Meddelarskyddet i fara utan ny sekretessbestämmelse

av Torsten Johannesson

Havs- och vattenmyndigheten driver tidningen Hav & Vatten, som kommer ut med fyra nummer om året, och som alltså ses som en s.k. periodisk skrift i grundlagens mening. Detta innebär att ansvaret för innehållet vilar på en särskild ansvarig utgivare. Andra som bidrar till innehållet – skribenter och tipsare – har rätt att vara anonyma och kan inte ställas till ansvar för tidningens innehåll. Tidningens redaktion får inte sprida information om tipsares identitet. Det sistnämnda är en del av det s.k. meddelarskyddet. Myndighetsanställda och andra ska kunna tipsa tidningarna om bl.a. missförhållanden utan att någon ska kunna få tag i deras identitet.

En person skickade fredagen den 12 augusti per e-post ett tips till redaktionen för Hav & Vatten, om en viss namngiven person. Rubriken på e-brevet var ”Tips till Hav & Vatten om [en persons namn]”. Tipsaren skrev att han ville vara anonym. Måndagen därpå svarade redaktören för Hav & Vatten att tidningen inte var rätt forum för tipset, och tipsade om vart tipsaren borde vända sig istället. Hon avslutade sitt svar: ”Som du ju uppenbarligen redan vet, så har du rätt att vara anonym och skyddas som källa.” E-brevet med tipset skickades även till chefredaktören för Samhällsmagasinet Avsnitt.

Efter att tipset inkom på fredagen skickade Avsnitts ansvarige utgivare ett e-brev till Havs- och vattenmyndigheten och begärde ut e-postloggen för inkommande e-post till redaktionen för Hav & Vatten under perioden 2016-08-07 t.o.m. 2016-08-12. Av registrator fick utgivaren samma dag veta att begäran hade vidarebefordrats till IT-chefen. På måndagsmorgonen frågade IT-chefen vad utgivaren förväntade sig av loggen, och fick svaret att ”[o]m ni har någon logg som automatiskt genereras tar jag förstås den oavsett hur den är uppställd”. Knappt två timmar senare samma dag fick Avsnitt e-postloggen, som bara innehöll information om fyra e-brev. Två av dessa föreföll vara skräppost medan de två andra kom från privatpersoner. Ett av de sistnämnda var e-brevet med tipset. I loggen angavs såväl meddelanderubriken som tipsarens e-postadress utan maskeringar.

logg
E-postloggen från Havs- och vattenmyndigheten. Uppgifter maskerade av Avsnitt.

I praktiken kunde alltså vem som helst ta reda på vem som lämnat ett tips till en myndighetsdriven tidning, genom att begära ut e-postloggen som allmän handling. Detta trots att redaktionen har tystnadsplikt och inte får röja en tipsares identitet. En visselblåsare vid ett företag – något som det tursamt nog inte rörde sig om i detta fall – hade kunnat ligga illa till. Hur kan då detta komma sig?

Tryckfrihetsförordningen, som reglerar såväl meddelarskyddet som rätten att ta del av allmänna handlingar, innehåller en regel som ska hindra att den uppkomna situationen uppstår. Huvudregeln är att handlingar som kommer in till en myndighet är allmänna, och alltså ska lämnas ut på begäran om ingen sekretess gäller. Enligt en undantagsregel i 2 kap. 11 § betraktas såsom allmän handling inte ett ”meddelande eller annan handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för offentliggörande i periodisk skrift som utgives genom myndigheten”. Ett tips till en myndighetstidning blir alltså inte en allmän handling, och allmänheten har ingen rätt att ta del av tipset. Bestämmelsen kom till i slutet av 1970-talet, då man från regeringens sida konstaterade att intresset av att tips till myndighetstidningarna görs allmänt tillgängliga var ”mycket obetydligt”, medan författares och meddelares intresse av att kunna vara anonyma gör sig ”gällande med samma styrka i fråga om myndigheters tidningar som när det gäller periodiska skrifter i allmänhet” (se prop. 1975/76:160, s 174). Havs- och vattenmyndigheten lämnade således inte ut de e-brev från privatpersoner som förtecknats i den e-postlogg som lämnades ut.

