Kammarrätten i Stockholm har under gårdagen bedömt Samhällsmagasinets Avsnitts och andrasargumentation avseende sekretessbestämmelsen som skyddar uppgifter om enskilda i ärenden om elstöd. Kammarrätten ansåg att sekretessbestämmelsen kunde tillämpas, och att den alltså inte skulle åsidosättas på grund av att den eller dess tillkomst strider mot grundlag. Den omkring arton sidor långa argumentationen om varför sekretessbestämmelsen inte bör tillämpas m.m. bemöter kammarrätten i ett beslut på sju sidor. Av dessa utgör det mesta en redogörelse för lagstiftningsärendet. Den egentliga argumentationen är knapphändig.
I tryckfrihetsförordningen, en landets grundlagar, står att rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas ”endast om det krävs med hänsyn till” vissa skyddsintressen, bl.a. ”skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden”. I denna del framförde kammarrätten bara att ”relevanta faktorer avseende skyddsintresset respektive insynsintresset vägts mot varandra och till slut resulterat i att riksdagen bedömt att skyddsintresset väger tyngst”. Någon självständig prövning gjorde kammarrätten alltså inte, utan eftersom riksdagsmajoriteten ansett att lagen borde införas strider den inte ”mot offentlighetsprincipen i tryckfrihetsförordningen”.
Gällande den bristande beredningen i Regeringskansliet kunde kammarrätten inte låta bli att påverkas av att Lagrådet sågat den korta remisstiden. Rätten köper dock helt regeringens argument att elstödssekretessen var nödvändig för att elstöd snabbt skulle kunna betalas ut. ”Trots att det funnits anledning till ett skyndsamt beredningsförfarande – med hänsyn till vikten av att vidta åtgärder för att genomföra det utlovade elstödet – anser kammarrätten att tiden varit så pass kort att stadgad ordning inte följts fullt ut”.
För att en lag ska kunna åsidosättas på grund av bristande beredning måste bristerna dock vara väsentliga. Det anser inte kammarrätten är fallet här. Trots Lagrådets synpunkter har konstitutionsutskottet (dvs. den borgerliga majoriteten) ”ansett att det hade ett tillräckligt underlag för att ta ställning till förslaget” och förslaget antogs av riksdagen. Den bristande beredningen hindrade därför, menade kammarrätten, inte tillämpning av sekretessbestämmelsen.
Avsnitts övriga argument, bl.a. om informationsfriheten i Europakonventionen och grundlagens förbud mot att meddela lagar i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen, bemöter kammarrätten inte alls. Sådant kommenteras bara med en avslutande mening: ”Inte heller i övrigt strider bestämmelsen mot grundlag.”
Kammarrätten prövade sedan sekretessfrågan och framförde endast att det inte står klart att uppgifterna som reportern begärt att få ta del av kan röjas utan att den enskilde lider men, och att sekretess därför gäller. I denna del berörde inte domstolen reporterns argumentation på något som helst sätt.
Samhällsmagasinet Avsnitt ifrågasätter om det kammarrätten gjort verkligen kan ses som en seriös lagprövning. I praktiken har man endast sagt att eftersom riksdagen antagit lagen efter en formell intresseavvägning och förslag av konstitutionsutskottet så ska den tillämpas. Ett sådant synsätt som kammarrätten ådagalägger torde innebära att en lag aldrig kan undanröjas på grund av bristande beredning så länge en majoritet av ett utskott ansett sig kunna föreslå att lagen ska antas. (Möjligen kan man tänka sig att en lag som riksdagen har antagit i strid med utskottets yrkande kan åsidosättas, men denna situation synes för osannolik för att vara intressant att diskutera.) Då undrar man vad domstolarnas lagprövningsrätt har för funktion överhuvudtaget. Man kan ifrågasätta om kammarrätten verkligen beaktat tidigare praxis.
Kammarrättens beslut överklagades under fredagen till Högsta förvaltningsdomstolen.
Sedan den 1:a februari i år omfattas uppgifter om elstöd till enskilda av en sekretess som är lika stark som den för psykiatriska journaler. Införandet av sekretessregeln har mött omfattande kritik från såväl tunga remissinstanser som Lagrådet och Justitiekanslern som företrädare för rättsvetenskapen och journalistiken. Samhällsmagasinet Avsnitt har i dagarna utmanat elstödssekretessen i domstol och gör bland annat gällande att den strider mot grundlagen och därför inte får tillämpas.
Sammanfattning
Den 6:e april skickade redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt en begäran om allmän handling till Försäkringskassan som gällde hur mycket elstöd energi- och näringsminister Ebba Busch fått utbetalt. Begäran avslogs i beslut den 14 april med hänvisning till den nya elstödssekretessen Samma dag inkom redaktionen med ett överklagande till Kammarrätten i Stockholm.
Redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt gör i överklagandet bland annat gällande att lagregeln om elstödssekretess har tillkommit på ett olagligt sätt och att den strider mot bestämmelser i bland annat regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och Europakonventionen. Redaktionen pekar också på att bestämmelsen kraftfullt inskränker den för ett demokratiskt samhälle grundläggande möjligheten att granska politiska makthavare. Detta utan att det finns ett legitimt skyddsintresse som motiverar en sådan inskränkning.
Del 1: Den tvivelaktiga konsten att snabbinskränka en grundlagsstadgad rättighet
Samhällsmagasinet Avsnitt granskar bl.a. tillämpningen av bestämmelser om offentlighet och sekretess, och att myndigheter följer de regler som gäller för deras verksamhet. Ibland blir det även aktuellt att granska regeringens agerande, se t.ex. Fast regeringspraxis att följa lagförarbeten (öppnas i ny flik).
Sedan den 1:a februari i år omfattas uppgifter om elstöd till enskilda, ”stöd till elanvändare för att mildra effekterna av höga elpriser”, av stark sekretess. Uppgifter om ”en enskilds personliga förhållanden” får inte röjas om det inte ”står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men”. Sekretessbestämmelsen är kontroversiell och har delat både riksdagen och civilsamhället.
I riksdagen röstade 155 ledamöter för införande av den nya sekretessregeln, medan 151 ledamöter röstade emot. Tunga remissinstanser som Lagrådet (länk till Lagrådets yttrande) och Justitiekanslern (länk till JK:s yttrande) hade uttalat sig kritiskt till förslaget om sekretess.
”I princip alla argument jag sett för att hemlighålla uppgifter om elstödet kan användas mot offentlighetsprincipen i stort” skrev professorn i civilrätt Mårten Schultz på Twitter.
Instanserna ansåg inte att uppgifterna om bl.a. elförbrukning och utbetalt belopp var så integritetskänsliga att uppgifterna skulle vara hemliga. Kunniga jurister gick längre i kritiken. ”I princip alla argument jag sett för att hemlighålla uppgifter om elstödet kan användas mot offentlighetsprincipen i stort” skrev professorn i civilrätt Mårten Schultz på Twitter. ”Regeringen använder sekretess för att skydda sig mot kritik. De vill slippa rubriker om att de rikaste människorna med de största villorna har fått mest stöd.” sa professorn i förvaltningsrätt Olle Lundin, som kallade sekretessen för ”trams”. Även massmediernas representanter var starkt kritiska.
”Regeringen använder sekretess för att skydda sig mot kritik. De vill slippa rubriker om att de rikaste människorna med de största villorna har fått mest stöd.” sa professorn i förvaltningsrätt Olle Lundin, som kallade sekretessen för ”trams”.
Sekretessen var enligt Journalistförbundet problematisk ”eftersom det kommer att försvåra för den som vill få insyn i hur det nya stödet används. Det blir till exempel svårt att granska vilka effekter stödet får när det gäller hushållens elförbrukning över tid”, uppgifter som förbundet menade är av stort allmänintresse. Vissa andra instanser var dock positiva. Villaägarnas riksförbund nämnde att ”diverse bolag med utgivningsbevis publicerar mängder med offentliga uppgifter på Internet” och att det ligger nära till hands att dessa bolag skulle publicera även uppgifter om elstöd.
Ett annat problem med sekretessbestämmelsen – oavsett vad man tycker i själva sekretessfrågan som sådan – är att den är dåligt beredd i Regeringskansliet. I grundlagen stadgas följande: ”Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner. Även sammanslutningar och enskilda ska i den omfattning som behövs ges möjlighet att yttra sig.”
Promemorian i vilken sekressregeln föreslogs skickades ut på remiss, men remissinstanserna hade endast fem arbetsdagar på sig att uttala sig om den. Lagrådets ledamöter var kritiska till detta. ”För att det ska vara försvarbart att på det sätt som här har skett avvika från gängse beredningsrutiner genom en mycket kort remisstid – beträffande den andra promemorian en extremt kort remisstid – måste det krävas mycket starka skäl. Dessa skäl är inte närmare redovisade i ärendet. Lagrådet inser att det för regeringen har funnits anledning att så snabbt som möjligt vidta åtgärder för att genomföra ett utlovat elstöd. En remisstid på i det ena fallet en vecka … är emellertid inte acceptabel.” skrev de.
Den korta remisstiden ledde sannolikt till att alla tillfrågade instanser inte yttrade sig. Regeringen gick ändå vidare med förslaget.
Den korta remisstiden ledde sannolikt till att alla tillfrågade instanser inte yttrade sig. Regeringen gick ändå vidare med förslaget. Sekretessregler kan delas upp i två huvudsakliga grupper – svag sekretess, dvs. offentlighet som utgångspunkt, och stark sekretess, dvs. sekretess som utgångspunkt.
Den starka sekretessen gäller bl.a. sjukvården, inom socialtjänsten och i förundersökningar som inte gått till domstol. Den svagare sekretessen gäller bl.a. i Försäkringskassans vanliga verksamhet. Regeringens förslag utformades så att sekretess skulle vara utgångspunkten för uppgifter om elstöd. Motiveringen till detta är märklig (se sidan 15). ”Vid en tillämpning av en sekretessbestämmelse med rakt skaderekvisit”, dvs. där offentlighet var utgångspunkten, kunde det antas ”att sådana uppgifter som det nu är fråga om hade lämnats ut.”.
Uppgifterna om elstödet var alltså inte sådana att man typiskt sett kunde anta att de berörda kände obehag om de lämnades ut. Varför ville man då ha sekretess?
Uppgifterna om elstödet var alltså inte sådana att man typiskt sett kunde anta att de berörda kände obehag om de lämnades ut. Varför ville man då ha sekretess? De skäl som anges är att uppgifterna kan användas för kartläggning av enskilda – ”för att ge en bild av vanor, livsstil och ekonomi hos enskilda individer och grupper”. Uppgifterna skulle t.ex. kunna användas i försäljningskampanjer eller för att ”peka ut enskildas elförbrukning på ett för den enskilde ofördelaktigt sätt”, menade regeringen.
Det är svårt att frigöra sig från tanken att någon tjänsteman fått den säkert inte lätta uppgiften att rationalisera regeringens inställning till sekretessfrågan. Resultatet blev att icke känsliga uppgifter hemlighölls med lika stark sekretess som för psykiatriska journaler.
Det är svårt att frigöra sig från tanken att någon tjänsteman fått den säkert inte lätta uppgiften att rationalisera regeringens inställning till sekretessfrågan. Resultatet blev att icke känsliga uppgifter hemlighölls med lika stark sekretess som för psykiatriska journaler. I riksdagen förkortades tiden som riksdagens ledamöter hade på sig att yttra sig. Normalt har dessa två veckor på sig att tycka till om ett lagförslag, men här fick de över helgen.
I riksdagen förkortades tiden som riksdagens ledamöter hade på sig att yttra sig. Normalt har dessa två veckor på sig att tycka till om ett lagförslag, men här fick de över helgen.
Ordföranden i konstitutionsutskottet m.fl. skrev i en motion: ”De brister i beredningen som finns är ytterligare starkt vägande skäl att inte frångå den presumtion om offentlighet som vi har i Sverige och med rätta är stolta över.” I konstitutionsutskottet beslutade en knapp majoritet att på regeringens linje. Minoriteten kritiserade beredningen av ärendet. ”Regeringens beredning av propositionen har ifrågasatts av bl.a. Lagrådet. Utskottet ser dock inte skäl att vidta ytterligare beredningsåtgärder utan anser att det har ett tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till förslagen.” skrev representanterna riksdagsmajoriteten.
