha varit inblandad (alternativt Regeringen Palme II vid statsministerns frånvaro, men det förefaller ännu mer otänkbart). Efter att ha sett påståenden i denna riktning framföras i diskussioner om Palmemordet, bestämde vi oss för att undersöka saken med hjälp av offentlighetsprincipen.

Om regeringen officiellt skulle ha understött mordet på Olof Palme (prima facie en absurd idé) och således gett personer som varit inblandade i mordet fri lejd, måste detta ha dokumenterats. Annars hade ju mördaren eller sammansvärjningen ansvarig för mordet inte känt sig trygga med arrangemanget. Ett muntligt löfte från en politiker torde få svenskar hysa någon större tillit till, och den som skulle vara beredd att begå en så allmänt avskydd gärning som ett ministermord borde rimligen ha krävt en större säkerhet än så. Det enda statsrättsliga institut som regeringen skulle ha kunnat tillgripa är abolition.

”När synnerliga skäl föreligger, får regeringen förordna att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning ej skall äga rum”, angavs det i 11 kap. 13 § regeringsformen. Till skillnad från det mer välkända institutet nåd gäller alltså abolition gärningar som (ännu) inte har blivit föremål för lagföring och dom (eller dylikt förfarande). I vissa undantagsfall har regeringen alltså givits mandat att stoppa polis och åklagare från att vidta utredningsåtgärder och att åtala brottslingar. Rätten för regeringen att besluta om abolition är helt diskretionär, dvs. abolition inte någon rättighet för en enskild och frågan kan inte bli föremål för domstolsprövning. Abolition har tillgripits vid disparata tillfällen under 1900-talet – bl.a. 1938 för att hindra lagföring av frivilliga i spanska inbördeskriget, 1954 för att hindra lagföring av gruvarbetare som fuskat vid vägningen av gråberg, och 1965 för att hindra lagföring av bl.a. kvinnor som deltagit i s.k. abortresor till Polen. Regeringen Erlander III beslutade i september 1969 om abolition för två halvsyskon som levt tillsammans som man och hustru och fått barn ihop (samlag mellan halvsyskon var då straffbart).

Regeringen Palme I beslutade om abolition efter Röda armé-fraktionens ockupation av västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Ett syfte med detta var att lagföring skulle ske i Västtyskland och inte i Sverige. Dåvarande rikspolischefen Carl Persson har påstått att Olof Palme själv i praktiken utfärdade abolition i samband med gisslandramat på Norrmalmstorg 1973, för den polisman som sköt rånaren eller Clark Olofsson. Dåvarande justitieministern Lennart Geijer dock har till Dagens Nyheter uppgett att Palme aldrig med ett ord antydde något i den riktningen.

Liksom när det gäller nåd (som alltså kräver att någon har dömts eller motsvarande för en brottslig gärning) brukar regeringen inte bifalla ansökningar om abolition. Hans Holmér sökte själv 1990 abolition när han åtalats för olovlig avlyssning med koppling till Palmeutredningen. Regeringen avslog hans framställning. År 2011 beslutade regeringen att inte vidta någon åtgärd med anledning om en framställning om abolition beträffande brott mot en 1762 utfärdad förordning emot Adelig Sköld eller öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män (för övrigt de jure det sista adelsprivilegiet). Abolitionsinstitutet diskuterades även när amerikanen Rakim ”ASAP Rocky” Mayers misstänktes för misshandel 2019, men något beslut i frågan fattade regeringen inte.

Eftersom något abolitionsbeslut rörande Palmemordet som sådant inte har blivit allmänt känt måste ett teoretiskt sådant finnas bland hemliga regeringshandlingar. I teorin skulle man även kunna tänka sig att regeringen beslutat hemliga förordningar gällande mordet och mordutredningen. Hemliga förordningar möjliggörs genom 2 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Om inte någon originalhandling sparats på Regeringskansliet skulle inblandade i mordet inte kunna hänvisa till någon sådan för det fall att de skulle riskera lagföring. Avsnitts framställningar om att få ut allmänna handlingar inriktade sig därför på dessa slags handlingar, tillkomna 1985-02-28 (ett år före mordet) och fram till dess begäran gjordes år 2022.

