Avsnitt får ut mer information ur Palmeutredningen

Mordet på Olof Palme fortsätter att intressera allmänheten och uppgifter begärts ut från förundersökningen, som varit nedlagd i snart tre år. Samhällsmagasinet Avsnitt ägnar sig inte åt någon ”privatspaning” men har på grund av intresset av bl.a. ärekränkningsbrott intresserat oss för utpekandet av ”Skandiamannen” Stig Engström och vissa andra teorier. Förra året var vi först med att få ut det bandade polisförhöret med Engström, ett förhör som analyserades i Avsnitt av journalisten Gunnar Wall.

Allmänhetens möjlighet till insyn i myndigheternas handlingar har varit omistlig alltsedan tillkomsten 1766 (läs om offentlighetsprincipens historia här). Ibland bör integritetsintresset dock gå före öppenheten. I förundersökningar är huvudregeln att Polismyndigheten i praktiken ska kunna utesluta att en enskild upplever ”ett mera påtagligt obehag”, dvs. lider men, av att uppgifter röjs. I sin nitiskhet att följa denna bestämmelse blir Polismyndigheten ibland alltför snabb att ta till markeringspennan. Ibland (men tursamt nog inte alltid) är motiveringarna av myndighetens beslut så knapphändiga att de lika gärna hade kunnat ersättas med stämplar. Exempelvis skrev man i ett beslut den 23 maj: ”Polismyndigheten gör följande bedömning. De efterfrågade handlingarna innehåller uppgifter om enskildas personliga förhållande. Då det inte står klart att dessa uppgifter kan röjas utan att enskild eller närstående lider men så har dessa uppgifter maskerats. Mot bakgrund av ovanstående avslår Polismyndigheten din begäran att få ta del av allmän handling.”

Ett annat exempel på överdriven nitiskhet är ett förhör med ett av de två vittnen som såg en springande man på David Bagares gata strax efter att den som av allt att döma mördade Olof Palme sprungit upp för trapporna mot den angränsande Malmskillnadsgatan. Både Polismyndigheten och Kammarrätten i Stockholm, den kammarrätt som är minst benägen att ändra underinstansernas sekretessbeslut, hade gjort eller fastställt obegripliga maskeringar. När Avsnitt hade givit in tidigare förhör med (det sedan över femton år till råga på allt avlidna) vittnet, och Polismyndigheten därefter omprövade sin bedömning, framgick att man tidigare maskerat sådant som ”Johannesgatan”, ”kom ner i trappan”, ”när ni gått ner för trapporna”, ”uppe på trappan” och den ungefärliga åldern på ett mycket känt annat vittne. Ibland är maskeringarna helt obegripliga:

Idag meddelade kammarrätten dom i ett mål om en annan av polisiära tjänstemän söndermaskerad handling, ett tips till Palmeutredningen från 15 maj 1986. Det rör sig om ett maskinskrivet brev som en polistjänsteman sammanfattat med ”Misstänksam mot Stig Engström”. Merparten av brevet, och uppgift om var det poststämplats, maskerades av Polismyndigheten. Idag gav domstolen Avsnitt rätt. Endast maskeringen av uppgifter om poststämpeln, en uppgift som enligt rätten ”kan avslöja uppgiftslämnarens vistelseort”, står fast. Kammarrätten konstaterar att tipset har lämnats under pseudonym och att uppgifterna består av personens egna teorier. Det finns inte några ”konkreta uppgifter i handlingen som mer indirekt avslöjar uppgiftslämnarens identitet”. Eftersom uppgifterna i brevet inte kan hänföras till någon enskild omfattas brevet inte av någon sekretess och det ska därför lämnas ut i sin helhet.

Kammarrätten åsidosätter inte elstödssekretess efter ”lagprövning”

Kammarrätten i Stockholm har under gårdagen bedömt Samhällsmagasinets Avsnitts och andras argumentation avseende sekretessbestämmelsen som skyddar uppgifter om enskilda i ärenden om elstöd. Kammarrätten ansåg att sekretessbestämmelsen kunde tillämpas, och att den alltså inte skulle åsidosättas på grund av att den eller dess tillkomst strider mot grundlag. Den omkring arton sidor långa argumentationen om varför sekretessbestämmelsen inte bör tillämpas m.m. bemöter kammarrätten i ett beslut på sju sidor. Av dessa utgör det mesta en redogörelse för lagstiftningsärendet. Den egentliga argumentationen är knapphändig.

I tryckfrihetsförordningen, en landets grundlagar, står att rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas ”endast om det krävs med hänsyn till” vissa skyddsintressen, bl.a. ”skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden”. I denna del framförde kammarrätten bara att ”relevanta faktorer avseende skyddsintresset respektive insynsintresset vägts mot varandra och till slut resulterat i att riksdagen bedömt att skyddsintresset väger tyngst”. Någon självständig prövning gjorde kammarrätten alltså inte, utan eftersom riksdagsmajoriteten ansett att lagen borde införas strider den inte ”mot offentlighetsprincipen i tryckfrihetsförordningen”.

Gällande den bristande beredningen i Regeringskansliet kunde kammarrätten inte låta bli att påverkas av att Lagrådet sågat den korta remisstiden. Rätten köper dock helt regeringens argument att elstödssekretessen var nödvändig för att elstöd snabbt skulle kunna betalas ut. ”Trots att det funnits anledning till ett skyndsamt beredningsförfarande – med hänsyn till vikten av att vidta åtgärder för att genomföra det utlovade elstödet – anser kammarrätten att tiden varit så pass kort att stadgad ordning inte följts fullt ut”.

För att en lag ska kunna åsidosättas på grund av bristande beredning måste bristerna dock vara väsentliga. Det anser inte kammarrätten är fallet här. Trots Lagrådets synpunkter har konstitutionsutskottet (dvs. den borgerliga majoriteten) ”ansett att det hade ett tillräckligt underlag för att ta ställning till förslaget” och förslaget antogs av riksdagen. Den bristande beredningen hindrade därför, menade kammarrätten, inte tillämpning av sekretessbestämmelsen.

Avsnitts övriga argument, bl.a. om informationsfriheten i Europakonventionen och grundlagens förbud mot att meddela lagar i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen, bemöter kammarrätten inte alls. Sådant kommenteras bara med en avslutande mening: ”Inte heller i övrigt strider bestämmelsen mot grundlag.”

Kammarrätten prövade sedan sekretessfrågan och framförde endast att det inte står klart att uppgifterna som reportern begärt att få ta del av kan röjas utan att den enskilde lider men, och att sekretess därför gäller. I denna del berörde inte domstolen reporterns argumentation på något som helst sätt.

Samhällsmagasinet Avsnitt ifrågasätter om det kammarrätten gjort verkligen kan ses som en seriös lagprövning. I praktiken har man endast sagt att eftersom riksdagen antagit lagen efter en formell intresseavvägning och förslag av konstitutionsutskottet så ska den tillämpas. Ett sådant synsätt som kammarrätten ådagalägger torde innebära att en lag aldrig kan undanröjas på grund av bristande beredning så länge en majoritet av ett utskott ansett sig kunna föreslå att lagen ska antas. (Möjligen kan man tänka sig att en lag som riksdagen har antagit i strid med utskottets yrkande kan åsidosättas, men denna situation synes för osannolik för att vara intressant att diskutera.) Då undrar man vad domstolarnas lagprövningsrätt har för funktion överhuvudtaget. Man kan ifrågasätta om kammarrätten verkligen beaktat tidigare praxis.

