Riksarkivet tog ut kopieavgift utan stöd – får betala skadestånd till reporter

En reporter vid Samhällsmagasinet Avsnitt begärde hösten 2020 från Riksarkivet ut kopior av 16 sidor ur ett protokoll från 1773 (samma protokoll enligt vilket Gustav III fastslog att offentlighetsprincipen skulle gälla i dåtidens motsvarighet till Högsta domstolen även efter 1772 års statskupp). En arkivarie vid Riksarkivet i Marieberg upplyste reportern om att kostnaden för kopiorna skulle bli totalt 64 kronor (4 kr per sida). Reportern betalade avgiften men uppgav att beloppet inte stämmer överens med avgiften som ska gälla enligt 16 § avgiftsförordningen. Reportern begärde ett överklagbart beslut. Arkivarien svarade att reportern hade betalat ”exakt rätt summa enligt Riksarkivets avgiftslista” och att Riksarkivet har ett undantag från avgiftsförordningens bestämmelser. Något överklagbart beslut fattades inte.

Enligt avgiftsförordningens bestämmelse, som gäller statliga myndigheter i allmänhet, är avgiften ”för en beställning av tio sidor” 50 kronor och ”[f]ör varje sida därutöver är avgiften 2 kronor.” En beställning om färre än tio kopiesidor är normalt alltså avgiftsfri. Även småbeställningar kan dock orsaka en del arbete för arkivmyndigheter som Riksarkivet. I instruktionen för Riksarkivet finns en bestämmelse om att Riksarkivet, trots det som anges i avgiftsförordningen, får ta ut en avgift ”för kopia av allmän handling och för utskrift av upptagning för automatisk databehandling även om en beställning inte omfattar tio sidor”, och om att Riksarkivet även får ta ut avgifter från andra statliga myndigheter. ”Avgifternas storlek bestäms av Riksarkivet”, enligt en därpå följande bestämmelse i instruktionen.

Riksarkivet har tolkat sistnämnda bestämmelse som att myndigheten fritt bestämmer avgifterna för sina kopior, och har alltså själv bestämt avgiften för papperskopior till 4 kronor per sida. En beställning om 100 sidor kostar alltså 400 kronor, men enligt avgiftsförordningen skulle beställningen bara kosta 230 kronor. Av Riksarkivets årsredovisning för 2020 framgår inte hur mycket Riksarkivet har tagit ut i avgifter och angett sin instruktion som stöd, eftersom ”endast de sammanlagda intäkterna för övrig avgiftsbelagd verksamhet redovisas” i enlighet med regleringsbrevet (s. 36).

Riksarkivets tolkning av avgiftsreglerna har mött mothugg. I ett beslut år 2019 uttalade justitieombudsmannen Cecilia Renfors att ordalydelsen i Riksarkivets instruktion ”innebär enligt min mening att Riksarkivet får bestämma storleken på de avgifter som Riksarkivet har rätt att ta ut med stöd av instruktionen, bl.a. för de första nio sidorna av kopior av allmänna handlingar. Rätten att ta ut en avgift av enskilda för tio kopior eller fler följer däremot av avgiftsförordningen.” Riksarkivet har därför rätt att bestämma avgiftens storlek för de första nio sidorna, men ”den avgift för en enskilds uttag av tio sidor eller fler som följer av 16 § avgiftsförordningen gäller även för Riksarkivet”. Hon underströk att att en myndighets uttag av avgifter för allmänna handlingar måste ”ha ett tydligt författningsstöd”. Det finns inga särskilda överklaganderegler i Riksarkivets instruktion, vilket Riksarkivet tolkat som att avgiftsbeslut inte får överklagas. Denna tolkning höll JO Renfors inte med om: ”Tvärtom innebär det som utgångspunkt att förvaltningslagens allmänna regler om överklagande av förvaltningsbeslut gäller.” Hon var kritisk till att Riksarkivet i ett avgiftsbeslut 2016 inte hade lämnat någon överklagandehänvisning.

Avsnitts reporter kunde konstatera att statliga avgifter enligt grundlagen inte får tas ut utan stöd. I tryckfrihetsförordningen står dessutom att ”fastställd avgift” ska tas ut för avskrifter och kopior av allmänna handlingar; en avgift måste alltså vara fastställd på förhand för att kunna tas ut. Vid jämförelse med det som gäller enligt avgiftsförordningen hade reportern för de 16 sidorna betalat två kronor för mycket (64 istället för 62). Reportern vände sig därför till Justitiekanslern, JK, och begärde två (2) kronor i skadestånd från staten. I framställningen till JK argumenterades för att Riksarkivet inte haft något stöd för att ”tillämpa en generell avgiftstaxa som avviker från 16 § avgiftsförordningen, som även tillämpas på beställningar om tio eller fler sidor” (se Avsnitt 2021/1). Tidigare har Avsnitt uppmärksammat att en tingsrätt tog ut ansökningsavgift utan något författningsstöd, och att Skatteverket avsåg att ta ut en otillåten avgift för kontanthantering från en pensionär (se Avsnitt 2019/2).

