Vi skulle uppskatta om du som läsare bidrog till Samhällsmagasinet Avsnitts ideella verksamhet genom att skicka en gåva via Swish: 123 661 41 19 (märk ”Avsnitt”)
Samhällsmagasinet Avsnitt publicerar i dag ett öppet brev, som även utkommit i Avsnitts tryckta upplaga (1/2017), skrivet av den tidigare nazisten Mikael Skillt. Efter många år i Svenska motståndsrörelsen (SMR, numer Nordiska motståndsrörelsen, NMR) lämnade han nynazismen bakom sig. Denna publicering kommer att åtföljas av en djuplodadande intervju med Skillt. I denna kommer läsaren att få en ännu mer detaljerad inblick i den organiserade nynazismen i Sverige, samt Skillts liv och förehavanden under sin aktiva tid och efter det att han lämnade nazismen. De åsikter som framförs i detta öppna brev företräder inte Samhällsmagasinet Avsnitt, utan utgör en ordagrann återgivelse av Mikael Skillts reflektioner över sitt liv. Vi har valt att publicera detta brev eftersom den berättelse som förtäljs innehåller kunskap om den samtida nazismen och hur vägen till organiserad nazism (och ut ur den) kan se ut.
Jag har gjort en lång ideologisk resa.
För mer än 20 år sedan tog jag en ståndpunkt i livet som få skulle göra frivilligt. När jag som 15-årig började sätta upp klisterlappar tog jag mina första stapplande steg in på den stig som skulle göra mig till en av Sveriges mest namnkunniga nazister.
Den polarisering som följde med åren gjorde mig mer radikaliserad och övertygad om att mina åsikter var rättfärdiga, att vägen till ett sunt samhälle gick genom blodig revolution. Åsikter som föll i god jord hos ledarskapet hos Svenska Motståndsrörelsen (SMR), vilka aktivt rekryterade mig. För första gången fann jag nu människor som tänkte som jag och ville nå samma mål som jag.
Min kamp fick nyvunnen kraft och jag gick in i min kanske intensivaste livsfas någonsin.
Någonstans i mitten av mitt långa engagemang inom SMR nås jag av en insikt. Jag inser att jag inte är nationalsocialist, mycket tack vare rekommendationerna, från det ledarskap jag var en del av, att läsa den ideologiska, nationalsocialistiska litteraturen. Men kanske även för att jag växte upp en aning.
Efter en konfliktfylld sista tid så väljer jag att lämna organisationen, modet jag fann till att lämna fick jag genom min dåvarande chef och nuvarande vän, som sett potentialen i mig och gett mig nya uppgifter på mitt arbete. Detta fick mig att fokusera på något mer konstruktivt.
Men en identitet som byggts under så många år bryter du inte över dagen och organisationer i den här miljön utan driftigt folk råder det inte brist på, så det tog inte lång tid innan jag återigen rekryterats till en organisation där jag kunde få fritt spelrum och ytterligare förstärka bilden av mig i min omgivnings ögon.
Efter ett mindre lyckat gästspel i Nationaldemokraterna (ND) befann jag mig sedan i Svenskarnas Parti, där jag genast sattes i arbete av en överarbetad partistyrelse. Samtidigt så förde min dåvarande chef ständiga diskussioner om vilka möjligheter jag kunde ha i livet om jag bara växlade om och fokuserade på vad som var bra för mig istället för vad som var bra för de som åkte snålskjuts på mitt arbete.
Sakta gled jag från rörelsen. Min chef var överlycklig och jag mådde för första gången på många år väldigt bra, då mitt engagemang gynnade mig själv istället för andra. Under den här tiden så tog en revolution form i Ukraina och hela min mentala förmåga var fokuserad på utvecklingen. Efter ett tufft val så tog jag farväl av Sverige och begav mig av på mitt livs viktigaste resa, en resa som gett mig sorg, lidande och lycka men även livsutveckling. Förutom att jag träffade mitt livs kärlek, tillika min nuvarande fru, så träffade jag människor som jag tidigare aldrig skulle umgåtts med på grund av mina egna fördomar. För kriget gav oss ingen annat val och med tiden så utvecklades en vänskap mellan oss, en vänskap som tvingade mig att rasera det som fanns kvar av min gamla identitet.
Ett förflutet likt mitt är inte lätt att göra sig fri från och fortfarande klistras nazist-etiketten på mig emellanåt. Detta trots att jag åtskilliga gånger klargjort att jag inte alls längre sympatiserar med de ideologiska ståndpunkter som finns i nationalsocialismen. Men bilden av mig står fast hos många och jag kommer vara brännmärkt av mitt förflutna en mycket lång tid eller kanske för evigt.
Samtidigt anser de som tidigare kallat mig sin vän att jag är en förrädare som förtjänar deportering eller värre. Hatet från mina tidigare vänner har stundtals varit så allvarligt att SÄPO bett mig tänka mig för om jag besöker Sverige. Detta innebär inte att jag tycker synd om mig själv. Det är konsekvenserna av mina egna val som satt mig i den här sitsen. Men det förklarar en del om det vakuum jag fastnat i. Jag sitter fast mellan den bild jag skapat av mig själv genom åren och den rörelse som en del tror att jag fortfarande tillhör.
Mina åsikter kan fortfarande inte beskrivas som politiskt korrekta då jag inte förespråkar en värld med öppna gränser eller en värld utan klara riktlinjer för dess medborgare. Jag älskar fortfarande inte alla människor, men jag ger i alla fall alla människor en chans att visa att de är goda människor och jag anser fortfarande att nationalstaten har ett syfte och jag önskar att den kommer att finnas kvar även för mina barn att uppleva, oavsett var i världen de växer upp.
Jag har inte som mening med texten att försöka framställa mig som ett offer eller söka sympatier utan det här är mitt sätt att gå vidare i livet och en del av det är att redogöra för den resa jag gjort men även sträcka ut en hand och säga förlåt till de jag sårat genom åren.
Jag förväntar mig inte att livet fortsättningsvis kommer vara lätt, men det kommer åtminstone vara lite lättare nu när jag lämnar en del av mitt bagage bakom mig och istället fokuserar på det som är positivt i mitt liv.
Mikael Skillt
Avsnitt: Redaktionen har ordet 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.