Ledarsidorna.se har inte ansökt om utgivningsbevis

6276688407_28fb0d1b04_o.jpg
Foto: Jon S licens CC BY 2.0

Som Avsnitt tidigare avslöjat har Ledarsidorna.se inte något utgivningsbevis, trots att Johan Westerholm uppges som ansvarig utgivare. Om sajten ändå omfattas av grundlagens skydd, för att den drivs av ett massmedieföretag, har det varit brottsligt att inte anmäla sajten och dess utgivare till behörig myndighet.

Till Medievärlden säger Westerholm idag att

För närvarande har jag inget giltigt utgivningsbevis. Men jag har skickat in en ansökan förra veckan och den är under handläggning. Det är en miss av mig helt enkelt, men nu är det åtgärdat, säger han till Medievärlden.

När Avsnitt frågar Myndigheten för press, radio och tv (MPRT), uppger myndigheten att man ”har sökt men inte kunnat hitta en ansökan om utgivningsbevis för Ledarsidorna.se”.

Patent- och registreringsverket har inte heller fått in någon ansökan om utgivningsbevis för någon periodisk skrift vid namn Ledarsidorna.se. De uppger också att de inte fått in någon ansökan från antingen Johan Bruno Westerholm, Ledarsidorna LS AB eller Greycat Solutions Invest Ltd.

Det verkar således som om Johan Westerholm, som ansökt om varumärkesskydd för Ledarsidorna.se:s figurmärke genom ett brittiskt brevlådeföretag, far med osanning om den ansökan som ska ha gjorts.

Både ansökan om utgivningsbevis för databas och så kallad databasanmälan sker enkelt genom ifyllande av elektroniska formulär som tillhandahålls på MPRT:s hemsida. Detsamma gäller för ansökan om utgivningsbevis för periodisk skrift på PRV:s hemsida.

Westerholm har dessutom haft flera år på sig att ansöka om utgivningsbevis, alternativt göra en databasanmälan, eftersom sajten Ledarsidorna.se registrerades redan 2011.

Som ett provisorium ska Westerholm, enligt vad han uppgett för Medievärlden, under dagen ta bort upplysningen om att han är ansvarig utgivare. Detta har han ännu inte gjort (se bild nedan).

Skärmavbild 2017-03-09 kl. 19.43.39
Skärmavbild Ledarsidorna.se 2016-03-09 kl 19:20

Om sajten inte omfattas av automatiskt grundlagsskydd är läget fortfarande följande. Skribenter på sajten ansvarar själva för det de har skrivit och tipsare till sajten åtnjuter inte något meddelarskydd.

Av Torsten Johannesson

Annonser

Justitiekanslern utreder Ledarsidorna.se

IMG_0303

En person som läst Avsnitts artiklar under gårdagen, har vänt sig till Justitiekanslern (JK), som är ensam åklagare i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Personen har velat fästa JK:s uppmärksamhet på Avsnitts artikel, ”vars innehåll kanske skulle kunna leda till någon utredning hos kanslern”. Skrivelsen till JK skickades även till Samhällsmagasinet Avsnitt för kännedom.

Ärendet hos JK har diarienummer 1466-17-3.2. Kanske visar en utredning hos JK om Ledarsidorna.se följer lagen eller inte. Den som har fler upplysningar om ägandet av Ledarsidorna.se, som kan bidra till att JK får klarhet i om sajten drivs av ett massmedieföretag eller inte, kan kontakta JK via registrator@justitiekanslern.se, och ange diarienumret.

Bryter Ledarsidorna.se mot lagen?

IMG_0498

Samhällsmagasinet Avsnitt har i dag rapporterat om de invecklade bolagskonstellationer med brevlådeföretag som är förknippade med opinionssajten Ledarsidorna.se. Nu ställer vi oss frågan om webbplatsens innehavare verkligen följer yttrandefrihetsgrundlagens ordningsregler. 

På webbplatsen Ledarsidorna.se anges att den ”är ett politiskt obunden webbaserat nyhetsmagasin” som ”drivs helt ideellt” och ”ägs” av sina läsare genom regelbundna donationer.

Det anges även att ”ansvarig utgivare är Johan Westerholm”. På webbplatsen anges även ett Swishkonto, vars telefonnummer, 0701-73 22 60, är registrerat på Johan Westerholm i Furusund. Samme Johan Westerlund är även styrelseordförande för aktiebolaget Ledarsidorna Ls AB, vars verksamhetsbeskrivning är att ”bedriva utbildningsverksamhet samt pedagogisk handledning inom ramen för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar samt journalistverksamhet samt journalist och PR-verksamhet med sociala medier som verktyg”.

Endast webbplatser som omfattas av grundlagsskydd enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469, YGL) kan ha ansvariga utgivare som är ensamt ansvariga för innehållet enligt 6 kap. 1 § YGL. Skribenter på andra webbplatser ansvarar själva för innehållet i det de författat och/eller publicerat, och något meddelarskydd finns inte.