Kammarrättens beslut överklagades under fredagen till Högsta förvaltningsdomstolen.

Buschs elstödssekretess kan vara olaglig – Avsnitt kräver lagprövning i domstol

Sedan den 1:a februari i år omfattas uppgifter om elstöd till enskilda av en sekretess som är lika stark som den för psykiatriska journaler. Införandet av sekretessregeln har mött omfattande kritik från såväl tunga remissinstanser som Lagrådet och Justitiekanslern som företrädare för rättsvetenskapen och journalistiken. Samhällsmagasinet Avsnitt har i dagarna utmanat elstödssekretessen i domstol och gör bland annat gällande att den strider mot grundlagen och därför inte får tillämpas.

Sammanfattning

Den 6:e april skickade redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt en begäran om allmän handling till Försäkringskassan som gällde hur mycket elstöd energi- och näringsminister Ebba Busch fått utbetalt. Begäran avslogs i beslut den 14 april med hänvisning till den nya elstödssekretessen Samma dag inkom redaktionen med ett överklagande till Kammarrätten i Stockholm.

Redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt gör i överklagandet bland annat gällande att lagregeln om elstödssekretess har tillkommit på ett olagligt sätt och att den strider mot bestämmelser i bland annat regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och Europakonventionen. Redaktionen pekar också på att bestämmelsen kraftfullt inskränker den för ett demokratiskt samhälle grundläggande möjligheten att granska politiska makthavare. Detta utan att det finns ett legitimt skyddsintresse som motiverar en sådan inskränkning. 

Del 1: Den tvivelaktiga konsten att snabbinskränka en grundlagsstadgad rättighet

Samhällsmagasinet Avsnitt granskar bl.a. tillämpningen av bestämmelser om offentlighet och sekretess, och att myndigheter följer de regler som gäller för deras verksamhet. Ibland blir det även aktuellt att granska regeringens agerande, se t.ex. Fast regeringspraxis att följa lagförarbeten (öppnas i ny flik).

Sedan den 1:a februari i år omfattas uppgifter om elstöd till enskilda, ”stöd till elanvändare för att mildra effekterna av höga elpriser”, av stark sekretess. Uppgifter om ”en enskilds personliga förhållanden” får inte röjas om det inte ”står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men”. Sekretessbestämmelsen är kontroversiell och har delat både riksdagen och civilsamhället.

I riksdagen röstade 155 ledamöter för införande av den nya sekretessregeln, medan 151 ledamöter röstade emot. Tunga remissinstanser som Lagrådet (länk till Lagrådets yttrande) och Justitiekanslern (länk till JK:s yttrande) hade uttalat sig kritiskt till förslaget om sekretess.

”I princip alla argument jag sett för att hemlighålla uppgifter om elstödet kan användas mot offentlighetsprincipen i stort” skrev professorn i civilrätt Mårten Schultz på Twitter.

Instanserna ansåg inte att uppgifterna om bl.a. elförbrukning och utbetalt belopp var så integritetskänsliga att uppgifterna skulle vara hemliga. Kunniga jurister gick längre i kritiken. ”I princip alla argument jag sett för att hemlighålla uppgifter om elstödet kan användas mot offentlighetsprincipen i stort” skrev professorn i civilrätt Mårten Schultz på Twitter. ”Regeringen använder sekretess för att skydda sig mot kritik. De vill slippa rubriker om att de rikaste människorna med de största villorna har fått mest stöd.” sa professorn i förvaltningsrätt Olle Lundin, som kallade sekretessen för ”trams”. Även massmediernas representanter var starkt kritiska.

”Regeringen använder sekretess för att skydda sig mot kritik. De vill slippa rubriker om att de rikaste människorna med de största villorna har fått mest stöd.” sa professorn i förvaltningsrätt Olle Lundin, som kallade sekretessen för ”trams”.

Sekretessen var enligt Journalistförbundet problematisk ”eftersom det kommer att försvåra för den som vill få insyn i hur det nya stödet används. Det blir till exempel svårt att granska vilka effekter stödet får när det gäller hushållens elförbrukning över tid”, uppgifter som förbundet menade är av stort allmänintresse. Vissa andra instanser var dock positiva. Villaägarnas riksförbund nämnde att ”diverse bolag med utgivningsbevis publicerar mängder med offentliga uppgifter på Internet” och att det ligger nära till hands att dessa bolag skulle publicera även uppgifter om elstöd.

Ett annat problem med sekretessbestämmelsen – oavsett vad man tycker i själva sekretessfrågan som sådan – är att den är dåligt beredd i Regeringskansliet. I grundlagen stadgas följande: ”Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner. Även sammanslutningar och enskilda ska i den omfattning som behövs ges möjlighet att yttra sig.”

Promemorian i vilken sekressregeln föreslogs skickades ut på remiss, men remissinstanserna hade endast fem arbetsdagar på sig att uttala sig om den.

Promemorian i vilken sekressregeln föreslogs skickades ut på remiss, men remissinstanserna hade endast fem arbetsdagar på sig att uttala sig om den. Lagrådets ledamöter var kritiska till detta. ”För att det ska vara försvarbart att på det sätt som här har skett avvika från gängse beredningsrutiner genom en mycket kort remisstid – beträffande den andra promemorian en extremt kort remisstid – måste det krävas mycket starka skäl. Dessa skäl är inte närmare redovisade i ärendet. Lagrådet inser att det för regeringen har funnits anledning att så snabbt som möjligt vidta åtgärder för att genomföra ett utlovat elstöd. En remisstid på i det ena fallet en vecka … är emellertid inte acceptabel.” skrev de.

Den korta remisstiden ledde sannolikt till att alla tillfrågade instanser inte yttrade sig. Regeringen gick ändå vidare med förslaget.

Den korta remisstiden ledde sannolikt till att alla tillfrågade instanser inte yttrade sig. Regeringen gick ändå vidare med förslaget. Sekretessregler kan delas upp i två huvudsakliga grupper – svag sekretess, dvs. offentlighet som utgångspunkt, och stark sekretess, dvs. sekretess som utgångspunkt.

Den starka sekretessen gäller bl.a. sjukvården, inom socialtjänsten och i förundersökningar som inte gått till domstol. Den svagare sekretessen gäller bl.a. i Försäkringskassans vanliga verksamhet. Regeringens förslag utformades så att sekretess skulle vara utgångspunkten för uppgifter om elstöd. Motiveringen till detta är märklig (se sidan 15). ”Vid en tillämpning av en sekretessbestämmelse med rakt skaderekvisit”, dvs. där offentlighet var utgångspunkten, kunde det antas ”att sådana uppgifter som det nu är fråga om hade lämnats ut.”.

Uppgifterna om elstödet var alltså inte sådana att man typiskt sett kunde anta att de berörda kände obehag om de lämnades ut. Varför ville man då ha sekretess?