Del 2: Samhällsmagasinet Avsnitt utmanar elstödssekretessen och kräver lagprövning i domstol
Eric M. Runesson, en av författarna till Lagrådets yttrande, har till tidningen Advokaten sagt att utskottets formuleringar ”kanske kan ha någon betydelse om domstolarna skulle välja att göra en lagprövning”. ”Regeringen och riksdagen tar en viss risk om de väljer att bortse från Lagrådets kritik” menade han.
Vad är då lagprövning? Lagprövning kallas det när en domstol prövar huruvida en lag är giltig eller inte.
Vad är då lagprövning? Lagprövning kallas det när en domstol prövar huruvida en lag är giltig eller inte. Rätten att lagpröva formuleras som en skyldighet att åsidosätta en lag, i grundlagen: ”Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.”
Samhällsmagasinet Avsnitt begärde den 6 april ut uppgift om vilket elstöd som energi- och näringsministern Ebba Busch fått. Försäkringskassan svarade den 14 april med ett avslagsbeslut. Avsnitt överklagade omgående och begärde just en lagprövning.
Samhällsmagasinet Avsnitt begärde den 6 april ut uppgift om vilket elstöd som energi- och näringsministern Ebba Busch fått. Försäkringskassan svarade den 14 april med ett avslagsbeslut. Alla uppgifter om elstöd till en fysisk person skyddas av sekretess, menade man. Det vi skrivit i begäran ”innebär inte att det inte står klart att uppgifterna kan lämnas ut utan att den enskilde, eller någon närstående till hen, lider men”.
Avsnitt överklagade omgående och begärde just en lagprövning. Skälen som anges till att sekretessregeln inte ska tillämpas är flera. Dels har beredningen hos regeringen (och även i riksdagen) inte gått rätt till. Hade man gett remissinstanserna längre tid på sig att yttra sig hade man haft ett bättre underlag att stifta en lag på. Offentlighetsprincipen är en extremt viktigt inslag i det svenska stattskicket och det är därför extra viktigt att inskränkningar av offentligheten inte görs utan en ordentlig beredning.
Offentlighetsprincipen är en extremt viktigt inslag i det svenska stattskicket och det är därför extra viktigt att inskränkningar av offentligheten inte görs utan en ordentlig beredning.
Dessutom anges det i grundlagen att rätten att ta del av allmänna handlingar ”får begränsas endast om det krävs med hänsyn till” vissa intressen, bl.a. ”skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden”. Skälen för inskränkningar i offentligheten ska vara starka. Kan man verkligen säga att detta ”krävs” i detta fall?
Det har inte flera kunniga instanser och personer ansett. Skälen för sekretess är svaga. I förslaget har regeringen talat om att personerna som får elstöd ”kan anses lida men” om uppgifter om elstödet röjs. Samtidigt tycker man uppenbarligen att personerna inte ”kan antas lida men” om samma uppgifter röjs. Vad betyder det ens att någon ”kan anses lida men”? Lagförslaget ger intryck av att vara ett hafsverk och är dessutom illa berett.
Dessutom kan man ifrågasätta om informationsfriheten enligt Europakonventionen har respekterats vid införandet av en regel som alltså innebär att allmänheten inte kan granska ens vilket elstöd som förtroendevalda och dylika makthavare – som enegiministern – har fått. Att sådana granskningar kommer till stånd är rentav viktiga är rättsstatligt perspektiv.
Enligt Avsnitts mening har det inte visats att sekretess verkligen ”krävs”. Konstitutionsutskottets behandling ska normalt garantera att sekretess inte införs för lättvindigt, men här har utskottet varit djupt splittrat och ledamöterna har agerat efter partilinjer istället för som opartiska granskare med grundlagen i bakhuvudet.
Dessutom kan man ifrågasätta om informationsfriheten enligt Europakonventionen har respekterats vid införandet av en regel som alltså innebär att allmänheten inte kan granska ens vilket elstöd som förtroendevalda och dylika makthavare – som enegiministern – har fått. Att sådana granskningar kommer till stånd är rentav viktiga är rättsstatligt perspektiv.
I grundlagen står: ”Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”.
Eftersom det kan antas att sekretessregeln på flera sätt tillkommit i strid med, eller strider mot, grundlagen, har Avsnitt gjort gällande att den inte kan tillämpas i målet. Detta är nu en fråga för Kammarrätten i Stockholm att pröva. I andra hand har Avsnitt gjort gällande att uppgiften borde lämnas ut ändå, eftersom det borde vara uteslutet att Ebba Bush eller hennes anhöriga känner något mer påtagligt obehag av att uppgifterna röjs för tidskriften.
I Samhällsmagasinet Avsnitts tryckta nummer 2022/4 berättade vi i artikeln ”Hemliga rättskällor? Ett anmärkningsvärt förfarande på Regeringskansliet” om Regeringskansliets inställning att remissvar från myndigheter kan vara icke-allmänna handlingar, och konsekvenserna av detta synsätt.
När departementstjänstemän skickar iväg ett utkast till ett lagförslag (propositionsutkast) till olika myndigheter för att få synpunkter ”i sista stund” (s.k. underhandsremiss), är utkastet enligt grundlagen inte en allmän handling. Rena ”kladdar” som är avsedda att omarbetas blir alltså inte allmänna handlingar när de skickas iväg för synpunkter, vare sig hos Regeringskansliet eller mottagande myndighet. Allmänheten kan därmed inte göra anspråk på att få ta del av sådana s.k. mellanprodukter. Det finns dock inte någon motsvarande regel med innebörden att myndigheternas svar till Regeringskansliet rörande utkasten skulle vara annat än allmänna handlingar. Detsamma gäller Regeringskansliets respons på sådana svar. Trots detta avslog förra regeringen Avsnitts begäran om remissvar om nya öppna data-lagen. Regeringen motiverade, i det av Ardalan Shekarabi undertecknade beslutet, inte ens sitt avslag genom att påstå att handlingarna, som faktiskt fanns på justitiedepartementet, inte var allmänna handlingar. Istället mörkade man, allvarligt nog, handlingarnas blotta existens, genom att bara skriva ”Några allmänna handlingar som omfattas av din begäran förvaras inte hos Justitiedepartementet”. Att vilseleda om en handlings existens har i ett rättsfall betraktats som tjänstefel.
Remissvar kan utgöra väsentliga förarbeten till en lag, särskilt när de leder till att lagförslaget ändras. Avsnitts granskning visade att ett remissvar faktiskt kommit in till justitiedepartementet, som påverkade lagförslaget på ett inte oväsentligt sätt. Man strök en del av propositionen som handlade om anonymitet vid användande av öppna data-lagen.
Avsnitts granskning har nu uppmärksammats av Journalistsförbundets tidning Journalisten, genom gårdagens artikel ”Hemliga remissvar påverkar lagstiftningen”. Till Journalisten uppger docenten i förvaltningsrätt Lars Bejstam att det är uppenbart att Regeringskansliet gör fel som undandrar allmänheten remissvaren. ”Delningssvaren är allmänna handlingar, punkt slut.” Regeringskansliet svarade Journalisten på följande sätt angående det s.k. delningsundantaget: ”Utkast som skickas till utomstående för synpunkter som ett led i ett beredningsförfarande betraktas med stöd av det så kallade delningsundantaget normalt inte som expedierade och därmed allmänna handlingar trots att de sänds från Regeringskansliet till någon utomstående (jfr 2 kap. 12 § andra stycket TF). Inte heller svaren med delningssynpunkter anses utgöra inkomna och därmed allmänna handlingar i Regeringskansliet. Detta förutsätter att delningssynpunkterna ligger inom ramen för det ärende som delningen avser. Gör de inte det, bör handlingen med synpunkterna behandlas som en allmän handling.”
Det kan konstateras att Regeringskansliet inte anför något lagstöd för sin rättsuppfattning, utan bara att svaren inte ”anses” utgöra inkomma handlingar. Detta är inte något som ”anses” i praxis från Högsta förvaltningsdomstolen eller Högsta domstolen (tvärtom). Detta torde snarast utgöra en anspelning på fast praxis som utbildats hos Regeringen som förvaltningsorgan, som alltså är oberoende av vilken regering som vid tillfället för beslutet styr landet. Lars Bejstam nämner andra fall då sökande inte inte fått ut remissvar. Lars Adaktusson, SVT, begärde en gång från försvarsdepartementet ut Carl Bildts synpunkter på ett utkast till kommittédirektiv. Begäran avslogs 1988-12-09. I beslutet, fattat och undertecknat av dåvarande försvarsministern Roine Carlsson, angavs följande: ”Om en myndighet som ett led i en till sin typ intern beredning av ett ärende för synpunkter sänder över handlingar till någon utomstående – myndighet eller enskild – anses handlingarna inte expedierade i tryckfrihetsförordningens mening . Handlingarna blir då inte heller allmänna vare sig hos den myndighet som framställt dem eller hos mottagaren. På motsvarande sätt är inte heller det skriftliga svar som lämnas från den som konsulterats att anse som allmän handling.” Carl Bildts synpunkter på utkastet sågs därför inte som en allmän handling. Något lagrum angavs inte i beslutet.
Det förefaller som om Regeringskansliet under lång tid tillämpat delningsundantaget, som alltså endast gäller s.k. mellanprodukter, analogt även på andra handlingar, som remissvar. Efter Avsnitts initiala begäran i somras svarade ansvarig tjänsteman ”Vi kan tyvärr inte lämna ut eventuella synpunkter som inkommit under delningstiden då dessa omfattas av delningsundantaget, dvs. de utgör ej allmänna handlingar.” Analog tillämpning av bestämmelser som inskränker insynen i statens handlingar måste anses förbjuden. Allmänheten måste ha möjlighet att räkna ut vilka handlingar som är tillgängliga för granskning och inte. Redan i början av 1988 kunde Alf Bohlin konstatera att det förelåg en ”lucka i systemet” förelåg beträffande svar på underhandsremisser (Allmänna handlingar, 1988, s. 188). Rimligtvis har inte tjänstemännen på eget bevåg tagit sig för att dölja lagförarbeten för allmänheten; detta torde ha gjorts med regeringarnas kännedom och goda minne, som beslutet ovan indikerar. Konstitutionsutskottet har dessutom tidigare kritiserat felaktig tillämpning av delningsundantaget avseende remissvar på Regeringskansliet (se 2018/19:KU10, s. 95).
Det återstår att se om Justitieombudsmannen tar upp Regeringskansliets felaktiga hantering till granskning eller om rentav konstitutionsutskottet granskar den tidigare regeringens grundlösa och bristfälligt motiverade beslut.
Meddelarfriheten är, enkelt uttryckt, rätten att lämna uppgifter till massmedia utan att själv riskera att få sin identitet röjd eller att behöva ansvara för massmedias publiceringar. Källskyddet innebär en skyldighet för en journalist eller annan skribent att hålla meddelarens/uppgiftslämnarens identitet hemlig. Det innebär också att myndigheter inte får efterforska meddelares identitet. (Med meddelare avses här även skribenter och journalister, som skriver texter och inte uppger sina namn.) Skyddsreglerna finns i mediegrundlagarna, dvs. tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Samhällsmagasinet Avsnitt är en periodisk tidskrift med utgivningsbevis och ansvarig utgivare, och tidskriften ska därför skydda sina uppgiftslämnare. Som läsaren av Avsnitts papperstidning vet har Avsnitt publicerat bl.a. intervjuer med avhoppade nazister och åtskillig osignerad kritik mot myndigheter, så källskydd är viktigt för tidskriftens verksamhet. Om andra regler leder till att källskyddet i praktiken kan eller kommer att kringgås av myndigheterna, kommer uppgiftslämnare att dra sig för att lämna viktiga uppgifter för publicering.
Avsnitt hartidigare diskuterat offentlighetsprincipen och beslagtagna handlingar. År 2018 avgjordes frågan om beslagtagna handlingar i Högsta förvaltningsdomstolen. Bakgrunden var att en man som misstänktes för upphovsrättsbrott, men frikändes, fick sin hårddisk beslagtagen och förklarad förverkad. En s.k. spegelkopia av hårddisken förvarades dock hos polisen. Mannen önskade därifrån få ut fotografier på sin familj, men Polismyndigheten ansåg inte att dessa var allmänna handlingar. Kammarrätten ansåg att det inte var ”förenligt med syftet med offentlighetsprincipen” att betrakta spegelkopian som allmänna handlingar. Avsnitt, som ansåg att kammarrättsdomen var märklig (och att mannen borde få sina bilder), inskred och drev frågan till högsta instans – och fick rätt. Något undantag fanns inte i grundlagen, och även beslagtagna handlingar, och kopior av dem, var alltså allmänna handlingar. Detsamma kunde Avsnitt konstatera angående kvarhållna handlingar inom kriminalvården.