En webbplats omfattas av skydd enligt 1 kap. 9 § YGL om utgivningsbevis har sökts och beviljats för webbplatsen, eller om den drivs av en redaktion för en periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar (dvs. ett massmedieföretag) eller en nyhetsbyrå.

Den som bedriver sändningsverksamhet skall utse en utgivare, enligt 4 kap. 1 § YGL. Enligt 3 kap. 18 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (den s.k. tillämpningslagen), skall den som tillhandahåller information jämlikt 1 kap. 9 § YGL ”till Myndigheten för press, radio och tv anmäla vilket namn databasen har”. Namnet skall ”innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift”. Den som utser utgivare skall dessutom anmäla vem som har utsetts till Myndigheten för press, radio och tv, enligt 3 kap. 13 § tillämpningslagen. Dessa bägge skyldigheter är straffsanktionerade i 3 kap. 30 § tillämpningslagen (jfr Solna tingsrätts dom 2012-01-25 i mål nr B 8561-11).

Någon annan tidskrift kallad Ledarsidorna än ett ”efemärt material” utgivet av Östersunds kommun, förefaller inte ha givits ut, och Ledarsidorna.se synes inte drivas av redaktionen för en periodisk skrift.

Det förefaller dock antagligt att Ledarsidorna.se drivs av Ledarsidorna Ls AB, vilket torde kunna vara ett sådant massmedieföretag som avses i 1 kap. 9 § YGL, särskilt som Johan Westerholm anges vara ”ansvarig utgivare” för webbplatsen.

Myndigheten för press, radio och tv har inte fått in någon databasanmälan rörande webbplatsen Ledarsidorna.se. Det förefaller därmed möjligt att Johan Westerholm, i egenskap av styrelseledamot för Ledarsidorna LS AB, har brutit mot de lagregler som gäller.

Justitiekanslern bör såsom exklusiv åklagare på området därför utreda huruvida webbplatsen omfattas av grundlagsskydd och huruvida brott har begåtts av Westerholm och bör bestraffas.

Om webbplatsen inte är grundlagsskyddad innebär det att Johan Westerholms uppgift om att han är ”ansvarig utgivare” saknar rättslig betydelse, och att skribenter och meddelare själva ansvarar för det de skrivit eller meddelat, och som publicerats på webbplatsen.

Samhällsmagasinet Avsnitt har vid upprepade tillfällen sökt Ledarsidorna.se och Johan Westerholm som inte vill kommentera uppgifterna i denna artikel. 

av Torsten Johannesson

Ledarsidorna.se och brevlådeföretagen

3765909892_09dc0b3680_b
Foto: Lodewijk van den Broek – licens CC BY 2.0

Ledarsidorna.se är en etablerad webbplats i den svenska politiska debatten på internet, med 8 768 följare på Facebook och en stor läsarkrets. 

Skribenterna på webbplatsen är välkända från den allmänna politiska debatten och utgörs av personer som, bland andraAnn Heberlein, teologie doktor vid Lunds universitet, och Magnus Norell, statsvetare, tidigare verksam vid bland annat Försvarshögskolan, SÄPO och MUST.

Enligt uppgifter på Ledarsidorna.se är Johan Westerholm redaktör och ansvarig utgivare.

Ledarsidorna.se beskriver sin verksamhet enligt följande:

Ledarsidorna.se är ett politiskt obunden webbaserat nyhetsmagasin. Systemkritisk, konsekvensneutral och ständigt i opposition.

Det uppges att sidan ”ägs av sina läsare”

Läsare, som tycker att kvaliteten är bra nog, får gärna donera i efterhand eller donera en, två eller tre kronor per dag i form av en månadsdonation. Ledarsidorna.se “ägs” därmed av sina läsare till skillnad från andra motsvarande aktörer.

Verksamheten beskrivs vidare som ”helt ideell”

Den granskande opinionsjournalistiken på Ledarsidorna.se drivs helt ideellt.

Under de senaste dygnen har dessa påståenden dock satts i fråga av en annan blogg, Ledarsidan.nu, mot vilken företrädare för Ledarsidorna.se riktat anklagelser om varumärkesintrång och brottslighet.

Samhällsmagasinet Avsnitt tar inte ställning i dessa två parters dispyt.

Däremot har vi, utifrån den information framkommit i inlägget på Ledarsidan.nu, funnit skäl att granska vissa omständigheter vidare. 

Vem står egentligen bakom Ledarsidorna.se?

I inlägget på Ledarsidan.nu uppmärksammas att det inkommit en ansökan till Patent- och registreringsverket (PRV) för det figurmärke som Ledarsidorna.se använder sig av som banner på sin hemsida.