Uppgifterna om elstödet var alltså inte sådana att man typiskt sett kunde anta att de berörda kände obehag om de lämnades ut. Varför ville man då ha sekretess? De skäl som anges är att uppgifterna kan användas för kartläggning av enskilda – ”för att ge en bild av vanor, livsstil och ekonomi hos enskilda individer och grupper”. Uppgifterna skulle t.ex. kunna användas i försäljningskampanjer eller för att ”peka ut enskildas elförbrukning på ett för den enskilde ofördelaktigt sätt”, menade regeringen.

Det är svårt att frigöra sig från tanken att någon tjänsteman fått den säkert inte lätta uppgiften att rationalisera regeringens inställning till sekretessfrågan. Resultatet blev att icke känsliga uppgifter hemlighölls med lika stark sekretess som för psykiatriska journaler.

Det är svårt att frigöra sig från tanken att någon tjänsteman fått den säkert inte lätta uppgiften att rationalisera regeringens inställning till sekretessfrågan. Resultatet blev att icke känsliga uppgifter hemlighölls med lika stark sekretess som för psykiatriska journaler. I riksdagen förkortades tiden som riksdagens ledamöter hade på sig att yttra sig. Normalt har dessa två veckor på sig att tycka till om ett lagförslag, men här fick de över helgen.

I riksdagen förkortades tiden som riksdagens ledamöter hade på sig att yttra sig. Normalt har dessa två veckor på sig att tycka till om ett lagförslag, men här fick de över helgen.

Ordföranden i konstitutionsutskottet m.fl. skrev i en motion: ”De brister i beredningen som finns är ytterligare starkt vägande skäl att inte frångå den presumtion om offentlighet som vi har i Sverige och med rätta är stolta över.” I konstitutionsutskottet beslutade en knapp majoritet att på regeringens linje. Minoriteten kritiserade beredningen av ärendet. ”Regeringens beredning av propositionen har ifrågasatts av bl.a. Lagrådet. Utskottet ser dock inte skäl att vidta ytterligare beredningsåtgärder utan anser att det har ett tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till förslagen.” skrev representanterna riksdagsmajoriteten.

Del 2: Samhällsmagasinet Avsnitt utmanar elstödssekretessen och kräver lagprövning i domstol

Eric M. Runesson, en av författarna till Lagrådets yttrande, har till tidningen Advokaten sagt att utskottets formuleringar ”kanske kan ha någon betydelse om domstolarna skulle välja att göra en lagprövning”. ”Regeringen och riksdagen tar en viss risk om de väljer att bortse från Lagrådets kritik” menade han.

Vad är då lagprövning? Lagprövning kallas det när en domstol prövar huruvida en lag är giltig eller inte.

Vad är då lagprövning? Lagprövning kallas det när en domstol prövar huruvida en lag är giltig eller inte. Rätten att lagpröva formuleras som en skyldighet att åsidosätta en lag, i grundlagen: ”Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.”

Samhällsmagasinet Avsnitt begärde den 6 april ut uppgift om vilket elstöd som energi- och näringsministern Ebba Busch fått. Försäkringskassan svarade den 14 april med ett avslagsbeslut. Avsnitt överklagade omgående och begärde just en lagprövning.

Samhällsmagasinet Avsnitt begärde den 6 april ut uppgift om vilket elstöd som energi- och näringsministern Ebba Busch fått. Försäkringskassan svarade den 14 april med ett avslagsbeslut. Alla uppgifter om elstöd till en fysisk person skyddas av sekretess, menade man. Det vi skrivit i begäran ”innebär inte att det inte står klart att uppgifterna kan lämnas ut utan att den enskilde, eller någon närstående till hen, lider men”.

Avsnitt överklagade omgående och begärde just en lagprövning. Skälen som anges till att sekretessregeln inte ska tillämpas är flera. Dels har beredningen hos regeringen (och även i riksdagen) inte gått rätt till. Hade man gett remissinstanserna längre tid på sig att yttra sig hade man haft ett bättre underlag att stifta en lag på. Offentlighetsprincipen är en extremt viktigt inslag i det svenska stattskicket och det är därför extra viktigt att inskränkningar av offentligheten inte görs utan en ordentlig beredning.

Offentlighetsprincipen är en extremt viktigt inslag i det svenska stattskicket och det är därför extra viktigt att inskränkningar av offentligheten inte görs utan en ordentlig beredning.

Dessutom anges det i grundlagen att rätten att ta del av allmänna handlingar ”får begränsas endast om det krävs med hänsyn till” vissa intressen, bl.a. ”skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden”. Skälen för inskränkningar i offentligheten ska vara starka. Kan man verkligen säga att detta ”krävs” i detta fall?

Det har inte flera kunniga instanser och personer ansett. Skälen för sekretess är svaga. I förslaget har regeringen talat om att personerna som får elstöd ”kan anses lida men” om uppgifter om elstödet röjs. Samtidigt tycker man uppenbarligen att personerna inte ”kan antas lida men” om samma uppgifter röjs. Vad betyder det ens att någon ”kan anses lida men”? Lagförslaget ger intryck av att vara ett hafsverk och är dessutom illa berett.

Dessutom kan man ifrågasätta om informationsfriheten enligt Europakonventionen har respekterats vid införandet av en regel som alltså innebär att allmänheten inte kan granska ens vilket elstöd som förtroendevalda och dylika makthavare – som enegiministern – har fått. Att sådana granskningar kommer till stånd är rentav viktiga är rättsstatligt perspektiv.

Enligt Avsnitts mening har det inte visats att sekretess verkligen ”krävs”. Konstitutionsutskottets behandling ska normalt garantera att sekretess inte införs för lättvindigt, men här har utskottet varit djupt splittrat och ledamöterna har agerat efter partilinjer istället för som opartiska granskare med grundlagen i bakhuvudet.

Dessutom kan man ifrågasätta om informationsfriheten enligt Europakonventionen har respekterats vid införandet av en regel som alltså innebär att allmänheten inte kan granska ens vilket elstöd som förtroendevalda och dylika makthavare – som enegiministern – har fått. Att sådana granskningar kommer till stånd är rentav viktiga är rättsstatligt perspektiv.

I grundlagen står: ”Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”.

Eftersom det kan antas att sekretessregeln på flera sätt tillkommit i strid med, eller strider mot, grundlagen, har Avsnitt gjort gällande att den inte kan tillämpas i målet. Detta är nu en fråga för Kammarrätten i Stockholm att pröva. I andra hand har Avsnitt gjort gällande att uppgiften borde lämnas ut ändå, eftersom det borde vara uteslutet att Ebba Bush eller hennes anhöriga känner något mer påtagligt obehag av att uppgifterna röjs för tidskriften.

Redaktionen för Samhällsmagasinet Avsnitt

red@avsnittmagasinet.se

Tveksam ”bevisning” i ny Palmedokumentär

Stöd gärna vårt ideella arbete via Swish: 123 661 41 19.