Hur är det då med e-postloggar? Högsta förvaltningsdomstolen behandlade e-postloggar i en dom i oktober 1998. I målet hade en kommun använt ett system kallat First Class, och domstolen skrev att ”systemet loggar och förtecknar varje avsänt eller mottaget elektroniskt brev”. IT-miljön var enkel och genom några enkla inmatningar kunde loggen tas fram och visas på bildskärm eller skrivas ut. Eftersom förteckningen skapades automatiskt och förs kontinuerligt och för obestämd tid, betraktade domstolen den som en handling jämförlig med ett diarium eller en journal. Förteckningen skulle anses upprättad och var därför en allmän handling. ”Att de i förteckningen omnämnda meddelandena kanske inte alltid är att betrakta som allmänna handlingar förändrar inte förteckningens karaktär” skrev Högsta förvaltningsdomstolen (se RÅ 1998 ref. 44).

Även om e-posten i sig inte är allmänna handlingar är alltså en automatiskt genererad förteckning över den en allmän handling. Detta fick Sjöfartsverket erfara när man 2014 försökte sig på att maskera uppgifter i en e-postlogg på den grunden att de rörde rent privata e-brev till tjänstemän, e-brev som därför inte var allmänna handlingar. Kammarrätten skrev att det inte fanns någon möjlighet att maskera uppgifterna om mottagare, avsändare och ärendemening med hänvisning till tryckfrihetsförordningen. Rätten skickade tillbaka ärendet till Sjöfartsverket för sekretessprövning (se kammarrättens i Jönköping beslut 2014-11-12 i mål nr 2150-14).

Om e-postloggen genererades automatiskt av systemet fanns det alltså ingen möjlighet för Havs- och vattenmyndigheten att ta bort uppgifterna om tipset till tidningsredaktionen.

Ibland har en ”e-postlogg”, som har varit tekniskt svårare ta fram, betraktats som en ”potentiell handling” (se t.ex. kammarrättens i Stockholm dom 2015-07-10 i mål nr 4558-15). En potentiell handling är i grundlagen en sammanställning av elektroniska uppgifter som kan tas fram med ”rutinbetonade åtgärder”, dvs. med för myndigheten tillgängliga resurser och utan nämnvärda kostnader eller andra komplikationer. Det måste vara fråga om sådana uppgifter som redan finns i allmänna handlingar. Om ”e-postloggen” som kan tas fram inte är en riktig logg, dvs. en automatiskt genererad förteckning, har myndigheterna alltså ingen skyldighet att sammanställa en lista över sådan e-post som inte är allmänna handlingar. Privat e-post och tips till tidningsredaktioner m.m. kommer därför inte att tas med i sådana ”loggar”.

Offentlighets- och sekretesslagen innehåller inte någon särskild bestämmelse som gör det möjligt för myndigheterna att ta bort uppgifter om tidningstipsare ur sina e-postloggar. Att man på 1970-talet inte kunde inse att e-postloggar skulle bli ett problem för tipsare är inte konstigt, men att ingen sedan 1998 tycks ha förstått detta är mer betänkligt. Om tipsares rätt att vara anonyma när de skickar tips till myndigheterna ska kunna säkras, krävs en ny sekretessbestämmelse.

Ingen JO-utredning av Sahlins eventuellt bristfälliga diarieföring

Efter att media skrivit om att Mona Sahlin inte låtit diarieföra de intyg hon skrivit till sin dåvarande livvakt, anmälde Samhällsmagasinet Avsnitt förfarandet till Justitieombudsmannen (JO). Avsnitt hemställde att JO skulle utreda ”huruvida Mona Sahlin åsidosatt sina åligganden enligt 5 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen genom att ej skyndsamt låta diarieföra upprättade intyg”. JO Cecilia Renfors meddelade idag följande kortfattade beslut: ”Du har anmält Mona Sahlin, tidigare nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, för brister i diarieföringen av upprättade intyg. Din anmälan föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida. Ärendet avslutas.”

Kammarrätt sekretessbelade grundlagen

av Torsten Johannesson, red@avsnittmagasinet.se

Hur noggrann är egentligen en domstols sekretessprövning? I en artikel i det senaste tryckta numret av Avsnitt berättar Zenon Panoussis om att en domstol sekretessbelagt Sveriges grundlagar. Kan detta verkligen vara sant? Avsnitt kontrollerade saken.

Zenon Panoussis förbjöds genom Stockholms tingsrätts dom 1998-09-14 i mål nr T 7-866-96 att, vid vite av 50 000 kronor, vidta någon åtgärd som innebär fortsatt intrång i scientologorganisationen Religious Technology Centers (RTC) upphovsrätt till vissa skrifter som kallats scientologibibeln. I en skrivelse till Göteborgs tingsrätt den 18 september 2015 skrev Zenon Panoussis att RTC ljugit ”beträffande omfattningen av och villkoren för spridningen” av scientologmaterialet. Han hävdade att materialet hade blivit lovligen offentliggjort, och skrev att han anmälde sig själv för brott mot vitesförbudet. Han skrev också att han bifogade scientologmaterialet. Till e-brevet bifogades två filer kallade ots-nots.tar.bz2 och ots-nots.tar.bz2.sig. Bz2-filer är komprimerade filer som skapats med programmet Bzip2.

