Laglöst och långsamt om källskyddet och sekretessen

Avsnitt skrev i början av mars om en dom i Kammarrätten i Stockholm, som gällde frågan om källskyddet och offentlighetsprincipen, som Avsnitt har tagit upp flera gånger sedan 2016.

Sommaren 2017 vann Avsnitt ett mål i Högsta förvaltningsdomstolen, efter att ha beviljats prövningstillstånd där. Havs- och vattenmyndigheten ville inte lämna ut e-postloggen avseende e-postadressen tillhörande redaktionen för myndighetens tidskrift Hav & Vatten, detta eftersom loggen röjde identiteten på en person som lämnat ett tips till redaktionen. För sådana uppgifter råder tystnadsplikt. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en e-postlogg är en allmän handling oavsett innehåll, och att ”det inte finns någon bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen som tar sikte på den nu aktuella situationen”. Att tystnadsplikt rådde för ”uppgifter i förteckningen” påverkade enligt domstolen inte myndighetens skyldighet att lämna ut e-postloggen. Den skulle alltså lämnas ut.

I början av mars i år slog Kammarrätten i Stockholm fast att e-post till redaktionen för webbtidningen Extrakt, som drivs av Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Formas, var allmänna handlingar. Detsamma gäller e-postloggen för redaktionens e-brevlåda. Ett undantag från bestämmelserna om allmänna handlingar, som rörde tips till tryckta periodiska skrifter, gällde inte, eftersom Extrakt inte är någon tryckt periodisk skrift. Extrakts redaktion hade i kammarrätten även tagit upp den tystnadsplikt som gäller för redaktionen enligt yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, till skydd för webbtidningens källor. ”Skyldigheten att lämna ut handlingarna påverkas inte av det förhållandet att vissa uppgifter i dem kan omfattas av tystnadsplikt enligt YGL. Formas borde därför ha prövat om uppgifter i handlingarna omfattas av sekretess”, konstaterade kammarrätten.

Myndigheten för press, radio och tv – idag Mediemyndigheten – beslutade i slutet av 2023 att inte förnya utgivningsbeviset för Extrakt. Myndigheten menar att grundlagarnas skydd inte är till för myndigheter som Formas. Något som lyftes fram var att det inte är lämpligt att en aktör som ska följa offentlighetsprincipen också ska skydda sina källor. När Avsnitt frågade Ola Vigström, jurist på Mediemyndigheten, om myndighetens åsikt om kammarrättens dom beträffande Formas, svarade han:

– Ja, domen bekräftar det som vi lyft i vårt avslagsbeslut. Att myndigheter inte kan upprätthålla meddelarskyddet. Den huvudsakliga avslagsgrunden är att yttrandefrihetsgrundlagen enligt sin ordalydelse inte avser att ge skydd åt det allmänna.

Kammarrätten gav Formas möjlighet att hitta sekretessregel som var tillämplig på uppgifter om redaktionens källor. Det lyckades man inte med, vilket inte är särskilt konstigt, eftersom landets högsta förvaltningsdomstol redan konstaterat att någon sådan sekretess inte finns. I ett beslut den 15 mars bedömde Formas ”att det inte finns någon sekretessbestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen som är tillämplig”. Därmed borde saken ha varit klar. En allmän handling som inte omfattas av sekretess ska lämnas ut, enligt tryckfrihetsförordningen. Det visste redan kung Adolf Fredrik år 1767, även om baronerna i hans riksråd trotsade grundlagen.

Formas stod på sig, trots avsaknad av sekretess, och maskerade namn och avsändare i ett inkommet tips. Man har till tidningen Journalisten framfört att kammarrätten inte tagit ställning ”till om ett utlämnande skulle stå i strid med yttrandefrihetsgrundlagen”, detta trots att kammarrätten naturligtvis inte göra någon annan prövning än om handlingen ska lämnas ut enligt tryckfrihetsförordningens regler eller inte.

Sedan 1937, då en allmän rätt att överklaga beslut att vägra lämna ut allmänna handlingar infördes, straffas tjänstemän som mot bättre vetande vägrar lämna ut handlingar ytterst sällan. Det ska till direkt extraordinära åtgärder, som att tjänstemän förnekar kännedom om en handlings existens eller vägrar fatta ett formellt beslut. Annorlunda förhöll det sig på Gustav III:s tid. I 7 § i 1774 års tryckfrihetsförordning stadgades förlust av ämbetet som påföljd för den som utlämnande ”wägrar eller i någor måtto sätter sig theremot, eller utdrager thermed på tiden”.