Den 26 februari släppte Sveriges television dokumentären ”30 sekunder”. Filmskaparna Håkan Pieniowski och Bo G Andersson har försökt sig på att skildra den första halvminuten från det att det första skottet avlossas av Olof Palmes mördare, på Sveavägen den 28 februari 1986. Vissa vittnen (dock endast bilburna sådana) får 35+ år senare uttala sig om händelseförloppet under mordnatten. Dokumentären driver tesen att den namnkunnige Christer Pettersson, som Svea hovrätt 1989 frikände efter åtal rörande mordet, i själva verket befann sig på mordplatsen utan att ha något med mordet att göra. I filmen sägs, utan reservationer, att ett bilburet vittne ”ser Lisbeth Palme stå och titta rakt på Christer Pettersson”. Efter att Lisbeth Palme observerat Pettersson ska den sistnämnde ha försvunnit åt samma håll som den flyende statsministermördaren, in i gränden på Tunnelgatan. Den obestyrkta tesen om två springande män som strax efter varandra springer i riktning mot trapporna upp mot Malmskillnadsgatan är inget som ska dröjas vid i denna korta artikel. Journalisten och författaren Gunnar Wall har på sin blogg kritiserat teorin som framförs i ”30 sekunder”.

(Parentetiskt kan konstateras att ett vittne mycket långt senare till en journalist har uppgett att han sprang in i gränden. Det bandupptagna polisförhöret med vittnet lämnar knappast utrymme för någon sådan språngmarsch. Inte heller vittnets syster har nämnt någon sådan. En polisman som tidigt anlände till mordplatsen påstod 1988 att han ”började springa i den [av vittnen] utpekade riktningen”, dvs. åt det håll mördaren sprang. Det motsägs av vad polismannen själv uppgav i mars 1986. Fyra polismän beordrades att springa efter mördaren. År 1995 påstod en av dessa att han sprang en stund efter de andra. Övriga förhörsuppgifter m.m., och vad polismannen tidigare själv uppgett, motsäger hans senare utsaga. Det finns således inte någon annan ensam springande man än gärningsmannen – utom möjligen ”Skandiamannen” Stig Engström, som säger sig ha sprungit efter polismännen. Lyssna på förhöret med Engström här.)

Det som är nytt i ”30 sekunder” är att filmskaparna fokuserat på bilburna vittnen och trafikljusens påstådda betydelse. ”Helt nytt och avgörande är insikten om hur trafiksignalerna slår om mellan grönt och rött, vilket polisens utredare av Palmemordet aldrig tagit hänsyn till”, sägs i filmens början. Senare framförs följande: ”Vi har gett Trafikkontoret i Stockholm uppdraget att undersöka hur trafiksignalerna på Sveavägen fungerade 1986. Resultatet visar att vi med säkerhet kan hävda att [ett vittnes] parkering på avkännaren på Tunnelgatan påverkat trafikljusen på Sveavägen.” Ännu senare sägs: ”Men hur kan det komma sig att polisens mordutredare aldrig undersökte ljussignalerna och var bilarna befann sig vid olika klockslag?” Det man påstår att trafikljusen visar är häpnadsväckande: ”Trafikljusens gräns mellan rött och grönt har blivit ett sannolikt bevis för att några sett själva mordet, och sett mördaren avvika vid cirka nio sekunder, när ett annat vittne ett antal sekunder senare sett en annan person framme vid mordplatsen. Sannolikt Christer Pettersson, som Lisbeth Palme mycket envist hävdat att hon mött på mordplatsen, ända till sin död.”

Avsnitt har från Trafikkontoret i Stockholms stad begärt ut de allmänna handlingar som Trafikkontoret skickat till dokumentärmakarna. Trafikingenjören Linnea Svärd meddelade oss att inga handlingar lämnats ut, eftersom det var en muntlig intervju. Efter Avsnitts förfrågan om skriftligt underlag svarar Svärd oss på följande sätt: ”Det finns inga trafiksignalhandlingar kvar från 1986 men trafiksignalen såg enligt uppgift från en tidigare anställd äldre medarbetare troligen ut på liknade sätt som idag med vissa frågetecken som förklarades för Bo G Andersson. Trafikkontoret har i muntlig intervju förklarat hur trafiksignalen kan ha fungerat baserat på de vittnesuppgifter som Bo G Andersson tagit del av och redovisat muntligen vid intervjun. Trafikkontoret har alltså enbart förklarat hur en trafiksignalanläggning fungerar för filmskaparna och inte i detalj hur den specifika trafiksignalanläggningen fungerade 1986. Slutsatserna och övriga antaganden har sedan varit filmskaparnas.”

Läsaren torde själv kunna dra vissa slutsatser om vederhäftigheten i de påståenden som framförts i ”30 sekunder”.

UPPDATERING 2023-03-07: För den intresserade tillgängliggörs dokument som Avsnitt fått ut från Trafikkontoret: 4448_Sveavägen-Olof Palmes gata_2021_översikt och 4448_Sveavägen-Olof Palmes gata_2021_detalj. ”Bara för säkerhets skull vill jag än en gång klargöra att ritningarna är av de befintliga signalerna, inte 1986. De kan komma att ändras i framtiden, men är korrekta vid dagens datum.” skriver trafikingenjör Linnea Svärd om dessa.

UPPDATERING 2023-03-08: En anmälan mot ”30 sekunder” har getts in till Granskningsnämnden för radio och TV. Den som gett in anmälan har vid flera tillfällen bidragit på ett väsentligt sätt till Avsnitts verksamhet, men är inte någon offentlig person eller debattör eller känd i Palmemordsammanhang, och namnges därför inte här. I anmälan återges det svar som Avsnitt har fått från Trafikkontoret och publicerat här. I övrigt har Avsnitt ingenting med anmälan att göra, utan innehållet i den får stå för anmälaren. Avsnitt tar inte ställning i fråga om Palmemordet eller till ”30 sekunder” som helhet, utan har framförallt velat kontrollera de källor som använts i den SVT-sända dokumentären. Anmälan återfinns på Gunnar Walls blogg och huvuddelen läses också upp av Otto Ekevi på dennes Youtubekanal.

Inget regeringsstöd till Palmemördare belagt

Trots att inga egentliga belägg finns för att dåvarande länspolismästaren Hans Holmér år 1986 sagt att lösningen på Palmemordet skulle skaka Sverige i dess grundvalar, brukar detta påstås då och då alltsedan 1986, och har till och med påståtts av folkpartisten Ylva Annerstedt i ett förhör av Holmér inför konstitutionsutskottet 1989. Holmér lät bli att kommentera (det påstådda) uttalandet (som han knappast skulle ha kommit ihåg ändå, med hänsyn till hur mycket han talade med journalister under mordutredningens inledande skede).

Först ut med påståendet om att Holmér talat om vårt samhälles grundvalar förefaller Göteborgs-Tidningen ha varit. I en intervju (inte med Holmér) påstår journalisten: ”Hans Holmér har vid flera tillfällen sagt att mordet på Palme leder rakt in i regeringen. Att det svenska samhället kommer att skakas i sina grundvalar?” (1986-09-10). Några träffar i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv under perioden 1986-03-01-1986-09-01 ger inte uttrycket. Om Holmér hade sagt något om skakande av samhällets grundvalar vid en presskonferens eller vid en intervju borde man kunna förvänta att pressen rapporterat detta kontroversiella uttalande. Det närmaste man kommer är en DN-intervju återgiven 1986-08-25, i vilken Holmér ska ha sagt följande: ”Lösningen av det här mordet kommer att styra svenska folkets syn på skydd och säkerhet.” Denna formulering är onekligen inte lika omskakande.