Riksarkivet ansåg ”att grund för skadestånd saknas eftersom myndigheten tagit ut avgift i enlighet med vår avgiftslista, som myndigheten bedömer sig ha stöd i lag för.” Någon särskild motivering till detta påstående – som upprepades några gånger i myndighetens yttrande till JK – hade Riksarkivet inte, utan man anförde bara att Ekonomistyrningsverket hade gjort samma tolkning. ”Riksarkivet bestämmer avgifternas storlek från den första sidan oavsett beställningens omfattning” och ”[a]v bestämmelsens ordalydelse följer ingen annan tolkning som mer rimlig”, ansåg man. Gällande rätten till ett överklagbart beskrev framförde myndigheten följande: ”Riksarkivet fattar inga särskilda beslut i fråga om avgiftsuttag för kopior. Själva avgiftsuttaget i sig utgör ett beslut om att ta ut avgifter, som går att överklaga.”

Nu har JK, som företräder staten i skadeståndsfrågor och frivilligt reglerar skadeståndsanspråk som riktas mot staten, bedömt reporterns framställning. ”Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 2 kr. Riksarkivet ansvarar för att ersättningen betalas ut” skriver JK i sitt beslut. JK kritiserar dessutom Riksarkivet ”för underlåtenhet att lämna överklagandehänvisning i beslut om avgift”.

I beslutet framför JK Mari Heidenborg att myndigheter bara får ”ta ut avgifter för varor och tjänster som den tillhandahåller med stöd av en lag eller förordning eller av ett särskilt beslut av regeringen”. Av Riksarkivets instruktion ”framgår att Riksarkivet får bestämma storleken på avgiften för kopior av allmänna handlingar när en beställning understiger tio sidor”, men det ”kan inte utläsas att detsamma skulle gälla för beställningar omfattande fler än tio sidor.” När det gäller sådana beställningar ansluter sig JK till JO:s bedömning, att avgiftsförordningen ska tillämpas. ”Riksarkivet har alltså, utan lagstöd, tagit ut en extraavgift om 2 kr. Härigenom har Riksarkivet agerat felaktigt eller försumligt i skadeståndsrättslig mening och orsakat sökanden en skada uppgående till det begärda beloppet. Sökanden ska därför tillerkännas skadestånd med detta belopp. Riksarkivet ansvarar för att betala ut ersättningen”, skriver JK.

JK konstaterar att den som anser att en myndighet tagit ut en oriktig avgift har rätt till ett särskilt skriftligt beslut om avgiften, och att JO tidigare utdelat kritik mot Riksarkivet för myndighetens underlåtenhet att lämna överklagandehänvisning i ett beslut om avgifter. ”Riksarkivets inställning i det förevarande ärendet är svår att förena med JO:s uttalanden. Även om Riksarkivets bedömning i fråga om att avgiftsuttaget i sig utgör ett beslut skulle kunna godtas så kan myndigheten inte undgå kritik för att den inte har inrättat sig efter JO:s beslut och bifogat en överklagandehänvisning. Riksarkivet ska därför kritiseras för detta.” avslutar JK sitt beslut.

JK:s bedömning beträffande Avsnitt-reporterns två kronor skulle kunna få stora konsekvenser. Varje gång Riksarkivet har tillämpat sin tolkning av sin instruktion istället för avgiftsförordningen, när någon begärt ut fler än 14 papperskopior av allmänna handlingar, har myndigheten rimligen agerat ”felaktigt eller försumligt i skadeståndsrättslig mening”. (Med Riksarkivets tolkning har dock beställningar om 10-14 sidor faktiskt blivit billigare för den enskilde sökanden än enligt avgiftsförordningen, något som rimmar illa med att Riksarkivet ska kunna ta ut avgifter för att täcka sina kostnader för småbeställningar.) De enskilda som betalat avgifter, som Riksarkivet inte har haft rätt att ta ut, under de senaste tio åren, borde alltså kunna kräva att få avgifterna tillbaka. Det återstår även att se om Riksarkivet reviderar sin avgiftstaxa med anledning av Justitiekanslerns beslut.