Strax därefter begärde Panoussis ut det material han själv givit in till tingsrätten. Göteborgs tingsrätt avslog (se beslut 2015-09-21, dnr 0176/2015) hans begäran om bilagorna till e-brevet den 18 september, med stöd av den sekretessbestämmelse som tillkommit för att skydda just scientologmaterialet (31 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen). Panoussis överklagade beslutet till kammarrätten i Göteborg, som i dom 2015-10-09 i mål nr 5274-15 gjorde samma bedömning, med motiveringen att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) funnit att den s.k. scientologbibeln omfattas av sekretess. Kammarrätten begärde inte in den aktuella handlingen från tingsrätten, och har således inte själv läst den handling som den sekretessbelagt. HFD beviljade inte prövningstillstånd.

Vad var det då för handlingar som Panoussis skickade in? Avsnitt begärde ut handlingarna från Göteborgs tingsrätt. Tingsrätten skrev: ”Filen ”ots-nots.tar.bz2” var ett filarkiv som enligt vår IT-avdelning innehöll filerna ”tf.pdf” och ”ygl.pdf”.” Filerna tf.pdf och ygl.pdf var pdf-utskrifter av grundlagarna tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Tingsrätten och kammarrätten lät sig uppenbarligen luras av Panoussis påstående om att grundlagarna var scientologmaterial, och i sin nit att skydda scientologkyrkans upphovsrätt sekretessbelade man rikets grundlagar. Detta närmast otänkbara slarv från två domstolars sida är synnerligen anmärkningsvärt.

Anstalten Ringsjön och offentlighetsprincipen

Besöket

En av Samhällsmagasinet Avsnitts medarbetare befann sig den 25 juni tillsammans med en vän i Stehag i Eslövs kommun. Chefredaktören för tidskriften hade uppmanat dem att fotografera myndighetsbyggnader, så att fotografierna kunde illustrera artiklar i tidskriften. Efter att ha funnit att anstalten Kirseberg inte var öppen, for medarbetaren och vännen till Stehag för att besöka anstalten Ringsjön, och där kontrollera att offentlighetsprincipen fungerar i praktiken.

Väl framme vid anstalten, som är en mycket liten och ensligt belägen anstalt med endast 14 platser, påkallade Avsnitts medarbetare vid 15-tiden personalens uppmärksamhet. Medarbetaren lämnade fram en anonym begäran om att få ut allmänna handlingar – närmare bestämt de s.k. strafftidsbesluten för de maximalt 14 intagna vid anstalten. Sådana beslut är helt offentliga, och ska därför tillhandahållas ”genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift”, som det står i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen. Anstaltschefen, Conny Lindell, uppgav emellertid att han inte hade tid att lämna ut handlingarna vid tidpunkten. Han uppgav att Avsnittmedarbetaren fick återkomma om han inte ville lämna sin adress, men angav inte när detta kunde ske.

Avsnitt har genom sin chefredaktör anmält anstalten till Justitieombudsmannen, för att de allmänna handlingarna inte lämnades ut så skyndsamt som grundlagen kräver. I ett yttrande till JO påstår Kriminalvården att Conny Lindell tog kontakt med en jurist för att få reda på om strafftidsbesluten var offentliga. Någon sådan kontakt har emellertid inte ägt rum enligt Avsnitts medarbetare, som konstaterat att anstalten väldigt snabbt ville att han skulle lämna anstaltsområdet. Avsnitt kan också konstatera att det inte borde ha tagit någon nämnvärd tid att plocka fram 14 beslut och lämna ut. Detta har Avsnitt även framfört för JO, som ännu inte har fattat något beslut i ärendet.