Påståendet i GT-intervjun från september 1986 om att mordet ”leder rakt in i regeringen” (något som Holmér knappast heller sagt) för tankarna till en konspiration där Regeringen Carlsson I skulle ha varit inblandad (alternativt Regeringen Palme II vid statsministerns frånvaro, men det förefaller ännu mer otänkbart). Efter att ha sett påståenden i denna riktning framföras i diskussioner om Palmemordet, bestämde vi oss för att undersöka saken med hjälp av offentlighetsprincipen.

Om regeringen officiellt skulle ha understött mordet på Olof Palme (prima facie en absurd idé) och således gett personer som varit inblandade i mordet fri lejd, måste detta ha dokumenterats. Annars hade ju mördaren eller sammansvärjningen ansvarig för mordet inte känt sig trygga med arrangemanget. Ett muntligt löfte från en politiker torde få svenskar hysa någon större tillit till, och den som skulle vara beredd att begå en så allmänt avskydd gärning som ett ministermord borde rimligen ha krävt en större säkerhet än så. Det enda statsrättsliga institut som regeringen skulle ha kunnat tillgripa är abolition.

”När synnerliga skäl föreligger, får regeringen förordna att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning ej skall äga rum”, angavs det i 11 kap. 13 § regeringsformen. Till skillnad från det mer välkända institutet nåd gäller alltså abolition gärningar som (ännu) inte har blivit föremål för lagföring och dom (eller dylikt förfarande). I vissa undantagsfall har regeringen alltså givits mandat att stoppa polis och åklagare från att vidta utredningsåtgärder och att åtala brottslingar. Rätten för regeringen att besluta om abolition är helt diskretionär, dvs. abolition inte någon rättighet för en enskild och frågan kan inte bli föremål för domstolsprövning. Abolition har tillgripits vid disparata tillfällen under 1900-talet – bl.a. 1938 för att hindra lagföring av frivilliga i spanska inbördeskriget, 1954 för att hindra lagföring av gruvarbetare som fuskat vid vägningen av gråberg, och 1965 för att hindra lagföring av bl.a. kvinnor som deltagit i s.k. abortresor till Polen. Regeringen Erlander III beslutade i september 1969 om abolition för två halvsyskon som levt tillsammans som man och hustru och fått barn ihop (samlag mellan halvsyskon var då straffbart).

Regeringen Palme I beslutade om abolition efter Röda armé-fraktionens ockupation av västtyska ambassaden i Stockholm 1975. Ett syfte med detta var att lagföring skulle ske i Västtyskland och inte i Sverige. Dåvarande rikspolischefen Carl Persson har påstått att Olof Palme själv i praktiken utfärdade abolition i samband med gisslandramat på Norrmalmstorg 1973, för den polisman som sköt rånaren eller Clark Olofsson. Dåvarande justitieministern Lennart Geijer dock har till Dagens Nyheter uppgett att Palme aldrig med ett ord antydde något i den riktningen.

Liksom när det gäller nåd (som alltså kräver att någon har dömts eller motsvarande för en brottslig gärning) brukar regeringen inte bifalla ansökningar om abolition. Hans Holmér sökte själv 1990 abolition när han åtalats för olovlig avlyssning med koppling till Palmeutredningen. Regeringen avslog hans framställning. År 2011 beslutade regeringen att inte vidta någon åtgärd med anledning om en framställning om abolition beträffande brott mot en 1762 utfärdad förordning emot Adelig Sköld eller öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män (för övrigt de jure det sista adelsprivilegiet). Abolitionsinstitutet diskuterades även när amerikanen Rakim ”ASAP Rocky” Mayers misstänktes för misshandel 2019, men något beslut i frågan fattade regeringen inte.

Eftersom något abolitionsbeslut rörande Palmemordet som sådant inte har blivit allmänt känt måste ett teoretiskt sådant finnas bland hemliga regeringshandlingar. I teorin skulle man även kunna tänka sig att regeringen beslutat hemliga förordningar gällande mordet och mordutredningen. Hemliga förordningar möjliggörs genom 2 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Om inte någon originalhandling sparats på Regeringskansliet skulle inblandade i mordet inte kunna hänvisa till någon sådan för det fall att de skulle riskera lagföring. Avsnitts framställningar om att få ut allmänna handlingar inriktade sig därför på dessa slags handlingar, tillkomna 1985-02-28 (ett år före mordet) och fram till dess begäran gjordes år 2022.

En handläggare vid Riksarkivet har tålmodigt gått igenom samtliga hemliga regeringsprotokoll och samtliga hemliga regeringsakter för perioden 1985 – 1996, två gånger. Bland dessa handlingar hittades inte några abolitionsärenden rörande Palmemordet. Även det öppna diariet 1990-1996 genomgicks. Det enda ärende om abolition som hade någon koppling till Palmemordet var Holmérs ärende från 1990. ”Inga opublicerade författningar rörande mord, stämpling, anstiftan eller medverkan till mordet på statsminister Olof Palme har påträffats” uppgav handläggaren vidare. Även på Regeringskansliet, där senare handlingar förvaras, har man gått igenom berörda akter efter material som tillkommit 1997-2022. ”Några handlingar som omfattas av din begäran förvaras inte hos Regeringskansliet” meddelade Regeringen Andersson vår reporter i ett beslut undertecknat av dåvarande utrikesminister Ann Linde.

Det kan alltså konstateras att varken Regeringen Palme II i statsministerns frånvaro, Regeringen Carlsson I, eller senare regeringar, har beslutat att bevilja abolition för Olof Palmes mördare eller för någon annan inblandad i Palmemordet. Inte heller har regeringen avbrutit mordutredningen, som ju fortgick till dess den lades ned i juni 2020. Det förefaller lika eller mindre befogat att tala om en sammansvärjning som involverar regeringen som att tala om att Holmér sagt att mordets lösning skulle skaka vårt rike i dess grundvalar. Ännu en galen konspirationsteori kan läggas till handlingarna såsom ogrundad.

Avsnitt vill ge en eloge till de tjänstemän vid Riksarkivet i Täby och Regeringskansliet som gått igenom ett omfattande material för denna artikels skull.

Fast regeringspraxis att dölja lagförarbeten?

I Samhällsmagasinet Avsnitts tryckta nummer 2022/4 berättade vi i artikeln ”Hemliga rättskällor? Ett anmärkningsvärt förfarande på Regeringskansliet” om Regeringskansliets inställning att remissvar från myndigheter kan vara icke-allmänna handlingar, och konsekvenserna av detta synsätt.

När departementstjänstemän skickar iväg ett utkast till ett lagförslag (propositionsutkast) till olika myndigheter för att få synpunkter ”i sista stund” (s.k. underhandsremiss), är utkastet enligt grundlagen inte en allmän handling. Rena ”kladdar” som är avsedda att omarbetas blir alltså inte allmänna handlingar när de skickas iväg för synpunkter, vare sig hos Regeringskansliet eller mottagande myndighet. Allmänheten kan därmed inte göra anspråk på att få ta del av sådana s.k. mellanprodukter. Det finns dock inte någon motsvarande regel med innebörden att myndigheternas svar till Regeringskansliet rörande utkasten skulle vara annat än allmänna handlingar. Detsamma gäller Regeringskansliets respons på sådana svar. Trots detta avslog förra regeringen Avsnitts begäran om remissvar om nya öppna data-lagen. Regeringen motiverade, i det av Ardalan Shekarabi undertecknade beslutet, inte ens sitt avslag genom att påstå att handlingarna, som faktiskt fanns på justitiedepartementet, inte var allmänna handlingar. Istället mörkade man, allvarligt nog, handlingarnas blotta existens, genom att bara skriva ”Några allmänna handlingar som omfattas av din begäran förvaras inte hos Justitiedepartementet”. Att vilseleda om en handlings existens har i ett rättsfall betraktats som tjänstefel.