Avsnitt kan bekräfta att det i PRV:s varumärkesdatabas  finns en sådan ansökan (nr 2016/07810) registrerad. Ansökan handläggs för närvarande av PRV. Något registrerat varumärke finns således inte ännu. 

Den ansökande parten är dock varken Johan Westerholm själv eller någon av de övriga skribenter som figurerar på Ledarsidorna.seutan ett Londonbaserat bolag med namnet Greycat Solutions Invest Ltd. Som ombud i varumärkesfrågan uppges i ansökan ett maltesiskt bolag med namnet Formir Group Ltd, på adressen 137 Spinola Road STJ 3011, St. Julians, Malta.

Brevlådeföretagen i London

Avsnitt har sökt i olika databaser, bland annat det brittiska bolagsverkets (Companies House) databas, på Greycat Solutions Invest Ltd.

Det har därvid framkommit att företaget är registrerat på samma adress som 15 592 andra företag, STRON HOUSE 100 PALL MALL SW1Y 5EA, LONDON, Storbritannien.

Greycat Solutions Invest Ltd tycks således vara ett så kallat ”brevlådeföretag”.

75 procent eller mer av aktierna i Greycat Solutions Invest Ltd ägs av Johan Westerholm, som utger sig sig för att vara ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Företaget förvaltas av ett bolag som heter Stron Legal Services Ltd, på samma adress som Greycat Solutions Ltd är registrerat. 

Utöver detta företag är Johan Westerholm majoritetsägare och VD för två andra brevlådeföretag som även de förvaltas av Stron Legal Services Ltd och är registrerade på samma adress som både Stron Legal Services Ltd och Greycat Solutions Ltd. 

Det andra företaget heter Greycat Solutions Ltd  (sic! red. anm.) och det tredje Greycat Publishing Ltd.

Inget av företagen, som samtliga bildades under andra halvan av 2016, har ännu inkommit med någon redovisning av intäkter och kapital, utöver erforderligt aktiekapital.

Kopplingen till Malta

Stron Legal Services Ltd som förvaltar Johan Westerholms tre företag i London, har norrmannen Claes Michael Simonsen Zangenberg som VD. Stron Legal Services Ltd ägs i sin tur av det bolag som företräder Greycat Invest Solutions Ltd hos PRV, nämligen Formir Group Ltd på Malta.

Formir Group anger på sin hemsida att de tillhandahåller tjänster för att ”enkelt starta bolag” i hela världen, att de bistår med bildandet av så kallade ”off-shore corporations”, det vill säga företag registrerade i skatteparadis, samt en tjänst som innebär att de för klientens räkning öppnar bankkonton på olika platser i världen.

Längre än så här är svårt att komma.

Det saknas uppgifter om Johan Westerholms utländska företags omsättning i de publika registren.

Varför Johan Westerholm har valt att lägga upp sin verksamhet på det sätt vi redogjort för ovan, är således en fråga som ankommer bäst på honom att själv besvara.

Om inte annat är det ett spörsmål som läsarna av Ledarsidorna.se förtjänar att få besvarat. 

Det svenska bolaget

Avsnitt har ringt Skatteverket för att undersöka om det eventuellt finns någon ideell förening med namnet Ledarsidorna.se, men någon sådan finns i vart fall inte registrerad.

I Sverige har dock Johan Westerholm ett bolagsengagemang i Ledarsidorna LS AB, där han är styrelseordförande. Övriga i styrelsen är Westerholms familjemedlemmar. 

Vart går läsarnas donationer och reklamintäkterna?

På Ledarsidorna.se uppges att:

Alla donationer, stora som små, periodiska eller som engångs, går direkt in i verksamheten för att för var tid gällande branchavtal arvodera krönikörer, journalister, illustratörer, fotografer och webkostnader.

samt att

Den granskande opinionsjournalistiken på Ledarsidorna.se drivs helt ideellt.

Det verkar dock inte som att de intäkter som Ledarsidorna.se uppbär via donationer och reklam på hemsidan, går via det svenska bolaget Ledarsidorna LS AB. 

Med beaktande av att Ledarsidorna.se uppger sig betala arvoden enligt gällande branschavtal och med tanke på omfattningen av den publicering som sker, förefaller det i vart fall osannolikt att alla de intäkter som Ledarsidorna.se uppbär, via donationer och reklam på hemsidan, går via bolaget Ledarsidorna LS AB.

För bokslutsperioden 2016-04 redovisades nämligen inga intäkter och ett negativt resultat på 10 000 kr.

Frågan förblir obesvarad

De märkliga bolagskonstruktioner som vi åskådliggjort i denna artikel är såklart på intet sätt olagliga.

Men det medför många frågetecken kring vem eller vilket bolag som står bakom Ledarsidorna.se och förvaltar de intäkter som webbplatsen genererar.