Nu har denna praxis tillämpats på ett korrekt men olyckligt sätt. En person som skrivit artiklar för Avsnitt misstänktes för brott. Skribentens hårddiskar och mobiltelefon beslagtogs och spegelkopierades av polisen. Tingsrätten hävde beslaget, och skrev bl.a. att misstankarna ”rör ett relativt lindrigt brott” mätt i straffvärde, ”samtidigt som grundlagsskyddet för källor alltså väger mycket tungt”. Hovrätten gjorde dock en delvis annan bedömning, och fastställde beslagen av föremålen. ”För att begränsa risken för att information som omfattas av källskydd eller annars är integritetskänslig röjs” förenades dock beslagen med särskilda föreskrifter, om att bara vissa uppgifter fick eftersökas av polisen. Rätten fann att ”risken för att information som omfattas av källskydd eller är integritetskänslig röjs är särskilt stor vad gäller samtals-, sms- och e-postloggar samt innehåll i sms- och e-postmeddelanden”, så sådan information fick inte eftersökas. Gällande övrig information fann hovrätten att skribenten och dennes försvarare ”ska ha rätt att närvara vid framtagandet av informationen”. Avsnitt, som inte vill hindra någon brottsutredning, ansåg att hovrätten gjort en rimlig avvägning.
Spegelkopiorna av hårddiskarna och mobiltelefonen begärdes sedermera ut från Polismyndigheten, med stöd av 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen, om rätt att ta del av allmänna handlingar på stället. Polismyndigheten avslog begäran av sekretesskäl, men meddelade kammarrätten att man inte gått igenom materialet. Polisen ansåg sig förhindrad att göra en fullständig genomgång, på grund av hovrättens beslut.
Kammarrätten i Stockholm undanröjde i en dom igår Polismyndighetens beslut och visade målet åter till Polismyndigheten för ny prövning. Kammarrätten konstaterade att de aktuella spegelkopiorna utgör allmänna handlingar. Rätten konstaterade också att en begäran om att få del av en allmän handling ska ”leda till att den beslutande myndigheten noggrant prövar vilka uppgifter som kan, respektive inte kan, lämnas ut”. Sekretessprövningen ska, anger rätten, ”göras med utgångspunkt i de uppgifter som finns i handlingen och förutsätter därför att myndigheten tar del av de handlingar som begärs utlämnade.”
Enligt kammarrättens bedömning kunde hovrättens beslut, ”som har fattats utifrån bestämmelser i rättegångsbalken, inte undanta myndigheten från dess skyldigheter enligt tryckfrihetsförordningen”. Polismyndigheten ska därför göra en så noggrann sekretessprövning som krävs enligt tryckfrihetsförordningen. En av de tre ledamöterna, ett kammarrättsråd, var skiljaktig angående motiveringen, och konstaterade bl.a. att nya regler om bl.a. beslag och kopiering gäller sedan den 1 juni, men att dessa inte påverkar spegelkopiors status som allmänna handlingar. I sak höll hon med om att målet skulle visas åter till polisen, som skulle ”göra en ingående sekretessprövning av alla filer som finns i spegelkopiorna, även de filer som enligt myndigheten omfattades av beslagsförbud”. (Det är svårt att se någon väsentlig skillnad mellan den skiljaktiga ledamotens inställning och majoritetens.) Kammarrättens dom kan inte överklagas av Polismyndigheten, som inte betraktas som part i målet, utan gäller.
Utifrån regelverket och praxis är kammarrättens dom rimlig. Avsnitt har tidigare drivit fram praxis som innebär att även en e-postlogg som röjer vem som har tipsat en tidning är en allmän handling – och under vissa förutsättningar skulle även tipset lämnas ut. När offentlighetsprincipen står mot andra regelverk har den uppenbarligen företräde. Detta är inte något nytt (se t.ex. detta beslut, som gällde utlämnande av barnpornografi från domstol). Att någon har äganderätt eller upphovsrätt till en handling spelar i regel inte någon roll när det gäller skyldigheten att lämna ut den (se denna artikel, sidorna 79-90, angående undantag och icke-undantag från offentlighetsprincipen).
En väsentlig fråga är omnuvarande ordning är en rimlig ordning framöver. I detta fall har hovrätten bedömt att polis och åklagare med hänsyn till det grundlagsfästa källskyddet inte bör få gå igenom viss information. Kammarrätten har nu ålagt polisen att, på grund av en annan grundlagsbestämmelse, gå igenom just denna information. Polismyndighetens kommande handläggning kan alltså leda till att uppgifter som omfattas av källskydd röjs för myndigheten. Det är uppenbart att en sådan tillämpning av regelverket urholkar källskyddet och alltså hotar meddelarfriheten. Meddelarfriheten är ett väsentligt intresse för det svenska stats- och styrelseskicket. Regeringen borde överväga att föreslå riksdagen beslut om absolut sekretess för innehållet i beslagtagna handlingar och spegelkopior, i vart fall i sådana fall där grundlagens skydd för massmedias källor annars kan omintetgöras.
Nu har redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt fått tag i polisens digitaliserade version av kassettbandet med det förhör som hölls med ”Skandiamannen” Stig Engström den 25 april 1986 – ett förhör som Avsnitt genom en kammarrättsdom fick rätt att ta del av, och vars innehåll journalisten tillika författaren Gunnar Wall (blogg) har analyserat åt Avsnitt. Materialet föreligger i WAV-format. WAV-filer har högre kvalitet än komprimerade filer i t.ex. MP3-format, men är därmed mycket stora (här 439 megabyte per bandsida, inklusive informationslös speltid i varje fil). Av tillgänglig metadata för filerna (kallade ”Bandliggaren_63_E_63_Engström_Stig_860425_a” och ”[…]_b”) att döma är digitaliseringen av kassettbandet, som förvaras i ett miljöarkiv för att kunna bevaras för eftervärlden, gjord den 19 januari 2017, knappt två veckor innan chefsåklagare Krister Petersson tillträdde som (i nuläget sista) förundersökningsledare för Palmeutredningen. Utredningen får alltså antas ha utgått ifrån denna digitaliserade version av förhöret vid sin analys, som slutade med ett utpekande av Engström som skäligen misstänkt för mordet på Olof Palme. Detta är det enda polisförhör med Stig Engström som finns upptaget på band, enligt vad polisen har uppgett för Avsnitt.
För den som endast vill lyssna på förhöret och bilda sig en allmän uppfattning om det som Stig Engström berättar för förhörsledarna Allan Bäckström och Lars Jonsson om mordnattens händelser, borde de filer vi redan laddat upp, kassettband 1 och kassettband 2 (som dock är inspelningar av polisens digitaliserade ljudupptagningar), vara tillräckliga. För den som däremot vill djupstudera materialet och lyssna noga på eventuella otydliga passager, torde WAV-filerna kunna vara värdefulla. För nedladdning (med måtta) tillhandahålls, i syfte att öka allmänhetens tillgång till denna väsentliga handling om den som mördare utpekade ”Skandiamannen”, de okomprimerade WAV-filerna här: polisens kassett 1 och polisens kassett 2.
Vi skulle uppskatta om ni bidrog till Samhällsmagasinet Avsnitts ideella verksamhet genom att skicka en gåva via Swish: 123 661 41 19 (märk ”Avsnitt”)
Samhällsmagasinet Avsnitt skriver framförallt om nazistiska brott, ärekränkning, brister hos myndigheterna och offentlighetsprincipen. Tidskriften försöker dock ha en bred ansats och har publicerat artiklar även i andra ämnen. Den s.k. Skandiamannen, Stig Engström, som pekats ut som Olof Palmes mördare, förhördes den 25 april 1986, och förhöret spelades in på två kassettband. Avsnitt begärde att få del av det inspelade förhöret, som sedan länge finns tillgängligt i transkriberad form. Efter att ha fått rätt i domstol kan Avsnitt idag tillhandahålla förhöret i ljudform.
Inspelningen har analyserats av journalisten och författaren Gunnar Wall (blogg), som generöst har bidragit med en intressant text. Samhällsmagasinet Avsnitt har som tidskrift inte några åsikter om Palmemordet, men anser, utifrån perspektiven att hindra ärekränkning och öka insynen i myndigheters arbete, att en diskussion om förhörsinspelningen är gynnsam för samhället. Över till Gunnar Wall.
Det tog 36 år innan inspelningen av förhöret med ”Skandiamannen” Stig Engström från april 1986 blev offentligt tillgänglig.
Det är en händelse av viss betydelse att Samhällsmagasinet Avsnitt lyckats få sekretessen hävd.
Låt oss stanna upp inför bakgrunden: mordet på Olof Palme är en av svensk nutidshistorias viktigaste enskilda händelser. Utredningen är officiellt nedlagd med hänvisning till att den misstänkte gärningsmannen är avliden. Men fortfarande är stora delar av det material som finns i polisens arkiv dolt bakom hemligstämplar.
Vissa av dessa hemligstämplar framstår som rent godtyckliga. Till exempel har det förekommit att förre statsministern Ingvar Carlssons namn maskats i förhör med honom som lämnats ut – fast det framgår för var och en som noga läser utskriften att det är just Carlsson som är hörd.källa
När Avsnitt försökte få ut ljudinspelningen av det timslånga förhör med Stig Engström som hölls två månader efter Palmemordet var det dags igen för vad som framstår som omotiverat hemlighetsmakeri från polisens sida. Avsnitts begäran att få ut inspelningen med aprilförhöret med Engström avslogs av polismyndigheten – trots att det i skriftlig form länge har varit tillgängligt för allmänheten.
Men Avsnitt överklagade till kammarrätten som alltså gav polisen bakläxa – inspelningen skulle lämnas ut.
Och nu – i och med denna publicering – finns den tillgänglig för vem som helst att ta del av.
Att kammarrätten satte ner foten kan förhoppningsvis ha betydelse för framtida liknande ärenden. Det är ett skäl till att beslutet är viktigt.
Men det finns också ett annat skäl.
Förhöret med Stig Engström är i sig ett historiskt dokument av betydelse – och därmed av stort allmänintresse.
Det fick den digniteten i samma ögonblick som Palmeåklagaren Krister Petersson på sin presskonferens i juni 2020 lade ner den då 34 år gamla Palmeutredningen genom att peka ut den avlidne Engström som misstänkt gärningsman.
Här har vi alltså en timmes polisutfrågning av Engström där vi nu kan höra hans egen röst.
Det är i en tidig fas av utredningen och vittnens minnesbilder är fortfarande tämligen färska. Under förhöret går Stig Engström detaljerat igenom händelseförloppet kring mordet ur sitt eget perspektiv – från det att han lämnar sin arbetsplats i Skandiahuset och fram till det att han åker hem på natten, slår på radion och får den slutliga bekräftelsen på att det verkligen är Olof Palme som är skjuten.
Går vi till vad Krister Petersson sa på presskonferensen finns det all anledning att underkänna Stig Engströms berättelse. Palmeåklagaren skissar där en bild av grafikern från Skandia som statsministermördare. Han medger att han inte har bevis som skulle ha räckt till ett åtal, men samtidigt som han konstaterar att inget skjutvapen kunnat knytas till Engström säger han: ”Med tanke på vad som sedermera händer så säger vi att han måste ha haft ett vapen i handen aktuell kväll”.källa
Ett sådant uttalande kan rimligtvis bara tolkas som att inga egentliga tvivel finns kring att Engström var gärningsmannen.
När vi nu lyssnar på inspelningen från 1986 ställs vi alltså inför en dramatisk fråga: lyssnar vi till en kallblodig mördare som skickligt har byggt upp en falsk historia om vad han gjorde vid mordtillfället och minuterna närmast efter? Eller är den person vi hör i själva verket ett oskyldigt vittne som av en slump hamnat mitt i en stor dramatisk händelse och som gärna ställer upp och svarar på polisens frågor?
Det kan ju sägas att vi redan tidigare haft förhörsutskriften. Och att den inte, som så många andra förhörsprotokoll i Palmeutredningen, bara är en sammanfattning av förhöret. Den är tvärtom avsedd att vara en utskrift, ord för ord, av polisens frågor och Engströms svar.