Gripandet

Besviken över att inte ha fått ut några offentliga handlingar passade medarbetaren på att följa chefredaktörens uppmaning och ta några fotografier på anstaltsområdet. En av dessa bilder har publicerats i föregående nummer av Avsnitt. Ingen intagen går att identifiera på bilderna. Trots att fotografierna inte togs på något paparazziliknande eller på annat sätt kränkande sätt, uppmärksammade anstaltspersonalen fotograferingen (som de kallade filmning). En polispatrull kom till området, enligt Kriminalvården av en ren slump, och höll kvar Avsnittmedarbetaren och dennes vän. Först dillade en polisman om skyddsområde, men eftersom anstaltsområdet inte är något skyddsområde och inte heller är skyltat som ett sådant, släppte polismännen denna tanke. Efter att ha förhört personal och tagit upp en anmälan från en intagen på anstalten, delgavs Avsnitts medarbetare misstanke om ofredande (enligt den s.k. slaskparagrafen i brottsbalkens fjärde kapitel). Först därefter kunde de båda lämna området. Då hade deras buss redan gått, och de fick vandra in till Stehag. Avsnittmedarbetaren gick dock därifrån utan mobiltelefon, eftersom polisen beslagtagit den telefon han tog fotografierna med.

ringsjon
En ”förbjuden” bild på anstalten Ringsjön, Stehag. (C) 2015 D. P. och Avsnitt.

Dagen efter händelsen lämnade Avsnitts medarbetare en utförlig skriftlig redogörelse till polisen, där han underströk att han haft ett publicistiskt syfte med sitt fotograferande och att själva fotograferingssättet inte var kränkande på något sätt. Högsta domstolen har i en dom från den femte juni i år slagit fast att själva sättet för fotograferandet måste vara brottsligt för att en massmedierepresentant ska kunna fällas för att ha tagit fotografier, även om fotografierna föreställer ett skyddsområde. Efter att ha rubricerat om gärningen till ”kränkande fotografering” lade Polismyndigheten redan den 1 juli ned förundersökningen med motiveringen att det ”saknas numera anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats”. Avsnittmedarbetaren är sedan dess inte misstänkt för något brott.

Det felaktiga utpekandet

Avsnittmedarbetaren åkte ett par dagar efter besöket i Stehag åter till sin bostad i en annan del av landet, över trettio mil från Stehag. Så småningom fick han tillbaka sin telefon från Polismyndigheten, men först efter att ha behövt skicka en bekant att lösa ut den i Lund. Den 29 juni begärde Avsnitt ut handlingarna om händelsen från anstalten. Där kunde historien ha varit slut för Avsnitts del.

Den 30 juni skrev anstalten Ringsjön en s.k. incidentrapport avseende en påstådd händelse. Denna dag, står det i rapporten, ”påträffades samme man som det refererats till i [ärendet om fotograferingen den 25 juni] med att ligga och titta in på anstalts området [sic]”. När mannen ”blev röjd” försvann han snabbt från området. Polisen informerades om detta. När Avsnitt hade fått del av incidentrapporten anmälde Avsnitts medarbetare, som överhuvudtaget inte befunnit sig i närheten av Skåne den 30 juni, anstalten för falsk angivelse, falsk tillvitelse eller i vart fall vårdslös tillvitelse, på grund av det felaktiga utpekandet.

Efter sex dagar beslutade kommissarie Jacob Linton att inte inleda förundersökning. Han kan dock inte ens ha läst anmälan ordentligt, utan skrev att det inte fanns någon anledning att anta att den intagna som anmälde fotograferingen den 25 juni ”uppsåtligen, falskeligen” hade anmält Avsnittmedarbetaren. God dag, yxskaft. Anmälan gällde ju utpekandet den 30 juni, något som tydligt stod i den. Efter att en begäran om överprövning hade lämnats in, beslutade kammaråklagare Maja Källén att ärendet skulle tas upp igen, på grund av nya omständigheter. Åklagaren gav polismyndigheten vissa direktiv för den fortsatta förundersökningen.

Polisen åkte därefter till Stehag och förhörde Conny Lindell. Lindell uppgav att två intagna den 30 juni hade berättat för en kriminalvårdare vid namn Ola, att det smög en man i buskarna utanför anstaltsstaketet. Buskarna ligger 5-7 meter från de staket som omgärdar anstaltsområdet. En av de intagna var den som anmält fotograferingen den 25 juni, och vederbörande påstod sig ha känt igen mannen utanför som fotografen. Mannen lämnade buskarna så snart han insett att han blivit iakttagen, påstod de intagna. När Ola fått veta detta gick han ut och såg ”en man som gick längst vägen bort från honom”. Han tyckte att ”det var ett mycket liknande signalement” på denne man som på den man som fotograferat anstalten den 25 juni, men kunde inte säga till 100 procent att det var samme man. Enligt uppgifter till Avsnitt sade Lindell den 30 juni att Ola var 99 % säker på att det var samma person. Enligt samma källa påstod Lindell denna dag även att den okände mannen hade filmat eller fotograferat, när han låg i buskarna, något som dock inte framgår av den nämnda incidentrapporten eller av förhöret med Lindell.