Hur hanteras donationerna och utbetalningarna av arvoden? Vem står egentligen bakom Ledarsidorna.se? Är det det svenska bolaget som Johan Westerholm är styrelseordförande för, eller det Londonbaserade som ansökt om varumärkesskydd?

Och vem ansvarar egentligen för innehållet på Ledarsidorna.se?

Johan Westerholm uppger att han är ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se.

Som ansvarig utgivare har man ett ensamansvar för allt material som publiceras på den aktuella webbplatsen. Detta följer av yttrandefrihetsgrundlagens ansvarsregler. Men för att denna ordning ska gälla krävs att webbplatsen har utgivningsbevis eller drivs av ett massmedieföretag, en redaktion för utgivning av periodisk tidskrift, eller en redaktion för radio- och tv-sändningar.

I frånvaro av grundlagsskydd ansvarar varje skribent ensamt för sina texter, för det fall straffansvar aktualiseras på grund av exempelvis förtal. En webbplats utan grundlagsskydd är heller inte undantagen från reglerna i personuppgiftslagen (PUL).

Enligt Myndigheten för press, radio och tv finns inget utgivningsbevis för Johan Westerholm eller Ledarsidorna.se. Det har heller inte gjorts någon databasanmälan för Ledarsidorna.se, vilket krävs enligt lag om den är kopplad till en massmedieaktör som åtnjuter automatiskt grundlagsskydd.

I juridisk bemärkelse förefaller det därför oklart om Johan Westerholm verkligen är ansvarig utgivare, vilket är något hans skribenter borde upplysas om. Det innebär också att den som vill lämna tips till Ledarsidorna.se kanske inte åtnjuter något meddelarskydd.

Om detta återkommer vi i nästa artikel. Fortsättning följer.

Samhällsmagasinet Avsnitt har vid upprepade tillfällen sökt Ledarsidorna.se och Johan Westerholm som inte velat kommentera uppgifterna i denna artikel.

SDU, namnstriden och juridiken

Artikeln är publicerad med tillstånd från författaren Benjamin O J Boman både här och i Samhällsmagasinet Avsnitt, nr. 3 för 2015 (oktober).

Partiledningen för Sverigedemokraterna bröt nyligen med ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom, och nu har den låtit bilda ett nytt ungdomsförbund, kallat Ungsvenskarna SDU. Den nya organisationen är dock inte en självständig förening utan en sektion inom moderpartiet. En annan organisation har på grund av en varumärkesansökan hävdat sig ha rätt till namnet Ungsvenskarna. Här diskuterar jag juridiken kring ideella föreningars namnskydd och bl.a. rätten till förkortningen SDU.

En förening – dvs. två eller flera personer som på ett mer varaktigt sätt sammanslutit sig för ett gemensamt ändamål – anses vara ideell om den inte både idkar ekonomisk verksamhet och har som syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen (se NJA 1935 s 106). En förening kallas rent ideell om den inte sysslar vare sig med ekonomisk verksamhet eller med att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Ideella föreningar, som har antagit stadgar av viss fullständighet, anses vara självständiga juridiska personer (se NJA 1899 s. 76, majoriteten i NJA 1900 s. 98, prop. 1910:83 s 69, 74 f. och 159 f., SOU 1958:10, s 369, NJA 1973 s. 341). En ideell förening måste företrädas av någon (se SOU 2009:29, s 283) och den måste ha ett namn (se NJA 1987 s. 394). En förening kan bildas och företrädas även av underåriga ungdomar (se SOU 2009:29, s 199 f. och kammarrättens i Jönköping dom 2008-11-24 i mål nr. 1130-08). En juridiska person kan såsom självständigt rättssubjekt ”förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter”, och även vara part i rättegång (se 11 kap. 2 § rättegångsbalken). Detta gäller även om medlemmarna är underåriga och alltså själva är kapabla att rättshandla på egna vägnar (se anförda källor). Föreningsfriheten säkras såväl i 2 kap. 1 § 1 st. 5 p. regeringsformen som i artikel 11 i Europakonventionen, och måste anses innefatta en rätt att bilda rättskapabla föreningar (se Europadomstolens dom i Church of Scientology Moscow mot Ryssland).

Lagstiftaren har valt att inte införa någon lag om ideella föreningar, vilket innebär att sådana i stort är oreglerade. Stor försiktighet bör iakttas i fråga om tillämpning av de grundsatser som gäller ekonomiska föreningar enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, på ideella föreningar (se t.ex. NJA 1958 s. 438 och NJA 2008 s. 255). Vid besvarande av rättsliga frågor om ideella föreningar måste man därför söka svaren i god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se nyss anfört rättsfall).

