Utpekad kräver konfiskation av nazistplakat

nazidemo
Nordiska motståndsrörelsens demonstrationståg, med plakat.

Vid nazistiska Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg den 30 september medförde demonstranterna en stor mängd plakat. Plakaten, som av kvaliteten att döma förefaller tryckta, utmålade vissa personer med judisk bakgrund, journalister, politiker, finansmän som ”FÖRBRYTARE!”.

Att peka ut någon som förbrytare torde vara ett typfall av förtal. Om man inte kan hitta den som skrivit en tryckt skrift, ansvarar förläggaren, tryckaren eller utspridaren, i denna ordning. Som exempel kan nämnas att en ung man som hissade en hakkorsfana utanför stadshuset i Eskilstuna på Adolf Hitlers födelsedag för en dryg månad sedan åtalades för hets mot folkgrupp såsom utspridare. ”Det saknas annan känd person som enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen är straffrättsligt ansvarig för innehållet i den tryckta skriften. [Mannen] är därför i egenskap av utspridare ansvarig för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp” skrev Justitiekanslern då i stämningsansökan.

En av de personer som utpekades som ”förbrytare” den 30 september har nu vidtagit den ovanliga åtgärden att ansöka om konfiskering av skriften vid tingsrätten. Det rör sig om en s.k. objektiv konfiskationstalan – dvs. en talan om att tingsrätten utifrån innehållet i skriften ska förklara att den är brottslig och konfiskera den. Det rättsliga stödet för denna åtgärd, när gärningsmannen är okänd, finns i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, TF: ”Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering”.

Konfiskering har förekommit i vissa mål om hets mot folkgrupp – bl.a. i ett mål mot förintelseförnekaren Ditlieb Felderer (se Svea hovrätts dom 1983-05-11 i mål nr 990/83; se även Svea hovrätts dom 2011-03-21 i mål nr B 6022-10, som gällde Svenska Motståndsrörelsens klistermärken, samt NJA 1956 s. 48). Avsnittredaktionen har endast hittat några få publicerade fall där konfiskation ägt rum i förtalsmål. Gustaf Adolf Gustdolfs roman ”Fölket i Hanbråka” konfiskerades 1959, eftersom den påstods ärekränka personer i Vankiva, och Gustdolf dömdes till fängelsestraff för ärekränkning (se NJA 1959 C 203); se även NJA 1952 C 653, som gällde tidskriften ”Fri kritik” och dess ärekränkning mot statsminister Tage Erlander, förra statsrådet Quensel och polisintendent Zetterquist. Konfiskation får konsekvensen att den som sprider skriften kan dömas för ett separat brott, till böter eller fängelse i maximalt ett år, enligt 6 kap., 3 § 2 st. TF. En annan följd är att ”att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske”, enligt 7 kap. 7 § TF.

I ansökan om konfiskering, som utarbetats av föreningen Juridikfronten, anger den utpekade: ”Det är för mig av största vikt att nazister inte tillåts att lögnaktigt framställa mig som brottslig i sin propaganda. Genom denna ansökan önskar jag försvåra NMR:s  möjligheter att i närtid medföra det aktuella plakatet vid dess  manifestationer eller demonstrationer. Även om tingsrättens beslut inte skulle medföra att plakatet förstörs, medför det i vart fall att det blir straffbart att sprida skriften.” I ansökan står även att ”Det finns knappast utrymme att vid tillämpning av TF väga in NMR:s demonstration och hur en nynazist skulle använda eller tolka ordet ‘förbrytare’, eller att beakta att det framstår som osannolikt att jag skulle vara en brottsling”.

Eftersom målet blir ett tryckfrihetsmål torde frågan om utpekandet av personen som förbrytare var brottsligt prövas av en tryckfrihetsjury.

Annonser

Fanor vid nazistdemonstration inte brottsliga

Nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR, höll den 17 september en demonstration i centrala Göteborg, utan att dessförinnan söka tillstånd. Demonstrationsdeltagarna bar fanor med tyrrunan, ᛏ. En anmälare skrev till Justitiekanslern och bad om en prövning av huruvida bruket av runan – som i Tredje riket användes av Sturmabteilungs (SA) Reichführerschule (Rikets ledarskapsskola) och av den SS-frivilliga grenadjärdivisionen ”30 Januari” – var straffbart som hets mot folkgrupp.