Polisen uppskattade vid sin utredning att det var hela 250 meter (!) mellan Ola och den man vars ryggtavla han ska ha sett. Conny Lindell tog emellertid det Ola sagt på allvar. Lindell och Ola åkte därför runt i området i bil och letade efter den okände mannen, men hittade ingen man. Avsnitt har erfarit att Lindell dessutom startade en egen liten utredning och ”förhörde” personal från ett närliggande HVB-hem för att försöka få reda på Avsnittmedarbetarens identitet. Dock gick han bet. Efter bilfärden och ”förhör” ringde Lindell polisen och informerade om vad som hänt. Han informerade även Kriminalvårdens underrättelsetjänst.

Polismyndigheten lade, genom kommissarie Karl Sandberg, ned förundersökningen om falsk tillvitelse den 20 november. Motiveringen var att det ”saknas anledning att anta att någon uppsåtligen försökt tillvita målsäganden [dvs. Avsnitts medarbetare] brott. De subjektiva grunderna för brottet är därmed ej uppfyllda”.

Avsnittredaktionen kan konstatera att ingenting tyder på att Avsnitts medarbetare – som har alibi och befann sig långt borta från Stehag – skulle ha återvänt till anstalten Ringsjön och lurat i buskarna. Det har inte heller funnits något skäl för honom att göra detta. Redan det initiala vittnesmålet från de intagna kan knappast tillmätas något högre bevisvärde, och som bevis är Olas utsago om en man som han endast sett ryggen på, på 250 meters avstånd, av synnerligen lågt värde. Conny Lindell förefaller emellertid ha agerat i god tro när han tog de intagnas och kriminalvårdaren ord på allvar och ringde polisen, trots att han inte själv kunnat verifiera att den mystiske besökaren överhuvudtaget existerat. Polismyndighetens beslut tycks bekräfta Avsnitts tolkning.

Summa summarum

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det kan vara farligt att begära ut allmänna och offentliga handlingar från en anstalt och att ta fotografier på denna allmänna byggnad. Man riskerar att slösa sin tid och inte ens få ut några handlingar, att bli gripen av polis och att bli felaktigt utpekad som brottslig av myndighetstjänstemän. Dessutom riskerar man att få sin identitet efterforskad av Kriminalvårdens personal, i strid mot grundlagen (se 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen). Detta är inget vidare betyg för myndigheten.

Historiska JO-fall: Aftonbladet och generalfälttygmästaren

av Torsten Johannesson

Var och en har enligt tryckfrihetsförordningen rätt att ta del av allmänna och offentliga handlingar. Om en myndighet vägrar lämna ut en handling till en enskild, kan den enskilde överklaga myndighetens beslut till domstol. Så har det inte alltid varit. Under merparten av tidigare tryckfrihetsförordningars tid (dvs. de tryckfrihetsförordningar som gällde före 1949) kunde besluten om utlämnande inte överklagas, utan det enda sättet för den som nekats att ta del av en handling, att få del av den, var att klaga till Justitieombudsmannen (JO). JO kunde åtala tjänstemän som vidtagit åtgärder i strid mot lagen – t.ex. vägrat lämna ut offentliga handlingar.

I ett tidigt sådant rättsfall – JO 1859 s. 131 – hade en tillförordnad generalfälttygmästare, friherre Fabian Wrede, i april 1857 vägrat att låta Aftonbladets utgivare skriva av eller lösa ut en avskrift av en viss handling, som förvarades i Generalfälttygmästareexpeditionens arkiv. Det rörde sig om ett memorial med förslag om att Gillis Bildt (Carl Bildts farfarsfarfar) skulle efterträda en viss major, och grunden för Wredes vägran var att memorialet inte getts in till Lantförsvarsdepartementets kansliexpedition. Rikets ständers justitieombudsman konstaterade att handlingen hade undertecknats och utfärdats i behörig ordning, och därmed var offentlig redan innan det nått kansliexpeditionen. JO krävde disciplinär åtgärd mot generalfälttygmästaren.

Krigshovrätten dömde Wrede att undergå extra-judiciell bestraffning, och i utslag den 17 november 1858 gjorde Högsta domstolen samma bedömning. Det exakta straffet skulle bestämmas av chefen för lantförsvarsdepartementet. Departementschefen fastställde Wredes straff till 24 timmars arrest i eget tjänsterum, med rättighet att under tiden ta emot besök och förrätta sin tjänst. Det har även sagts att generalfälttygmästaren hade rätt att behålla sitt sidogevär under den kortvariga arresten. Något mer än en markering ville man uppenbarligen inte låta den dömde adelsmannen genomlida, men det var säkerligen tillräckligt vanärande att ha dömts i Högsta domstolen!