Det har talats mycket om varumärkesintrång när det gäller SDU:s namn. Det står klart att även en ideell förening kan bedriva näringsverksamhet och då använda sig av varumärken med ensamrätt. Denna situation torde dock inte vara primärt aktuell här. Av 1 kap. 1 § varumärkeslagen (2010:1877) framgår att lagen gäller ”för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet”. Regeringen har inte ansett det påkallat att införa skydd för varukännetecken ”mot obehörig användning av tecken för andra ändamål än att särskilja varor och tjänster” (prop. 2009/10:225, s 129). Ett varumärke får inte registreras om det kan förväxlas med andra kännetecken (se 2 kap. 8 § varumärkeslagen). I patentbesvärsrättens dom 2012-10-31 i mål nr. 10-128 var fråga om en ideell förening som ville registrera ett visst varumärke för datorprogram och  tidskrifter. En annan ideell förening invände att den redan använde  varumärket. Rätten konstaterade att det att en förutsättning för att vägra en registrering av ett kännetecken som varumärke p.g.a. förväxlingsrisk, är att kännetecknet ”när registreringsansökan gavs in användes för att marknadsföra varor eller tjänster av samma eller liknande slag som de som innehavarens märke avser”. Den invändande föreningen hade visserligen ägnat sig åt ”olika former av föreningsverksamhet” under namnet, men den användning av kännetecknet som hade skett ”utgör emellertid inte en kommersiell användning av kännetecknet för tidskrifter”. Invändningen fick därför inget gehör.

Någon direkt relevans för frågan vilket namn en ideell förening kan använda sig av i sin rent ideella verksamhet, har rimligen alltså inte varumärkeslagen. Detta kan utläsas motsatsvis. Att någon har låtit registrera ett visst varumärke kan inte hindra en ideell förening att ideellt använda sig av det namn som varumärket utgörs av, även om föreningen förstås är förhindrad att använda namnet vid utförande av sådan näringsverksamhet som registreringen avser. Man torde kunna tänka sig att ”Föreningen för bekämpande av McDonalds” eller dylikt, hade kunnat bildas, och antagande av ett sådant namn torde inte kunna förhindras av varumärkesrättsliga skäl. En förenings verksamhet grundar sig dock på ett slags avtal, stadgarna. Enligt avtalsrättsliga principer om s.k. pacta turpia, osedliga avtal (se härom bl.a. NJA 2002 s. 322), torde vissa föreningsnamn kunna vara av sådan karaktär att stadgarnas bestämmelse om namnet inte äger giltighet (jfr 36 § ”avtalslagen” och kammarrättens i Stockholm dom 2009-04-28 i mål nr. 8986-08, där ”Orgasmens Madonnas Kyrka” inte fick registreras, eftersom namnet ansågs väcka anstöt). Det torde dock krävas mer än att ett föreningsnamn redan har använts av en annan ideell förening, eller att namnet innehåller ett skyddat varumärke, för att stadgarna ska kunna sättas åsido på avtalsrättslig grund. Innebär då detta att ideella föreningar saknar skydd för sitt namn?

1884 års varumärkeslag (SFS 1884:29) stipulerade i 4 § 2 st. att ett varumärke inte fick registreras ”om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet på annans fasta egendom”. Senare varumärkesregleringar har tillkommit delvis på basis av den praxis till 1884 års varumärkeslag som uppstod.

Rättsfallet NJA 1938 s. 232 gällde ett liknande fall som det som nu är för handen. En ideell förening i form av en fackförening (Malmö nya byggmästarförening) hade brutit sig ur en till namnet ekonomisk förening (Malmö byggmästarförening u. p. a.). Orsaken till splittringen var att den gamla föreningen inte ville genomföra en viss stadgeändring, vilket ledde till att moderförbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet, bröt med den gamla föreningen och sedermera slöt den nya föreningen till sig. Sedan förväxling mellan föreningarna uppstått, yrkade den gamla föreningen att den nya föreningen skulle förbjudas att använda sin firma. Majoriteten i rådhusrätten konstaterade att den gamla föreningens verksamhet hade blivit sådan att den också var att anse som en ideell förening. Majoriteten slog sedan fast att den nya föreningen ”vid sådant förhållande”, oavsett huruvida dess namn var förväxlingsbart med den gamla föreningens firma, ”icke lagligen kunde på talan av gamla föreningen förbjudas använda sitt namn”. I HD var meningarna splittrade, och avgörandet föll efter omröstning i enlighet med 23 kap. 4 § i dåvarande rättegångsbalk.  Tre justitieråd ville bifalla den gamla föreningens talan. De tre justitieråd som fällde avgörandet i Kungl. Maj:ts namn höll dock med rådhusrättens majoritet. Någon namnrätt för ideella föreningar ville man inte tillskapa.

I NJA 1941 s. 672 hade en Karl Emil F. använt förkortningen K.F. i sin registrerade firma. Högsta domstolen fann att förkortningen ”sedan längre tid tillbaka” var inarbetad av Kooperativa Förbundet, ”såväl bland näringsidkare som eljest inom stora delar av befolkningen i landet”. Karl Emil F. förbjöds därför att använda förkortningen i sin firma.