Så vad har vi för nytta av ljudinspelningen?
Det kunde förstås inte redaktionen för Avsnitt riktigt veta när den bestämde sig för att försöka få ut inspelningen. Men det fanns förstås flera tänkbara skäl till att inspelningen skulle vara värdefull att lyssna på:
– ett lyssnande skulle göra det möjligt att avgöra om förhörsutskriften är sakligt korrekt;
– ett lyssnande skulle också göra det möjligt att bättre tolka uttalanden från Engström eftersom en utskrift inte kan spegla pauser och betoningar, liksom om något sägs med tvekan eller bestämdhet och så vidare;
– och ett lyssnande skulle också kunna göra det lättare att bedöma Stig Engströms attityder och sinnesstämning under olika delar av förhöret.
Det sista är förstås av särskilt intresse när han efter sin död anklagats för att ha ljugit sig tvärs igenom hela förhöret.
Jag har nu på uppdrag av Avsnitt lyssnat igenom förhöret och jämfört det med utskriften.
Låt oss börja med den första frågan: är utskriften korrekt?
Det kan var och en som läser och lyssnar samtidigt bedöma. Men några saker kan vara värda att ta upp.
Inspelningen börjar med en liten bonussekvens som ger atmosfär, nämligen några kommentarer från förhörsledarna Allan Bäckström och Lars Jonsson – bland annat ljudtest och inläsning av Engströms personuppgifter. Så kommer själva förhöret.
Utskriften av det följer ganska väl – men inte helt och hållet – vad som sägs på inspelningen.
Genomgående är att en rad småord eller kombinationer av småord ofta försvunnit, som ”och”, ”så”, ”alltså” och ”så att”. Det förekommer att formuleringar har förkortats, ”uppe vid Kungsgatan” har blivit ”vid Kungsgatan”. Och vissa ord har förändrats. I somliga fall har det skett utan att betydelsen har påverkats: ”någonting” har till exempel blivit ”något”. Ibland är det lite mer än så: Engström talar om en bekant som jobbar på nyhetsprogrammet Rapports ”tecknarstuga”; i utskriften har det blivit ”tecknarstudio”.
Det förekommer också en del felstavningar som att ”förtretad” har blivit ”förträtad” och ”bilkuddar” har blivit ”bulkuddar”. Och ibland har andra typer av felskrivningar gjort texten lite svårbegriplig. Det gäller exempelvis när Stig Engström berättar om sina första tankar sedan han förstått att det har skett ett våldsbrott där på gatan. Han säger i inspelningen att han funderade på om ”ett par knarkligor höll på att göra upp och mer eller mindre utrota varandra” – i utskriften har sista delen av det citatet blivit ”utrota var det andra”.
Felskrivningar i protokollet orsakar ibland också vissa betydelseglidningar, som när Engström kommer in på sina första observationer av Lisbeth Palme. Han berättar att hon vädjade om hjälp med att skaffa en ambulans. Och så säger han vidare: ”Hon såg behärskat chockad ut, men sprang ändå upp och ner vid tillfällen” vilket i utskriften ändrats till ”sprang upp och ner vid tillfället” – här låter det som om hon sprungit upp och ner precis i samma ögonblick som hon behärskat chockad bad om en ambulans.
Men rent allmänt är alltså utskriften hyfsat korrekt. Och de mindre fel som förekommer är, får man väl säga, nästan oundvikliga inslag när det gäller utskrifter av långa förhör som görs i större mängder – samtidigt som dessa fel fungerar som en påminnelse om att själva inspelningen är en säkrare och tydligare källa.
När detta är sagt, låt oss titta på sådant som är av större intresse: det faktiska innehållet i förhöret.
Det första som är värt att notera inträffar redan tidigt (sidan 1 i utskriften). Engström blir avbruten i sin berättelse om mordkvällen av den ene förhörsledaren, Allan Bäckström. Denne inleder med: ”Får jag bryta där?” Engström svarar instämmande: ”Mm” och Bäckström fortsätter med det han vill fråga om. I förhörsutskriften har Engströms godkännande tagits bort. Det är lite atmosfär som går förlorad där. Engström ser till att behålla sin värdighet genom att markera att han godkänner avbrottet.
Det Bäckström tar upp när han avbryter leder oss dock till en av de mest intressanta passusarna i förhöret. Den replikväxling som följer har nämligen i de senaste årens debatt om Engström använts för att anklaga honom för att ljuga på en viktig punkt.
Vad det handlar om är frågan om Engström lämnat Skandia någon gång under kvällen, alltså innan han gick hem efter avslutat arbete.
I debatten om den saken finns det ett avsnitt i ett polisförhör från den 10 juni 1986 med en av väktarna på Skandia, Anna-Lisa G, om hennes minnen från mordkvällen.
Hon kommer ihåg, berättar hon, att hon den kvällen anlände till jobbet omkring klockan 20.10 och att Engström just då kom in utifrån. Det framgick att han hade varit ute och ätit middag och skulle arbeta över.
Förhöret med Anna-Lisa G hålls alltså flera månader efter mordet, men hon berättar om varför hon är ganska säker på tidpunkten och hon återkommer till denna tidpunkt senare i samma förhör.källa (s. 1 och 3)
Att Engström gått ut för att äta om han skulle jobba sent kan ju framstå som en ganska naturlig och inte särskilt intressant sak. Men journalisten Thomas Pettersson lanserade i sin bok Den osannolika mördaren en annan tid för Engströms återkomst till Skandia. ”21-tiden” (Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren, andra upplagan, Offside Press 2021, s. 68).
Den uppgiften finns inte i något polisförhör med Anna-Lisa G. Thomas Pettersson har i stället hittat den i en PM som den Skandiaanställde före detta polisen Per H författat efter att ha talat med olika Skandiaanställda. Per H hade på frivillig basis engagerat sig för att göra efterforskningar om Engström och försåg polisen med uppgifter om vad dessa skulle ha sagt till honom. Per H:s PM som är skriven för att tipsa polisen är daterad den 5 juni 1986.källa (s. 5)
När Per H själv hörs av polisen några dagar senare, den 9 juni, återkommer han till den påstådda uppgiften från Anna-Lisa G om Engströms återkomst vid 21-tiden. Och då pressar han den lite till och beskriver den som ”strax efter nio”.källa (s. 7)
Men Per H:s uppgifter om vad Anna-Lisa G sagt om tidpunkten stöds alltså inte av henne själv när hon hörs av Palmeutredarna dagen efter förhöret med Per H. Hon säger som vi vet att Engström kom in 20.10.
Spelar det då någon roll om Engström kom tillbaka 20.10 eller omkring klockan 21?
Ja, för den som vill driva hypotesen att han skulle vara mördaren kan det vara mycket intressant. Bakom Thomas Petterssons intresse för Per H:s version ligger nämligen hans tanke att Engström skulle ha varit vid biografen Grand vid 21-tiden och upptäckt Palme i samband med att denne kom dit. Och det skulle i sin tur ha triggat honom att börja förbereda sig för att skjuta statsministern.
Men den hypotesen fungerar inte alls om vi godtar Anna-Lisa G:s egna tidsuppgifter i polisförhöret – klockan 20.10, när Engström skulle ha återvänt till Skandia, var paret Palme fortfarande kvar i bostaden i Gamla Stan.
Å andra sidan kan spekulationen om att Engström varit vid Grand och träffat på Palme framstå som mer trolig om han helt förnekar att han varit ute för att äta middag. Och det är vad Thomas Pettersson har hävdat att Engström gör i förhöret från den 25 april.
I ett debattinlägg på min blogg skriver Pettersson:
”Skandiamannen uppger i förhöret [den 25 april 1986] att han inte varit utanför huset under kvällen. /…/ Det kan inte uteslutas att han faktiskt minns fel om middagsätandet, men särskilt troligt är det inte. När han får frågan sju veckor efter mordet har han aktualiserat mordkvällen ett antal gånger, både i polisförhör och i samtal med vänner och arbetskamrater.”källa
Thomas Petterssons hypotes är alltså: Engström mörkar sin middagsutflykt, den är känslig eftersom det var då han träffade på Palme och fick idén till mordet.
Men om vi nu går till förhöret med Engström och studerar det relevanta avsnittet, helst med ljudinspelningen till hands – vad får vi fram då? Vad säger egentligen Engström?
Vi går tillbaka till den punkt där han instämt i att Allan Bäckström kan avbryta honom. Då frågar Bäckström så här:
”Under den tidigare kvällen hade du varit på Skandia hela tiden, på ditt arbetsrum eller i huset?”
Frågan är tydlig. Han undrar om Engström varit inne på sitt kontor eller i alla fall i byggnaden i övrigt. Och han frågar inte om hela dagen, det han undrar om är ifall Engström hållit sig inne under kvällen – alltså den period som kan vara aktuell i relation till Palmemordet. Han använder som vi ser formuleringen ”under den tidigare kvällen” och det är rimligt att anta att han menar ”tidigare under denna kväll”, alltså innan Engström lämnar tjänsterummet för att åka hem.
Engström svarar kortfattat: ”Inte på den tidigare kvällen.”
Det vill säga: han hade inte varit på Skandia hela tiden under den tidigare delen av kvällen. Det är vad han faktiskt svarar. Och det går förstås utmärkt ihop med vad Anna-Lisa G kommer att uppge i ett polisförhör några veckor senare.
Bäckström fortsätter: ”Vad hade du gjort tidigare på kvällen? När började du arbeta?”
Här noterar vi att Bäckström ställer två frågor på en gång. Det är ett kardinalfel i såväl journalistiska intervjuer som polisförhör. Engström svarar:
”Du menar just den här kvällen?” med betoning på kvällen.
Bäckström bekräftar. Engström har alltså anledning att tro att Bäckström är intresserad av perioden när han började sitt arbetspass den här kvällen – inte när han började arbeta på morgonen eller efter lunch.
Engström svarar: ”Då har jag varit på mitt arbetsrum hela kvällen”. En rimlig tolkning av det svaret är att han varit på arbetsrummet hela tiden sedan han kommit tillbaka från sitt middagsätande. Utgår vi från att han kom in klockan 20.10 handlade det alltså om ett sammanhängande arbetspass på omkring tre timmar.
Bäckström försäkrar sig om att Engström är säker på sin sak: ”Det hade du varit?”
Engström bekräftar. Som svar på en ytterligare fråga om han sett ut genom fönstret och lagt märke till något svarar han nej och kompletterar med att han för övrigt inte hade utsikt mot Sveavägen.
Det är inte Engströms fel att inte poliserna klarat av att ställa särskilt tydliga frågor. Men han har, som vi ser, inte på något sätt förnekat att han varit ute och ätit middag.
Här är det alltså förhörsledarna som inte klarar av att vara exakta och tydliga. I det fortsatta förhöret finns det dock flera exempel på att Stig Engström inte heller är särskilt exakt.
På sidan 2 i förhöret finns till exempel en uppgift från Engströms sida som är uppenbart felaktig. Han säger, när han beskriver sin planerade hemresa att han ”är tvungen att springa till tunnelbanenedgången vid Kungsgatan eftersom tunnelbanenedgången vid Tunnelgatan stänger relativt tidigt på eftermiddagen”.
Så långt är det rimligt. Men när han sedan ska beskriva sin planerade hemresa heter det: ”Jag åker med tunnelbanan till Hötorget och så byter jag till linje Mörby, jag bor i Täby”.
Där har det blivit fel. Går han ner en tunnelbanenedgång vid Kungsgatan så är han på station Hötorget; han behöver inte åka dit. Han får sedan ta ett tåg till T-Centralen där han kan byta till tåget mot Mörby.
Det är ingen märklig felsägning, men det är en påminnelse om att Stig Engström, liksom andra människor, kan ha fel om småsaker.
Det är av värde att notera det, menar jag, därför att mycket av det som skrivits om Engström för att peka ut honom som statsministermördare har handlat om att leta fel – och där sådana finns eller verkar finnas har det tagits som intäkt för att han ljuger systematiskt.
En fråga där Engström anklagats för att ljuga – och ljuga med en strategisk avsikt – handlar om hans utstämplingstid.
På sidan 3 i förhöret säger han att han stämplar ut klockan 23.20. Det är också den uppgift som redan finns i i ett tidigare förhör med honom, den gången per telefon, från den 10 mars.