Remissvar kan utgöra väsentliga förarbeten till en lag, särskilt när de leder till att lagförslaget ändras. Avsnitts granskning visade att ett remissvar faktiskt kommit in till justitiedepartementet, som påverkade lagförslaget på ett inte oväsentligt sätt. Man strök en del av propositionen som handlade om anonymitet vid användande av öppna data-lagen.

Avsnitts granskning har nu uppmärksammats av Journalistsförbundets tidning Journalisten, genom gårdagens artikel ”Hemliga remissvar påverkar lagstiftningen”. Till Journalisten uppger docenten i förvaltningsrätt Lars Bejstam att det är uppenbart att Regeringskansliet gör fel som undandrar allmänheten remissvaren. ”Delningssvaren är allmänna handlingar, punkt slut.” Regeringskansliet svarade Journalisten på följande sätt angående det s.k. delningsundantaget: ”Utkast som skickas till utomstående för synpunkter som ett led i ett beredningsförfarande betraktas med stöd av det så kallade delningsundantaget normalt inte som expedierade och därmed allmänna handlingar trots att de sänds från Regeringskansliet till någon utomstående (jfr 2 kap. 12 § andra stycket TF). Inte heller svaren med delningssynpunkter anses utgöra inkomna och därmed allmänna handlingar i Regeringskansliet. Detta förutsätter att delningssynpunkterna ligger inom ramen för det ärende som delningen avser. Gör de inte det, bör handlingen med synpunkterna behandlas som en allmän handling.”

Det kan konstateras att Regeringskansliet inte anför något lagstöd för sin rättsuppfattning, utan bara att svaren inte ”anses” utgöra inkomma handlingar. Detta är inte något som ”anses” i praxis från Högsta förvaltningsdomstolen eller Högsta domstolen (tvärtom). Detta torde snarast utgöra en anspelning på fast praxis som utbildats hos Regeringen som förvaltningsorgan, som alltså är oberoende av vilken regering som vid tillfället för beslutet styr landet. Lars Bejstam nämner andra fall då sökande inte inte fått ut remissvar. Lars Adaktusson, SVT, begärde en gång från försvarsdepartementet ut Carl Bildts synpunkter på ett utkast till kommittédirektiv. Begäran avslogs 1988-12-09. I beslutet, fattat och undertecknat av dåvarande försvarsministern Roine Carlsson, angavs följande: ”Om en myndighet som ett led i en till sin typ intern beredning av ett ärende för synpunkter sänder över handlingar till någon utomstående – myndighet eller enskild – anses handlingarna inte expedierade i tryckfrihetsförordningens mening . Handlingarna blir då inte heller allmänna vare sig hos den myndighet som framställt dem eller hos mottagaren. På motsvarande sätt är inte heller det skriftliga svar som lämnas från den som konsulterats att anse som allmän handling.” Carl Bildts synpunkter på utkastet sågs därför inte som en allmän handling. Något lagrum angavs inte i beslutet.

Det förefaller som om Regeringskansliet under lång tid tillämpat delningsundantaget, som alltså endast gäller s.k. mellanprodukter, analogt även på andra handlingar, som remissvar. Efter Avsnitts initiala begäran i somras svarade ansvarig tjänsteman ”Vi kan tyvärr inte lämna ut eventuella synpunkter som inkommit under delningstiden då dessa omfattas av delningsundantaget, dvs. de utgör ej allmänna handlingar.” Analog tillämpning av bestämmelser som inskränker insynen i statens handlingar måste anses förbjuden. Allmänheten måste ha möjlighet att räkna ut vilka handlingar som är tillgängliga för granskning och inte. Redan i början av 1988 kunde Alf Bohlin konstatera att det förelåg en ”lucka i systemet” förelåg beträffande svar på underhandsremisser (Allmänna handlingar, 1988, s. 188). Rimligtvis har inte tjänstemännen på eget bevåg tagit sig för att dölja lagförarbeten för allmänheten; detta torde ha gjorts med regeringarnas kännedom och goda minne, som beslutet ovan indikerar. Konstitutionsutskottet har dessutom tidigare kritiserat felaktig tillämpning av delningsundantaget avseende remissvar på Regeringskansliet (se 2018/19:KU10, s. 95).

Det återstår att se om Justitieombudsmannen tar upp Regeringskansliets felaktiga hantering till granskning eller om rentav konstitutionsutskottet granskar den tidigare regeringens grundlösa och bristfälligt motiverade beslut.

Oklart om frivilligt seminarium

Seminarier i straffrätt och processrätt är examinerande moment på juristprogrammet vid Uppsala universitet. I mitten av december klagade en student vid Uppsala universitet på Twitter på att ett seminarium om bevisvärdering i sexualbrottsmål inte varit obligatoriskt. Orsaken till att närvarokravet slopats var, uppgav studenten, att studenter begärt dispens med hänvisning till att de är berörda av sexualbrott. Studenten ifrågasatte huruvida sådan dispens var förenlig med universitetets pedagogiska modell och undrade vilka andra delar av utbildningen som studenter kan skippa för att de känner sig berörda av ämnet. Studenten noterade att det inte är en rättighet att studera på juristprogrammet.

Avsnitt kontrollerade med Uppsala universitet om det inkommit några ansökningar om dispens från närvarokravet vid Fördjupningsseminarium II på termin 4 på juristprogrammet. Varken kursföreståndaren eller de lärare som hade hand om seminarierna i fråga mottog några dispensansökningar muntligt eller skriftligt, uppgav universitetet efter kontroll med samtliga berörda. Avsnitt nöjde sig med detta besked och fann inte skäl att gå vidare med uttag och undersökning av e-postloggar från universitetet. Det synes som om man vilsefört studenterna om anledningen till att seminariet var frivilligt, eller som om något missförstånd uppstått. Det förefaller inte rimligt om studenter ska kunna frånvara från undervisningstillfällen på grund av att det berörs av ämnet, hur känsligt detta än är. Huruvida någon liknande policy tillämpas i framtiden återstår att se.

Fallenkvists ”helg seger” inte olagligt

Rebecka Fallenkvist, nyligen invald i Region Stockholms regionfullmäktige för Sverigedemokraterna, uttalade sig på valnatten om Sverigedemokraternas ”segerhelg”, i överförfriskat tillstånd. ”Helg seger!” utbrast hon i Samnytts intervju. På grund av likheten med det nazistiska slagordet ”hell seger”, en svensk direktöversättning av ”sieg heil”, har Fallenkvists uttalande uppmärksammats.

