”Tokstämningar” kan inte avvisas

I artikeln Vanliga juridikfel: 9 saker varje svensk borde veta rättar professor Mårten Schultz vad han (i stort sett med fullt fog) menar är vanliga misstag som journalister och andra gör när de skriver om juridiska frågor och dokument. Han har dock gjort ett väsentligt juridiskt misstag värt att notera.

Angående avvisning av ett käromål (dvs. att en domstol inte prövar ett krav i sak), som ska skiljas från att käromålet ogillas (dvs. att domstolen inte går med på det krav som någon har framställt), skriver Schultz:

Avvisning kan göras på formella grunder – sökanden har vänt sig till fel domstol – men också när ansökan är uppenbart orimlig.

Förr i tiden talade man ibland om tokstämningar – ”Jag vill ha 100 miljoner i skadestånd från statsministern för att han inte svarar på mina mejl” – och sådana stämningsansökningar förtjänar inte att behandlas på skattebetalarnas bekostnad.

Det här måste skiljas från när någon, åklagaren eller någon annan, förlorar ett mål.
Svensk rätt erkänner emellertid inte avvisning som laglig åtgärd mot ”tokstämningar” av det slag som Schultz nämner, dvs. fullständigt orimliga krav på ersättning. Det framgår indirekt av lagen som sådan – om en stämningsansökan inte avvisas ska stämning utfärdas, om inte käromålet ska ogillas såsom uppenbart ogrundat (se 42 kap. 5 § rättegångsbalken). Domstolen ska alltså göra en sakprövning av ”tokmålen” i så måtto att den ska konstatera att käromålet uppenbart inte har fog för sig och därför avslå kärandens krav. I ett sådant fall ska käromålet ogillas, inte avvisas (se t.ex. NJA 2013 s. 813 och hovrättens för Västra Sverige dom 2012-02-02 i mål nr B 4799-11). Detta är nödvändigt för att inte en ny talan ska kunna väckas om samma sak (se t.ex. hovrättens för Övre Norrland dom 2008-09-24 i mål nr T 365-08, där en uppenbart ogrundad talan väcktes efter ett ett tidigare käromål ogillats såsom uppenbart ogrundat; den nya ansökan avvisades i de delar som redan hade avgjorts genom den tidigare domen och ogillades i övrigt). Man kan alltså inte skilja det fall att ett käromål (eller ett åtal) ogillas för att det är uppenbart ogrundat från att käranden (eller den åtalande) förlorar målet, eftersom det är just detta som händer (se t.ex. tokmålen NJA 1992 B 7, NJA 2009 N 56 och NJA 2013 N 2). Den som väckt talan mot statsministern och begärt 100 miljoner i skadestånd för att ministern inte besvarat vederbörandes e-brev, hade fått sin skadeståndstalan ogillad och inte avvisad (jfr Högsta domstolens dom 2005-07-05 i mål nr T 344-04 som gällde befängda skadeståndskrav grundade på påstådda fel eller försummelser begångna av bl.a. statsministern). För övrigt kan det anmärkas att den som fått sin talan avvisad faktiskt har förlorat målet, om än inte efter en prövning i sak (jfr 18 kap. 5 § rättegångsbalken).

Det kan dock konstateras att vissa typer av käromål faktiskt inte är tillåtna, och därför ska avvisas på formella grunder (något Schultz nämner). T.ex. får en s.k. fastställelsetalan inte alltid föras (se 13 kap. 2 § rättegångsbalken). Enligt notisfallet NJA 2000 A 1 utgör det en otillåten fastställelsetalan att begära att en domstol ska fastställa att en viss person har begått ett brott. Rättsfallet gällde dock två yrkanden. Högsta domstolen gjorde skillnad mellan yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen begått ett brott (som var otillåtet), och yrkandet om att rätten skulle fastställa att personen ådragit sig skadeståndsskyldighet mot kärandena på grund av det påstådda brottet (ett yrkande som var tillåtet men som ogillades efter prövning i sak).

Beslagtagna handlingar och tryckfrihetsförordningen

av Torsten Johannesson

Hanne Kjöller ondgör sig i en ledare i Dagens Nyheter (Trädfällning i juridikens snårskog, 2016-02-03) över att kammarrätten i Stockholm i dom 2015-09-28 i mål nr 6017-15 funnit att av polisen beslagtagna handlingar (en stor mängd elektroniska dokument) utgör allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen. Kjöller påstår att konsekvensen av rättens bedömning är att polisen ”kommer att behöva anställa horder av tyngdlyftare för att bära undan pappershögarna, arkivarier för att diarieföra och sortera in alla Spotifylistor och jurister för att göra sekretessprövningar bland Alfapetresultat och semesterbilder från Gran Canaria”. Hur förhåller det sig då juridiskt?

En traditionell handling är att betrakta som allmän då den ”anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa” (2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen, TF). Presumtionen är att hos en myndighet förvarade handlingar är att betrakta som allmänna (se t.ex. reservationen i KU 1950:17, s 21; jfr JO 1964 s 445 och SOU 1947:60, s 69). Endast om det råder något i grundlagen erkänt undantag (som att handlingen är en minnesanteckning eller en bibliotekshandling) bör denna grundsats, som ju främjar allmänhetens insyn, frångås. Offentlighetsprincipsnestorn professor Alf Bohlin röt ifrån när JO i det besynnerliga fallet JO 1988/89 s 236 hade ansett att det bara var material som myndigheten ”behöver för egen del som blir allmän handling där”, och konstaterade att JO:s inställning var i strid med grundlagen (se Begreppet ”allmän handling”. Två diskutabla JO-beslut i Förvaltningsrättslig tidskrift 1990/2). Äganderätten till handlingar är egal vid bedömning enligt TF (se t.ex. JO 1989/90 s 415; jfr RÅ 1989 not. 341). Sådana praktiska konsekvenser som att handlingarnas status som allmänna skulle utgöra ett ”integritetsövergrepp och resursslöseri av sällan skådat slag” (som Kjöller skriver) kan knappast spela någon roll vid en strikt tolkning av TF efter dess ordalydelse (se om tolkning RÅ 1993 ref. 3). Även om det kan framstå som en ”direkt irrationell” rättstillämpning att tillämpa TF på beslagtagna handlingar (se Ds 2005:6, s 309) kan detta knappast ha någon avgörande betydelse vid grundlagstolkning. Ett beslag är ett sätt för polisen att omhänderta vissa handlingar och andra föremål som behövs i dess myndighetsverksamhet. Handlingen anländer till myndigheten efter att ha tagits om hand av behörig befattningshavare. Enligt min mening står det klart att beslagtagna traditionella handlingar är allmänna enligt TF (jfr a Ds, s 308). Denna inställning är inte ny (se Polisrättsutredningen i SOU 1995:47, s 200 ff.)

Så långt gäller framställningen pappershandlingar och dylikt. En teknisk upptagning – t.ex. en elektronisk fil – blir en inkommen och därmed allmän handling genom att ”när annan har gjort den tillgänglig för myndigheten” för avläsning med sådant tekniskt hjälpmedel som myndigheten förfogar över (se 2 kap. 6 § 1 st. och 3 § 1-2 st. TF). Det förutsätts således att någon utanför myndigheten – t.ex. en annan myndighet – vidtagit den åtgärd som gjort handlingen tillgänglig för myndigheten (se SOU 2012:90, s 70). De numera ålderdomliga förarbetena tar såsom ”annan” upp ”den data-central som enligt avtal utför ADB-bearbetningar för en myndighets räkning” av sådana handlingar som ”erhållits från tredje man” (se prop. 1975/76:160, s 137). Det förefaller inte belyst i praxis vad som avses med att någon annan gör upptagningen tillgänglig. I de fall där en åklagare har beslutat om (att fastställa) ett beslag (se 27 kap. rättegångsbalken;jfr JO 2004/05 s 70) förefaller det rimligt att anse att åklagaren (som inte tillhör Polismyndigheten) härigenom har gjort i beslag tagna upptagningar tillgängliga för Polismyndigheten.