En handläggare vid Riksarkivet har tålmodigt gått igenom samtliga hemliga regeringsprotokoll och samtliga hemliga regeringsakter för perioden 1985 – 1996, två gånger. Bland dessa handlingar hittades inte några abolitionsärenden rörande Palmemordet. Även det öppna diariet 1990-1996 genomgicks. Det enda ärende om abolition som hade någon koppling till Palmemordet var Holmérs ärende från 1990. ”Inga opublicerade författningar rörande mord, stämpling, anstiftan eller medverkan till mordet på statsminister Olof Palme har påträffats” uppgav handläggaren vidare. Även på Regeringskansliet, där senare handlingar förvaras, har man gått igenom berörda akter efter material som tillkommit 1997-2022. ”Några handlingar som omfattas av din begäran förvaras inte hos Regeringskansliet” meddelade Regeringen Andersson vår reporter i ett beslut undertecknat av dåvarande utrikesminister Ann Linde.

Det kan alltså konstateras att varken Regeringen Palme II i statsministerns frånvaro, Regeringen Carlsson I, eller senare regeringar, har beslutat att bevilja abolition för Olof Palmes mördare eller för någon annan inblandad i Palmemordet. Inte heller har regeringen avbrutit mordutredningen, som ju fortgick till dess den lades ned i juni 2020. Det förefaller lika eller mindre befogat att tala om en sammansvärjning som involverar regeringen som att tala om att Holmér sagt att mordets lösning skulle skaka vårt rike i dess grundvalar. Ännu en galen konspirationsteori kan läggas till handlingarna såsom ogrundad.

Avsnitt vill ge en eloge till de tjänstemän vid Riksarkivet i Täby och Regeringskansliet som gått igenom ett omfattande material för denna artikels skull.

Historisk hets?

Brottsbalkens och grundlagarnas bestämmelser om förbud mot hets mot folkgrupp tillkom efter andra världskriget, under vilket antisemitisk propaganda stundom hade kunnat betraktas som förargelseväckande beteende – se t.ex. SvJT 1942 ref. s. 83, om den ökände antisemiten Einar Åberg. I förarbetena står att grunden för bestämmelsen är ”det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse” (SOU 1944:69, s. 228). Förbud mot uttalanden om andra folkgrupper än den svenska var dock inte någon nymodighet, även om motiven må ha varit annorlunda.

Enligt 1810 års tryckfrihetsförordning ansågs som ”missbruk af Tryckfriheten” bl.a. att sprida ”[s]mädliga, förklenliga och osämja med Fremmande Magter tydligen åsyftande omdömen och yttranden om samtida Nationer och Stater, med hwilka Riket är i fredligt förhållande, om deras warande Öfwerhet, Regering och Regeringssätt, Höga Embetsmän och Sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag och underhandlingar”. I 1734 års missgärningsbalk (6 kap. 5 §) fanns en bestämmelse om straff för den som ”i ondt upsåt dichtar, eller sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet, eller kommer thermed almänt buller och owäsende åstad”. I september 1809 avträdde Sverige efter det s.k. finska kriget, Finland till Ryssland. Den 15 oktober 1810 kom Karl XIII ut med en förklaring över missgärningsbalkens bestämmelse, som regenten inte ansåg förändrad genom den nya tryckfrihetsförordningen. Författaren eller, om denne var anonym, boktryckaren, skulle genast gripas om det i en tryckt skrift förekom yttranden ”öfwer främmande Folkslag och deras Regeringar, med hwilka Riket är i fredligt och wänskapligt förhållande” som tryckfrihetskommittén förklarar tydligt förråder den brottsliga avsikten att hos sådan makts undersåtar väcka och underhålla missnöje med dess regering och regeringssätt, eller innehåller rykten och berättelser om sådan makts regering eller sändebud som enligt kommittén är att anse ”såsom förklenlige och til missämja ledande”. ”Förklaringen hade tillkommit på grundlagsstridigt sätt och föranletts av den diplomatiskt ovälkomna agitationen för Finlands återerövrande”, uppger Gunnar Olsson i artikeln Diplomatisk kvarstad och konfiskation 1810-1939, Statsvetenskaplig tidskrift 1944, s 231. Några motiv att i egentlig mening skydda några folkgrupper kan som synes inte skönjas, utan ordningsskäl synes ha legat i förgrunden.