En webbutik som säljer vit makt-produkter såg snabbt en möjlighet att använda sig av Fallenkvists uttalande i kommersiellt syfte, och publicerade därför videon från Samnytt tillsammans med nya kläder med ”HELG SEGER” i gult och blått. Sajten, vars tidigare utgivare fällts för hets mot folkgrupp på grund av innehåll på sajten, säljer nu både mössor, vita tröjor och svarta tröjor och damtröjor med budskapet, och videon från Samnytt finns på beställningssidorna för tröjorna.

Efter att en privatperson anmält videon och bilderna på tröjorna till Justitiekanslern, som är landets enda åklagare i yttrandefrihetsmål, har JK nu bedömt att brottet hets mot folkgrupp inte är för handen. Även ett skivomslag med en lagerkrans och ”H*LL SEGER” anmäldes och bedömdes.

”Justitiekanslern har tidigare bedömt bilder med texten ‘hell seger’ och har då funnit att bilderna inte haft ett så tydligt budskap att fällande dom kunde förväntas” skriver man. ”Justitiekanslern har gjort samma bedömning beträffande en bild på ett skivomslag med titeln ‘Storm – Hell seger’ respektive ett klistermärke med samma text”. Angående skivomslaget ”finns inte anledning att göra någon annan bedömning”, enligt Justitiekanslern. ”Inte heller aktuellt motiv med texten ‘Helg seger’ eller videon med samma innehåll har ett så tydligt budskap att fällande dom kan förväntas.”

Förundersökning inleddes därför inte. Rebecka Fallenkvists uttalande om ”helg seger” har alltså inte varit otillåtet att publicera.

– Denna bedömning är inte särdeles förvånande. ”Hell seger” är ett slagord som svenska nazister började använda i början av 90-talet, och utan något nazistiskt sammanhang i övrigt är slagordet nog inte tillräckligt tydligt kopplat till nazism och rashat i folkmedvetandet. Detsamma gäller naturligtvis ”helg seger”, en fras som endast anspelar på – och kanske driver med- det nazistiska slagordet. Detta fall påminner om ett fall 2008, där en nazist sa ”siegnalera” och gjorde en rörelse med handen. Svea hovrätt ansåg inte att detta inte var ”ägnat att på allvar uppfattas som ett nazistiskt budskap”, säger en ledamot av föreningen Juridikfrontens verkställande utskott till Avsnitt.

Grovt rättegångsfel i Högsta domstolen – prövningstillstånd krävdes inte i sekretessmål

I sin ständiga granskning av myndigheterna upptäcker förstås Avsnitt stundom felaktigheter. Rent processuella felaktigheter brukar dock vara mer sällsynta i höga domstolar. Därför förvånade det Avsnitts utgivare Martin Tunström att Högsta domstolen i april genom ett enda justitieråd beslutade att inte bevilja prövningstillstånd, när Tunström hade begärt ut en allmän handling från Göta hovrätt, fått avslag från hovrätten och överklagat hovrättsbeslutet till HD.

Förvånande är inte att Högsta domstolen nekar prövningstillstånd, dvs. beslutar att låta bli att ta upp ett överklagande till prövning i sak. En mycket liten andel av de överklaganden som kommer in till HD – cirka 1,7 % – passerar genom det nålsöga som prövningstillståndsprövningen medger. Inte heller förvånar det att frågan om prövningstillstånd avgjordes av ett enda justitieråd – så är fallet i drygt 90 % av alla mål. Ett beslut att inte bevilja prövningstillstånd bör inte övertolkas. Lika gärna som det kan betyda att underinstansen har haft helt rätt kan det betyda att denna har tillämpat gällande rätt uppåt väggarna. Avgörande är inte om sökanden har rätt i sak eller inte, utan att HD inte ansett att det funnits skäl – i regel prejudikatsskäl – att ta upp överklagandet till prövning.

Överraskande var däremot att Högsta domstolen överhuvudtaget krävde prövningstillstånd i det aktuella fallet. Redan i tryckfrihetsförordningen, som är grundlag, står att ett beslut får överklagats om ”någon annan än riksdagen eller regeringen avslår en begäran att få ta del av en handling” (2 kap. 19 §). I regel krävs prövningstillstånd i Högsta domstolen när en hovrätts avgörande har överklagats, om ärendet väckts vid tingsrätt eller om hovrättens slutliga beslut fattats i ett ärende som har direkt samband med ett sådant mål eller ärende. Prövningstillstånd krävs alltså inte om frågan om utlämnande har prövats av hovrätten som första instans på begäran av någon annan än en part (se NJA 2015 s. 180).

Högsta domstolen har dock, inte bara i detta fall, krävt prövningstillstånd när en hovrätt som första instans har nekat utlämnande av handlingar. Hur kan det komma sig? Hovrättens beslut gällde utlämnande av handlingar i ett mål som i sin tur gällde utlämnande av handlingar från en tingsrätt. Tingsrättens avslagsbeslut hade överklagats till hovrätten av en person. De handlingar som sekretessprövades i tingsrättens beslut och i hovrättens beslut är exakt samma. Justitierådet som bedömde frågan om prövningstillstånd kan alltså ha ansett att hovrättsbeslutet rörde eller hade direkt samband med ett ärende som väckts vid tingsrätt, dvs. det ursprungliga ärendet om utlämnande.

Avsnitts utgivare var emellertid inte part i tingsrättens utlämnandeärende eller i hovrättens mål om utlämnande. Han hade endast begärt ut handlingarna när de låg hos hovrätten, och fått beslut av hovrätten som första instans. Han klagade därför över domvilla till Högsta domstolen. (Det kan tyckas märkligt att det är Högsta domstolen som ska bedöma om Högsta domstolen har begått rättegångsfel, men så ser systemet ut.) Utgivaren ansåg att HD förfarit felaktigt genom att kräva prövningstillstånd.

Överraskande nog fick Avsnitts utgivare rätt. Fem justitieråd tog upp hans klagan över domvilla och konstaterade att målet i hovrätten, som avsåg utlämnande av en allmän handling, prövades av hovrätten som första instans. Därmed har beslutet inte fattats i något mål eller ärende som väckts vid tingsrätten. Beslutet har, slog HD fast, inte heller ett direkt samband med ett sådant mål eller ärende. Något prövningstillstånd krävdes därför inte för att pröva överklagandet. HD avslutar sitt beslut: ”Det rättegångsfel som alltså har förekommit är grovt och kan antas ha inverkat på målets utgång. Högsta domstolens beslut att vägra prövningstillstånd ska därför undanröjas på grund av domvilla och ny handläggning ska äga rum i Högsta domstolen.”

HD:s bedömning innebär att samma ordning gäller i de allmänna domstolarna som i förvaltningsdomstolarna. Om en förvaltningsmyndighets sekretessbeslut överklagas till kammarrätt och sekretesshandlingarna lämnas över till kammarrätten, är dessa allmänna handlingar hos kammarrätten (HFD 2019 ref. 24). Om någon begär ut handlingarna från kammarrätten och får avslag, kan avslagsbeslutet överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. HFD ska pröva överklagandet utan prövningstillstånd. Denna ”snabbväg” till att få sekretessfrågor prövade i högsta instans har behandlats bl.a. av Ulf Fahlén i Avsnitt 2020/3, Festskrift till Veronica C. Andersson.