Med detta sagt kan följande konstateras. Det är något rättsligt oklart om alla beslagtagna handlingar – även elektroniska sådana – alltid ska betraktas som inkomna till Polismyndigheten. Kammarrättens inställning stämmer bäst överens med presumtionen om att hos en myndighet förvarade handlingar är allmänna, men rätten borde ha problematiserat saken mer i och med att det rörde sig om upptagningar. Kjöller bortser emellertid i sin kritik av kammarrättsdomen från 1) möjligheten att underlåta registrering av handlingar som uppenbart är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet (se 5 kap. 1 § 4 st. offentlighets- och sekretesslagen, OSL), 2) möjligheten att underlåta utskrift på papper av elektroniska upptagningar om det finns särskilda skäl mot detta, som att uppgifterna är lätt tillgängliga på bildskärm (se 4 kap. 3 § OSL och prop. 1973:33, s 143), och 3) Polismyndighetens allmänna skyldighet att gallra handlingar av tillfällig och ringa betydelse (7 § RA-FS 1997:6). Vidare råder förstås ofta sekretess enligt 35 kap. 1 § OSL för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i för förundersökningen ovidkommande handlingar. Givetvis kan alltså polisen alltjämt avhända sig information som saknar betydelse för dess verksamhet. Kjöllers mardrömsscenario där horder av tyngdlyftare, arkivarier och jurister måste anställas för att hantera extrema mängder allmänna handlingar är således bara en fantasi.

Kammarrätt sekretessbelade grundlagen

av Torsten Johannesson, red@avsnittmagasinet.se

Hur noggrann är egentligen en domstols sekretessprövning? I en artikel i det senaste tryckta numret av Avsnitt berättar Zenon Panoussis om att en domstol sekretessbelagt Sveriges grundlagar. Kan detta verkligen vara sant? Avsnitt kontrollerade saken.

Zenon Panoussis förbjöds genom Stockholms tingsrätts dom 1998-09-14 i mål nr T 7-866-96 att, vid vite av 50 000 kronor, vidta någon åtgärd som innebär fortsatt intrång i scientologorganisationen Religious Technology Centers (RTC) upphovsrätt till vissa skrifter som kallats scientologibibeln. I en skrivelse till Göteborgs tingsrätt den 18 september 2015 skrev Zenon Panoussis att RTC ljugit ”beträffande omfattningen av och villkoren för spridningen” av scientologmaterialet. Han hävdade att materialet hade blivit lovligen offentliggjort, och skrev att han anmälde sig själv för brott mot vitesförbudet. Han skrev också att han bifogade scientologmaterialet. Till e-brevet bifogades två filer kallade ots-nots.tar.bz2 och ots-nots.tar.bz2.sig. Bz2-filer är komprimerade filer som skapats med programmet Bzip2.

Strax därefter begärde Panoussis ut det material han själv givit in till tingsrätten. Göteborgs tingsrätt avslog (se beslut 2015-09-21, dnr 0176/2015) hans begäran om bilagorna till e-brevet den 18 september, med stöd av den sekretessbestämmelse som tillkommit för att skydda just scientologmaterialet (31 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen). Panoussis överklagade beslutet till kammarrätten i Göteborg, som i dom 2015-10-09 i mål nr 5274-15 gjorde samma bedömning, med motiveringen att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) funnit att den s.k. scientologbibeln omfattas av sekretess. Kammarrätten begärde inte in den aktuella handlingen från tingsrätten, och har således inte själv läst den handling som den sekretessbelagt. HFD beviljade inte prövningstillstånd.

Vad var det då för handlingar som Panoussis skickade in? Avsnitt begärde ut handlingarna från Göteborgs tingsrätt. Tingsrätten skrev: ”Filen ”ots-nots.tar.bz2” var ett filarkiv som enligt vår IT-avdelning innehöll filerna ”tf.pdf” och ”ygl.pdf”.” Filerna tf.pdf och ygl.pdf var pdf-utskrifter av grundlagarna tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Tingsrätten och kammarrätten lät sig uppenbarligen luras av Panoussis påstående om att grundlagarna var scientologmaterial, och i sin nit att skydda scientologkyrkans upphovsrätt sekretessbelade man rikets grundlagar. Detta närmast otänkbara slarv från två domstolars sida är synnerligen anmärkningsvärt.

Anstalten Ringsjön och offentlighetsprincipen

Besöket

En av Samhällsmagasinet Avsnitts medarbetare befann sig den 25 juni tillsammans med en vän i Stehag i Eslövs kommun. Chefredaktören för tidskriften hade uppmanat dem att fotografera myndighetsbyggnader, så att fotografierna kunde illustrera artiklar i tidskriften. Efter att ha funnit att anstalten Kirseberg inte var öppen, for medarbetaren och vännen till Stehag för att besöka anstalten Ringsjön, och där kontrollera att offentlighetsprincipen fungerar i praktiken.

Väl framme vid anstalten, som är en mycket liten och ensligt belägen anstalt med endast 14 platser, påkallade Avsnitts medarbetare vid 15-tiden personalens uppmärksamhet. Medarbetaren lämnade fram en anonym begäran om att få ut allmänna handlingar – närmare bestämt de s.k. strafftidsbesluten för de maximalt 14 intagna vid anstalten. Sådana beslut är helt offentliga, och ska därför tillhandahållas ”genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift”, som det står i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen. Anstaltschefen, Conny Lindell, uppgav emellertid att han inte hade tid att lämna ut handlingarna vid tidpunkten. Han uppgav att Avsnittmedarbetaren fick återkomma om han inte ville lämna sin adress, men angav inte när detta kunde ske.

Avsnitt har genom sin chefredaktör anmält anstalten till Justitieombudsmannen, för att de allmänna handlingarna inte lämnades ut så skyndsamt som grundlagen kräver. I ett yttrande till JO påstår Kriminalvården att Conny Lindell tog kontakt med en jurist för att få reda på om strafftidsbesluten var offentliga. Någon sådan kontakt har emellertid inte ägt rum enligt Avsnitts medarbetare, som konstaterat att anstalten väldigt snabbt ville att han skulle lämna anstaltsområdet. Avsnitt kan också konstatera att det inte borde ha tagit någon nämnvärd tid att plocka fram 14 beslut och lämna ut. Detta har Avsnitt även framfört för JO, som ännu inte har fattat något beslut i ärendet.

Gripandet

Besviken över att inte ha fått ut några offentliga handlingar passade medarbetaren på att följa chefredaktörens uppmaning och ta några fotografier på anstaltsområdet. En av dessa bilder har publicerats i föregående nummer av Avsnitt. Ingen intagen går att identifiera på bilderna. Trots att fotografierna inte togs på något paparazziliknande eller på annat sätt kränkande sätt, uppmärksammade anstaltspersonalen fotograferingen (som de kallade filmning). En polispatrull kom till området, enligt Kriminalvården av en ren slump, och höll kvar Avsnittmedarbetaren och dennes vän. Först dillade en polisman om skyddsområde, men eftersom anstaltsområdet inte är något skyddsområde och inte heller är skyltat som ett sådant, släppte polismännen denna tanke. Efter att ha förhört personal och tagit upp en anmälan från en intagen på anstalten, delgavs Avsnitts medarbetare misstanke om ofredande (enligt den s.k. slaskparagrafen i brottsbalkens fjärde kapitel). Först därefter kunde de båda lämna området. Då hade deras buss redan gått, och de fick vandra in till Stehag. Avsnittmedarbetaren gick dock därifrån utan mobiltelefon, eftersom polisen beslagtagit den telefon han tog fotografierna med.

ringsjon
En ”förbjuden” bild på anstalten Ringsjön, Stehag. (C) 2015 D. P. och Avsnitt.