Ett ännu tidigare exempel finns dock på vad som skulle kunna ses som ett embryo till ett hetsförbud. I ett utkast till 1766 års tryckfrihetsförordning, landets första, angavs i 3 § att det var förbjudet att ”i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag”, men, som Thomas von Vegesack skriver i Smak för frihet: Opinionsbildningen i Sverige 1755-1830 (2 uppl., Falun 2001, s. 45) ”detta tidiga exempel på antirasism ströks”. Förbudet i den slutliga förordningen kom endast att röra angrepp mot utländska kungar och regenter och deras närmaste släktingar (se 3 §).

”Så ware ock ingen tillåtit, at i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlåtelser om främmande folkslag …”

Historiska JO-fall: Aftonbladet och generalfälttygmästaren

av Torsten Johannesson

Var och en har enligt tryckfrihetsförordningen rätt att ta del av allmänna och offentliga handlingar. Om en myndighet vägrar lämna ut en handling till en enskild, kan den enskilde överklaga myndighetens beslut till domstol. Så har det inte alltid varit. Under merparten av tidigare tryckfrihetsförordningars tid (dvs. de tryckfrihetsförordningar som gällde före 1949) kunde besluten om utlämnande inte överklagas, utan det enda sättet för den som nekats att ta del av en handling, att få del av den, var att klaga till Justitieombudsmannen (JO). JO kunde åtala tjänstemän som vidtagit åtgärder i strid mot lagen – t.ex. vägrat lämna ut offentliga handlingar.

I ett tidigt sådant rättsfall – JO 1859 s. 131 – hade en tillförordnad generalfälttygmästare, friherre Fabian Wrede, i april 1857 vägrat att låta Aftonbladets utgivare skriva av eller lösa ut en avskrift av en viss handling, som förvarades i Generalfälttygmästareexpeditionens arkiv. Det rörde sig om ett memorial med förslag om att Gillis Bildt (Carl Bildts farfarsfarfar) skulle efterträda en viss major, och grunden för Wredes vägran var att memorialet inte getts in till Lantförsvarsdepartementets kansliexpedition. Rikets ständers justitieombudsman konstaterade att handlingen hade undertecknats och utfärdats i behörig ordning, och därmed var offentlig redan innan det nått kansliexpeditionen. JO krävde disciplinär åtgärd mot generalfälttygmästaren.

Krigshovrätten dömde Wrede att undergå extra-judiciell bestraffning, och i utslag den 17 november 1858 gjorde Högsta domstolen samma bedömning. Det exakta straffet skulle bestämmas av chefen för lantförsvarsdepartementet. Departementschefen fastställde Wredes straff till 24 timmars arrest i eget tjänsterum, med rättighet att under tiden ta emot besök och förrätta sin tjänst. Det har även sagts att generalfälttygmästaren hade rätt att behålla sitt sidogevär under den kortvariga arresten. Något mer än en markering ville man uppenbarligen inte låta den dömde adelsmannen genomlida, men det var säkerligen tillräckligt vanärande att ha dömts i Högsta domstolen!

Förintelseförnekelse inför rätta – några reflektioner

av Torsten Johannesson

Mannen utanför Icabutiken

 Den 21 januari i år frikände Uppsala tingsrätt en man som utanför en Icabutik hade placerat ett handskrivet plakat med texten ”Holocaust är sionisters politiska vapen tror ej på 6 000 000 myten”. Åklagaren hade menat att mannen ”uttalat sig nedsättande om judar med syftning på etniskt ursprung och trosbekännelse”. Professorn i civilrätt, Mårten Schultz, har på Twitter den 25 januari uttryckt sitt gillande över domen och konstaterat att förfarandet inte utgjorde något ”hetsande i normal bemärkelse utan just ett ifrågasättande”, samt att det inte i sig utgör ett ”hetsande” att förneka historiska fakta, även om sådant förstås kan ingå i ett hetsande. ”Motsatsen hade varit farlig för historiker” anger Schultz. I denna artikel reflekteras över domen (vilken refereras kort nedan).

