SDU, namnstriden och juridiken

Artikeln är publicerad med tillstånd från författaren Benjamin O J Boman både här och i Samhällsmagasinet Avsnitt, nr. 3 för 2015 (oktober).

Partiledningen för Sverigedemokraterna bröt nyligen med ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom, och nu har den låtit bilda ett nytt ungdomsförbund, kallat Ungsvenskarna SDU. Den nya organisationen är dock inte en självständig förening utan en sektion inom moderpartiet. En annan organisation har på grund av en varumärkesansökan hävdat sig ha rätt till namnet Ungsvenskarna. Här diskuterar jag juridiken kring ideella föreningars namnskydd och bl.a. rätten till förkortningen SDU.

En förening – dvs. två eller flera personer som på ett mer varaktigt sätt sammanslutit sig för ett gemensamt ändamål – anses vara ideell om den inte både idkar ekonomisk verksamhet och har som syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen (se NJA 1935 s 106). En förening kallas rent ideell om den inte sysslar vare sig med ekonomisk verksamhet eller med att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Ideella föreningar, som har antagit stadgar av viss fullständighet, anses vara självständiga juridiska personer (se NJA 1899 s. 76, majoriteten i NJA 1900 s. 98, prop. 1910:83 s 69, 74 f. och 159 f., SOU 1958:10, s 369, NJA 1973 s. 341). En ideell förening måste företrädas av någon (se SOU 2009:29, s 283) och den måste ha ett namn (se NJA 1987 s. 394). En förening kan bildas och företrädas även av underåriga ungdomar (se SOU 2009:29, s 199 f. och kammarrättens i Jönköping dom 2008-11-24 i mål nr. 1130-08). En juridiska person kan såsom självständigt rättssubjekt ”förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter”, och även vara part i rättegång (se 11 kap. 2 § rättegångsbalken). Detta gäller även om medlemmarna är underåriga och alltså själva är kapabla att rättshandla på egna vägnar (se anförda källor). Föreningsfriheten säkras såväl i 2 kap. 1 § 1 st. 5 p. regeringsformen som i artikel 11 i Europakonventionen, och måste anses innefatta en rätt att bilda rättskapabla föreningar (se Europadomstolens dom i Church of Scientology Moscow mot Ryssland).

Lagstiftaren har valt att inte införa någon lag om ideella föreningar, vilket innebär att sådana i stort är oreglerade. Stor försiktighet bör iakttas i fråga om tillämpning av de grundsatser som gäller ekonomiska föreningar enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, på ideella föreningar (se t.ex. NJA 1958 s. 438 och NJA 2008 s. 255). Vid besvarande av rättsliga frågor om ideella föreningar måste man därför söka svaren i god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se nyss anfört rättsfall).

Det har talats mycket om varumärkesintrång när det gäller SDU:s namn. Det står klart att även en ideell förening kan bedriva näringsverksamhet och då använda sig av varumärken med ensamrätt. Denna situation torde dock inte vara primärt aktuell här. Av 1 kap. 1 § varumärkeslagen (2010:1877) framgår att lagen gäller ”för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet”. Regeringen har inte ansett det påkallat att införa skydd för varukännetecken ”mot obehörig användning av tecken för andra ändamål än att särskilja varor och tjänster” (prop. 2009/10:225, s 129). Ett varumärke får inte registreras om det kan förväxlas med andra kännetecken (se 2 kap. 8 § varumärkeslagen). I patentbesvärsrättens dom 2012-10-31 i mål nr. 10-128 var fråga om en ideell förening som ville registrera ett visst varumärke för datorprogram och  tidskrifter. En annan ideell förening invände att den redan använde  varumärket. Rätten konstaterade att det att en förutsättning för att vägra en registrering av ett kännetecken som varumärke p.g.a. förväxlingsrisk, är att kännetecknet ”när registreringsansökan gavs in användes för att marknadsföra varor eller tjänster av samma eller liknande slag som de som innehavarens märke avser”. Den invändande föreningen hade visserligen ägnat sig åt ”olika former av föreningsverksamhet” under namnet, men den användning av kännetecknet som hade skett ”utgör emellertid inte en kommersiell användning av kännetecknet för tidskrifter”. Invändningen fick därför inget gehör.