Dagen efter händelsen lämnade Avsnitts medarbetare en utförlig skriftlig redogörelse till polisen, där han underströk att han haft ett publicistiskt syfte med sitt fotograferande och att själva fotograferingssättet inte var kränkande på något sätt. Högsta domstolen har i en dom från den femte juni i år slagit fast att själva sättet för fotograferandet måste vara brottsligt för att en massmedierepresentant ska kunna fällas för att ha tagit fotografier, även om fotografierna föreställer ett skyddsområde. Efter att ha rubricerat om gärningen till ”kränkande fotografering” lade Polismyndigheten redan den 1 juli ned förundersökningen med motiveringen att det ”saknas numera anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats”. Avsnittmedarbetaren är sedan dess inte misstänkt för något brott.

Det felaktiga utpekandet

Avsnittmedarbetaren åkte ett par dagar efter besöket i Stehag åter till sin bostad i en annan del av landet, över trettio mil från Stehag. Så småningom fick han tillbaka sin telefon från Polismyndigheten, men först efter att ha behövt skicka en bekant att lösa ut den i Lund. Den 29 juni begärde Avsnitt ut handlingarna om händelsen från anstalten. Där kunde historien ha varit slut för Avsnitts del.

Den 30 juni skrev anstalten Ringsjön en s.k. incidentrapport avseende en påstådd händelse. Denna dag, står det i rapporten, ”påträffades samme man som det refererats till i [ärendet om fotograferingen den 25 juni] med att ligga och titta in på anstalts området [sic]”. När mannen ”blev röjd” försvann han snabbt från området. Polisen informerades om detta. När Avsnitt hade fått del av incidentrapporten anmälde Avsnitts medarbetare, som överhuvudtaget inte befunnit sig i närheten av Skåne den 30 juni, anstalten för falsk angivelse, falsk tillvitelse eller i vart fall vårdslös tillvitelse, på grund av det felaktiga utpekandet.

Efter sex dagar beslutade kommissarie Jacob Linton att inte inleda förundersökning. Han kan dock inte ens ha läst anmälan ordentligt, utan skrev att det inte fanns någon anledning att anta att den intagna som anmälde fotograferingen den 25 juni ”uppsåtligen, falskeligen” hade anmält Avsnittmedarbetaren. God dag, yxskaft. Anmälan gällde ju utpekandet den 30 juni, något som tydligt stod i den. Efter att en begäran om överprövning hade lämnats in, beslutade kammaråklagare Maja Källén att ärendet skulle tas upp igen, på grund av nya omständigheter. Åklagaren gav polismyndigheten vissa direktiv för den fortsatta förundersökningen.

Polisen åkte därefter till Stehag och förhörde Conny Lindell. Lindell uppgav att två intagna den 30 juni hade berättat för en kriminalvårdare vid namn Ola, att det smög en man i buskarna utanför anstaltsstaketet. Buskarna ligger 5-7 meter från de staket som omgärdar anstaltsområdet. En av de intagna var den som anmält fotograferingen den 25 juni, och vederbörande påstod sig ha känt igen mannen utanför som fotografen. Mannen lämnade buskarna så snart han insett att han blivit iakttagen, påstod de intagna. När Ola fått veta detta gick han ut och såg ”en man som gick längst vägen bort från honom”. Han tyckte att ”det var ett mycket liknande signalement” på denne man som på den man som fotograferat anstalten den 25 juni, men kunde inte säga till 100 procent att det var samme man. Enligt uppgifter till Avsnitt sade Lindell den 30 juni att Ola var 99 % säker på att det var samma person. Enligt samma källa påstod Lindell denna dag även att den okände mannen hade filmat eller fotograferat, när han låg i buskarna, något som dock inte framgår av den nämnda incidentrapporten eller av förhöret med Lindell.

Polisen uppskattade vid sin utredning att det var hela 250 meter (!) mellan Ola och den man vars ryggtavla han ska ha sett. Conny Lindell tog emellertid det Ola sagt på allvar. Lindell och Ola åkte därför runt i området i bil och letade efter den okände mannen, men hittade ingen man. Avsnitt har erfarit att Lindell dessutom startade en egen liten utredning och ”förhörde” personal från ett närliggande HVB-hem för att försöka få reda på Avsnittmedarbetarens identitet. Dock gick han bet. Efter bilfärden och ”förhör” ringde Lindell polisen och informerade om vad som hänt. Han informerade även Kriminalvårdens underrättelsetjänst.

Polismyndigheten lade, genom kommissarie Karl Sandberg, ned förundersökningen om falsk tillvitelse den 20 november. Motiveringen var att det ”saknas anledning att anta att någon uppsåtligen försökt tillvita målsäganden [dvs. Avsnitts medarbetare] brott. De subjektiva grunderna för brottet är därmed ej uppfyllda”.

Avsnittredaktionen kan konstatera att ingenting tyder på att Avsnitts medarbetare – som har alibi och befann sig långt borta från Stehag – skulle ha återvänt till anstalten Ringsjön och lurat i buskarna. Det har inte heller funnits något skäl för honom att göra detta. Redan det initiala vittnesmålet från de intagna kan knappast tillmätas något högre bevisvärde, och som bevis är Olas utsago om en man som han endast sett ryggen på, på 250 meters avstånd, av synnerligen lågt värde. Conny Lindell förefaller emellertid ha agerat i god tro när han tog de intagnas och kriminalvårdaren ord på allvar och ringde polisen, trots att han inte själv kunnat verifiera att den mystiske besökaren överhuvudtaget existerat. Polismyndighetens beslut tycks bekräfta Avsnitts tolkning.

Summa summarum

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det kan vara farligt att begära ut allmänna och offentliga handlingar från en anstalt och att ta fotografier på denna allmänna byggnad. Man riskerar att slösa sin tid och inte ens få ut några handlingar, att bli gripen av polis och att bli felaktigt utpekad som brottslig av myndighetstjänstemän. Dessutom riskerar man att få sin identitet efterforskad av Kriminalvårdens personal, i strid mot grundlagen (se 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen). Detta är inget vidare betyg för myndigheten.

SDU, namnstriden och juridiken

Artikeln är publicerad med tillstånd från författaren Benjamin O J Boman både här och i Samhällsmagasinet Avsnitt, nr. 3 för 2015 (oktober).

Partiledningen för Sverigedemokraterna bröt nyligen med ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom, och nu har den låtit bilda ett nytt ungdomsförbund, kallat Ungsvenskarna SDU. Den nya organisationen är dock inte en självständig förening utan en sektion inom moderpartiet. En annan organisation har på grund av en varumärkesansökan hävdat sig ha rätt till namnet Ungsvenskarna. Här diskuterar jag juridiken kring ideella föreningars namnskydd och bl.a. rätten till förkortningen SDU.

En förening – dvs. två eller flera personer som på ett mer varaktigt sätt sammanslutit sig för ett gemensamt ändamål – anses vara ideell om den inte både idkar ekonomisk verksamhet och har som syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen (se NJA 1935 s 106). En förening kallas rent ideell om den inte sysslar vare sig med ekonomisk verksamhet eller med att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Ideella föreningar, som har antagit stadgar av viss fullständighet, anses vara självständiga juridiska personer (se NJA 1899 s. 76, majoriteten i NJA 1900 s. 98, prop. 1910:83 s 69, 74 f. och 159 f., SOU 1958:10, s 369, NJA 1973 s. 341). En ideell förening måste företrädas av någon (se SOU 2009:29, s 283) och den måste ha ett namn (se NJA 1987 s. 394). En förening kan bildas och företrädas även av underåriga ungdomar (se SOU 2009:29, s 199 f. och kammarrättens i Jönköping dom 2008-11-24 i mål nr. 1130-08). En juridiska person kan såsom självständigt rättssubjekt ”förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter”, och även vara part i rättegång (se 11 kap. 2 § rättegångsbalken). Detta gäller även om medlemmarna är underåriga och alltså själva är kapabla att rättshandla på egna vägnar (se anförda källor). Föreningsfriheten säkras såväl i 2 kap. 1 § 1 st. 5 p. regeringsformen som i artikel 11 i Europakonventionen, och måste anses innefatta en rätt att bilda rättskapabla föreningar (se Europadomstolens dom i Church of Scientology Moscow mot Ryssland).