Lex-Åberg

Antisemitiska plakat har figurerat i domstol även före hetslagens tillkomst i slutet av 1940-talet. I SvJT 1942 ref. s. 83 berättas om den ökände antisemiten tillika förläggaren Einar Åberg (för övrigt anledningen till att lagen om hets mot folkgrupp tillkom, samt den förste att fällas till ansvar enligt lagen), som i fönstret till sin butik i Stockholm flera gånger hade satt upp skyltar med text som »Judar och halvjudar äga icke tillträde «. Åklagaren, som uppenbarligen fäste avseende vid Åbergs förklaring att ”en svensk affärsman har rättighet att välja sin kundkrets”, konstaterade att Åberg, om han bara velat meddela allmänheten att han inte önskade besök av en viss kategori medborgare, hade kunnat se till att ”skylten fått en annan och ur denna synpunkt lämpligare, betydligt mindre uppseendeväckande placering”. Åberg dömdes två gånger av Svea hovrätt för förargelseväckande beteende med anledning av skyltarna. Åberg hade själv ingen förståelse för att det var han som skulle dömas. I en skrift till polisdomstolen angav han bl.a.: ”Mycket i dagens propagandafönster i Stockholm kan vara många till förargelse. Därest en uppagiterad samling personer exempelvis skulle känna sig kränkta i sin politiska uppfattning av sentenserna i en valbyrås fönster och dessa personer skulle skocka sig utanför fönstret, slå ut det, anfalla byråns besökande m.m. sådant, skulle polisen, såvida nu åtalade förfarandet ansåges brottsligt, nödgas åtala icke folkmassan utan den som står för valbyrån”. Visst gehör kan propagandisten ha fått för dessa skrivningar, i och med att ett hovrättsråd skrev sig skiljaktig i bägge domarna, och ville ogilla åtalen.

Den moderna hetslagstiftningen

 Åbergs inställning om förargelse stämmer illa med gällande rätt. Hets mot folkgrupp föreligger enligt 16 kap. 8 § redan då någon ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”, och det behöver inte bevisas att uttalandet verkligen har lett till förargelse eller till att (någon i) den utpekade gruppen blivit misshandlad eller eljest illa behandlad. Det meddelande som sprids måste dock vara sådant att det faktiskt uttrycker hot eller missaktning. I NJA 1996 s. 577 hade (den numera flerfaldigt dömde) Björn Björkqvist burit nationalsocialistiska symboler på allmän plats. Högsta domstolen konstaterade att ”meddelande” i lagens mening enligt förarbetena kan avse åtbörder och framställning i bild. HD fann  att vissa symboler, som användes av nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen, anses starkt förknippade med ”ideerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi”. Hakkorset och örnen med lagerkransen – det sistnämnda en symbol som Björkqvist hade burit – ansåg HD utgjorde sådana symboler. Björkqvist ansågs därför ha uttryckt ”missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska”, och dömdes för hets mot folkgrupp. I underrättspraxis har även den s.k. Hitlerhälsningen, ropet ”sieg heil” och bärande av en armbindel med varghake betraktats som hets mot folkgrupp (se bl.a. RH 1997:53 och RH 1998:77).

Provocerande och motbjudande åsikter är inte kriminella

Enligt svensk rätt får man uttrycka åsikter som en bred allmänhet anser är provocerande, felaktiga, missvisande eller rent stötande. I förarbetena till den ursprungliga regleringen angavs att det måste anses tillåtet att framföra omdömen ”vilka väl vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet” (prop. 1948:80, s 196 f.). Frågan huruvida förnekande av Förintelsen – de tyska nationalsocialisternas organiserade massmord på judar som omvittnats av trovärdiga vittnen som professor Wilhelm Pfannenstiel och SS-Rottenführer Oskar Gröning – är tillåtet enligt svensk rätt har avhandlats i vissa rättsfall.