Ingen förundersökning om ”En kunglig affär”

Dramaserien ”En kunglig affär” hade premiär i SVT i slutet av december. Serien skildrar den s.k. Haijbyaffären. Kurt Haijby (1897-1965) var en restauranginnehavare i Stockholm, som påstod sig ha haft en homosexuell relation med dåvarande kungen Gustaf V (1858-1950), den nuvarande kungens farfars far, under 1930-talet. Haijby dömdes 1953 av Svea hovrätt till sex års straffarbete för utpressning, med anledning av penningsummor som betalats ut till Haijby för att denne inte skulle skandalisera kungen.

Serien har kritiserats och anmälts bl.a. för att den bärande tesen är att den flerfaldigt dömde Haijby framförallt skulle ha varit ett offer för tidens homofientliga hållning och för förföljelser från dåvarande överståthållaren tillika f.d. justitieministern (s) Torsten Nothins sida. Haijby och Gustaf V skildras som ett kärlekspar, en skildring vars historiska riktighet också har ifrågasatts. Homosexuellt umgänge mellan vuxna avkriminaliserades 1944, efter ett förslag som formellt gavs till riksdagen av just Gustaf V.

I december anmäldes serien av en privatperson till Justitiekanslern för förtal av den avlidne Gustaf V. Förtalet skulle bestå i att Gustaf V bl.a. pekas ut som någon som ”hängiver sig åt sexuella gärningar av homosexuell natur”, något som vid tidpunkten alltså var straffbart.

Som jämförelse kan följande fall nämnas. Dag Hammarskjöld (1905-1961), FN:s andre generalsekreterare, hade i Idun-Vecko-Journalen 1965 utpekats som homosexuell. Detta, och ett påstående om grova brott, föranledde att Hammarskjölds bror åtalade tidskriftens utgivare. Denne invände att ”antydningar mot någon om homosexuell läggning med det synsätt som numera råder i samhället icke kunna anses i lagens mening nedsättande”. Dock fann rådhusrätten att spridning av uppgiften gav upphov till fara för att Hammarskjöld skulle ”utsättas för missaktning icke blott bland dem som stått honom närmast utan därutöver i mycket vida kretsar”. Rätten beaktade även att man beträffande en ämbetsman i ”inflytelserik ställning” lätt förbinder uppgiften om homosexualitet med ”en misstanke, att ämbetsutövningen kan otillbörligt ha påverkats av en sådan läggning”, varför förtalet ansågs vara av allvarlig beskaffenhet. Utgivaren dömdes för tryckfrihetsbrottet grovt förtal till dagsböter (Stockholms rådhusrätts dom 1965-11-03, DB 8/1965, mål nr B 7/1965).

Ett allmänt åtal för förtal av avliden förutsätter att åtal ”av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt”. Justitiekanslern Mari Heidenborg har nu bedömt anmälan om förtal av avliden, och fann summariskt att ”[u]ppgifterna i anmälan ger inte underlag för bedömningen att åtal är påkallat från allmän synpunkt” och att förundersökning därför inte ska inledas. I beslutet noteras också att ”[å]tal för förtal av avliden får enligt 5 kap. 5 § andra stycket brottsbalken väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon (enskilt åtal)”. Det torde dock saknas anledning att tro att Carl XVI Gustaf skulle ta initiativ till något åtal med anledning av ”En kunglig affär”, som är en dramaserie och inte en dokumentär.

Kalix, IT-attacken och offentlighetsprincipen

Det har omskrivits i flera medier att en allvarlig IT-attack mot Kalix kommun i Norrbotten har förövats. Ännu synes det inte finnas någon prognos gällande när attacken är över, och det senaste som stått att läsa (i Dagens Nyheter) är att IT-systemen i Kalix fortfarande är nere. Man ställer sig frågan om det är möjligt för en myndighet att uppfylla sina grundlagsenliga förpliktelser om man inte har tillgång till e-post och elektroniska dokument. Allmänna handlingar ska ju kunna lämnas ut genast enligt 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen.

Det kan dock konstateras att datorhaverier och dylika skeenden tidigare har betraktats som ”betydande hinder” mot utlämnande av allmänna handlingar på plats hos en myndighet. Statskontoret skrev redan i rapporten ”Offentlighet & IT” (2002:1) att ”tillfälliga tekniska avbrott” kan utgöra betydande hinder (s. 28). Kraschat datorsystem har även i praxis betraktats som ett betydande hinder och nämns även i den juridiska litteraturen. Således borde Kalix kommun inte behöva tillhandahålla elektroniska handlingar man för tillfället inte kommer åt. Kopior kan man rimligen inte heller behöva framställa omgående; sådana ska ju lämnas ut ”skyndsamt” men skyndsamhetskravet är i denna del mer flexibelt än det enligt 2 kap. 15 §.’