Lagstiftaren har valt att inte införa någon lag om ideella föreningar, vilket innebär att sådana i stort är oreglerade. Stor försiktighet bör iakttas i fråga om tillämpning av de grundsatser som gäller ekonomiska föreningar enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, på ideella föreningar (se t.ex. NJA 1958 s. 438 och NJA 2008 s. 255). Vid besvarande av rättsliga frågor om ideella föreningar måste man därför söka svaren i god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se nyss anfört rättsfall).

Det har talats mycket om varumärkesintrång när det gäller SDU:s namn. Det står klart att även en ideell förening kan bedriva näringsverksamhet och då använda sig av varumärken med ensamrätt. Denna situation torde dock inte vara primärt aktuell här. Av 1 kap. 1 § varumärkeslagen (2010:1877) framgår att lagen gäller ”för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet”. Regeringen har inte ansett det påkallat att införa skydd för varukännetecken ”mot obehörig användning av tecken för andra ändamål än att särskilja varor och tjänster” (prop. 2009/10:225, s 129). Ett varumärke får inte registreras om det kan förväxlas med andra kännetecken (se 2 kap. 8 § varumärkeslagen). I patentbesvärsrättens dom 2012-10-31 i mål nr. 10-128 var fråga om en ideell förening som ville registrera ett visst varumärke för datorprogram och  tidskrifter. En annan ideell förening invände att den redan använde  varumärket. Rätten konstaterade att det att en förutsättning för att vägra en registrering av ett kännetecken som varumärke p.g.a. förväxlingsrisk, är att kännetecknet ”när registreringsansökan gavs in användes för att marknadsföra varor eller tjänster av samma eller liknande slag som de som innehavarens märke avser”. Den invändande föreningen hade visserligen ägnat sig åt ”olika former av föreningsverksamhet” under namnet, men den användning av kännetecknet som hade skett ”utgör emellertid inte en kommersiell användning av kännetecknet för tidskrifter”. Invändningen fick därför inget gehör.

Någon direkt relevans för frågan vilket namn en ideell förening kan använda sig av i sin rent ideella verksamhet, har rimligen alltså inte varumärkeslagen. Detta kan utläsas motsatsvis. Att någon har låtit registrera ett visst varumärke kan inte hindra en ideell förening att ideellt använda sig av det namn som varumärket utgörs av, även om föreningen förstås är förhindrad att använda namnet vid utförande av sådan näringsverksamhet som registreringen avser. Man torde kunna tänka sig att ”Föreningen för bekämpande av McDonalds” eller dylikt, hade kunnat bildas, och antagande av ett sådant namn torde inte kunna förhindras av varumärkesrättsliga skäl. En förenings verksamhet grundar sig dock på ett slags avtal, stadgarna. Enligt avtalsrättsliga principer om s.k. pacta turpia, osedliga avtal (se härom bl.a. NJA 2002 s. 322), torde vissa föreningsnamn kunna vara av sådan karaktär att stadgarnas bestämmelse om namnet inte äger giltighet (jfr 36 § ”avtalslagen” och kammarrättens i Stockholm dom 2009-04-28 i mål nr. 8986-08, där ”Orgasmens Madonnas Kyrka” inte fick registreras, eftersom namnet ansågs väcka anstöt). Det torde dock krävas mer än att ett föreningsnamn redan har använts av en annan ideell förening, eller att namnet innehåller ett skyddat varumärke, för att stadgarna ska kunna sättas åsido på avtalsrättslig grund. Innebär då detta att ideella föreningar saknar skydd för sitt namn?

1884 års varumärkeslag (SFS 1884:29) stipulerade i 4 § 2 st. att ett varumärke inte fick registreras ”om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet på annans fasta egendom”. Senare varumärkesregleringar har tillkommit delvis på basis av den praxis till 1884 års varumärkeslag som uppstod.

Rättsfallet NJA 1938 s. 232 gällde ett liknande fall som det som nu är för handen. En ideell förening i form av en fackförening (Malmö nya byggmästarförening) hade brutit sig ur en till namnet ekonomisk förening (Malmö byggmästarförening u. p. a.). Orsaken till splittringen var att den gamla föreningen inte ville genomföra en viss stadgeändring, vilket ledde till att moderförbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet, bröt med den gamla föreningen och sedermera slöt den nya föreningen till sig. Sedan förväxling mellan föreningarna uppstått, yrkade den gamla föreningen att den nya föreningen skulle förbjudas att använda sin firma. Majoriteten i rådhusrätten konstaterade att den gamla föreningens verksamhet hade blivit sådan att den också var att anse som en ideell förening. Majoriteten slog sedan fast att den nya föreningen ”vid sådant förhållande”, oavsett huruvida dess namn var förväxlingsbart med den gamla föreningens firma, ”icke lagligen kunde på talan av gamla föreningen förbjudas använda sitt namn”. I HD var meningarna splittrade, och avgörandet föll efter omröstning i enlighet med 23 kap. 4 § i dåvarande rättegångsbalk.  Tre justitieråd ville bifalla den gamla föreningens talan. De tre justitieråd som fällde avgörandet i Kungl. Maj:ts namn höll dock med rådhusrättens majoritet. Någon namnrätt för ideella föreningar ville man inte tillskapa.

I NJA 1941 s. 672 hade en Karl Emil F. använt förkortningen K.F. i sin registrerade firma. Högsta domstolen fann att förkortningen ”sedan längre tid tillbaka” var inarbetad av Kooperativa Förbundet, ”såväl bland näringsidkare som eljest inom stora delar av befolkningen i landet”. Karl Emil F. förbjöds därför att använda förkortningen i sin firma.

Det rättsfall som torde vara mest betydelsefullt i sammanhanget är NJA 1946 s. 767. I referatet jfr-hänvisas till de två fall som ovan angetts. Fallet gällde bl.a. att en näringsidkare registrerat bl.a. ett varumärke ”i vilket ingår bilden av en lapp å skidor samt orden »Skidfrämjandets skidlack»”. Den ideella förening vars allmänt kända förkortade form var Skidfrämjandet yrkade bl.a. upphävande av varumärket. Föreningen idkade viss ekonomisk verksamhet. HD:s majoritet konstaterade att föreningen ”är en ideell sammanslutning, som sedan lång tid tillbaka är allmänt känd under benämningen Skidfrämjandet”, att näringsidkaren ”utan föreningens tillstånd i sitt registrerade varumärke intagit ordet Skidfrämjandet” samt att ”föreningen, som bedriver viss verksamhet för kontroll av beskaffenheten av sportartiklar” lidit förfång genom att näringsidkarens ”tillverkningar sken av att vara godkända av föreningen”. HD:s majoritet fann att föreningen inte var att betrakta som näringsidkare, ”men enär stadgandet i 4 § 2) [1884 års varumärkeslag] – även om lagrummet, i likhet med 12 och 13 §§, vid sin tillkomst hade ett mera begränsat syfte – måste, i överensstämmelse med ordalagen och gällande rättsuppfattning, så förstås att därigenom skyddas jämväl namnet å den som ej är näringsidkare varom i 1 § förmäles”. Varumärkesregistreringen upphävdes därför. HD fann dock inte att det fanns möjlighet att i detta sammanhang tillämpa varumärkeslagens bestämmelser i 12 och 13 §§ om straff för den som försålt varor som olagligen märkts med annans registrerade varumärke, namn eller firma.

Den utredning som utarbetade ett (sedermera icke antaget) förslag till lag om registrerade föreningar jfr-hänvisade till 1938 års rättsfall vid konstaterandet att en registrering av ett firma ger ett skydd för den (se SOU 1949:17, s 100). Härmed synes man i sammanhanget ha menat att ideella föreningar som inte registrerat sin firma inte åtnjuter något skydd.