Det rättsfall som torde vara mest betydelsefullt i sammanhanget är NJA 1946 s. 767. I referatet jfr-hänvisas till de två fall som ovan angetts. Fallet gällde bl.a. att en näringsidkare registrerat bl.a. ett varumärke ”i vilket ingår bilden av en lapp å skidor samt orden »Skidfrämjandets skidlack»”. Den ideella förening vars allmänt kända förkortade form var Skidfrämjandet yrkade bl.a. upphävande av varumärket. Föreningen idkade viss ekonomisk verksamhet. HD:s majoritet konstaterade att föreningen ”är en ideell sammanslutning, som sedan lång tid tillbaka är allmänt känd under benämningen Skidfrämjandet”, att näringsidkaren ”utan föreningens tillstånd i sitt registrerade varumärke intagit ordet Skidfrämjandet” samt att ”föreningen, som bedriver viss verksamhet för kontroll av beskaffenheten av sportartiklar” lidit förfång genom att näringsidkarens ”tillverkningar sken av att vara godkända av föreningen”. HD:s majoritet fann att föreningen inte var att betrakta som näringsidkare, ”men enär stadgandet i 4 § 2) [1884 års varumärkeslag] – även om lagrummet, i likhet med 12 och 13 §§, vid sin tillkomst hade ett mera begränsat syfte – måste, i överensstämmelse med ordalagen och gällande rättsuppfattning, så förstås att därigenom skyddas jämväl namnet å den som ej är näringsidkare varom i 1 § förmäles”. Varumärkesregistreringen upphävdes därför. HD fann dock inte att det fanns möjlighet att i detta sammanhang tillämpa varumärkeslagens bestämmelser i 12 och 13 §§ om straff för den som försålt varor som olagligen märkts med annans registrerade varumärke, namn eller firma.

Den utredning som utarbetade ett (sedermera icke antaget) förslag till lag om registrerade föreningar jfr-hänvisade till 1938 års rättsfall vid konstaterandet att en registrering av ett firma ger ett skydd för den (se SOU 1949:17, s 100). Härmed synes man i sammanhanget ha menat att ideella föreningar som inte registrerat sin firma inte åtnjuter något skydd.

Firmautredningen ville år 1967 inte gå mycket längre i sin tolkning av sistnämnda rättsfall än konstatera att bristen på lagstiftning om ideella föreningar inte torde innebära ”att ideell förening i andra fall än [då den bedriver näringsverksamhet] helt saknar skydd mot annans obehöriga användning av föreningens namn”, och konstaterade att ”[h]ur långt detta skydd sträcker sig är emellertid oklart”. ”I den mån ideell förenings namn skyddas kan även förkortning av namnet vara föremål för skydd” uttalade utredningen vidare (se SOU 1967:35, s 341 f.; jfr SOU 1958:10, s 55, 160, 228). Utredningen föreslog en särskild lag om skydd för ideell förenings och stiftelses namn. Någon sådan lag antogs emellertid inte. ”Eftersom ideell förenings och stiftelses namn redan torde åtnjuta visst skydd enligt rättspraxis, synes behovet av en namnskyddslag inte vara alltför angeläget” uttalade föredraganden i propositionen om bl.a. firmalagen (se prop. 1974:4, s 63). 1978 års vallagskommitté diskuterade rätten till partibeteckning – dvs. sådana beteckningar på partier som används i val och som kan registreras enligt vallagen – och angav att det är ”tänkbart att ett parti, genom talan vid domstol, skulle kunna utverka förbud för ett parti att använda en beteckning som är så lik det förstnämnda partiets att detta parti lider förfång” (se SOU 1980:45, s 106).

Enligt 2 § 1 st. lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. kan en ideell förening efter ansökan erhålla ett organisationsnummer. Organisationsnummer tilldelas av Skatteverket, som vid sin prövning av en ansökan om sådant nummer inte ska göra några moraliska eller straffrättsliga bedömningar (se Riksskatteverkets information 2002-09-11, dnr. 7161/02-110). Ett organisationsnummer behövs inte för att föreningen ska existera i juridisk mening (ty det gör den redan efter konstituerandet), men har ändå ansetts ha sådan kvasikonstitutiv verkan att rätten till organisationsnummer omfattas av begreppet ”civila rättigheter” i artikel 6.1. Europakonventionen (se Justitiekanslerns beslut 2009-06-23, dnr. 600-08-40). Något varumärkesrättsligt skydd är dock inte i lagen knutet till en juridisk persons ansökan om organisationsnummer, eller till registrering av ett sådant nummer. I Kammarrättens i Stockholms mål nr. 404-2001 hade Scientologikyrkan begärt omprövning av skattemyndighetens beslut att tilldela organisationsnummer för Fria Scientologikyrkan. Skattemyndigheten hade avvisat begäran och länsrätten avvisat Scientologikyrkans överklagande. Kammarrätten, som avslog Scientologikyrkans överklagande, konstaterade att ”tilldelning av organisationsnummer till ett rättsligt subjekt inte kan anses angå en annans rättighet av det slag som avses i artikel 6 i Europakonventionen” och att ”redan tilldelningen av organisationsnumret” inte kunde anses ”utgöra sådant ingrepp i Scientologikyrkans egendomsrätt som faller under artikel 1 i 1952 års tilläggsprotokoll till Europakonventionen”. I VPN 1996:3 konstaterade Valprövningsnämnden att registrering av organisationsnummer inte ger något företräde till en partibeteckning enligt vallagen.