Meddelarfriheten är hotad – på grund av offentlighetsprincipen

Meddelarfriheten är, enkelt uttryckt, rätten att lämna uppgifter till massmedia utan att själv riskera att få sin identitet röjd eller att behöva ansvara för massmedias publiceringar. Källskyddet innebär en skyldighet för en journalist eller annan skribent att hålla meddelarens/uppgiftslämnarens identitet hemlig. Det innebär också att myndigheter inte får efterforska meddelares identitet. (Med meddelare avses här även skribenter och journalister, som skriver texter och inte uppger sina namn.) Skyddsreglerna finns i mediegrundlagarna, dvs. tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Samhällsmagasinet Avsnitt är en periodisk tidskrift med utgivningsbevis och ansvarig utgivare, och tidskriften ska därför skydda sina uppgiftslämnare. Som läsaren av Avsnitts papperstidning vet har Avsnitt publicerat bl.a. intervjuer med avhoppade nazister och åtskillig osignerad kritik mot myndigheter, så källskydd är viktigt för tidskriftens verksamhet. Om andra regler leder till att källskyddet i praktiken kan eller kommer att kringgås av myndigheterna, kommer uppgiftslämnare att dra sig för att lämna viktiga uppgifter för publicering.

Avsnitt har tidigare diskuterat offentlighetsprincipen och beslagtagna handlingar. År 2018 avgjordes frågan om beslagtagna handlingar i Högsta förvaltningsdomstolen. Bakgrunden var att en man som misstänktes för upphovsrättsbrott, men frikändes, fick sin hårddisk beslagtagen och förklarad förverkad. En s.k. spegelkopia av hårddisken förvarades dock hos polisen. Mannen önskade därifrån få ut fotografier på sin familj, men Polismyndigheten ansåg inte att dessa var allmänna handlingar. Kammarrätten ansåg att det inte var ”förenligt med syftet med offentlighetsprincipen” att betrakta spegelkopian som allmänna handlingar. Avsnitt, som ansåg att kammarrättsdomen var märklig (och att mannen borde få sina bilder), inskred och drev frågan till högsta instans – och fick rätt. Något undantag fanns inte i grundlagen, och även beslagtagna handlingar, och kopior av dem, var alltså allmänna handlingar. Detsamma kunde Avsnitt konstatera angående kvarhållna handlingar inom kriminalvården.

Nu har denna praxis tillämpats på ett korrekt men olyckligt sätt. En person som skrivit artiklar för Avsnitt misstänktes för brott. Skribentens hårddiskar och mobiltelefon beslagtogs och spegelkopierades av polisen. Tingsrätten hävde beslaget, och skrev bl.a. att misstankarna ”rör ett relativt lindrigt brott” mätt i straffvärde, ”samtidigt som grundlagsskyddet för källor alltså väger mycket tungt”. Hovrätten gjorde dock en delvis annan bedömning, och fastställde beslagen av föremålen. ”För att begränsa risken för att information som omfattas av källskydd eller annars är integritetskänslig röjs” förenades dock beslagen med särskilda föreskrifter, om att bara vissa uppgifter fick eftersökas av polisen. Rätten fann att ”risken för att information som omfattas av källskydd eller är integritetskänslig röjs är särskilt stor vad gäller samtals-, sms- och e-postloggar samt innehåll i sms- och e-postmeddelanden”, så sådan information fick inte eftersökas. Gällande övrig information fann hovrätten att skribenten och dennes försvarare ”ska ha rätt att närvara vid framtagandet av informationen”. Avsnitt, som inte vill hindra någon brottsutredning, ansåg att hovrätten gjort en rimlig avvägning.

Spegelkopiorna av hårddiskarna och mobiltelefonen begärdes sedermera ut från Polismyndigheten, med stöd av 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen, om rätt att ta del av allmänna handlingar på stället. Polismyndigheten avslog begäran av sekretesskäl, men meddelade kammarrätten att man inte gått igenom materialet. Polisen ansåg sig förhindrad att göra en fullständig genomgång, på grund av hovrättens beslut.

Kammarrätten i Stockholm undanröjde i en dom igår Polismyndighetens beslut och visade målet åter till Polismyndigheten för ny prövning. Kammarrätten konstaterade att de aktuella spegelkopiorna utgör allmänna handlingar. Rätten konstaterade också att en begäran om att få del av en allmän handling ska ”leda till att den beslutande myndigheten noggrant prövar vilka uppgifter som kan, respektive inte kan, lämnas ut”. Sekretessprövningen ska, anger rätten, ”göras med utgångspunkt i de uppgifter som finns i handlingen och förutsätter därför att myndigheten tar del av de handlingar som begärs utlämnade.”

Enligt kammarrättens bedömning kunde hovrättens beslut, ”som har fattats utifrån bestämmelser i rättegångsbalken, inte undanta myndigheten från dess skyldigheter enligt tryckfrihetsförordningen”. Polismyndigheten ska därför göra en så noggrann sekretessprövning som krävs enligt tryckfrihetsförordningen. En av de tre ledamöterna, ett kammarrättsråd, var skiljaktig angående motiveringen, och konstaterade bl.a. att nya regler om bl.a. beslag och kopiering gäller sedan den 1 juni, men att dessa inte påverkar spegelkopiors status som allmänna handlingar. I sak höll hon med om att målet skulle visas åter till polisen, som skulle ”göra en ingående sekretessprövning av alla filer som finns i spegelkopiorna, även de filer som enligt myndigheten omfattades av beslagsförbud”. (Det är svårt att se någon väsentlig skillnad mellan den skiljaktiga ledamotens inställning och majoritetens.) Kammarrättens dom kan inte överklagas av Polismyndigheten, som inte betraktas som part i målet, utan gäller.

Utifrån regelverket och praxis är kammarrättens dom rimlig. Avsnitt har tidigare drivit fram praxis som innebär att även en e-postlogg som röjer vem som har tipsat en tidning är en allmän handling – och under vissa förutsättningar skulle även tipset lämnas ut. När offentlighetsprincipen står mot andra regelverk har den uppenbarligen företräde. Detta är inte något nytt (se t.ex. detta beslut, som gällde utlämnande av barnpornografi från domstol). Att någon har äganderätt eller upphovsrätt till en handling spelar i regel inte någon roll när det gäller skyldigheten att lämna ut den (se denna artikel, sidorna 79-90, angående undantag och icke-undantag från offentlighetsprincipen).

En väsentlig fråga är om nuvarande ordning är en rimlig ordning framöver. I detta fall har hovrätten bedömt att polis och åklagare med hänsyn till det grundlagsfästa källskyddet inte bör få gå igenom viss information. Kammarrätten har nu ålagt polisen att, på grund av en annan grundlagsbestämmelse, gå igenom just denna information. Polismyndighetens kommande handläggning kan alltså leda till att uppgifter som omfattas av källskydd röjs för myndigheten. Det är uppenbart att en sådan tillämpning av regelverket urholkar källskyddet och alltså hotar meddelarfriheten. Meddelarfriheten är ett väsentligt intresse för det svenska stats- och styrelseskicket. Regeringen borde överväga att föreslå riksdagen beslut om absolut sekretess för innehållet i beslagtagna handlingar och spegelkopior, i vart fall i sådana fall där grundlagens skydd för massmedias källor annars kan omintetgöras.