Firmautredningen ville år 1967 inte gå mycket längre i sin tolkning av sistnämnda rättsfall än konstatera att bristen på lagstiftning om ideella föreningar inte torde innebära ”att ideell förening i andra fall än [då den bedriver näringsverksamhet] helt saknar skydd mot annans obehöriga användning av föreningens namn”, och konstaterade att ”[h]ur långt detta skydd sträcker sig är emellertid oklart”. ”I den mån ideell förenings namn skyddas kan även förkortning av namnet vara föremål för skydd” uttalade utredningen vidare (se SOU 1967:35, s 341 f.; jfr SOU 1958:10, s 55, 160, 228). Utredningen föreslog en särskild lag om skydd för ideell förenings och stiftelses namn. Någon sådan lag antogs emellertid inte. ”Eftersom ideell förenings och stiftelses namn redan torde åtnjuta visst skydd enligt rättspraxis, synes behovet av en namnskyddslag inte vara alltför angeläget” uttalade föredraganden i propositionen om bl.a. firmalagen (se prop. 1974:4, s 63). 1978 års vallagskommitté diskuterade rätten till partibeteckning – dvs. sådana beteckningar på partier som används i val och som kan registreras enligt vallagen – och angav att det är ”tänkbart att ett parti, genom talan vid domstol, skulle kunna utverka förbud för ett parti att använda en beteckning som är så lik det förstnämnda partiets att detta parti lider förfång” (se SOU 1980:45, s 106).

Enligt 2 § 1 st. lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. kan en ideell förening efter ansökan erhålla ett organisationsnummer. Organisationsnummer tilldelas av Skatteverket, som vid sin prövning av en ansökan om sådant nummer inte ska göra några moraliska eller straffrättsliga bedömningar (se Riksskatteverkets information 2002-09-11, dnr. 7161/02-110). Ett organisationsnummer behövs inte för att föreningen ska existera i juridisk mening (ty det gör den redan efter konstituerandet), men har ändå ansetts ha sådan kvasikonstitutiv verkan att rätten till organisationsnummer omfattas av begreppet ”civila rättigheter” i artikel 6.1. Europakonventionen (se Justitiekanslerns beslut 2009-06-23, dnr. 600-08-40). Något varumärkesrättsligt skydd är dock inte i lagen knutet till en juridisk persons ansökan om organisationsnummer, eller till registrering av ett sådant nummer. I Kammarrättens i Stockholms mål nr. 404-2001 hade Scientologikyrkan begärt omprövning av skattemyndighetens beslut att tilldela organisationsnummer för Fria Scientologikyrkan. Skattemyndigheten hade avvisat begäran och länsrätten avvisat Scientologikyrkans överklagande. Kammarrätten, som avslog Scientologikyrkans överklagande, konstaterade att ”tilldelning av organisationsnummer till ett rättsligt subjekt inte kan anses angå en annans rättighet av det slag som avses i artikel 6 i Europakonventionen” och att ”redan tilldelningen av organisationsnumret” inte kunde anses ”utgöra sådant ingrepp i Scientologikyrkans egendomsrätt som faller under artikel 1 i 1952 års tilläggsprotokoll till Europakonventionen”. I VPN 1996:3 konstaterade Valprövningsnämnden att registrering av organisationsnummer inte ger något företräde till en partibeteckning enligt vallagen.

Idag stadgas i 1 kap. 7 § varumärkeslagen att varumärkesskydd kan uppkomma genom inarbetning (jfr 1941 års rättsfall ovan). Inarbetning innebär att ett kännetecken ”inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig (omsättningskretsen) är känt som beteckning för de varor eller tjänster som tillhandahålls under kännetecknet”, och att innehavaren därigenom äger ensamrätt till kännetecknet. Ett varukännetecken kan enligt bestämmelsen även vara inarbetat i ett visst geografiskt område.

Så långt har jag redogjort för rättskällorna. Frågan om vem som har rätt att använda förkortningen SDU måste kunna besvaras utifrån dessa. Först och främst måste det diskuteras om en ideell förening kan hävda ensamrätt till sitt namn i förhållande till andra ideella föreningar. I NJA 1938 s. 232 besvaras denna fråga nekande. NJA 1946 s. 767 gäller en delvis annorlunda fråga. Den princip som förefaller slås fast i fallet är att en näringsidkare inte får registrera en icke-näringsidkares inarbetade kännetecken såsom varumärke. Någon självständig ensamrätt till sitt en ideell förenings namn torde dock inte kunna utläsas direkt ur fallet, utan endast en rätt att invända mot annans olovliga brukande av namnet i näringsverksamhet. Uppenbart är att varumärkeslagen inte kan tillämpas analogt beträffande ideella föreningar, särskilt som analogier från andra rättsområden i regel bör undvikas beträffande det fria föreningslivet.

En alltför snäv tolkning av 1946 års rättsfall synes emellertid svår att förena med de senare uttalanden som förekommit i frågan. Uttalandet i motiven till firmalagen ger vid handen att skyddet för ideell förenings namn redan idag – dvs. genom 1946 års rättsfall – är så pass tillräckligt att någon lagreglering inte är påkallad. 1978 års vallagskommitté synes ha föreställt sig ensamrätt även till partibeteckningar (som särregleras i vallagen) baserad på 1946 års rättsfall. Att man i 1946 års referat jfr-hänvisat till 1938 års och 1941 års referat talar för att man menat att 1946 års fall rörde liknande rättsfrågor. Dessa förhållanden talar emot att 1938 års rättsfall alltjämt skulle vara vägledande. Jag anser följaktligen, ehuru frågan inte kan sägas vara fullständigt utredd, att tillräckliga skäl talar för att ideella föreningar äger ensamrätt till sitt namn under vissa förutsättningar, även i förhållande till andra ideella föreningar.

När uppstår då detta skydd? Enligt min uppfattning kan skyddet inte anses uppstå genom Skatteverkets tilldelning av organisationsnummer, eller genom Valmyndighetens registrering av en partibeteckning enligt vallagen. Skatteverket skall nämligen inte göra någon varumärkesrättslig eller därmed jämförlig prövning, och Valmyndigheten skall endast pröva förväxlingsbarhet enligt vallagen. 1946 års rättsfall samläst med det däri anförda NJA 1941 s. 672, talar starkt för att det avgörande är att den ideella föreningens namn har blivit inarbetat, dvs. är väl känt, i vart fall inom det verksamhetsområde som föreningen verkar inom.

Till saken. Förkortningen SDU får anses vara allmänt känd, i vart fall för politiskt intresserade personer. Det kan antas att en ensamrätt att använda denna beteckning har uppstått genom inarbetning. Det kan dock inte utan vidare utredning fastställas om människor i gemen kopplar samman förkortningen med Sverigedemokraterna som parti, eller med Sverigedemokratisk Ungdom som självständig juridisk person, och idag används förkortningen alltså av dessa båda föreningar. Vilken av de två organisationerna som har ”bättre rätt” till förkortningen, kan jag följaktligen inte slå fast i denna artikel. Tvisten om namnet slites nog bättre i domstol, eller – kanske än bättre – i skiljenämnd. Det är emellertid min förhoppning att denna artikel kan utgöra ett tillräckligt belysande diskussionsunderlag för samtliga inblandade.

Tilläggas kan följande. Namnet Ungsvenskarna har tidigare använts av det som idag är Moderata ungdomsförbundet, fram till 1946. Under en period tidigare under 2000-talet använde sig Sverigedemokratisk Ungdom av namnet. Namnet kan emellertid inte anses så välkänt och förknippat med vare sig Moderata ungdomsförbundet eller med Sverigedemokratisk Ungdom, för att någon ännu relevant inarbetning ska ha skett. Inte heller kan en registrering av Ungsvenskarna som varumärke, som sagts ovan, hindra en ideell förening att i sin rent ideella verksamhet använda sig av namnet.