Radio Islam och hetslagstiftningen

Det s.k. Radio Islam-målet (Svea hovrätts dom 1990-10-25 i mål nr. B 2838/89, refererad i RH  1991:20) gällde antijudiska uttalanden i åtskilliga radioprogram och en bok, utgivna av Ahmed Rami. I flera närradioprogram hade Förintelsen förnekats. Svea hovrätt angav att det ”är tillåtet att framföra alla åsikter i frågor… om det massmord, som benämns Förintelsen; huruvida det verkligen ägt rum och om dess omfattning och det sätt på vilket det skett”, och anmärkte att ”svensk lag inte – såsom har upplysts vara fallet på andra håll – förbjuder en diskussion av frågan huruvida Förintelsen har ägt rum”. Hovrätten ansåg däremot att Ramis utformning av sitt ifrågasättande av Förintelsen ”ger klart uttryck för missaktning för den judiska folkgruppen som sådan”. Rami hade påstått att Förintelsen var en gigantisk sionistisk propagandasvindel, lögner som spritts för att nå ekonomiska fördelar åt staten Israel. Rami hade visserligen inriktat sig på de sionistiska judarna (att tala om ”sionisterna” eller ”Sion”, är vanligt bland extremnationalister, som tror att de undgår ansvar för hets mot folkgrupp bara för att de inte uttryckligen säger ”judarna”). Han hade anklagat sionisterna för ”juridiska finter och fabricerade anklagelser” mot de s.k. revisionisterna (förintelseförnekarna), och hänvisat lyssnaren att i Nya testamentet studera hur det ”judiska stora rådet förfor mot Jesus”. Hovrätten ansåg att ”bilden av den särdeles lögnaktige juden, som inte skyr några medel för att nå sina syften” frammanades genom Ramis beskrivning. Hovrätten konstaterade att lagen inte uppställer något krav på ”ett syfte att diskriminera judar”, vilket Rami hade hävdat.

Ditlieb Felderer äntrar scenen

 Några år senare hade förintelseförnekaren Ditlieb Felderer (som själv har judisk bakgrund) skickat ”ett mycket stort antal” flygblad till olika personer och sammanslutningar i olika länder. Vissa flygblad var delvis pornografiska till sin natur, och innehöll teckningar Felderer framställt, bl.a. av en man sittande i en kammare (”gaskammare”) med hål ur vilka bakdelar stack in, och en man med kippah som får sin erigerade penis berörd med något slags hjulapparatur. ”Ordet Holocaust, hebreiska ’Olah, betyder erekt, det som reser sig: penis som erigerar. STÅR DIN KUK HOLOCAUSTISKT STARK OCH HÖG?” (översatt från tyska) var ett av uttalandena i flygbladen. En namngiven kvinnlig förintelseöverlevare angavs på en pornografisk bild svänga sin piska över en annan. I ett annat flygblad, som saknade pornografiska inslag, angavs Förintelsen och gaskamrarna vara ”vår tids största lögn”. Felderer häktades och åtalades för hets mot folkgrupp. Han invände bl.a. genom sin försvarare att dokumenten ”är att betrakta som ett satiriskt inlägg i den historievetenskapliga debatten”. Svea hovrätt fann att handlingarna innehåller ”förlöjligande och kränkande teckningar och texter som otvetydigt ger uttryck för att det i de tyska koncentrationslägren under andra världskriget inte skedde massmord på judar utan att det istället där pågick olika sexuella aktiviteter”. Hovrätten ansåg att dokumenten uttrycker ”en påtaglig missaktning för det judiska folket med anspelning på dess etniska ursprung”, och dömde Felderer till tio månaders fängelse. Kriminalvårdens handlingar utvisar att Felderer aldrig avtjänade fängelsestraffet (förutom den tid han suttit häktad), utan höll sig undan delgivning av föreläggandet om inställelse i anstalt, till dess påföljden preskriberades (se Kriminalvårdsstyrelsens beslut 2003-06-03, dnr. 68-2003-06060, om bortfallande av påföljd).