I protokollet från telefonförhöret står det: ”Fredagen den 28/2 1986 klockan 23.19 stämplade Engström ut från sin arbetsplats på Skandia, Sveavägen 44. Vid senare kontroll med fröken Ur har det konstaterats att stämpeluret gick 1 minut för sakta. Rätt tid skall således vara 23.20.”källa (s. 1)
Det var alltså Engström som tog upp att stämpeluret visade en minut fel. Han hade under lördagen den 1 mars varit i kontakt med en kollega, Roland B, som hade ansvar för kontroll av personalens arbetstider. Bakgrunden var att han ville ha sin utstämplingstid inför kontakter med polis och journalister.
En första fråga blir förstås: är det sant, som Engström säger, att stämpeluret gick en minut fel? Ja, det verkar det vara, för när Roland B hörs av polisen i juni 1986 bekräftar han den saken. Men han anger tiderna tvärtom mot Engström: stämpeluret hade visat 23.20, men rätt tid skulle vara 23.19.källa (s. 5) (Polismyndigheten meddelar i ett beslut, rörande det inspelade förhöret med Roland, att detta ”har vid eftersökningar i utredningsmaterialet inte kunnat påträffas”./red:s anm.)
I sin presentation den 10 juni utgår Krister Petersson från att det är Roland B som angett den rätta tiden. Men Petersson har aldrig visat någon dokumentation som bekräftar att så skulle vara fallet.källa
Faktum är att ord står mot ord. Och Engström som uppmärksammade polisen på att han hade en utstämplingstid och att stämpelklockan gick efter kom med sin uppgift nära i tid efter mordet. Det minskar risken för minnesfel från hans sida. Och om han skulle ha ljugit riskerade han att polisen kollade tiden med Skandia. Frågan om när mordet ägde rum var ju av uppenbart intresse inte minst i början av utredningen.
Frågan är inte oväsentlig eftersom den handlar om hur gott om tid Engström skulle kunna ha haft för att hinna skjuta Palme. Ju senare utstämpling, desto svårare blir det att argumentera för honom som gärningsman. Och eftersom stämpeluret inte angav sekunder bör den tid Engström angav, 23.20, tolkas som vad som helst mellan 23.20.00 och 23.20.59.
Om mordet ägde rum 23.21.30 blir det väldigt tidspressat för Engström som mördare, i synnerhet som han inte var ute på gatan direkt efter att han stämplat ut. Han måste efter utstämplingen passera entréhallen där väktarna sitter. Och båda väktarna som satt där har vittnat om att de samtalade med Engström i samband med att han gick ut.källa (s. 7), källa (s. 3)
Om Engström visste att utstämplingstiden egentligen var 23.19 måste han ha haft ett starkt skäl att ljuga. Och det uppenbara skälet borde i så fall vara att han på det sättet hoppades kunna skaffa sig ett alibi.
Med det i bakhuvudet, låt oss se om Engström i detta förhör från april 1986 verkligen bemödar sig om att göra just det – det vill säga: se till så att han har ett alibi.
Om att skaffa detta alibi är hans syfte bör han rimligtvis försäkra sig om att han inte levererar en version där kommer fram till mordplatsen för tidigt, alltså i tid för att mörda Palme. Vi får anta att hans föreställningar om mordtiden bygger på vad han hittat i Svenska Dagbladet, den tidning han prenumererar på. Där har uppgifterna varierat något de första veckorna, om än inte så mycket. Och de tider som angett ligger alla före den nu etablerade tiden som är ca 23.21.30. Den 2 mars skriver tidningen att Palme skjuts 23.21. Den 19 mars heter det att han skjuts 23.20. Och den 21 mars anges tiden igen som 23.21.
Engström bör alltså – om han är uppfylld av att skaffa sig ett alibi – se till att han i alla fall inte beskriver det som att han är framme vid mordplatsen före 23.21.
Men det han säger i förhöret i april vittnar inte alls om någon sådan ambition. Låt oss gå till det ställe där han tar upp sin utstämplingstid. Han har just sagt att han kontrollerat förhållandena kring tidpunkten för när han lämnade Skandia. Och på frågan om vad han då konstaterat säger han:
”Jo, att jag har stämplat ut 23.20, att det tar ungefär en tjugo, trettio sekunder för mig ifrån stämpelklockan och fram till platsen utanför Götabanken där jag befann mig när jag hörde skottet.” Han tillägger att han bara uppfattat ett skott. (Sidan 3.)
Det här är värt att stanna upp inför. Det gamla Skandiahuset är ombyggt och Skandias dåvarande entré finns det inte längre något spår av. Men entrén låg mitt på Skandiakvarteret och avståndet mellan entrén och Dekorimahörnan, alltså slutet på byggnaden, var nästan exakt 60 meter.
Götabanken låg ungefär 20 meter från Dekorimahörnan. När Engström kommer ut på gatan har han alltså 40 meter till Götabanken. Och innan dess har han mer än tio meter att förflytta sig inne i byggnaden, från stämpelklockan till entrédörrarna. Vi talar alltså om en sträcka på mer än 50 meter. Även om Engström – trots väktarnas uppgifter – inte alls stannade till och talade med dem är det mycket raskt marscherat om han skulle ha klarat den sträckan på 20-30 sekunder. Om vi utgår från Engströms uppgift att den riktiga utstämplingstiden var 23.20 plus ett okänt antal sekunder kan han alltså enligt egen uppgift ha varit vid Götabanken så tidigt som 23.20.20 och allra senast 23.21.29. (Den senare tiden om utstämplingstiden var 23.20.59 och det tog 30 sekunder för honom till Götabanken.) Väljer vi en mediantid av alla tänkbara tider hamnar vi på att han var vid Götabanken omkring 23.20.50. Fortsätter han i samma takt fram till mordplatsen skulle han med detta alternativ vara framme där strax efter 23.21, kanske 23.21.03 – det kan man inte kalla för ett alibi, snarare tvärtom.
Den rimliga slutsatsen är att Engström inte alls var ute för att skaffa sig ett alibi och att han inte heller hade ägnat särskilt mycket tid åt att bedöma hur lång tid det tagit för honom att förflytta sig från stämpelklockan till Götabanken. Att han inte heller ägnat någon större tid åt att kolla de aktuella avstånden visar sig i att han på sidan 4 säger att nummer 44 – Skandias entré – ligger ungefär 40 meter från korsningen, det vill säga Dekorimahörnan (inte 60 meter som det i själva verket rörde sig om).
Nästa omständighet som är av uppenbart intresse i förhöret handlar just om var det är sannolikt att Engström befann sig när mordet ägde rum – kan vi lita på att hans egna uppgifter är riktiga?
Om han var 20 meter från mordplatsen när Palme blev skjuten och om han fortsatte framåt i rask promenadtakt borde han ha varit framme vid Palme efter ungefär 13 sekunder. Kan det vara rimligt att han kom fram så tidigt? Vi återkommer till det. Men låt oss först notera att det i protokollet från telefonförhöret med Stig Engström från den 1 mars finns en helt annan uppgift om var han befann sig: ”Engström hade slutat arbetet för kvällen och hade just kommit ut på gatan när han hörde vad han uppfattade som en avgassmäll.”källa
Om denna smäll utgjorde tiden för mordet skulle han alltså ha befunnit sig utanför Skandias entré, 60 meter från mordplatsen, när Palme blev skjuten. Och om mordet ägde rum ungefär 23.21.30 är det rimligt att tänka sig att Engström om han rörde sig i normal promenadtakt var framme vid Dekorima ungefär fyrtio sekunder efter mordet. Kan det vara en mer rimlig tid?
Nu får vi ta protokollet från telefonförhöret den 1 mars med en viss nypa salt. En uppgift nedtecknad av en stressad polis under detta första dygn behöver ju inte vara helt korrekt. Kanske var Engström redan då inne på att han hörde en smäll när han var vid Götabanken – det kan helt enkelt ha blivit fel i förhörsutskriften.
Frågan är ändå – även om Engström hörde smällen först vid Götabanken – om det verkligen var skottlossning han hörde.
Engström framhåller i förhöret från april att han bara hör en smäll – inte två – och att han inte reagerar något särskilt över ljudet: ”Lite oljud är man ju van vid i centrala Stockholm”. Han nämner att han ofta brukar höra smällar från avgasrör men tillägger att det inte lät så utan snarare som en smällare, ”en liten snärtig historia”. (Sidan 4-5.)
Andra vittnen hörde två smällar med ett distinkt mellanrum mellan den första och den andra. Det, plus att Engström bara sa sig ha uppfattat vad han betecknade som ”lite oljud” gör att det finns skäl att fråga sig om det verkligen var så att han hörde skottlossning när han befann sig vid Götabanken, bara tjugo meter från mordplatsen. Kanske var det en bildörr som smällde igen eller något annat.
En tänkbar variant är i så fall att han just kom ut från Skandia när mordet begicks, precis som det står i telefonförhöret. Det skulle kunna peka på att han hörde det andra, men inte det första, skottet. Eller så kanske mördaren hade skjutit båda skotten alldeles innan Engström kom ut så att han aldrig hörde något av dem.
Det alternativet framstår onekligen som ganska sannolikt om vi ska ta till oss det inslag i Engströms berättelse som går ut på att han egentligen inte förstår att något har hänt förrän han är framme vid den liggande Palme.
Inte ens då förstår han situationens allvar, får vi veta i aprilförhöret: ”Min första tanke är att det är någon ur det så kallade A-laget som har lagt sig i horisontalläge”, alltså att det han ser är en utslagen berusad man som inte kan stå på benen.
Hurdan var då situationen runt den liggande mannen? Engström såg en dam som var nere på knä och som ”bad att någon skulle hjälpa till att skaffa en ambulans väldigt fort”. Han fick senare klart för sig, säger han i förhöret, att damen var Lisbeth Palme. Omkring den liggande mannen befann sig också en ung flicka och en ung man. Engström säger att ”de båda fanns framme alldeles före jag kom fram”. (Sidan 5-6.)
Det framgår av förhöret i övrigt att Engström här syftar på Anna Hage och Stefan G, de två unga personer som var mest engagerade i livräddningsarbetet. (Anna Hage var vid tillfället 17 år och Stefan G 22.)
Låt oss notera: Engström menar alltså att han inte såg när Anna och Stefan kom fram till den liggande mannen; de fanns redan där. Han bör egentligen inte kunna ha någon uppfattning om hur länge de funnits på plats utöver sin egen uppskattning att han hörde skottlossningen när han själv var vid Götabanken.
Det här är, kan vi notera, en ytterligare indikation på att Engström inte gärna kan ha varit vid Götabanken vid tiden för mordet. Under den korta tid det bör ha tagit för honom att förflytta sig den sträcka på tjugo meter som var kvar fram till mordplatsen, omkring 13 sekunder, kan knappast Anna och Stefan hunnit fram till Palme.
När Palme blir skjuten sitter Stefan i en taxi på väg söderut på Sveavägen. Den har stått och väntat vid rött ljus i korsningen med Tunnelgatan. Taxichauffören som observerar skottlossningen gör en u-sväng och stannar vid mordplatsen, Stefan och de andra passagerarna beger sig ut. Stefan försöker ge Palme konstgjord andning. I det sammanhanget observerar han Anna Hage som nu också kommit till platsen och som börjar med hjärtmassage.
Anna Hage har suttit i en annan bil, en som kommit söderifrån. Vid rödljuset vid Tunnelgatan har hon sett en liggande man. Hon bestämmer sig för att försöka hjälpa till. Samtidigt som hon kliver ur bilen tillsammans med väninnan Karin J ser hon en man som springer in på Tunnelgatan. När Anna kommer fram är redan Stefan på plats vid Palmes huvud. Det är svårt att tänka sig att det har gått mindre än trettio sekunder efter skotten när både Anna och Stefan är framme vid Palme. Och det kan ha varit mera.
Anna och Stefan fortsätter i själva verket med livräddningsåtgärder tills en ambulans kommer till platsen. Stefan uppger i ett tidigt förhör att han tror att den kom efter två minuter. I själva verket bör det ha tagit lite längre tid. Den första ambulansens ankomst (det kom två) var sannolikt omkring 23.26. Den kom i alla fall fram först sedan kommissarie Gösta Söderströms polisbil och därefter Södermalmspiketen kommit till platsen.