Kalix kommun torde således kunna besluta att avslå en begäran om att få del av handlingar på stället just nu. Att ignorera framställningar som inkommer per telefon, telefax eller genom besök på kommunen är dock givetvis inte möjligt, utan korrekta svar måste ges även i en krissituation. I värsta fall får man skriva beslut för hand, något som tidigare förekommit (och förstås var norm i äldre tid).

Lambertz förlorar mot staten

Göran Lambertz stämde staten efter att han i våras häktats och frigivits utan åtal. Den tidigare justitiekanslern tillika lagrådsledamoten misstänktes då för våldtäkt, och har riktat skarp kritik mot åklagarens och polisens sätt att sköta utredningen. Stockholms tingsrätt ger idag staten rätt i skadeståndsmålet. Staten är endast skyldig att betala de 18 520 man medgett i anledning av själva frihetsberövandet, medan Lambertz förpliktas att betala statens rättegångskostnader på 222 000 kronor.

En huvudpunkt i Lambertz resonemang var att man under förundersökningen borde ha undersökt målsägandens bakgrund (och då skulle ha funnit att hon förekom i andra ärenden där åtal om våldtäkt inte väckts eller hade ogillats). Om detta skriver tingsrätten bl.a.: ”Enligt domstolen är det inte rimligt och inte heller lämpligt att de brottsutredande myndigheterna gör rutinmässiga kontroller av en anmälares bakgrund. Det kan dessutom finnas sekretessrelaterade hinder mot att utföra sådana kontroller. Fördjupningar i denna typ av frågor bör ske först om omständigheterna i det enskilda fallet ger skälig anledning till det. […] Att målsäganden i våldtäktsutredningar tidigare blivit utsatt för liknande brottslighet torde tyvärr inte vara ovanligt och kan inte anses tala vare sig för eller emot att målsäganden är trovärdig. Det utgör, enligt domstolen, därmed i sig inte skäl att kontrollera målsägandens bakgrund.

Angående att målsäganden fabriksåterställt sin telefon innan den lämnades till polisen i detta och ett tidigare ärende skriver tingsrätten: ”Att målsäganden fabriksåterställt sin telefon innan den lämnats in till polisen i båda ärendena är en udda omständighet som förtjänade ytterligare efterforskningar. Det kan emellertid finnas flera förklaringar till varför en person inte vill lämna ifrån sig sin telefon och det är inte en omständighet som ensam kullkastar utredningen eller målsägandens trovärdighet.

Åklagarens åtgärder i denna del var inte oriktiga. Tingsrätten finner även att målsägandens uppgifter vid förhör inte gav anledning till andra åtgärder från polis och åklagares sida, eller att man skulle ha bedömt målsägandens hemliga inspelningar av sina samtal med Lambertz på ett felaktigt sätt. Polis och åklagare vidtog tillräckliga åtgärder med anledning av att målsäganden fabriksåterställde sin telefon.

Lambertz har menat att polisen lurade honom att tro att han i en inspelning medgett att han tagit av målsägandens klänning, något han kallat ”klänningsbluffen”. I denna del skriver tingsrätten bl.a. att det är ”en fullt rimlig tolkning” av det Lambertz sade ”att Göran Lambertz i vart fall försökt ta av målsägandens klänning.”. Mot bakgrund av detta hade polis och åklagare inte gjort sig skyldig till något fel.

Tingsrätten finner också att det inte visats att åklagaren undanhöll häktningsdomstolarna information (som talade till Lambertz fördel).

Lambertz hade gjort gällande att ursprungssannolikheten för att en 70-åring begår våldtäkt är väldigt låg. Om detta skriver tingsrätten att ”[o]avsett den teoretiska ursprungssannolikheten måste varje fall bedömas utifrån den bevisning som är för handen i varje enskilt fall.”

Åklagarens motivering för att lägga ned förundersökningen, att det inte går att bevisa brott, är enligt tingsrätten normal och utgör inget fel.

Tingsrätten går således emot Göran Lambertz på varje av de 24 punkterna han listat. Man sammanfattar sina slutsatser på följande sätt: ”Vid en helhetsbedömning anser tingsrätten att det inte har framkommit att polis eller åklagare har gjort sig skyldiga till sådana fel, försummelser eller brott, varken på de enskilda punkterna eller sammantaget, som medför skadeståndsansvar för staten för ekonomisk skada, sakskada eller ideell skada utöver vad som medgetts av staten.”

Tingsrätten bestod av två kvinnor och en man, och domen är enhällig. Lambertz har tre veckor på sig att överklaga den till Svea hovrätt.