Justitiekanslern bedömer förintelseförnekelse

 Justitiekanslern har i ett beslut år 2010, som gällde en läsarkommentar på den nazistiska sajten patriot.nu, uttalat att förnekande av Förintelsen ”torde med fog uppfattas som ett utslag av missaktning av många personer särskilt av judiskt ursprung”, men konstaterat, med hänvisning till ovan refererade RH 1991:20, att det ”dock slagits fast i rättspraxis att förnekelse av att Förintelsen har ägt rum inte är straffbart här i landet som hets mot folkgrupp” (JK:s beslut 2010-06-23, dnr. 3868-10-31).

Politiska ambitioner att kriminalisera Förintelseförnekelse

 I en motion till riksdagen (1994/95:Ju630) ville företrädare för olika politiska partier att ”ett  förnekande av de nazistiska förbrytelserna mot judarna konsekvent bör bedömas som hets mot folkgrupp i linje med innehållet i punkt 12 Europaparlamentets resolution (B41239/95) i vilken Europaparlamentet bl.a. dels uttalar att alla teorier som förnekar förintelsen bör  rubriceras som brott, dels anmodar samtliga medlemsstater att anpassa sin lagstiftning i enlighet därmed”.

Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionen och konstaterade (se 1995/96:JUU14) att liknande yrkanden framförts tidigare, och hänvisade med gillande till att konstitutionsutskottet tidigare angett att även stötande påståenden måste kunna få föras fram i den allmänna debatten, så länge det inte är fråga om hot eller missaktning i sådana avseenden som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal (1992/93:KU2, s 29 – konstitutionsutskottets betänkande klubbades igenom av riksdagen). Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Målet i Uppsala tingsrätt

 Uppsala tingsrätt framförde i sin nyligen meddelade dom att texten på det aktuella plakatet inte kan tolkas på annat sätt än att den tilltalade ifrågasätter Förintelsen. ”Det är inte straffbart att ifrågasätta vare sig omfattningen av Förintelsen eller huruvida den överhuvudtaget har ägt rum” framförde rätten. Rätten fann meddelandet på plakatet ”stötande”, men konstaterade att texten inte uttrycker att judar i allmänhet skulle vara eller bete sig på ett visst sätt. Meddelandet hade inte heller fått sådan utformning att det kunde sägas ge uttryck för missaktning för en judiska folkgruppen som sådan (Uppsala tingsrätts dom 2015-01-21 i mål nr. B 5937-14).

Det krävs en nyanserad analys i varje enskilt fall

Det förefaller stå klart att förnekande av Förintelsen inte i sig är otillåtet enligt svensk rätt, och det förefaller även som att skälen för detta är goda. Som Mårten Schultz anger hade forskningen kunnat bli lidande om vissa historiska händelser inte hade fått ifrågasättas och diskuteras. Ett förbud hade även paradoxalt nog riskerat att vara positivt för antisemitiska och ”revisionistiska” grupper och personer, som hade kunnat hävda att en förment sanning som kräver straffrättsligt understöd i själva verket är ett påhitt. Domstolarnas inställning är tursamt nog inte dogmatisk, utan Förintelseförnekande kan förenas med allehanda smädelser mot judar och andra grupper. Sådana smädelser – t.ex. påståenden om att judar själva iscensatt Förintelsen för att tjäna pengar – är förstås inte straffria för att Förintelsen samtidigt förnekas. Trots det som Justitiekanslern har anfört har jag svårt att se att det skulle vara missaktande eller hotande gentemot någon folkgrupp, att endast ifrågasätta Förintelsen eller förneka den, utan angivande av antisemitiska kommentarer. Plakatet som Uppsala tingsrätt bedömde kan inte jämföras med de antisemitiska utfall som Einar Åberg en gång ägnade sig åt. Uppsala tingsrätts dom förefaller därför vederhäftig och torde stå sig i högre instans om den överklagas.