Den exakta tiden spelar inte så stor roll för vårt resonemang. Det väsentliga är att det är osannolikt att Engström kom fram så tidigt som han själv vill göra gällande i förhöret. Och han kan i själva verket ha anlänt till platsen först en minut eller mer efter mordet.
Engström berättar att han funderar en stund på om han själv ska lägga sig i. När han först ser den liggande mannen förstår han, som vi varit inne på, inte situationens allvar. Han överväger att springa vidare och överlåta åt andra att hjälpa till. Men så ser han blodet och inser att han borde använda sina kunskaper från en kurs i första hjälpen som han gått. Han säger att han är med och försöker lägga den liggande mannen i framstupa sidoläge så att blodet ska rinna undan och andningsvägarna bli fria.
Kan det vara så att han deltar i livräddningsarbetet? Det vi kan konstatera är i vilket fall att i den mån han gör några insatser är de inte av den omfattningen att hans närvaro sätter några tydliga spår i vare sig Annas eller Stefans minne.
Men det behöver inte betyda att han ljuger. Det kan mycket väl vara Engström som förekommer i det här avsnittet av ett förhör med Anna där hon berättar om sina livräddningsåtgärder:
”Det var någon som började rycka i benen eller någonting, i Olof Palmes ben, och då sa jag det att han låg så bra som han låg. Och så sa jag nånting ’Vad håller du på med?’, för jag var ju så inne i mitt arbete. Men då tittade jag bara på armarna liksom att ’vad håller du på med?’ och sen så fortsatte jag.”källa (s. 15)
Av det sista förstår vi att Anna inte observerade ansiktet på den person som störde henne i återupplivningsförsöken.
Hennes väninna, Karin J, som likt Anna hörs den 2 april, har en egen minnesbild som också den kan handla om Engström. Hon berättar om att personer som samlats frågade vad som hänt och tillägger: ”Sen så var det någon som sa ’Jag vet att han ska ligga i framstupa sidoläge, varför gör ni så här?’”.källa (s. 7)
Om båda dessa observationer – eller en av dem – handlade om Engström kan han mycket väl ha gjort någon sorts insatser, i handling eller i ord.
Vi kan samtidigt konstatera att hans egen beskrivning av sina livräddningsinsatser tycks ha en tendens att växa med tiden.
I det första förhöret med Engström från den 1 mars hittar vi just inte mer än att ”någon låg på marken” och att ”det var folk omkring denne”.
I nästa förhör, från den 10 mars, säger Engström lite mer preciserat att det fanns en ung kvinna och en ung man framme vid den liggande Palme. Och att ”Palme vändes till framstupa sidoläge”. Fortfarande finns dock inte minsta antydan om att han gjort något åt den saken själv.källa
I tredje förhöret, från den 11 mars, står det rent allmänt att han ”började hjälpa till” men inte med vad. Förhörsutskriften ger intryck av att det handlade om någon sorts medicinsk hjälp eftersom det i sammanhanget står att han är gift med en sjuksköterska och själv har fått viss utbildning i första hjälpen. Han uppger att han noterade att det kom blod ur offrets mun och näsa ”varför sidoläge föreföll det enda [han] kunde tänka sig att själv ge sig på.”källa
Det står dock inte uttryckligen att han själv verkligen deltar i något arbete med att vända på Palme.
Men i fjärde förhöret, det som nu finns tillgängligt även som ljudfil, heter det däremot: ”Flickan tar pulsen och vi två andra vi försöker att få den här personen som visade sig vara Olof Palme i framstupa sidoläge för att blodet skall kunna rinna undan.” (Sidan 6.)
De tidigare förhören finns bara tillgängliga i sammanfattad form. Det är alltså möjligt att Engström sa mer om sina insatser redan där. Men om vi alls kan se en trend så går den i riktning mot att han placerar sig mer och mer i centrum för händelseförloppet, att han mer och mer framställer sig som en handlingskraftig medborgare.
Det är lätt att tänka sig att Engström har en tendens att dramatisera och ge sig själv en viktig roll. Han ger intryck av att ha varit närmare skottlossningen än vad som är sannolikt. Och han förgyller de egna livräddningsinsatserna som kanske var anspråkslösa.
Detta går i så fall väl ihop med andra kända exempel på att han velat bli uppmärksammad. Redan under lördagen såg han till att bli intervjuad i sitt hem av Svenska Dagbladet.källa Och senare såg han till att komma med i Sveriges Televisions Rapport sedan han besviket konstaterat att han inte kallats att delta i en rekonstruktion på Sveavägen.
Den som vill kan rynka på näsan åt den sidan av Engströms personlighet. Men det finns många människor som tycker om att stå i rampljuset. Och – vilket är av större intresse i det här sammanhanget – Engströms förmodligen överdrivna beskrivning av sina insatser är inte ett beteende som skulle vara gynnsamt för en mördare som hoppas att undgå upptäckt.
Redan innan Engström engagerar sig i livräddningen – på vilken nivå han nu gör det – har han dock gjort en observation av annat slag. När han sett sig om för att bilda sig en uppfattning om situationen har han också tittat in i gränden: ”Och när jag får blicken bort mot Luntmakargatan så ser jag siluetten utav en person som står alldeles stilla i en 5-6 sekunder och tittar väldigt intresserat bort mot vårt håll där vi står, vid Sveavägen. Han står så där förvånansvärt stilla och gissningsvis en 5-6 sekunder minst och tittar åt vårt håll”. (Sidan 7.)
Engström bekräftar som svar på förhörsledaren Bäckströms frågor att han ser personen bra eftersom denne är placerad mot den ljusa väggen på fastigheten Luntmakargatan 14 – det så kallade ”kulturhuset” – och eftersom platsen är väl upplyst. Han placerar alltså personen i nordöstra hörnet av korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan. Och han ger också i detta förhör en tydlig beskrivning av den gestalt han ser: en yngre person i 25-30-årsåldern med ”något relativt fylligt på överkroppen” och ”rätt så smala” ben och rätt mycket hår på huvudet. (Sidan 12). Hans beskrivning stämmer mycket väl in på vittnet Lars J som vid tidpunkten är 25 år och har en ganska stor burrig frisyr. Mordkvällen är Lars klädd i en bullig täckjacka och jeans vilket gör att benen framstår som rätt smala i förhållande till överkroppen.
Hörnan vid ”kulturhuset” är verkligen synlig från Sveavägens trottoar för en person som står strax norr om den liggande Olof Palme. Inne på Tunnelgatan skyms visserligen en stor del av sikten av uppställda byggbaracker. De står uppställda mitt i gatan, nästan framme vid Tunnelgatan. På vardera sidan om dem finns dock passager av ett par meters bredd. Den som befinner sig framme vid den döde Palme (mitt för den vänstra passagen) kan se ända fram till Luntmakargatan till vänster om barackerna och kan också se ”kulturhuset” med dess ljusa fasad. Om Lars J befinner sig där kan någon som står vid den döde Palmes fötter förvisso iaktta honom. Ifall Lars i stället skulle befinna sig i eller mitt för passagen till höger om baracken skulle han knappast vara synlig från själva mordplatsen, i alla fall inte om han står långt bort från Sveavägen, på eller nära Luntmakargatan.
Då uppstår förstås frågan: stod Lars J verkligen på den plats där Engström angett, stod han så att han var synlig från mordplatsen? Om så inte var fallet uppstår förstås utrymme för en tolkning som de som vill peka ut Engström som statsministermördare fastnat för, att han i själva verket såg Lars under andra omständigheter, nämligen under sin flykt efter att ha skjutit Palme.
I aprilförhöret med Engström ifrågasätts hans observation på ett lite annat sätt. Allan Bäckström säger att Engström i början trott att det var vittnet Lars han sett men att han tydligen senare fått klart för sig att det inte kan vara Lars.
Engström svarar att det inte riktigt stämmer. Han menar bara att det finns en osäkerhet. Han har nämligen talat med en tidningsreporter som sagt att Lars befunnit sig till höger om baracken medan mördarens flyktväg var till vänster om baracken. Därför, menar Engström, kan det eventuellt vara mördaren som han sett. (Sidan 7.)
Och här är vi framme vid något som har dragits fram som komprometterande för Engström.
Låt oss till en början konstatera att det är osannolikt att hans uppgifter om sin observation skulle kunna handla om mördaren. Tar vi Lars J:s uppgifter på allvar finns det inget underlag för att mördaren under sin flykt stannade upp och ställde sig att titta bort mot Sveavägen. Och om det är så att Lars i själva verket stått vid Luntmakargatan till höger om barackerna så låter det inte som om Engström bör ha kunnat se honom från Sveavägen. Då är hans iakttagelse uppdiktad.
Lars Larsson som lanserade teorin om Engström som gärningsman i sin bok Nationens fiende från 2016 har med just uppgiften om att Lars stod längst bort i den högra passagen och ser det som en tung bevispunkt mot Engström. Han skriver att Lars är ”möjlig att se bara i en mycket smal vinkel om man befinner sig på mordplatsen och inte går förbi barackerna” (Lars Larsson: Nationens fiende, Books on Demand 2016, s. 284-285.)
Thomas Petterson är inne på samma sak i sin uppmärksammade artikel om Engström i tidskriften Filter. Om Lars J skriver Thomas Pettersson att inga av de verkliga vittnena på Sveavägen hade sett Lars: ”skymd av byggbarackerna på Tunnelgatan hade han undgått allas uppmärksamhet”. Bara Engström hade beskrivit honom.källa
Även här placeras alltså Lars J på en plats i den högra passagen, precis som reportern som Engström nämner varit inne på.
Hur var det då?
Lars J beskriver mycket tydligt var han befunnit sig under olika delar av händelseförloppet, särskilt när han hörs den 4 april 1986. Han har kommit gående Luntmakargatan norrifrån till han kommit fram till korsningen med Tunnelgatan. Där har han tagit några steg in på Tunnelgatan i riktning mot Sveavägen och då befunnit sig på Tunnelgatans södra sida så att han befunnit sig mellan husväggen och byggbaracken – alltså nära Luntmakargatan i den högra passagen från Sveavägen räknat. Så hör han två skott och när han tittar mot Sveavägen genom den smala passagen ser han en person falla framåt. I ett tidigare förhör, från den 4 mars, har Lars förklarat att den fallande mannen hade varit dold av barackerna så länge han stått upp. Det var först när han föll som han blev synlig för Lars.
Det här är en rimlig beskrivning av vad Lars bör ha sett utifrån sin position stående i det vi kallar den högra passagen. Och det betyder att så länge han står kvar där bör han inte vara synlig för någon som står strax norr om den liggande Palme.
Ur Krister Peterssons powerpointpresentation om vittnet Lars J:s position
Strax därefter hör han någon som springer in på Tunnelgatan på andra sidan barackerna, alltså i det vi kallar den vänstra passagen. När den springande mannen hunnit fram till Luntmakargatan ser Lars honom snett bakifrån. När mannen korsat Luntmakargatan och fortsatt i riktning mot trapporna dröjer det inte länge innan Lars förlorar honom ur sikte igen, Nu skyms nämligen mannen bakom något som Lars kallar en barack och som står på Tunnelgatan öster om Luntmakargatan, alltså nära trapporna.
Polisfotona från mordplatsen visar att det inte är en byggbarack utan ett enkelt skjul täckt med presenning som innehåller en container. Den flyende mannen passerar till vänster om det skjulet och blir därmed osynlig för Lars i den position han haft tills nu.
Lars berättar i aprilförhöret att han själv i det här läget sneddar över Luntmakargatan och då kan se mannen igen. Mannen springer uppför trappan ”med två, tre trappsteg i taget”.
Och nu befinner sig Lars alltså i korsningens nordöstra hörn, just vid ”kulturhuset”. Han beskriver hur han i den här situationen vänder sig mot Sveavägen för att se vad som händer där. Nu kan han se i riktning mot mordplatsen genom vad vi kallat den vänstra passagen från Sveavägen räknat. Han funderar på om han ska bege sig dit för att hjälpa till, men han ser att det kommer andra hjälpande människor. Lars bestämmer sig för att i stället följa efter mannen men väntar för säkerhets skull med att göra det tills denne passerat trappans krön.