”Den osannolika mördaren” anmäld för förtal av avliden

Innefattar den nya Netflixserien ”Den osannolika mördaren” och trailern till denna – som skildrar scenariot att den av försäkringsbolaget Skandia anställde grafikern kallad ”Skandiamannen” var statsminister Olof Palmes baneman – brottet förtal av avliden? Det menar en person som har skickat en anmälan till Justitiekanslern under lördagen, vilken Avsnitt har tagit del av genom ett tips. Justitiekanslern är exklusiv åklagare när det gäller yttrandefrihetsbrott, dvs. publiceringsgärningar som utgör brott enligt yttrandefrihetsgrundlagen (som hänvisar till tryckfrihetsförordningen). Förtal av avliden kan i regel bara åtalas av ”den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon”, och ”Skandiamannen” har inte några sådana anhöriga i livet. Det finns dock en ventil i lagen: åklagare (och alltså även Justitiekanslern) kan åtala för brottet ”om åtal av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt”. Det är oerhört ovanligt att Justitiekanslern väcker åtal för förtal (även om det har hänt), och än mindre för förtal av avliden. Tröskeln är onekligen hög. Det återstår att se om Justitiekanslern som vanligt vägrar att ens ta ställning till om förtalsbrott har begåtts, eller om man faktiskt inleder förundersökning och för ärendet till åtal (förutsatt att detta är möjligt). I en förtalsprocess skulle bevisningen mot ”Skandiamannen” kunna nagelfaras (beroende på hur processen förs).

Nedan återges anmälan till JK, en anmälan som ovanligt nog innehåller viss juridisk argumentation. ”Skandiamannens” namn har dock ersatts med ”Skandiamannen”, länkar till Netflixserien och dess trailer har tagits bort och anmälarens uppgivna namn och ort har helt uteslutits. Länkar har ersatts med ”[länk]” och länkats i andra fall än de nyss nämnda. Även andra allmänt tillgängliga rättskällor har länkats av avsnitt. Att Avsnitt återger anmälan (Justitiekanslerns diarienummer 2021/7054), som förefaller kunna vara den första som gjorts angående serien i fråga, ska inte tolkas som att Avsnitt tar ställning i sakfrågan.

Anmälan om förtal av avliden

Netflix-serien ”Den osannolika mördaren” innefattar/utgör ett solklart fall av förtal av avliden enligt 5 kap. 4 § brottsbalken och 7 kap. 3 § 2 st. tryckfrihetsförordningen, riktat mot den utpekade Palmemördaren ”Skandiamannen”.

Detta är en juridisk självklarhet, trots en kort brasklapp i första avsnittets början och en knappt läsbar brasklapp i slutet av varje avsnitt. Sådana brasklappar brukar ingalunda godtas i Justitiekanslerns praxis (jfr t.ex. Justitiekanslerns beslut 2014-11-26, dnr 9020-14-30), särskilt som rena antydningar om grova brott tvivelsutan också utgör förtal enligt svensk rätt (jfr NJA 1966 s. 565, Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr B 969/91 och Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr FT 2522-10 – se även prop. 1962:10, s. B 146). Att ett utpekande sker i skönlitteratur har aldrig utgjort ett hinder mot en fällande dom för förtal eller förtal av avliden (se t.ex. SvJT 1970 ref. s 2 och NJA 1959 C 203), och samma resonemang bör tillämpas på den typ av (av verkligheten ”inspirerad”) fiktion som det här rör sig om.

”Den som visar en enskild person på film får anses därigenom lämna de uppgifter om denne som filmen förmedlar” (NJA 1992 s. 594). Anklagelsen att någon har mördat statsministern utgör tveklöst förtal i teknisk mening enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. Utpekandet torde dock i ett seriöst sammanhang kunna anses vara försvarligt (jfr RH 2002:39), även om det knappast är det i denna typ av underhållningsproduktion. Det saknas likväl skälig grund för (det i serien tydliga och omedelbara) påståendet att ”Skandiamannen” mördat statsministern, och inte heller åklagaren Krister Petersson, som lade ned förundersökningen, ansåg att bevisningen hade räckt för åtal mot ”Skandiamannen” om denne varit vid liv (se [länk]). Det kan överhuvudtaget inte beläggas exempelvis att ”Skandiamannen” hanterat ett vapen under den aktuella perioden.

Vissa uppgifter – som att ”Skandiamannen” skulle ha gjort sig av med kläderna han bar på mordnatten inför ett polisförhör – saknar helt stöd i kända fakta, och påstås inte heller i den bok som ligger till grund för serien. Detta i sig är en grov anklagelse mot ”Skandiamannen” om att ha manipulerat med bevisningen rörande statsministermordet.