Justitiekanslern, JK, beslutade idag (beslut 2017-10-16, dnr 9702-17.3.1) att inte inleda förundersökning om tryck- eller yttrandefrihetsbrott. ”Justitiekanslern har inte haft tillgång till något exemplar av fanorna men anser sig kunna pröva frågan om det finns skäl att inleda förundersökning såvitt gäller de aktuella fanorna”, skriver JK. JK:s prövning omfattade även användningen av tyrrunan på NMR:s webbplats Nordfront.se.

Justitiekanslern har tidigare vid ett flertal tillfällen bedömt tryckta skrifter där Nordiska motståndsrörelsens emblem i form av en tyrruna avbildats ensamt eller tillsammans med olika yttranden och då funnit att uppgifterna inte innefattade tryckfrihetsbrottet hets mot folkgruppDet finns inte nu skäl att göra någon annan bedömning. Detsamma gäller för bruket av tyrrunan på webbplatsen http://www.nordfront.se”, skriver JK Anna Skarhed, och hänvisar till tidigare beslut om ᛏ.

JK är exklusiv åklagare när det gäller tryckta skrifter och webbplatser som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen. JK:s beslut kan med hänsyn till grundlagarnas paraplyeffekt antas ha påverkan även på hur andra åklagare behandlar NMR:s föremål med tyrrunan på.

Ledarsidorna.se har inte ansökt om utgivningsbevis

6276688407_28fb0d1b04_o.jpg
Foto: Jon S licens CC BY 2.0

Som Avsnitt tidigare avslöjat har Ledarsidorna.se inte något utgivningsbevis, trots att Johan Westerholm uppges som ansvarig utgivare. Om sajten ändå omfattas av grundlagens skydd, för att den drivs av ett massmedieföretag, har det varit brottsligt att inte anmäla sajten och dess utgivare till behörig myndighet.

Till Medievärlden säger Westerholm idag att

För närvarande har jag inget giltigt utgivningsbevis. Men jag har skickat in en ansökan förra veckan och den är under handläggning. Det är en miss av mig helt enkelt, men nu är det åtgärdat, säger han till Medievärlden.

När Avsnitt frågar Myndigheten för press, radio och tv (MPRT), uppger myndigheten att man ”har sökt men inte kunnat hitta en ansökan om utgivningsbevis för Ledarsidorna.se”.

Patent- och registreringsverket har inte heller fått in någon ansökan om utgivningsbevis för någon periodisk skrift vid namn Ledarsidorna.se. De uppger också att de inte fått in någon ansökan från antingen Johan Bruno Westerholm, Ledarsidorna LS AB eller Greycat Solutions Invest Ltd.

Det verkar således som om Johan Westerholm, som ansökt om varumärkesskydd för Ledarsidorna.se:s figurmärke genom ett brittiskt brevlådeföretag, far med osanning om den ansökan som ska ha gjorts.

Både ansökan om utgivningsbevis för databas och så kallad databasanmälan sker enkelt genom ifyllande av elektroniska formulär som tillhandahålls på MPRT:s hemsida. Detsamma gäller för ansökan om utgivningsbevis för periodisk skrift på PRV:s hemsida.

Westerholm har dessutom haft flera år på sig att ansöka om utgivningsbevis, alternativt göra en databasanmälan, eftersom sajten Ledarsidorna.se registrerades redan 2011.

Som ett provisorium ska Westerholm, enligt vad han uppgett för Medievärlden, under dagen ta bort upplysningen om att han är ansvarig utgivare. Detta har han ännu inte gjort (se bild nedan).

Skärmavbild 2017-03-09 kl. 19.43.39
Skärmavbild Ledarsidorna.se 2016-03-09 kl 19:20

Om sajten inte omfattas av automatiskt grundlagsskydd är läget fortfarande följande. Skribenter på sajten ansvarar själva för det de har skrivit och tipsare till sajten åtnjuter inte något meddelarskydd.