Det finns filmer, upplagda på Youtube, som gjorts med Lars på senare tid. Där visar han tydligt sina positioner.källa, källaMen de finns alltså beskrivna av honom i förhör redan kort efter mordet.källa (s. 1), källa (s. 15-21, 40)
Lars kunde, som vi noterade, från den position dit han förflyttat sig se människor som började med livräddningsarbetet. Det fanns alltså ingenting som skymde sikten. Och det gör Stig Engströms iakttagelse högst rimlig. Till det ska läggas att Lisbeth Palme i flera förhör talat om en observation hon gjort av en man som stått en bit in på Tunnelgatan och tittat mot mordplatsen.källa (89-01-26, s. 1-2), källa (s. 11-12, 33-34) Det kan knappast vara någon annan än Lars J.
Inte desto mindre ägnade sig Krister Petersson på sin presskonferens åt underkänna Engströms uppgift om sin iakttagelse. Det var han förstås tvungen till om han skulle göra troligt att Engström var mördaren.
Till skillnad från Lars Larsson och Thomas Pettersson hade dock åklagaren insett att Lars måste ha varit synlig från Sveavägen. Krister Petersson illustrerade faktiskt sin framställning med en powerpointbild som visade att han förstått att Lars flyttat till hörnet vid Kulturhuset från sin ursprungligen undanskymda plats. Men Petersson envisades ändå med att Engström inte sett Lars från en position som vittne vid Dekorimahörnan och motiverade det bara med att andra personer inte bekräftat att de sett Engström där.
I ett anfall av retorisk generositet erbjöd Petersson en alternativ hypotes, att Engström i själva verket befunnit sig på andra sidan Sveavägen men velat göra sig mer intressant genom att placera sig på mordplatsen – i princip skulle han kunna ha sett Lars från motsatta sidan gatan. Men i samma ögonblick som åklagaren lade fram hypotesen avfärdade han den: om Engström varit på Sveavägens västra sida skulle hans utsikt in mot Tunnelgatan ha varit skymd av bilar som stannat vid mordplatsen.källa
Oavsett styrkan i åklagarens resonemang om dessa bilar kan vi väl konstatera att det inte fanns några egentliga skäl att överväga att Engström skulle ha befunnit sig på andra sidan Sveavägen. Vad som står emot varandra är Engströms egen berättelse om att han var ett vittne på själva mordplatsen och hypotesen att han var den flyende mördaren.
Men att Engström inte skulle ha varit sedd av andra vittnen är en slutsats som faktiskt inte har täckning i materialet. Till att börja med kan vi konstatera att polisen inte alls systematiskt frågade ut vittnen om vilka andra personer de lagt märke till på mordplatsen. Det skulle ha behövt göras. Och det skulle ha behövt göras så tidigt som möjligt. Det är mer eller mindre omöjligt att reparera den bristen i efterhand.
Om någon som kände Stig Engström funnits på plats som vittne hade det förstås varit av värde även med ett sentida vittnesmål om saken. Det skulle ha haft stor betydelse om personen, även om uppgifterna kom åratal efteråt, hade sagt : ”Jag var där, och det var Stig också!” eller motsatsen: ”Jag var där, men Stig var inte där!”.
Men något sådant vittnesmål finns inte.
Nu finns det ett par andra vittnesmål som brukar nämnas som exempel på observationer av Engström. Det ena är från ”chevamannen” Leif L. Han har på senare tid framträtt och bestämt avvisat att Stig Engström skulle vara mördaren. I Expressen sa han i februari 2020 om Engström:
”Han kommer från Skandiahållet ungefär tre minuter efter mordet. Han pratar med någon, sen springer han in i gränden och det är det sista jag ser av honom.”
Leif L säger sig vara ”absolut helt hundra” på att det var Engström han såg, ”med keps, långrock och handväska”. Han tillägger: ”Jag har sett att han själv har sagt att han var bland de första på platsen men det är helt galet.”källa
Här finns till och med stöd för Engströms egen uppgift om att han sprang in i gränden. Men Leif L:s uppgifter är förstås från lång tid efter mordet.
Av större intresse är kanske uppgifterna från Leifs passagerare Jan A. Den 14 maj 1986 får denne under ett förhör se foton på ett antal personer och blir ombedd att säga vilka han känner igen som vittnen på brottsplatsen. Han pekar ut Engströms foto och säger att han har en minnesbild av en man som är ”välliknande” detta foto.källa När Jan A hörs i tingsrätten i Palmemålet 1989 berättar han om att han på brottsplatsen samtalade med en ”äldre man”, i ”50-60-årsåldern” som hade keps.källa (s. 8-9)
Det här bör inte betraktas som avgörande bevisning för att Stig Engström fanns med som vittne på brottsplatsen. Leif L och Jan A kan givetvis ha tagit fel. Men låt oss ägna oss åt en lite mer övergripande fundering kring förutsättningarna för att andra skulle ha kommit ihåg Engström.
På mordplatsen under minuterna närmast efter mordet befann sig – förutom polis och ambulanspersonal – mer än tjugo personer. Stig Engström själv uppehåller sig i detta långa förhör framför allt vid fyra personer förutom den döde statsministern: Lisbeth Palme, Anna Hage, Stefan G och Lars J. En del andra personer finns antydda i förhöret, men de flesta kommenterar han inte alls.
Beror det på att Engström bara fabulerat – är det konstigt att han inte har mer eller mindre fullständig koll på vilka andra personer som var där?
Nej, det är nog inte alls konstigt. Det är nämligen ungefär likadant med andra vittnesberättelser. De som var där ägnade sig inte åt att systematiskt registrera övriga närvarande personer, de hade fokus på Olof, Lisbeth, livräddningsåtgärderna och polisens respektive ambulanspersonalens insatser. Det finns andra vittnen som inte syns i några fler berättelser än den de lämnat själva eller i vittnesmålen från dem som de var där i sällskap med.
Inget annat vittne har tydligt berättat att syskonen Per och Christina W var på platsen; det tycks som om det bara är de själva som kommit ihåg varann. Två av de personer som kom till platsen tillsammans med Stefan G – Bengt I och Anders E – är bara omnämnda av andra som kom dit tillsammans med dem. Ingen utom Yvonne N har nämnt hennes bekant Ahmed Z – och tvärtom, det är bara han som minns henne. Ett vittne som kom till platsen ensam, Bengt P, är det ingen annan som verkar komma ihåg. (Tack till Anders Olsson för denna sammanställning i en kommentar på min blogg.)
Att Engström inte framträder tydligt i andra vittnesmål säger därför inte mycket. Och att just Stig Engströms närvaro bland vittnena på mordplatsen blivit så hårt ifrågasatt kan väl närmast förklaras med en omständighet: att Engström mer än andra vittnen lyft fram sig själv.
Hans egen berättelse tenderar helt enkelt att göra honom till en central aktör på platsen: han deltar i livräddningen, han pratar med Lisbeth och får ett signalement på mördaren, han informerar polisen om mördarens flyktväg och han gör senare ett försök att få tag i de poliser som gett sig iväg för att ge kompletterande information.
Allt det han säger om var och en av sina insatser kan mycket väl ha någon sorts motsvarighet i verkligheten.
Var han på plats hörde han säkert Lisbeth säga saker – andra vittnen berättar att hon talade mycket och intensivt.
Och tittar vi på vad Engström specifikt uppger att hon meddelar handlar det framför allt om tre saker: hon anger mördarens flyktväg genom att peka in mot Tunnelgatan, hon berättar att hon själv också blivit skjuten och hon säger att gärningsmannen hade en mörkblå täckjacka. Allt det stämmer bra med vad Lisbeth tar upp när hon hörs den 1 mars: i samband med det andra skottet kände hon att det brände till på ryggen, mördaren flydde in på Tunnelgatan och hon uppfattade det som att han hade en blå täckjacka.källa (s. 2)
Kanske riktade hon även någon replik direkt till Engström.
Stämmer det att Engström sedan pekade ut mördarens flyktväg för de anländande poliserna? Vittnesuppgifterna från platsen tyder på att det förmodligen var flera personer som pekade ut för polisen åt vilket håll gärningsmannen försvunnit. Engström kan i så fall ha varit en av dem.
Är det riktigt som Engström säger i förhöret, att han försökte få tag i de poliser som sprungit in i gränden för att ge dem information om gärningsmannens signalement?
Ingen tycks ha uppmärksammat att han sprungit in på Tunnelgatan för att göra något sådant. Men hur säkert är det att någon ska ha noterat det?
I sin bok Palmemordet – tillbaka till Sveavägen redovisar Lars Olof Lampers vad ett av Sveavägsvittnena, Per W (som i boken uppträder under signaturen ”Thomas Svensson”), berättat för honom: att han själv påbörjat ett förföljande efter gärningsmannen och sprungit in i gränden men gett upp vid Luntmakargatan.
Lampers har också hittat en förhörsuppgift från kommissarie Söderströms chaufför Ingvar Windén om att denne vid ankomsten till mordplatsen gjort samma sak. Windén berättar att någon eller några personer uppgett att gärningsmannen sprungit in på Tunnelgatan. Han hade då själv börjat springa in i gränden men insett att han saknade signalementsuppgifter och hade därför snabbt återvänt till folksamlingen.källa (s. 3-4) Det här skulle, som vi förstår, ha varit innan gruppen från Södermalmspiketen samlat gav sig av efter mördaren (Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen, Storytel Publishing 2021, s. 40).
Varken Per W:s eller Ingvar Windéns uppgifter kan avfärdas utan vidare trots att de inte avspeglas i andras vittnesmål och är lämnade betydligt senare än Engströms. De pekar i så fall båda två på att det inte är säkert att det väckte någon egentlig uppmärksamhet om en eller annan person, inte ens en ensam polis i uniform, gjorde ett försök att bidra till spaningarna genom att ge sig en bit in på Tunnelgatan.
Det finns i alla fall i Engströmförhöret från april en omständighet som tycks peka på att han var borta från Sveavägen en stund för att sedan återkomma. Och det är när han berättar om hur han får veta att det är Olof Palme som är skjuten.
Själv säger han att han får höra vem mordoffret är sedan han kommit tillbaka från sin språngmarsch in på Tunnelgatan. En ung kvinna – han föreställer sig att det är samma unga kvinna som arbetat med livräddningen – frågar honom: ”Vet du vem det är dom har skjutit?”. Engström säger att han inte har en aning. Hon säger att det är Olof Palme. Han undrar om hon skojar och hon svarar: ”Nej du, sådant skojar man inte om.” Då slår det honom att ”den här lilla söta gumman” som stått på knä vid den skjutne faktiskt skulle kunna ha varit Lisbeth. (Sidan 11.)
Redan i förhöret den 10 mars har Engström förklarat att han återkommer till Sveavägen i samband med att den skjutne lastas in i ambulansen. Det tyder på att han kan ha varit borta från platsen just när Lisbeth säger till kommissarie Söderström att det är Olof Palme som är brottsoffret. Det förefaller vara först då som den saken blir klar för de närvarande. Om Engström varit iväg just då är det logiskt att han missat det.
Några sammanfattande ord: ingenting i Engströms berättelse i detta förhör är av ett sådant slag att det avslöjar honom som en statsministermördare.
Vi vet sedan tidigare att Krister Petersson inte kunde koppla samman honom med ett vapen, inte kunde förse honom med ett motiv och inte heller kunde presentera en gärningsbeskrivning.
Det där sista – gärningsbeskrivningen – är inte det minst viktiga. Det krävs rimligtvis en förklaring till hur det kom sig att den vanligtvis fredlige Engström plötsligt klivit ut på gatan med ett laddat vapen i just det kritiska ögonblicket, hittat Palme och skjutit ihjäl honom. Och någon sådan förklaring gav inte Petersson.
En annan sak framstår också som svårbegriplig: om Engström verkligen var Palmes mördare, varför skulle han då skapa en historia fylld av detaljer om vad han gjorde på mordplatsen, en historia som han inte kunde vänta sig att få bekräftad av vittnena som fanns där? Och varför skulle en mördare som ville undgå upptäckt inte bara komma med sina detaljerade uppgifter till polisen utan också uppvakta nyhetsmedia med dem?
Sanningen är att om Stig Engström inte själv hade sökt uppmärksamhet finns det ingenting som säger att hans namn över huvud taget skulle ha förekommit i Palmeutredningen.
Den som vill vara elak kan säga att det är Engströms eget fel att han kom att bli uthängd som mannen som sköt Olof Palme: han försökte göra sig märkvärdig och så gick det som det gick.
Men det är förstås en djupt orättvis tanke: ingen ska väl behöva pekas ut som statsministermördare bara för att han eller hon framhållit sig själv som ett exemplariskt och handlingskraftigt vittne och kanske förgyllt sina egna insatser en bit?