Med hänsyn till den uppmärksamhet som utpekandet fått och vad det rör, måste grovt förtal anses vara för handen. Utpekandet kränker den frid som bör tillkomma den avlidne ”Skandiamannen”.

Eftersom rör sig om en händelse av stor betydelse för svenska folket – mordet på rikets statsminister – och ett allvarligt och grovt utpekande av (tillika ett karaktärsmord på) en avliden person, som även (i en klart mildare form) starkt kritiserats av Justitieombudsmannen (se JO:s beslut 2021-06-22, dnr 6673-2020), måste ett åtal för grovt förtal av särskilda skäl anses vara påkallat från allmän synpunkt. Så är särskilt fallet i och med att ”Skandiamannen” vid sin död inte kan anses ha varit någon offentlig person i riket och därtill saknar efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon i livet. Jfr även vad den efterlevande f.d. makan framför i [länk]. Filmmediet har, som bekant, betydligt större genomslagskraft än t.ex. en bok eller en artikel. Det är särskilt i fall då efterlevande saknas som den allmänna åtalsrätten får betydelse (se 1 LU 1967:10, s. 8). I ett fall som detta framstår det, enligt min uppfattning, närmast som en plikt för Justitiekanslern att ingripa med allmänt åtal. Här rör det sig om en betydligt grövre anklagelse än tidigare fall i publicerad JK-praxis (t.ex. JK:s ärenden 8455-12-32 och 4651-92-30), och, som sagt, en avliden vars anhöriga inte rättsligt kan freda hans frid, minne och ära från angrepp.

Det är säkerligen så att Netflix-serien enligt gällande rätt inte kan angripas enligt yttrandefrihetsgrundlagen på grund av att den av en eller annan anledning oskäligt betraktas som en ”utländsk” produktion, på liknande sätt som TV3-sändningar i NJA 2005 s. 884. För det fall att serien dock kan angripas enligt svensk grundlag vädjar jag till Justitiekanslern om ett sådant ingripande.

Utpekandet (dvs. uppgifter om att ”Skandiamannen”, som namnges, 1. ljuger om sin roll under mordnatten, 2. höll i ett vapen, 3. sammanträffade med makarna Palme på ett sätt som bara mördaren kan ha gjort och 4. flydde från mordplatsen, uppgifter som – tillsammans med texten ”MURDERER?” – starkt antyder att ”Skandiamannen” är mördaren) förekommer emellertid även i trailern för serien, som förekommer på denna grundlagsskyddade webbplats med ansvarig utgivare: [länk] Den återges även på andra webbplatser, som [länk], vars juridiska status jag inte förmått utreda. Rykten/påståenden om allvarliga brott, som framförs eller sprids vidare utan att gendrivas, innefattar som bekant förtal (jfr NJA 1966 s. 565 och NJA 1990 s. 231). Så måste vara fallet även om det rör sig om reklam och kommersiell spekulation (jfr Göteborgs tingsrätts dom 2018-04-24 i mål nr B 3682-16, om hets mot folkgrupp på ett skivbolags webbplats). Allmänt åtal bör därför väckas mot de grundlagsskyddade medier som själva spritt serien eller dess trailer.

Snus är snus och strunt är strunt, om ock i pseudohistorisk underhållningsteve.

[ort] den 13 november 2021,

[Namn]

Uppmaningar att döda pedofiler lagliga?

Av Lars Johansson

Nazistiska uppmaningar om att döda pedofiler bedöms aldrig utgöra uppvigling. Anmälningar av budskap som ”Häng din lokala pedofil” med en bild på en hängd person avskrivs regelmässigt med motiveringen att det inte framgått att syftet ”verkligen har varit att sök förmå läsaren att vidta någon konkret brottslig gärning”. Så blev också utgången hos Justitiekanslern beträffande en artikel i nazistiska Nordfront, kallad ”Att hänga en pedofil”, där skribenten hyllar både uthängningar och hängningar av pedofiler. Självfallet är det var och ens rätt att uttrycka sin avsky mot övergrepp, och avsky gentemot den som begår övergrepp mot försvarslösa personer som barn torde vara naturlig. Att uppmana till våldshandlingar ligger dock i linje med den vanliga nazistiska retoriken och bör inte behandlas som opinionsbildning. Opinionen torde redan vara entydigt fördömande av personer som våldtar barn.