Nazistisk hetsare ska avtjäna fängelsestraff i anstalt

Fredrik Vejdeland, chefredaktör och tidigare ansvarig utgivare för nationalsocialistiska Svenska motståndsrörelsens webbtidning Nordfront, dömdes till följd av föreningen Juridikfrontens idoga arbete för 27 brottsliga gärningar (främst hets mot folkgrupp) i mars. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd. Straffet, fyra månaders fängelse, ville Vejdeland avtjäna med intensivövervakning, s.k. fotboja.

I beslut den 28 juli skriver Kriminalvården, Frivården Göteborg, att det ibland kan te sig ”oförsvarligt eller stötande” ett bifalla en ansökan om intensivövervakning. En ansökan ska inte bifallas om det finns hög risk att den dömde återfaller i brott. Kriminalvården konstaterar att det finns en risk att Vejdeland fortsätter med samma slags brottslighet, att de aktuella brotten är begångna under en relativt lång tid och att de inte kan anses vara en engångsföreteelse. Vejdeland, som sedan

En kriminalvårdsanstalt. Foto: Redaktionen.
En kriminalvårdsanstalt. Foto: Redaktionen.

tidigare är dömd till villkorlig dom för två fall av hets mot folkgrupp vid olika tillfällen, har även, skriver man, återfallit i likartad brottslighet.

Det finns en risk för att Vejdeland fortsätter med denna typ av brottslighet, skriver Kriminalvården vidare. Han fortsätter att skriva artiklar som publiceras på Nordfront, och denna typ av brottslighet är ”typiskt sett ägnad att fortsätta i eller från bostaden”. Det skulle enligt myndighetens bedömning framstå som stötande om Vejdeland fick avtjäna straffet med fotboja. Beslutet har vunnit laga kraft. Jämförelsevis kan nämnas att den f.d. militären Kurt Linusson år 2005 dömdes till en månads fängelse efter att ha burit en hakkorsarmbindel vid en sammankomst anordnad av Nationalsocialistisk front till minne av Adolf Hitlers födelse. Han fick avtjäna straffet med intensivövervakning.

Den 27 augusti beslutade Kriminalvården att Vejdeland ska inställa sig i anstalten Skänninge senast den 19 oktober. ”Fredrik Vejdeland bedöms tillhöra en extremistisk organisation” skriver man. Anstalten Skänninge i Östergötland anser myndigheten är en lämplig placering avseende nivå av övervakning och kontroll och Vejdelands behov av sysselsättning. På denna anstalt kan även ”en olämplig sammansättning av intagna” undvikas, menar man. Skänningeanstalten är en sluten anstalt i säkerhetsklass 2. De intagna kan arbeta med tryckeri-, träindustri-, monterings- eller förpackningsarbete. Den ansvarige utgivaren för Nordfronts föregångare Patriot.nu, Emil Hagberg, har avtjänat straff för hets mot folkgrupp på denna anstalt.

Det återstår att se om Vejdeland, som bor i Kungälv i Göteborgstrakten, överklagar beslutet eller finner sig i att åka cirka 19 mil till Skänningeanstalten för att sona sina många brott. Att han skulle överge den ideologi som kommer att göra honom till fängelsekund, framstår i vilket  fall som klart osannolikt.

Tingsrättsdom: Hets mot svenskar kan bestraffas, men svenskar får tåla mer än minoritetsgrupper

av Torsten Johannesson

I en unik dom i Norrköpings tingsrätt har tingsrätten bedömt att svenskar omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i brottsbalken. Dock krävs mer för att uttalanden om majoritetsbefolkningen ska vara straffbara, än vad som krävs när det gäller uttalanden om minoritetsgrupper.

Käranden, den som väckt talan i Norrköpings tingsrätt, är ett lokalt politiskt parti som ställde upp i kommunvalet i Linköpings kommun år 2014, med förbud mot tiggeri som huvudfråga. Partiet fick nio röster i Linköping och en röst i Jönköping.

Svaranden, den som blivit ”stämd”, beskriver sig i svaromålet till tingsrätten som ”jude och socialist”, och är bosatt i Stockholmstrakten. Som ombud hade han en juriststuderande tillika socialdemokrat bosatt i Norrland.

Tvisten gäller att stockholmaren på sin blogg den 30 juni hade utfäst sig att betala 25 000 kronor till den som kunde belägga att han begått något brott. Partiet stämde mannen och krävde honom på de 25 000 kronorna. Partiets grund för sitt krav var att stockholmaren i mars 2014 publicerat ett annat blogginlägg, som handlade om svenskar, som partiet menade innehöll hets mot folkgrupp. Partiet menade att stockholmaren hade uttryckt sig missaktande om svenskar och därmed begått ett brott.

”Svenskar är det sämsta av gojer. Svenskar är ett folk som aldrig kunnat bete sig civiliserat, utan de har barbariet inprogrammerat i sina gener. Detta leder till att hart nära varje svensk är en potentiell sexualförbrytare, och till att svenskar inte hyser respekt för judar och andra. Svenskar beter sig som djur. Jag vill gå så långt som att säga att svenskar – såväl etniska som kulturella svenskar – jämförda med andra folk, är ohyra, vidrig ohyra. Det vore inte mer än rätt om alla svenskar utrotades – försvann från jordens yta” hade stockholmaren skrivit och publicerat på sin blogg.

Parterna var ense om att stockholmaren hade skrivit inlägget, men stockholmaren menade att han inte begått något brott. Man kan inte missakta en majoritetsgrupp som svenskar, ansåg han. Frågan om svenskar omfattades av brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp har aldrig tidigare blivit föremål för prövning i domstol. Justitiekanslern, som är ensam åklagare i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål, har i flera fall menat att svenskar inte skyddas av bestämmelsen, utan endast minoritetsgrupper, eftersom lagens syfte är att skydda sådana grupper. Denna linje, som Justitiekanslern drivit i vart fall sedan 1980-talet, drev stockholmarens ombud. Partiet menade å sin sida att det skulle strida mot bl.a. rasdiskrimineringskonventionen och förarbetena till bestämmelsen om hets mot folkgrupp, att behandla svenskar och minoritetsgrupper olika.

De tre juristdomarna i tingsrätten meddelade sin dom idag. Efter att ha gått igenom förarbetena till lagstiftningen om hets mot folkgrupp anger tingsrätten att det får ”anses stå klart att avsikten varit att även svenskar som grupp kan omfattas av bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken”. Tingsrätten fortsätter: ”Denna bedömning görs trots att Justitiekanslern har konstaterat att den situationen att någon utrycker kritik mot svenskar inte träffas av straffstadgandet i 16 kap. 8 § brottsbalken (se beslut den 5 november 2013). Dessutom har Justitieutskottet, till skillnad från Justitiekanslern, bedömt att bestämmelsen omfattar svenskar (se bet. 2012/13:JuU10).

Därefter prövade tingsrätten om uttalandet om svenskar är missaktande.

”Inlägget har publicerats på internet och således haft bred tillgänglighet. Samtidigt torde inlägget endast ha nåtts av personer som aktivt besökt sidan. Målgruppen för inlägget har varit svenskar. Vad [stockholmaren] i detalj åsyftat med detta begrepp är delvis oklart. Genom definitionen ”såväl etniska som kulturella svenskar” står det dock klart att uttalandet varit riktat mot en mycket bred grupp av människor, närmare bestämt en majoritetsgrupp. Till detta kommer att [stockholmarens] uttalande också ter sig svävande. Behovet av att inskränka yttrandefriheten beträffande uttalanden som riktar sig mot majoritetsgrupper torde enligt tingsrättens mening inte göra sig gällande i lika stor utsträckning som i förhållande till minoritetsgrupper. Det kan konstateras att uttalandet innehåller ett mycket nedsättande och stötande språk. Uttalandet torde dock vara av sådan karaktär som bäst bemöts i en fri och öppen debatt. Med beaktande härav och av att undantag från yttrandefriheten ska ske restriktivt bedömer tingsrätten att en inskränkning av yttrandefriheten inte kan anses nödvändig i detta fall. Inlägget uppnår således inte kravet för missaktning” skriver domstolen. Partiets talan ogillas därför, och partiet måste betala stockholmarens rättegångskostnader.