Som vi har sett finns det med största sannolikhet felaktigheter i den berättelse Engström lämnar under detta timslånga förhör.
Men de två väsentliga frågorna är: tror han att han återger vad som faktiskt hände? Och stämmer huvuddragen i hans berättelse? Det vill säga: kom han till mordplatsen när Palme låg där och livräddningsarbetet hade inletts? Såg han från sin position på Sveavägen vittnet Lars J inne i gränden, alldeles innan Lars gav sig uppför trappan för att förfölja mördaren?
Enligt min mening är svaret på dessa frågor: ja, troligen. Det är den enklaste och rimligaste förklaringen.
Andra – till exempel Palmeåklagaren Krister Petersson – har tolkat Engströms berättelse som ett stort bedrägeri.
Utöver de sakargument som kan vridas och vändas har vi alltså nu själva ljudinspelningen med Engströms egen röst. Närmare honom än så kommer vi inte. Kan denna inspelning hjälpa till att avgöra vilket alternativ som är det mest sannolika?
Svaret på den frågan ligger hos lyssnaren.
Gunnar Wall
Gunnar Wall inbjuder till diskussion om denna text på sin blogg.
Att offentlighetsprincipen kan åtnjutas av var och en och att var och en dessutom kan ta del av allmänna och offentliga handlingar helt anonymt, har varit en kardinalfråga för Samhällsmagasinet Avsnitt under tidskriftens sju år. Anonymitetsrätten är ett slags del av rätten att anonymt lämna bidrag för publicering i massmedier med ansvarig utgivare, och att anonymt lämna tips till massmedier. Rätten att vara anonym vid begäran om allmänna handlingar fyller således en viktig funktion för demokratin.
Vid vår granskning av offentlighetsprincipens tillämpning under det första corona-året 2020, begärde vår reporter handlingar från en stor mängd myndigheter och ställde frågor. Endast ett fåtal myndigheter hade avvisat enskilda sökande med anledning av pandemin. Enskildas integritet åtnjöt generellt sett ett gott skydd, även om vissa myndigheters registrering av enskildas framställningar om att få ut handlingar var svåra att förstå (se Coronaåret och offentlighetsprincipen i Avsnitt 2020/4).
Granskningen omfattade i sig inte frågan om kontant betalning, men Bolagsverket ville inte e-posta sitt ”beslut om tillämpning av riksarkivets gallringsföreskrifter”, utan skrev till vår reporter: ”Om du vill beställa detta får du återkomma med faktureringsuppgifter, beställer du som privatperson behöver vi även uppgift om ditt personnummer.” Reportern ifrågasatte detta och skrev att han väl kunde betala kontant. ”Gällande kontantbetalning så beslutade Bolagsverket den 17 maj 2019 att ta bort möjligheten att betala ärenden kontant i vår reception.” svarade Bolagsverket.
Denna inställning från en statlig förvaltningsmyndighet fann vi högst betänklig. Någon faktisk anonymitet kan ju inte tillförsäkras någon om vederbörande måste göra en banköverföring, betala med kort eller betala med Swish. Andra myndigheter, som Riksarkivet, har utan att knota accepterat betalning även med giltiga minnesmynt. Bolagsverkets hantering anmäldes till Justitieombudsmannen, JO. Reportern skrev i anmälan, som gjordes i början av december 2020, att Bolagsverkets rutiner strider mot riksbankslagen. Dessutom får en myndighet som huvudregel inte efterforska en sökandes identitet, utvecklade han. Vidare framförde han att det inte finns någon rätt för en myndighet att generellt kräva avgiften i förskott, något Bolagsverket gjort när någon vill få ut handlingar anonymt. ”Något mandat att införa en generell rutin om förskottsbetalning för en viss kategori av sökande kan inte utläsas vare sig i lagtexten eller dess förarbeten.” skrev han.
Bolagsverket skrev ett förvirrat yttrande med besynnerliga resonemang om att man istället för att följa riksbankslagen bör se saken ”utifrån bestämmelserna om service och tillgänglighet i förvaltningslagen”. Hur förvaltningslagen skulle kunna göra att Bolagsverket slipper tillämpa riksbankslagen framgick inte. Det framgick inte heller hur myndigheten blev mer serviceinriktad och tillgänglig genom att vägra ta emot kontant betalning.
Idag har JO avgjort frågan. Chefsjustitieombudsmannen Erik Nymansson delar uppenbarligen Avsnitts uppfattning angående bl.a. rätten att betala kontant och sammanfattar sitt beslut bl.a. som följer: ”ChefsJO kommer fram till att Bolagsverket enligt riksbankslagen har en skyldighet att ta emot kontanter för betalning av kopior av allmänna handlingar. Vidare konstaterar han att förskottsbetalning som en generell rutin för de som önskar vara anonyma är oförenligt med såväl ordalydelsen i 6 kap. 1 a § andra stycket offentlighets- och sekretesslagen som syftet med bestämmelsen och de exempel som ges som vägledning för tillämpningen. Bolagsverket får kritik för bristerna.”
ChefsJO redogjorde i sitt beslut för de bestämmelser som gäller. Enligt riksbankslagen är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, något som enligt förarbetena innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning. I civilrättsliga förhållanden kan rätten att betala med kontanter ”avtalas bort”. Riksbankskommittén har i sitt betänkande 2019 betonat att ”det i offentligrättsliga rättsförhållanden som utgångspunkt bör vara möjligt att betala kontant”. Kommittén ville även
”sända en signal till centrala samhällsaktörer att inte ytterligare driva på utvecklingen där kontant betalning accepteras i allt lägre grad. Uppmaningen riktar sig huvudsakligen till offentliga aktörer, men även till privata aktörer som bedriver offentligfinansierad verksamhet och lyder under ett offentligrättsligt regelverk, som exempelvis privata vårdcentraler m.m. Stat, landsting och kommuner bör göra det möjligt att de olika tjänster de erbjuder och avgifter som de tar ut av allmänheten kan betalas kontant av de personer som fortsatt har behov av det om inte särskilda skäl talar emot det. Kommittén anser att det är rimligt att offentliga aktörer generellt sett har ett bredare samhällsperspektiv på betalningsfrågan än att enbart fokusera på kostnaderna i den egna verksamheten. Ett sådant bredare perspektiv omfattar såväl de individer som vill och behöver kunna betala kontant som samhällets behov av att kontantinfrastrukturen finns kvar till dess att ett beslut fattas om kontanters roll i ett längre tidsperspektiv.”
ChefsJO konstaterar att huvudregeln är att ”en myndighet är skyldig att ta emot kontant betalning för offentligrättsliga avgifter och att en enskild således har rätt att betala sådana avgifter med kontanter.” Undantag kan göras i författning, men annars kan rätten ”avtalas bort” endast ”när ett rättsförhållande, eller en del av ett rättsförhållande, har en sådan civilrättslig karaktär att det bör bedömas enligt civilrättsliga regler”. Så har ansetts vara fallet beträffande parkeringsavgifter men inte beträffande patientavgifter. ChefsJO bedömde att avgift för kopior av allmänna handlingar är en offentligrättslig avgift. ”Rättsförhållandet mellan en utlämnande myndighet och en enskild som önskar betala en avgift för kopior av allmänna handlingar är inte av sådan karaktär att det bör bedömas enligt civilrättsliga regler. Riksbankslagen är således tillämplig på ett sådant förhållande, vilket innebär att Bolagetsverket har en skyldighet att ta emot kontanter för betalning av kopior av allmänna handlingar.”
Dessutom bedömde chefsJO inte att det var möjligt att tillämpa den nya bestämmelsen om förskottsbetalning av avgift på ett så generellt sätt som Bolagsverket gjort. Förskottsbetalning får, menade han, ”bara beslutas i enskilda fall. Att ha förskottsbetalning som en generell rutin för de som önskar vara anonyma är oförenligt med såväl den nyss nämnda bestämmelsens ordalydelse som syftet med bestämmelsen och de exempel som ges för att vägleda tillämpningen.” I förarbetena till bestämmelsen om förskottsbetalning anges dessutom att den som vill vara anonym måste ges möjlighet att betala kontant, även om avgiften ska betalas i förskott.
I avslutande synpunkter konstaterade chefsJO att ”bruket av kontanter som betalningsmedel minskat kraftigt, och på sina håll uppfattas bruket som omodernt”. Dock har en enig parlamentarisk kommitté uttryck oro för denna utveckling och försökt nyansera diskussionen. Trots ”bl.a. regeringens uttalade bedömning i förarbetena till den sistnämnda lagen att rätten att vara anonym förutsätter att en myndighet kan ta emot kontant betalning för kopior av allmänna handlingar” har Bolagsverket tillämpat en rutin att inte ta emot kontanter. ”Sammanantaget [sic] förtjänar Bolagsverket kritik för de brister som jag har redogjort för.” konstaterar chefsJO.
ChefsJO ”förutsätter att myndigheten omgående vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att framställningar om utlämnande av kopior av allmänna handlingar fortsättningsvis handläggs i enlighet med gällande regelsystem och att enskilda får korrekt information om detta, bl.a. via myndighetens webbplats”. ChefsJO lämnade även över en kopia av beslutet till den pågående Betalningsutredningen för kännedom.
Avsnitts redaktion är nöjd med chefsJO:s beslut, och hoppas att det sänder en signal till samtliga statliga och kommunala myndigheter att riksbankslagen gäller och att var och en – oavsett om denne önskar vara anonym eller inte – har rätt att betala kopieavgifter anonymt. För att säkra enskilda sökandes integritet borde myndigheterna vidare, menar vi, upphöra med att slentrianmässigt registrera framställningar om att få ut allmänna handlingar.
En man begärde i juni hos kvinnoanstalten Färingsö att få del av alla strafftidsbeslut för intagna på anstalten som hade s k skyddad identitet. I strafftidsbeslut, som fattas i början av en intagens verkställighet, finns inga uppgifter om var den intagne befinner sig, utan bara uppgifter om personens namn, personnummer, straffets längd, domstol som dömde personen m.m. Strafftidsbesluten omfattas inte av kriminalvårdssekretess. En intagen med s k skyddad identitet fanns på anstalten vid tidpunkten för begäran.
Kriminalvården maskerade uppgifter om den intagnes namn, personnummer, domstol, målnummer och häkte. Som stöd för detta använde myndigheten en bestämmelse som ska skydda personer med s k skyddad identitet, och andra särskilt utsatta personer. Bestämmelsen (21 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen) ger möjlighet att ta bort ”uppgift om en enskilds bostadsadress eller annan jämförbar uppgift som kan lämna upplysning om var den enskilde bor stadigvarande eller tillfälligt”. Kriminalvården skrev att det på anstalter i säkerhetsklass 2 och 3 är möjligt för den som vill hota, trakassera eller skada en särskilt utsatt intagen, att göra detta på t.ex. en rastgård, utan att myndigheten i varje tänkbart fall kan förhindra detta.
Mannen överklagade anstaltens beslut om maskering.
Kammarrätten i Jönköping, som nu (18 oktober) har prövat frågan, konstaterar att strafftidsbeslutet innehåller sådana uppgifter som, ”tillsammans med det sätt varpå [mannen] framställde sin begäran, avslöjar var den intagne för tillfället befinner sig”. Eftersom uppgifterna om namn, personnummer etc. inte är jämförliga med uppgifter om bostadsadress, kan sekretessbestämmelsen inte tillämpas på dem. Domstolen skriver i sin dom att ”inskränkningar i den grundlagsskyddande rättigheten att ta del av allmänna handlingar måste framgå tydligt av offentlighets- och sekretesslagen och bör således inte bli föremål för tolkning”. Strafftidsbeslutet ska därför lämnas ut av Kriminalvården. Kammarrättens beslut kan inte överklagas.
Sekretessfrågan var i maj föremål för ett beslut av Justitieombudsmannen (JO), som då kom till samma resultat som kammarrätten. Då var det anstalten Visby som i september 2015 hade maskerat personuppgifter i flera strafftidsbeslut. Den man som begärde ut strafftidsbeslutet från anstalten Färingsö åberopade JO:s beslut.
Det som kan konstateras är att sekretesskyddet är klart otillräckligt för sådana intagna i landets kriminalvårdsanstalter, som har skyddad identitet.
Avsnitt: Redaktionen har ordet 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.