På förekommen anledning

Samhällsmagasinet Avsnitt är inte, har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att vara Juridikfrontens tidskrift. Föreningen Juridikfronten har aldrig ägt tidskriften och dikterar inte innehållet i den, även om vissa skribenter är gemensamma. Tidskriften redogör delvis för Juridikfrontens verksamhet, men har alltid även sysslat med andra frågor som inte på något sätt rört nationalister eller hets mot folkgrupp. Frågan om offentlighetsprincipen och dess tillämpning på olika handlingar – bl.a. Svenska Akademiens handlingar – saknar koppling till Juridikfronten. Fall som HFD 2017 not. 19 och HFD 2018 ref. 17 och kammarrättsmålet om Svenska akademien har drivits på grund av ett intresse för offentlighet och öppenhet. Ofta är de frågor som tidskriften driver av juridiskt oprövad natur, och tidskriftens volontärer har oftast sett det som viktigare att prejudikat skapas än att ”vinna” några mål. I vissa fall har möjligheten till framgång varit mer begränsade än annars, men intresset av klargörande rättspraxis har vägt tungt och fallen har drivits även utan gynnsamma odds. Ett klargjort rättsläge är ofta bättre än ett oklart sådant.

– Juridikfrontens syfte har aldrig varit att otillbörligen inskränka möjligheten att tala fritt, för nationalsocialister eller för någon annan. Juridikfrontens syfte har inte heller varit att vinna några mål eller driva praxis åt något visst håll. Liksom Samhällsmagasinet Avsnitt har Juridikfronten ofta drivit frågor för att klargöra rättsläget i bl.a. yttrandefrihetsfrågor. Fall som NJA 2014 s. 128 och NJA 2017 s. 343 har inte handlat om att ”inskränka yttrandefriheten”. Ett annat fall var NJA 2019 s. 279, där utgången blev att ett nationalsocialistiskt plakat åtnjöt grundlagens skydd. Det framgår av uttalanden på bl.a. juridikfronten.org och av debattinlägg föreningen har skrivit att föreningen inte anser att de flesta nationalistiska/nationalsocialistiska yttranden är straffbara, och att föreningen i flera fall har ifrågasatt åtal och fällande domar i mål om hets mot folkgrupp. I Utredningen om rasistiska symboler arbetade föreningens representant för att rättsläget skulle bli ordentligt klargjort och mot införande av något särskilt förbud.

Av Juridikfrontens stadgar framgår att syftet är att ”tillse att legitima rättsliga processer inleds och drivs” i vissa fall. Det har föreningen gjort i bl.a. frågan om klassikerskyddet, och har inte någon egen trasa i den byken. Utgången i Patent- och marknadsdomstolen kan ifrågasättas, både i de delar Svenska Akademien tappat och i de delar den vunnit gehör, och en prövning i högre instans hade varit att föredra. Utgången och akademiens beslut att inte överklaga domen är varken något nederlag eller någon triumf för Juridikfronten, som inte har lagt några större resurser på anmälan i just detta fall. I andra fall har det oftast varit nödvändigt att noggrant belysa rättsläget, särskilt i fråga om termer och symboler som använts av nationalsocialister. I flera fall har åklagarbeslut ändrats efter överprövning. Att noggranna rättsutredningar inte skulle behövas för att övertyga bl.a. åklagare, utan att det räcker med att anklaga en nationalsocialist för att denne ska åtalas, är helt enkelt inte sant (utan i vissa fall bevisligen osant). Juridikfronten har dessutom tydligt tagit avstånd från rättsliga förföljelser av privatpersoner på grund av deras åsikter. Föreningen beivrar brott och inte åsiktsyttringar. När föreningen har argumenterat – för polis, åklagare, Svenska Akademien, ett webbhotell eller vem det nu må vara – är dess uppgift avklarad; det ankommer på andra att agera. Juridikfronten för inte någon statistik eller ser något egenvärde i att någon blir fälld för brott. Föreningens verksamhet är väsensskild från t.ex. Näthatsgranskarens.

– Konspirationsteorin att Juridikfronten har skrivit straffbara inlägg och väckt talan mot nationalister för att kunna tillskansa medlemmarna skadestånd, är ogrundad. En man med psykiska problem, som inte var medlem i Juridikfronten vid tidpunkten, har en gång väckt talan mot bättre vetande i ett mål. Han har i ett annat fall skrivit förtalande kommentarer på en nationalists blogg, om en kommunist, något kommunisten väckte talan för. Kommunisten kände inte till mannens agerande och mannen skrev en offentlig ursäkt på sin blogg. Mannens anklagelser rörande Juridikfronten-medlemmars rättegångsmissbruk – som han sedermera drog tillbaka i en skrivelse till domstol – bottnade i personliga konflikter som inte haft med Juridikfrontens verksamhet som sådan att göra. De minimala skadestånd som utdömts – några tusenlappar per mål (mål som gett upphov till åtskilliga timmars arbete) – har inte påverkat någon inblandad persons ekonomi. (Även andra anklagelser mot medlemmar är ogrundade.)