Någon direkt relevans för frågan vilket namn en ideell förening kan använda sig av i sin rent ideella verksamhet, har rimligen alltså inte varumärkeslagen. Detta kan utläsas motsatsvis. Att någon har låtit registrera ett visst varumärke kan inte hindra en ideell förening att ideellt använda sig av det namn som varumärket utgörs av, även om föreningen förstås är förhindrad att använda namnet vid utförande av sådan näringsverksamhet som registreringen avser. Man torde kunna tänka sig att ”Föreningen för bekämpande av McDonalds” eller dylikt, hade kunnat bildas, och antagande av ett sådant namn torde inte kunna förhindras av varumärkesrättsliga skäl. En förenings verksamhet grundar sig dock på ett slags avtal, stadgarna. Enligt avtalsrättsliga principer om s.k. pacta turpia, osedliga avtal (se härom bl.a. NJA 2002 s. 322), torde vissa föreningsnamn kunna vara av sådan karaktär att stadgarnas bestämmelse om namnet inte äger giltighet (jfr 36 § ”avtalslagen” och kammarrättens i Stockholm dom 2009-04-28 i mål nr. 8986-08, där ”Orgasmens Madonnas Kyrka” inte fick registreras, eftersom namnet ansågs väcka anstöt). Det torde dock krävas mer än att ett föreningsnamn redan har använts av en annan ideell förening, eller att namnet innehåller ett skyddat varumärke, för att stadgarna ska kunna sättas åsido på avtalsrättslig grund. Innebär då detta att ideella föreningar saknar skydd för sitt namn?

1884 års varumärkeslag (SFS 1884:29) stipulerade i 4 § 2 st. att ett varumärke inte fick registreras ”om deri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens eller namnet på annans fasta egendom”. Senare varumärkesregleringar har tillkommit delvis på basis av den praxis till 1884 års varumärkeslag som uppstod.

Rättsfallet NJA 1938 s. 232 gällde ett liknande fall som det som nu är för handen. En ideell förening i form av en fackförening (Malmö nya byggmästarförening) hade brutit sig ur en till namnet ekonomisk förening (Malmö byggmästarförening u. p. a.). Orsaken till splittringen var att den gamla föreningen inte ville genomföra en viss stadgeändring, vilket ledde till att moderförbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet, bröt med den gamla föreningen och sedermera slöt den nya föreningen till sig. Sedan förväxling mellan föreningarna uppstått, yrkade den gamla föreningen att den nya föreningen skulle förbjudas att använda sin firma. Majoriteten i rådhusrätten konstaterade att den gamla föreningens verksamhet hade blivit sådan att den också var att anse som en ideell förening. Majoriteten slog sedan fast att den nya föreningen ”vid sådant förhållande”, oavsett huruvida dess namn var förväxlingsbart med den gamla föreningens firma, ”icke lagligen kunde på talan av gamla föreningen förbjudas använda sitt namn”. I HD var meningarna splittrade, och avgörandet föll efter omröstning i enlighet med 23 kap. 4 § i dåvarande rättegångsbalk.  Tre justitieråd ville bifalla den gamla föreningens talan. De tre justitieråd som fällde avgörandet i Kungl. Maj:ts namn höll dock med rådhusrättens majoritet. Någon namnrätt för ideella föreningar ville man inte tillskapa.

I NJA 1941 s. 672 hade en Karl Emil F. använt förkortningen K.F. i sin registrerade firma. Högsta domstolen fann att förkortningen ”sedan längre tid tillbaka” var inarbetad av Kooperativa Förbundet, ”såväl bland näringsidkare som eljest inom stora delar av befolkningen i landet”. Karl Emil F. förbjöds därför att använda förkortningen i sin firma.

Det rättsfall som torde vara mest betydelsefullt i sammanhanget är NJA 1946 s. 767. I referatet jfr-hänvisas till de två fall som ovan angetts. Fallet gällde bl.a. att en näringsidkare registrerat bl.a. ett varumärke ”i vilket ingår bilden av en lapp å skidor samt orden »Skidfrämjandets skidlack»”. Den ideella förening vars allmänt kända förkortade form var Skidfrämjandet yrkade bl.a. upphävande av varumärket. Föreningen idkade viss ekonomisk verksamhet. HD:s majoritet konstaterade att föreningen ”är en ideell sammanslutning, som sedan lång tid tillbaka är allmänt känd under benämningen Skidfrämjandet”, att näringsidkaren ”utan föreningens tillstånd i sitt registrerade varumärke intagit ordet Skidfrämjandet” samt att ”föreningen, som bedriver viss verksamhet för kontroll av beskaffenheten av sportartiklar” lidit förfång genom att näringsidkarens ”tillverkningar sken av att vara godkända av föreningen”. HD:s majoritet fann att föreningen inte var att betrakta som näringsidkare, ”men enär stadgandet i 4 § 2) [1884 års varumärkeslag] – även om lagrummet, i likhet med 12 och 13 §§, vid sin tillkomst hade ett mera begränsat syfte – måste, i överensstämmelse med ordalagen och gällande rättsuppfattning, så förstås att därigenom skyddas jämväl namnet å den som ej är näringsidkare varom i 1 § förmäles”. Varumärkesregistreringen upphävdes därför. HD fann dock inte att det fanns möjlighet att i detta sammanhang tillämpa varumärkeslagens bestämmelser i 12 och 13 §§ om straff för den som försålt varor som olagligen märkts med annans registrerade varumärke, namn eller firma.