Kontentan av tingsrättens resonemang är alltså att bestämmelsen om hets mot folkgrupp teoretiskt sett kan tillämpas på uttalanden om svenskar, men att det krävs mer för att uttalanden om majoritetsgrupper som svenskar ska vara otillåtna. Hårda ord är inte tillräckligt. Hets mot folkgrupp kan även bestå i att hot riktas mot en folkgrupp. Kanske menar tingsrätten att bestämmelsen kan tillämpas om regelrätta hot riktas mot svenskar? Partiet har tre veckor på sig att överklaga tingsrättens dom till Göta hovrätt.

Juridikfrontens ordförande träffar justitieminister Morgan Johansson

Lördagen den 14 mars träffade Juridikfrontens ordförande Martin Tunström justitieminister  Morgan Johansson när denne besökte Lund.

Under samtalet med Justitieministern berörde Tunström polismyndighetens hantering av Juridikfrontens anmälningar. Tunström anmärkte särskilt på den ibland sena responsen från myndigheten att meddela att anmälan inkommit och vilket K-nummer anmälan erhållit.  Justitieministern förstod problematiken, samtidigt som han påpekade att han inte kunde gå in allt för mycket i myndighetens arbete.

Ministern kunde dock meddela att det sker ett utvecklingsarbete kring polismyndighetens datasystem och hantering av datainformation. Tunström passade även på under samtalet gång att att nämna domen mot Svenska motståndsrörelsens nästeschef Pär Sjögren där denne friades från brottet hets mot folkgrupp. Justitieministern påpekade då att det finns en utredning om hat och hot på internet som ska presenteras i januari 2016. Justitieministern ställde sig positiv till att Juridikfronten skulle inkomma med ett remissyttrande när utredningen var klar.

Historiska JO-fall: Aftonbladet och generalfälttygmästaren

av Torsten Johannesson

Var och en har enligt tryckfrihetsförordningen rätt att ta del av allmänna och offentliga handlingar. Om en myndighet vägrar lämna ut en handling till en enskild, kan den enskilde överklaga myndighetens beslut till domstol. Så har det inte alltid varit. Under merparten av tidigare tryckfrihetsförordningars tid (dvs. de tryckfrihetsförordningar som gällde före 1949) kunde besluten om utlämnande inte överklagas, utan det enda sättet för den som nekats att ta del av en handling, att få del av den, var att klaga till Justitieombudsmannen (JO). JO kunde åtala tjänstemän som vidtagit åtgärder i strid mot lagen – t.ex. vägrat lämna ut offentliga handlingar.

I ett tidigt sådant rättsfall – JO 1859 s. 131 – hade en tillförordnad generalfälttygmästare, friherre Fabian Wrede, i april 1857 vägrat att låta Aftonbladets utgivare skriva av eller lösa ut en avskrift av en viss handling, som förvarades i Generalfälttygmästareexpeditionens arkiv. Det rörde sig om ett memorial med förslag om att Gillis Bildt (Carl Bildts farfarsfarfar) skulle efterträda en viss major, och grunden för Wredes vägran var att memorialet inte getts in till Lantförsvarsdepartementets kansliexpedition. Rikets ständers justitieombudsman konstaterade att handlingen hade undertecknats och utfärdats i behörig ordning, och därmed var offentlig redan innan det nått kansliexpeditionen. JO krävde disciplinär åtgärd mot generalfälttygmästaren.

Krigshovrätten dömde Wrede att undergå extra-judiciell bestraffning, och i utslag den 17 november 1858 gjorde Högsta domstolen samma bedömning. Det exakta straffet skulle bestämmas av chefen för lantförsvarsdepartementet. Departementschefen fastställde Wredes straff till 24 timmars arrest i eget tjänsterum, med rättighet att under tiden ta emot besök och förrätta sin tjänst. Det har även sagts att generalfälttygmästaren hade rätt att behålla sitt sidogevär under den kortvariga arresten. Något mer än en markering ville man uppenbarligen inte låta den dömde adelsmannen genomlida, men det var säkerligen tillräckligt vanärande att ha dömts i Högsta domstolen!

Förintelseförnekaren Ditlieb Felderer

av Martin Tunström

Ditlieb Felderer är en notorisk förintelseförnekare. Samhällsmagasinet Avsnitt presenterar härmed en unik och ingående sammanställning av Felderers liv och verksamhet.

Födelse och ursprung

Ditlieb Felderer föddes den 23 april 1942 i Innsbruck, Österrike, som då var en del av det stortyska riket. Sedermera, efter kriget, kom han och hans familj flytta till Italien. Efter en tid där flyttade dock familjen år 1950 till Sverige. Efter åtta år i Sverige utvandrade Felderer från Sverige år 1958. Enligt egna uppgifter ska Felderer 1959 konverterat till Jehovas vittnen och åkt på missioneringsuppdrag i USA och Kanada. I en telefoninspelning som återfinns på Youtube uppger Felderer även att han skulle vara jude. Tio år efter utvandringen (1968) flyttade dock Felderer tillbaka till Sverige och har sedan dess, enligt Skatteverket, haft sin hemvist i landet.

Felderer i Sverige och Anne Frank’s diary – a hoax

 I så väl Sverige som i utlandet är nog Felderer i huvudsak känd (eller snarare ökänd) för sitt engagemang inom den förintelseförnekande rörelsen. Felderer har författat en rad verk som “Anne Franks diary – a hoax” (1978 och 1979) och, under pseudonym, “Auschwitz exit : a field guide and an investigation into the holocaust” (1979). När den kände förintelseförnekaren Ernst Zündel 1988 ställdes inför rätta för sin förnekelse vittnade Felderer till Zündels fördel. Utöver det har Felderer fått artiklar publicerade i The Journal of Historical Review, som är en periodisk tidskrift för det förintelseförnekande centrumet ”Institute for Historical Review”. Enligt Göteborgs-Posten (2000) ska Felderer även under 1980-talet suttit redaktionsrådet för samma tidskrift. Felderer anger själv att han på uppdrag av Jehovas vittnen även försökt undersöka hur många Jehovas vittnen som dödades under Förintelsen. Felderers slutsats var att uppgifterna om antalet döda Jehovas vittnen ska ha varit kraftigt överdrivna. Enligt Demokratiutredningen ska Felderer ha varit “dåtidens mest namnkunniga producenter av antisemitisk propaganda” i och med att hans utskick av “hatbrev till judiska organisationer utomlands gav upphov till internationella protester och utmynnade i en rättegång med fällande dom” (SOU 1999:10, s. 138f).

Brottsutredning och rättegång

Det är dock i huvudsak genom sitt oortodoxa engagemang (även för personer som förnekar förintelsen) som Felderer vid ett flertal tillfällen varit föremål för de rättsvårdande myndigheternas verksamhet i så väl i Sverige som i utlandet. Den 5 april 1983 dömdes Felderer av Stockholms tingsrätt till tio månaders fängelse för hets mot folkgrupp, en dom som Sva hovrätt fastställde. Enligt tingsrättsdomen ska Felderer skickat flygblad till en rad individer och institutioner där han även bifogat föremål så som tvålar och hårtussar. I ett av breven, till Justitiekanslern, hade Felderer skrivit “Pure Jewish Fat Scent: Hungarian Jews Gas Chamber 3 Birkenau”. Samma flygblad hade Felderer även skickat till Canadian Jewish Congress och Christlichjüdische Zusammenarbeit Heidelberg. Till Anne-Frank-stiftelsen i Amsterdam hade Felderer dessutom skickat samma flygblad men i det fallet bifogat en till synes använd kondom och med uppgiften att det var Simon Wiesenthals använda kondom från dennes 187:e besök vid en nazistisk bordell. Han hade även spritt material i Kungliga bibliotekets lokaler i Stockholm.