Här kan också påpekas att det faktum, att medlemmar i Juridikfronten tillika aktörer i olika mål önskat få post till en viss adress, inte betyder att dessa personer har bott på de angivna c/o-adresserna. Det betyder inte heller, som vissa homobesatta ”nationella” har spekulerat i, att manliga medlemmar i föreningen har haft homosexuella förhållanden med varandra (varför det nu skulle ha någon relevans för föreningens verksamhet).

Samhällsmagasinet Avsnitt och Juridikfronten måste skiljas från sina enskilda medlemmar. Verksamheten i utgivarföreningen och Juridikfronten bedrivs kollektivt. Enskilda medlemmars rättsprocesser i helt andra frågor (t.ex. parkeringsavgifter, utlämnande av allmänna handlingar eller skadestånd) och eventuella brott de kan ha begått, hör till deras privatliv och inte till föreningsverksamheterna. Några välgrundade slutsatser om föreningarnas verksamhet kan inte dras utifrån utgången i enskilda medlemmars privata mål. Tidskriften och Juridikfronten lägger sig inte i vilka juridiska frågor som medlemmar driver på sin fritid, liksom tidskriften och föreningen inte har några synpunkter på medlemmarnas synsätt i värdefrågor och partipolitiska frågor.

Festskrift till Veronica C. Andersson

Festskrift till Veronica C. Andersson är nummer 3 för 2020 av tidskriften Samhällsmagasinet Avsnitt, och utkom i november 2020. Skriften, som tillägnas sekretessjuristen Veronica C. Andersson, är en kortare festskrift och innehåller artiklar av sju skribenter inom ämnena extremhögern (hets mot folkgrupp och organisationsförbud) och offentlighet och sekretess. Skriften torde finnas på de större myndigheterna och kan lånas på Kungliga biblioteket och på Lunds universitetsbibliotek. Bland artiklarna finns bl.a. Är en handling färdigställd när den är färdig? av juristen och journalisten Per Hagström. Se även andra artiklar här.

Artikeln Myndigheters hänvisningsrätt i tryckfrihetsförordningen (2018) av Veronica C. Andersson, som hänvisas till i festskriften, finns tillgänglig här.

Bedömning: Alexander Bard har inte begått hets mot folkgrupp

På förfrågan av TT har nedanstående summariska bedömning skickats idag, angående Alexander Bards utspel om Black Lives Matter. Avsnitt har fått möjlighet att publicera bedömningen. Det kan noteras att en annan organisation än föreningen Juridikfronten idag har skickat en anmälan om hets mot folkgrupp till polisen.
Yttrandefriheten anses särskilt stark i den politiska debatten, och även stötande och provokativa yttranden tillåts. Ett uttalande som ytligt sett angriper en viss grupp, men i själva verket är riktad mot vissa åsikter som företräds av medlemmar av denna grupp, faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Det krävs att ett yttrande klart överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion, för att det ska kunna vara straffbart.
Jag uppfattar uttalandet som så att det, även om det kan uppfattas som generaliserande och riktat mot svarta, i själva verket är riktat mot den politiska rörelsen BLM och dess tillvägagångssätt och teoretiska utgångspunkt, som Bard uppfattar detta. Här kan man även beakta att Bard skriver att han är äcklad av BLM. Det finns ingenting i tweeten som antyder att svarta skulle vara (av kulturella eller biologiska skäl) oförmögna att studera, arbeta, tala sanning etc., vilket skiljer uttalandet från sådan hatpropaganda man finner hos nazister. Min sammantagna bedömning är därför att uttalandet inte är straffbart enligt gällande rätt.

Inget analogt utlämnande av digital fil

En person begärde hos Högsta domstolen att få del av ljudupptagningen av ett förhör i tingsrätten genom att förhöret överfördes till ett ljudkassettband. Personen, som uppgav sig vara ”bakgrundskontrollör”, angav att hen ville kunna använda upptagningen utan att bryta mot EU:s dataskyddsförordning (GDPR) genom behandling av personuppgifter i upptagningen, och därför inte önskade den i elektronisk form utan endast i analog kopia. (GDPR gäller i regel inte analog behandling.) Personen angav vidare att utlämnande i elektronisk form överhuvudtaget inte kan betraktas som ett utlämnande enligt tryckfrihetsförordningen.

Högsta domstolen avslog, genom ordföranden Anders Eka, begäran. HD skriver att personen har möjlighet att få del av ljudupptagningen ”genom att en ljudfil lämnas ut”. Genom ”möjligheten att få del av en ljudfil har [personens] rättigheter enligt tryckfrihetsförordningen tillgodosetts.” Enligt HD fanns inte någon rätt att därutöver få filen överförd till kassettband.