Idag stadgas i 1 kap. 7 § varumärkeslagen att varumärkesskydd kan uppkomma genom inarbetning (jfr 1941 års rättsfall ovan). Inarbetning innebär att ett kännetecken ”inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig (omsättningskretsen) är känt som beteckning för de varor eller tjänster som tillhandahålls under kännetecknet”, och att innehavaren därigenom äger ensamrätt till kännetecknet. Ett varukännetecken kan enligt bestämmelsen även vara inarbetat i ett visst geografiskt område.

Så långt har jag redogjort för rättskällorna. Frågan om vem som har rätt att använda förkortningen SDU måste kunna besvaras utifrån dessa. Först och främst måste det diskuteras om en ideell förening kan hävda ensamrätt till sitt namn i förhållande till andra ideella föreningar. I NJA 1938 s. 232 besvaras denna fråga nekande. NJA 1946 s. 767 gäller en delvis annorlunda fråga. Den princip som förefaller slås fast i fallet är att en näringsidkare inte får registrera en icke-näringsidkares inarbetade kännetecken såsom varumärke. Någon självständig ensamrätt till sitt en ideell förenings namn torde dock inte kunna utläsas direkt ur fallet, utan endast en rätt att invända mot annans olovliga brukande av namnet i näringsverksamhet. Uppenbart är att varumärkeslagen inte kan tillämpas analogt beträffande ideella föreningar, särskilt som analogier från andra rättsområden i regel bör undvikas beträffande det fria föreningslivet.

En alltför snäv tolkning av 1946 års rättsfall synes emellertid svår att förena med de senare uttalanden som förekommit i frågan. Uttalandet i motiven till firmalagen ger vid handen att skyddet för ideell förenings namn redan idag – dvs. genom 1946 års rättsfall – är så pass tillräckligt att någon lagreglering inte är påkallad. 1978 års vallagskommitté synes ha föreställt sig ensamrätt även till partibeteckningar (som särregleras i vallagen) baserad på 1946 års rättsfall. Att man i 1946 års referat jfr-hänvisat till 1938 års och 1941 års referat talar för att man menat att 1946 års fall rörde liknande rättsfrågor. Dessa förhållanden talar emot att 1938 års rättsfall alltjämt skulle vara vägledande. Jag anser följaktligen, ehuru frågan inte kan sägas vara fullständigt utredd, att tillräckliga skäl talar för att ideella föreningar äger ensamrätt till sitt namn under vissa förutsättningar, även i förhållande till andra ideella föreningar.

När uppstår då detta skydd? Enligt min uppfattning kan skyddet inte anses uppstå genom Skatteverkets tilldelning av organisationsnummer, eller genom Valmyndighetens registrering av en partibeteckning enligt vallagen. Skatteverket skall nämligen inte göra någon varumärkesrättslig eller därmed jämförlig prövning, och Valmyndigheten skall endast pröva förväxlingsbarhet enligt vallagen. 1946 års rättsfall samläst med det däri anförda NJA 1941 s. 672, talar starkt för att det avgörande är att den ideella föreningens namn har blivit inarbetat, dvs. är väl känt, i vart fall inom det verksamhetsområde som föreningen verkar inom.

Till saken. Förkortningen SDU får anses vara allmänt känd, i vart fall för politiskt intresserade personer. Det kan antas att en ensamrätt att använda denna beteckning har uppstått genom inarbetning. Det kan dock inte utan vidare utredning fastställas om människor i gemen kopplar samman förkortningen med Sverigedemokraterna som parti, eller med Sverigedemokratisk Ungdom som självständig juridisk person, och idag används förkortningen alltså av dessa båda föreningar. Vilken av de två organisationerna som har ”bättre rätt” till förkortningen, kan jag följaktligen inte slå fast i denna artikel. Tvisten om namnet slites nog bättre i domstol, eller – kanske än bättre – i skiljenämnd. Det är emellertid min förhoppning att denna artikel kan utgöra ett tillräckligt belysande diskussionsunderlag för samtliga inblandade.