Den utredning som utarbetade ett (sedermera icke antaget) förslag till lag om registrerade föreningar jfr-hänvisade till 1938 års rättsfall vid konstaterandet att en registrering av ett firma ger ett skydd för den (se SOU 1949:17, s 100). Härmed synes man i sammanhanget ha menat att ideella föreningar som inte registrerat sin firma inte åtnjuter något skydd.

Firmautredningen ville år 1967 inte gå mycket längre i sin tolkning av sistnämnda rättsfall än konstatera att bristen på lagstiftning om ideella föreningar inte torde innebära ”att ideell förening i andra fall än [då den bedriver näringsverksamhet] helt saknar skydd mot annans obehöriga användning av föreningens namn”, och konstaterade att ”[h]ur långt detta skydd sträcker sig är emellertid oklart”. ”I den mån ideell förenings namn skyddas kan även förkortning av namnet vara föremål för skydd” uttalade utredningen vidare (se SOU 1967:35, s 341 f.; jfr SOU 1958:10, s 55, 160, 228). Utredningen föreslog en särskild lag om skydd för ideell förenings och stiftelses namn. Någon sådan lag antogs emellertid inte. ”Eftersom ideell förenings och stiftelses namn redan torde åtnjuta visst skydd enligt rättspraxis, synes behovet av en namnskyddslag inte vara alltför angeläget” uttalade föredraganden i propositionen om bl.a. firmalagen (se prop. 1974:4, s 63). 1978 års vallagskommitté diskuterade rätten till partibeteckning – dvs. sådana beteckningar på partier som används i val och som kan registreras enligt vallagen – och angav att det är ”tänkbart att ett parti, genom talan vid domstol, skulle kunna utverka förbud för ett parti att använda en beteckning som är så lik det förstnämnda partiets att detta parti lider förfång” (se SOU 1980:45, s 106).

Enligt 2 § 1 st. lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. kan en ideell förening efter ansökan erhålla ett organisationsnummer. Organisationsnummer tilldelas av Skatteverket, som vid sin prövning av en ansökan om sådant nummer inte ska göra några moraliska eller straffrättsliga bedömningar (se Riksskatteverkets information 2002-09-11, dnr. 7161/02-110). Ett organisationsnummer behövs inte för att föreningen ska existera i juridisk mening (ty det gör den redan efter konstituerandet), men har ändå ansetts ha sådan kvasikonstitutiv verkan att rätten till organisationsnummer omfattas av begreppet ”civila rättigheter” i artikel 6.1. Europakonventionen (se Justitiekanslerns beslut 2009-06-23, dnr. 600-08-40). Något varumärkesrättsligt skydd är dock inte i lagen knutet till en juridisk persons ansökan om organisationsnummer, eller till registrering av ett sådant nummer. I Kammarrättens i Stockholms mål nr. 404-2001 hade Scientologikyrkan begärt omprövning av skattemyndighetens beslut att tilldela organisationsnummer för Fria Scientologikyrkan. Skattemyndigheten hade avvisat begäran och länsrätten avvisat Scientologikyrkans överklagande. Kammarrätten, som avslog Scientologikyrkans överklagande, konstaterade att ”tilldelning av organisationsnummer till ett rättsligt subjekt inte kan anses angå en annans rättighet av det slag som avses i artikel 6 i Europakonventionen” och att ”redan tilldelningen av organisationsnumret” inte kunde anses ”utgöra sådant ingrepp i Scientologikyrkans egendomsrätt som faller under artikel 1 i 1952 års tilläggsprotokoll till Europakonventionen”. I VPN 1996:3 konstaterade Valprövningsnämnden att registrering av organisationsnummer inte ger något företräde till en partibeteckning enligt vallagen.