Av Torsten Johannesson

Meddelarskyddet i fara utan ny sekretessbestämmelse

av Torsten Johannesson

Havs- och vattenmyndigheten driver tidningen Hav & Vatten, som kommer ut med fyra nummer om året, och som alltså ses som en s.k. periodisk skrift i grundlagens mening. Detta innebär att ansvaret för innehållet vilar på en särskild ansvarig utgivare. Andra som bidrar till innehållet – skribenter och tipsare – har rätt att vara anonyma och kan inte ställas till ansvar för tidningens innehåll. Tidningens redaktion får inte sprida information om tipsares identitet. Det sistnämnda är en del av det s.k. meddelarskyddet. Myndighetsanställda och andra ska kunna tipsa tidningarna om bl.a. missförhållanden utan att någon ska kunna få tag i deras identitet.

En person skickade fredagen den 12 augusti per e-post ett tips till redaktionen för Hav & Vatten, om en viss namngiven person. Rubriken på e-brevet var ”Tips till Hav & Vatten om [en persons namn]”. Tipsaren skrev att han ville vara anonym. Måndagen därpå svarade redaktören för Hav & Vatten att tidningen inte var rätt forum för tipset, och tipsade om vart tipsaren borde vända sig istället. Hon avslutade sitt svar: ”Som du ju uppenbarligen redan vet, så har du rätt att vara anonym och skyddas som källa.” E-brevet med tipset skickades även till chefredaktören för Samhällsmagasinet Avsnitt.

Efter att tipset inkom på fredagen skickade Avsnitts ansvarige utgivare ett e-brev till Havs- och vattenmyndigheten och begärde ut e-postloggen för inkommande e-post till redaktionen för Hav & Vatten under perioden 2016-08-07 t.o.m. 2016-08-12. Av registrator fick utgivaren samma dag veta att begäran hade vidarebefordrats till IT-chefen. På måndagsmorgonen frågade IT-chefen vad utgivaren förväntade sig av loggen, och fick svaret att ”[o]m ni har någon logg som automatiskt genereras tar jag förstås den oavsett hur den är uppställd”. Knappt två timmar senare samma dag fick Avsnitt e-postloggen, som bara innehöll information om fyra e-brev. Två av dessa föreföll vara skräppost medan de två andra kom från privatpersoner. Ett av de sistnämnda var e-brevet med tipset. I loggen angavs såväl meddelanderubriken som tipsarens e-postadress utan maskeringar.

logg
E-postloggen från Havs- och vattenmyndigheten. Uppgifter maskerade av Avsnitt.

I praktiken kunde alltså vem som helst ta reda på vem som lämnat ett tips till en myndighetsdriven tidning, genom att begära ut e-postloggen som allmän handling. Detta trots att redaktionen har tystnadsplikt och inte får röja en tipsares identitet. En visselblåsare vid ett företag – något som det tursamt nog inte rörde sig om i detta fall – hade kunnat ligga illa till. Hur kan då detta komma sig?

Tryckfrihetsförordningen, som reglerar såväl meddelarskyddet som rätten att ta del av allmänna handlingar, innehåller en regel som ska hindra att den uppkomna situationen uppstår. Huvudregeln är att handlingar som kommer in till en myndighet är allmänna, och alltså ska lämnas ut på begäran om ingen sekretess gäller. Enligt en undantagsregel i 2 kap. 11 § betraktas såsom allmän handling inte ett ”meddelande eller annan handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för offentliggörande i periodisk skrift som utgives genom myndigheten”. Ett tips till en myndighetstidning blir alltså inte en allmän handling, och allmänheten har ingen rätt att ta del av tipset. Bestämmelsen kom till i slutet av 1970-talet, då man från regeringens sida konstaterade att intresset av att tips till myndighetstidningarna görs allmänt tillgängliga var ”mycket obetydligt”, medan författares och meddelares intresse av att kunna vara anonyma gör sig ”gällande med samma styrka i fråga om myndigheters tidningar som när det gäller periodiska skrifter i allmänhet” (se prop. 1975/76:160, s 174). Havs- och vattenmyndigheten lämnade således inte ut de e-brev från privatpersoner som förtecknats i den e-postlogg som lämnades ut.