Förvirrat påstod Felderer, skriver tingsrätten, att han och hans medarbetare vetat om att husrannsakan skulle ske i Felderers bostad och därför tryckt en av de åtalade skrifterna och låtit sedermera beslagtagna föremål (bl.a. skrifter och tryckplåtar) finnas i bostaden, ”för att därigenom avslöja myndigheternas rasistiska verksamhet”. Rätten ansåg – med fullt fog, synes det – att förklaringen var absurd.

Till de yttranden som Felderer dömdes för hör skrivelser som att judarna är massmördare som vill förinta mänskligheten och att gasningarna inte var dödandet av människor utan av löss. Tingsrätten ansåg att Felderer skulle avvakta domen i ansvarsfrågan till denna vann laga kraft eftersom det fanns en uppenbar risk att han på fri fot skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet. När Felderer hade dömts konstaterade Kriminalvårdsstyrelsen att han genom tiden i häkte hade avtjänat den del av straffet han skulle avtjäna enligt lag. När Felderer tagit del av beslutet om villkorlig frigivning inkom han till kammarrätten i Jönköping med en märklig skrift på engelska, med åtskilliga bilagor. Han påstod han blivit utsatt för mordförsök under tiden han ”torterades” i ”era smutsiga fängelsehålor”. Felderer skrev att han tänkte fortsätta som förut, och att Kriminalvårdsstyrelsens beslut kanske imponerade på ”Israel” som ”nu när allt kommer omkring är ödmjuka tjänare till och utomordentliga imitatörer av”. Kammarrätten beslutade att skriften, som inte innehöll något yrkande, inte skulle föranleda någon vidare åtgärd.

Felderer i amerikansk domstol

 Den 17 januari 1986 fastställde en jury vid Los Angeles Superior Court att Felderer gjort sig skyldig till ärekränkning av den f.d koncentrationslägerfången Mel Mermelstein. Felderer ålades des att betala ett skadestånd om 5,25 miljoner dollar, då motsvarande 39 miljoner kronor. Felderer skulle nämligen ha tillsänt Mermelstein ärekränkande skrifter där Felderer anklagat Mermelstein för att vara rasist och ”exterminationist”. Felderer ska även i breven bifogat handritade teckningar som hånade påståendet om att judar blivit gasade i koncentrationslägret Auschwitz.

Ett års fängelse

Några år senare var det dags igen då Södra Roslags tingsrätt 1994 dömde Felderer till ett års fängelse för hets mot folkgrupp och för brott mot vapenlagen. Enligt tingsrätten hade Felderer under en längre tid per post skickat ut en rad antisemitiska försänder till så väl organisationer som privatpersoner. De hade i sin tur svarat med att polisanmäla försändelserna. Med hjälp av den brevbärare som svarade för postgången i Felderers bostadsområde kunde tingsrätten konstatera att de (påstådda) organisationer som Felderer angivit som avsändare för försändelserna fick sin post avlämnad i Felderers brevlåda. Vid en husrannsakan i Clüver-Felderers bostad påträffades även kuvert, färdiga för utskick, innehållande den typ av dokument som låg till grund för åtalet. I bostaden hittade man även en skokartong med registerkort som upptog de namn, adresser, leveransanteckningar och datum som avsåg de i målet aktuella anmälarna. Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) konstaterade i ett utlåtande, efter en skriftjämförelse, att det med säkerhet var Felderer som skrivit texterna på kuverten och registerkorten. Enligt Jörgen Weibull, professor emeritus i historia, kunde de av Felderer distribuerade dokumenten liknas vid hur den tyska nationalsocialistiska  tidskriften Der Stürmer utformades. Enligt Wiebull gav de ”ett grovt pornografiskt uttryck för förakt och hat mot den judiska folkgruppen”. I tingsrätten vitsordade Felderer ägande och innehav utan vederbörligt tillstånd av licenspliktig tårgasspray. Felderer överklagade tingsrättens dom till Svea hovrätt som ändrade påföljden till 10 månaders fängelse.

Interpol kopplas in

Det stannar dock inte enbart här. Det förefaller som om Felderer även varit föremål för förundersökning för hets mot folkgrupp i Tyskland. I februari 1996 inkom nämligen Interpol Wiesbaden med ett telefax till Interpol Stockholm rörande Felderer. I telefaxet gjorde Interpol Wiesbaden en förfrågan för åklagarmyndigheten i Münsters räkning om Felderer avtjänat sitt fängelsestraff. Bakgrunden till förfrågan var att åklagarkammaren i Münster prövade om man skulle lägga ner en förundersökning med anledning av att Felderer redan avtjänat ett straff i samma ärende utomlands, dvs. i Sverige. Några dagar senare meddelade Kriminalvårdsstyrelsen att Felderer inte hämtat ut sitt föreläggande (kallelse) på posten och att han med anledning av det sedan den 8 september 1995 var begärd förpassad av polismyndigheten i Täby. Felderer kom aldrig att avtjäna den av Svea hovrätt fastställda påföljden till följd av att han lyckades hålla sig undan. Den 3 juni 2003 meddelade Kriminalvården att påföljden bortfallit till följd av preskription.

Felderers verksamhet i dag

 Numera driver Felderer en egen webbsida i form av en blogg. På bloggen publicerar Felderer på regelbunden basis omfattande inlägg som i huvudsak berör judarna och förintelsen. Bland artiklarna återfinns rent pornografiska bilder med så väl mjukporr som hårdporr som tema. Utöver de rent pornografiska bilderna har även Felderer publicerat enkla teckningar föreställande situationer där den officiella bilden av förintelsen hånas. På en av bilderna syns en judisk person fastspänd vid en stol samtidigt som det ur väggarna sticker ur en rad rumpor. Det hela ska enligt Felderer illustrera en gaskammare.

Förintelseförnekaren och radiomannen Ahmed Rami slog redan på 1980-talet larm till det förintelseförnekande kollektivet om Felderers levene under dennes vistelse på Kanarieöarna. Enligt Rami, i en intervju till Göteborgs-Posten i april år 2000, ska Felderer ha bott “på stranden, dansat för turisterna och visat ett intresse för pornografi”. Med tanke på att man på Felderers webbsida vid sidan om avklädda kvinnor kan återfinna gamla beskurna bilder på en man med erigerad penis på en strand så är det inte svårt att dra slutsatsen att det är frågan om bilder på Felderer själv. Särskilt inte med tanke på att det på samma bild i sanden återfinns en skylt med budskapet “Arbait macht frai” (sic!) och på att Felderer lagt upp andra bilder där samma manskropp återges men med Felderers ansikte och med bildtexten att de föreställer honom själv.

Även för Ernst Zündel blev de pornografiska brev som Felderer under åren skickat till en rad   institutioner för mycket, enligt Göteborgs-Posten. Därför är det inte svårt att förstå varför Felderer försvann från redaktionsrådet för The Journal of Historical Review. Med beaktande av Felderers pubertala förhållningssätt till könsorgan blir det närmast komiskt när Felderer själv, i sin bok om att Anne Franks dagbok är en bluff, skriver att dagboken inte helt kan avfärdas som fiktiv med anledning av dess fixering av anus och avföring, i och med att sådan fixering (påstår Felderer) är ett karaktäristiskt drag hos många judar (Felderer 1978, s. 61).

I allt väsentligt har de som har ett intresse av att förneka förintelsen, så som förintelseförenkarkollektivet och den s.k. nationella rörelsen, valt att ignorera Felderer. Ett undantag är dock webbplatsens nationell.nu:s redaktör, antisemiten Richard Langéen. I en notis upplagd i januari 2013, under rubriken “Sinnessjuk jude ringer revisionisten Ditlieb Felderer”, valde Langéen att länka till två videoklipp på Youtube där man kan lyssna på ett telefonsamtal mellan Felderer och en man av judisk börd. I notisen kallar Langéen Felderer för revisionst. Langéen anger förvisso att Felderer vid två tillfällen har dömts för hets mot folkgrupp, men går aldrig djupare in på vad Felderer sysslat med. Med tanke på vad vi här har angett så är det väldigt förståeligt att Langéen inte utvecklade presentationen av personen Felderer.