Tilläggas kan följande. Namnet Ungsvenskarna har tidigare använts av det som idag är Moderata ungdomsförbundet, fram till 1946. Under en period tidigare under 2000-talet använde sig Sverigedemokratisk Ungdom av namnet. Namnet kan emellertid inte anses så välkänt och förknippat med vare sig Moderata ungdomsförbundet eller med Sverigedemokratisk Ungdom, för att någon ännu relevant inarbetning ska ha skett. Inte heller kan en registrering av Ungsvenskarna som varumärke, som sagts ovan, hindra en ideell förening att i sin rent ideella verksamhet använda sig av namnet.

Juridikfrontens ordförande träffar justitieminister Morgan Johansson

Lördagen den 14 mars träffade Juridikfrontens ordförande Martin Tunström justitieminister  Morgan Johansson när denne besökte Lund.

Under samtalet med Justitieministern berörde Tunström polismyndighetens hantering av Juridikfrontens anmälningar. Tunström anmärkte särskilt på den ibland sena responsen från myndigheten att meddela att anmälan inkommit och vilket K-nummer anmälan erhållit.  Justitieministern förstod problematiken, samtidigt som han påpekade att han inte kunde gå in allt för mycket i myndighetens arbete.

Ministern kunde dock meddela att det sker ett utvecklingsarbete kring polismyndighetens datasystem och hantering av datainformation. Tunström passade även på under samtalet gång att att nämna domen mot Svenska motståndsrörelsens nästeschef Pär Sjögren där denne friades från brottet hets mot folkgrupp. Justitieministern påpekade då att det finns en utredning om hat och hot på internet som ska presenteras i januari 2016. Justitieministern ställde sig positiv till att Juridikfronten skulle inkomma med ett remissyttrande när utredningen var klar.

Pegidamanifestationen i Linköping

danpark
Dan Park vid Pegidamanifestation i Linköping

Omkring klockan 18:30 den andra mars hade en större samling människor infunnit sig på  Gyllentorget i Linköping. Pegida hade sökt tillstånd att hålla ett torgmöte, och på plats fanns även åtskilliga poliser. De flesta närvarande var motdemonstranter, och dessa separerades från fyratalet arrangörer med ett galler. Efter att lokala Pegidaanhängare hoppat av fick ansvaret för torgmötet axlas av malmöiterna Henrik Rönnquist (gallerist) och Dan Park, båda nyligen dömda för hets mot folkgrupp. Dan Park bar en banderoll med texten ”Islam = fascism”, där s:et i ”Islam” utgjordes av en s.k. segerruna.

Stämningen var hätsk men ändå förhållandevis lugn. Inga flaskor kastades och inga handgripligheter uppstod. Endast en och annan ballong seglade genom luften. När Rönnquist och Park talade dränktes deras ord i talkörer som skanderade de vanliga ramsorna, som ”Inga fascister/rasister på våra gator”. Flera gånger uppmanades Pegidaanhängarna att åka hem, och det skreks att ”hela Linköping hatar Pegida”. En polis försökte förgäves lugna ned motdemonstranterna. De flesta motdemonstranter var unga, men även äldre Linköpingsbor syntes. Ett fåtal personer (män) som stod vid företrädare för massmedia, skilda från motdemonstranterna, föreföll sympatisera med torgmötet, och skrek ironiska slagord som ”LHC!” (det lokala hockeylaget) och ”Länge leve ISIS”.

När Dan Park väl fick en tillstymmelse till syl i vädret bad han motdemonstranterna att ”hålla käften” och talade han kort om ”ideologin islam” och om personer som ”hatar yttranden som inte faller dem i smaken”. Han menade att ”även jag kunde ha dött den 14 februari”, och syftade då på attentatet i Köpenhamn. Park rökte några cigaretter, vilket han fick kritik av från några motdemonstranter. Rönnquist bemötte talkörernas ord om rasister genom att säga att Pegida står för yttrandefrihet och inte för rasism, och menade att motdemonstranterna var rasisterna, som inte lät Pegida komma till tals. När en sympatisör till torgmötet skrek ”Solidaritet med araber och somalier – nej tack!” fann Rönnquist för gott att upplysa om att en kvinnlig vän till honom nyligen våldtogs av åtta somalier på en finlandsfärja.

Buandet och skanderandet fortsatte, och till sist uppgav Rönnquist att Pegida hade fått fram sitt budskap och att de var nöjda. Dan Park visade därefter upp sin banderoll på nytt, varefter han lämnade platsen. Park och Rönnqvist for sedan därifrån i polisbuss.

Efter detta hade Avsnitts utsände förmånen att samtala med en av arrangörerna, som själv  inte var medlem i Pegida. För honom var yttrandefriheten och motståndet mot totalitära ideologier viktigast. Han uppgav att manifestationer hålls över landet för att bygga upp och samla medlemmar till Pegida.