Hur är det då med e-postloggar? Högsta förvaltningsdomstolen behandlade e-postloggar i en dom i oktober 1998. I målet hade en kommun använt ett system kallat First Class, och domstolen skrev att ”systemet loggar och förtecknar varje avsänt eller mottaget elektroniskt brev”. IT-miljön var enkel och genom några enkla inmatningar kunde loggen tas fram och visas på bildskärm eller skrivas ut. Eftersom förteckningen skapades automatiskt och förs kontinuerligt och för obestämd tid, betraktade domstolen den som en handling jämförlig med ett diarium eller en journal. Förteckningen skulle anses upprättad och var därför en allmän handling. ”Att de i förteckningen omnämnda meddelandena kanske inte alltid är att betrakta som allmänna handlingar förändrar inte förteckningens karaktär” skrev Högsta förvaltningsdomstolen (se RÅ 1998 ref. 44).

Även om e-posten i sig inte är allmänna handlingar är alltså en automatiskt genererad förteckning över den en allmän handling. Detta fick Sjöfartsverket erfara när man 2014 försökte sig på att maskera uppgifter i en e-postlogg på den grunden att de rörde rent privata e-brev till tjänstemän, e-brev som därför inte var allmänna handlingar. Kammarrätten skrev att det inte fanns någon möjlighet att maskera uppgifterna om mottagare, avsändare och ärendemening med hänvisning till tryckfrihetsförordningen. Rätten skickade tillbaka ärendet till Sjöfartsverket för sekretessprövning (se kammarrättens i Jönköping beslut 2014-11-12 i mål nr 2150-14).

Om e-postloggen genererades automatiskt av systemet fanns det alltså ingen möjlighet för Havs- och vattenmyndigheten att ta bort uppgifterna om tipset till tidningsredaktionen.

Ibland har en ”e-postlogg”, som har varit tekniskt svårare ta fram, betraktats som en ”potentiell handling” (se t.ex. kammarrättens i Stockholm dom 2015-07-10 i mål nr 4558-15). En potentiell handling är i grundlagen en sammanställning av elektroniska uppgifter som kan tas fram med ”rutinbetonade åtgärder”, dvs. med för myndigheten tillgängliga resurser och utan nämnvärda kostnader eller andra komplikationer. Det måste vara fråga om sådana uppgifter som redan finns i allmänna handlingar. Om ”e-postloggen” som kan tas fram inte är en riktig logg, dvs. en automatiskt genererad förteckning, har myndigheterna alltså ingen skyldighet att sammanställa en lista över sådan e-post som inte är allmänna handlingar. Privat e-post och tips till tidningsredaktioner m.m. kommer därför inte att tas med i sådana ”loggar”.

Offentlighets- och sekretesslagen innehåller inte någon särskild bestämmelse som gör det möjligt för myndigheterna att ta bort uppgifter om tidningstipsare ur sina e-postloggar. Att man på 1970-talet inte kunde inse att e-postloggar skulle bli ett problem för tipsare är inte konstigt, men att ingen sedan 1998 tycks ha förstått detta är mer betänkligt. Om tipsares rätt att vara anonyma när de skickar tips till myndigheterna ska kunna säkras, krävs en ny sekretessbestämmelse.

Beslagtagna handlingar och tryckfrihetsförordningen

av Torsten Johannesson

Hanne Kjöller ondgör sig i en ledare i Dagens Nyheter (Trädfällning i juridikens snårskog, 2016-02-03) över att kammarrätten i Stockholm i dom 2015-09-28 i mål nr 6017-15 funnit att av polisen beslagtagna handlingar (en stor mängd elektroniska dokument) utgör allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen. Kjöller påstår att konsekvensen av rättens bedömning är att polisen ”kommer att behöva anställa horder av tyngdlyftare för att bära undan pappershögarna, arkivarier för att diarieföra och sortera in alla Spotifylistor och jurister för att göra sekretessprövningar bland Alfapetresultat och semesterbilder från Gran Canaria”. Hur förhåller det sig då juridiskt?