Idag stadgas i 1 kap. 7 § varumärkeslagen att varumärkesskydd kan uppkomma genom inarbetning (jfr 1941 års rättsfall ovan). Inarbetning innebär att ett kännetecken ”inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig (omsättningskretsen) är känt som beteckning för de varor eller tjänster som tillhandahålls under kännetecknet”, och att innehavaren därigenom äger ensamrätt till kännetecknet. Ett varukännetecken kan enligt bestämmelsen även vara inarbetat i ett visst geografiskt område.

Så långt har jag redogjort för rättskällorna. Frågan om vem som har rätt att använda förkortningen SDU måste kunna besvaras utifrån dessa. Först och främst måste det diskuteras om en ideell förening kan hävda ensamrätt till sitt namn i förhållande till andra ideella föreningar. I NJA 1938 s. 232 besvaras denna fråga nekande. NJA 1946 s. 767 gäller en delvis annorlunda fråga. Den princip som förefaller slås fast i fallet är att en näringsidkare inte får registrera en icke-näringsidkares inarbetade kännetecken såsom varumärke. Någon självständig ensamrätt till sitt en ideell förenings namn torde dock inte kunna utläsas direkt ur fallet, utan endast en rätt att invända mot annans olovliga brukande av namnet i näringsverksamhet. Uppenbart är att varumärkeslagen inte kan tillämpas analogt beträffande ideella föreningar, särskilt som analogier från andra rättsområden i regel bör undvikas beträffande det fria föreningslivet.

En alltför snäv tolkning av 1946 års rättsfall synes emellertid svår att förena med de senare uttalanden som förekommit i frågan. Uttalandet i motiven till firmalagen ger vid handen att skyddet för ideell förenings namn redan idag – dvs. genom 1946 års rättsfall – är så pass tillräckligt att någon lagreglering inte är påkallad. 1978 års vallagskommitté synes ha föreställt sig ensamrätt även till partibeteckningar (som särregleras i vallagen) baserad på 1946 års rättsfall. Att man i 1946 års referat jfr-hänvisat till 1938 års och 1941 års referat talar för att man menat att 1946 års fall rörde liknande rättsfrågor. Dessa förhållanden talar emot att 1938 års rättsfall alltjämt skulle vara vägledande. Jag anser följaktligen, ehuru frågan inte kan sägas vara fullständigt utredd, att tillräckliga skäl talar för att ideella föreningar äger ensamrätt till sitt namn under vissa förutsättningar, även i förhållande till andra ideella föreningar.

När uppstår då detta skydd? Enligt min uppfattning kan skyddet inte anses uppstå genom Skatteverkets tilldelning av organisationsnummer, eller genom Valmyndighetens registrering av en partibeteckning enligt vallagen. Skatteverket skall nämligen inte göra någon varumärkesrättslig eller därmed jämförlig prövning, och Valmyndigheten skall endast pröva förväxlingsbarhet enligt vallagen. 1946 års rättsfall samläst med det däri anförda NJA 1941 s. 672, talar starkt för att det avgörande är att den ideella föreningens namn har blivit inarbetat, dvs. är väl känt, i vart fall inom det verksamhetsområde som föreningen verkar inom.

Till saken. Förkortningen SDU får anses vara allmänt känd, i vart fall för politiskt intresserade personer. Det kan antas att en ensamrätt att använda denna beteckning har uppstått genom inarbetning. Det kan dock inte utan vidare utredning fastställas om människor i gemen kopplar samman förkortningen med Sverigedemokraterna som parti, eller med Sverigedemokratisk Ungdom som självständig juridisk person, och idag används förkortningen alltså av dessa båda föreningar. Vilken av de två organisationerna som har ”bättre rätt” till förkortningen, kan jag följaktligen inte slå fast i denna artikel. Tvisten om namnet slites nog bättre i domstol, eller – kanske än bättre – i skiljenämnd. Det är emellertid min förhoppning att denna artikel kan utgöra ett tillräckligt belysande diskussionsunderlag för samtliga inblandade.

Tilläggas kan följande. Namnet Ungsvenskarna har tidigare använts av det som idag är Moderata ungdomsförbundet, fram till 1946. Under en period tidigare under 2000-talet använde sig Sverigedemokratisk Ungdom av namnet. Namnet kan emellertid inte anses så välkänt och förknippat med vare sig Moderata ungdomsförbundet eller med Sverigedemokratisk Ungdom, för att någon ännu relevant inarbetning ska ha skett. Inte heller kan en registrering av Ungsvenskarna som varumärke, som sagts ovan, hindra en ideell förening att i sin rent ideella verksamhet använda sig av namnet.