En traditionell handling är att betrakta som allmän då den ”anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa” (2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen, TF). Presumtionen är att hos en myndighet förvarade handlingar är att betrakta som allmänna (se t.ex. reservationen i KU 1950:17, s 21; jfr JO 1964 s 445 och SOU 1947:60, s 69). Endast om det råder något i grundlagen erkänt undantag (som att handlingen är en minnesanteckning eller en bibliotekshandling) bör denna grundsats, som ju främjar allmänhetens insyn, frångås. Offentlighetsprincipsnestorn professor Alf Bohlin röt ifrån när JO i det besynnerliga fallet JO 1988/89 s 236 hade ansett att det bara var material som myndigheten ”behöver för egen del som blir allmän handling där”, och konstaterade att JO:s inställning var i strid med grundlagen (se Begreppet ”allmän handling”. Två diskutabla JO-beslut i Förvaltningsrättslig tidskrift 1990/2). Äganderätten till handlingar är egal vid bedömning enligt TF (se t.ex. JO 1989/90 s 415; jfr RÅ 1989 not. 341). Sådana praktiska konsekvenser som att handlingarnas status som allmänna skulle utgöra ett ”integritetsövergrepp och resursslöseri av sällan skådat slag” (som Kjöller skriver) kan knappast spela någon roll vid en strikt tolkning av TF efter dess ordalydelse (se om tolkning RÅ 1993 ref. 3). Även om det kan framstå som en ”direkt irrationell” rättstillämpning att tillämpa TF på beslagtagna handlingar (se Ds 2005:6, s 309) kan detta knappast ha någon avgörande betydelse vid grundlagstolkning. Ett beslag är ett sätt för polisen att omhänderta vissa handlingar och andra föremål som behövs i dess myndighetsverksamhet. Handlingen anländer till myndigheten efter att ha tagits om hand av behörig befattningshavare. Enligt min mening står det klart att beslagtagna traditionella handlingar är allmänna enligt TF (jfr a Ds, s 308). Denna inställning är inte ny (se Polisrättsutredningen i SOU 1995:47, s 200 ff.)

Så långt gäller framställningen pappershandlingar och dylikt. En teknisk upptagning – t.ex. en elektronisk fil – blir en inkommen och därmed allmän handling genom att ”när annan har gjort den tillgänglig för myndigheten” för avläsning med sådant tekniskt hjälpmedel som myndigheten förfogar över (se 2 kap. 6 § 1 st. och 3 § 1-2 st. TF). Det förutsätts således att någon utanför myndigheten – t.ex. en annan myndighet – vidtagit den åtgärd som gjort handlingen tillgänglig för myndigheten (se SOU 2012:90, s 70). De numera ålderdomliga förarbetena tar såsom ”annan” upp ”den data-central som enligt avtal utför ADB-bearbetningar för en myndighets räkning” av sådana handlingar som ”erhållits från tredje man” (se prop. 1975/76:160, s 137). Det förefaller inte belyst i praxis vad som avses med att någon annan gör upptagningen tillgänglig. I de fall där en åklagare har beslutat om (att fastställa) ett beslag (se 27 kap. rättegångsbalken;jfr JO 2004/05 s 70) förefaller det rimligt att anse att åklagaren (som inte tillhör Polismyndigheten) härigenom har gjort i beslag tagna upptagningar tillgängliga för Polismyndigheten.

Med detta sagt kan följande konstateras. Det är något rättsligt oklart om alla beslagtagna handlingar – även elektroniska sådana – alltid ska betraktas som inkomna till Polismyndigheten. Kammarrättens inställning stämmer bäst överens med presumtionen om att hos en myndighet förvarade handlingar är allmänna, men rätten borde ha problematiserat saken mer i och med att det rörde sig om upptagningar. Kjöller bortser emellertid i sin kritik av kammarrättsdomen från 1) möjligheten att underlåta registrering av handlingar som uppenbart är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet (se 5 kap. 1 § 4 st. offentlighets- och sekretesslagen, OSL), 2) möjligheten att underlåta utskrift på papper av elektroniska upptagningar om det finns särskilda skäl mot detta, som att uppgifterna är lätt tillgängliga på bildskärm (se 4 kap. 3 § OSL och prop. 1973:33, s 143), och 3) Polismyndighetens allmänna skyldighet att gallra handlingar av tillfällig och ringa betydelse (7 § RA-FS 1997:6). Vidare råder förstås ofta sekretess enligt 35 kap. 1 § OSL för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i för förundersökningen ovidkommande handlingar. Givetvis kan alltså polisen alltjämt avhända sig information som saknar betydelse för dess verksamhet. Kjöllers mardrömsscenario där horder av tyngdlyftare, arkivarier och jurister måste anställas för att hantera extrema mängder allmänna handlingar är således bara en fantasi.