Att 1700-talsregler inte tillämpas idag är lyckosamt inte bara för Formas, utan även för kammarrättens tjänstemän. Efter att Avsnitts chefredaktör begärt ut tipset till Extrakt från kammarrätten torsdagen den 4 april, svarade en tf. assessor sent den 8 april att hon ”bedömer att det på grund av sekretess finns hinder mot att lämna ut delar av handlingen.” Uppgifterna som inte lämnades ut var händelsevis samma som Formas hade maskerat, uppgifter om tipsarens identitet. Chefredaktören, som begärde ett formellt beslut i sekretessfrågan, frågade assessorn vilken sekretessbestämmelse hon tillämpat, eftersom detta inte framgick av beskedet. Nära ett dygn senare ”svarade” hon att frågan är under övervägande. Hon har trots påföljande frågor inte lämnat något besked om vilken sekretessbestämmelse hon tillämpat.

Den 11 april skickade kammarrätten exakt samma besked som den 8 april, fast med ändrat datum. Inte heller i detta besked utvecklade assessorn vilken ”sekretess” hon avsåg. Under dessa dagar har hon uppenbarligen inte ansett nödvändigt att komma fram till vilket lagstöd domstolen egentligen har för att hemlighålla den allmänna handlingen. ”Tjänstemannabeskedet daterat idag skulle till en annan mottagare”, påstod en tjänsteman senare under torsdagen.

Den uppenbarligen politiskt svårbedömda frågan – som juridiskt är lättbedömd och redan avgjord i högsta instans – synes inte kunna avgöras i en handvändning. ”Det finns ingen prognos för när besked kan lämnas, men din begäran hanteras skyndsamt.” upplyste en domstolshandläggare Avsnitt om den 10 april. Den 11 april upplystes att ”handläggning pågår”. Aldrig förr lär det ha tagit sådan tid att bedöma om en handling, som enligt den myndighet som ”äger” den inte omfattas av sekretess, ska lämnas ut eller inte. Förhalandet av processen är uppseendeväckande.

UPPDATERING 2024-04-16: I ett beslut om förtursförklaring den 12 april citerade kammarrätten ett JO-beslut om ”skäligt rådrum” i tveksamma sekretessfall och menade att handläggningen av ärendet inte oskäligt fördröjts. ”I ärendet är fråga om en handling som i vissa delar för närvarande bedöms omfattas av sekretess” skrev man. Något beslut har fortfarande inte fattats. ”Frågan om sekretess är inte det minsta tveksam. Kammarrätten verkar vilja förhala frågan för att sedan kunna gallra sekretesshandlingen, så att sekretessfrågan inte kan prövas i högre instans. Slugt men ruttet, om så är fallet.” säger Avsnitts chefredaktör till Avsnitt.

JO: Jordbruksverket får ta ut olika avgifter, men ska ta emot kontanter

Från den 1 januari 2023 är det obligatoriskt att id-märka och registrera katter. I slutet av 2022 anmälde Avsnitt till Justitieombudsmannen, JO, att Jordbruksverket dels avsåg att ta ut olika avgifter beroende på om den som registrerade sin katt registrerade via verkets e-tjänst och betalade med Swish eller kort, eller om personen istället skickade in en blankett och betalade mot faktura. Avsnitt hade frågat Jordbruksverket om kontant betalning accepterades, men fick svar att så inte var fallet. Även detta anmälde Avsnitt till JO. Sent omsider har JO idag uttalat sig i ärendet.

Enligt lagen om tillsyn över hundar och katter får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer (i praktiken Jordbruksverket) meddela föreskrifter om ”skyldighet för hund- och kattägare att betala en avgift för registreringen och för utrustning för att läsa av märkningen” och ”beräkningen av avgiften”. JO Per Lennerbrant tycker inte att ”en avgift” och ”avgiften” betyder att en avgift ska tas ut. ”Jag kan inte se att utformningen av bemyndigandena innebär någon begränsning exempelvis såtillvida att Jordbruksverket endast får föreskriva en enhetlig avgift för registreringen. […] Det finns alltså inte på grund av begränsningar i bemyndigandet något hinder för Jordbruksverket att föreskriva olika avgifter beroende på ansökningssätt.” skriver han i dagens beslut. JO kritiserar alltså inte Jordbruksverket för de differentierade avgifterna.

Parentetiskt kan följande sägas. Det moderna sättet att skriva lagar inbegriper att bestämda former och pluralformer används för att ”förenkla” språket, utan att innebörden av skrivningarna blir tydligare. Exempelvis har man i det som nu är 2 kap. 16 § tryckfrihetsförordningen, TF, ändrat från ”om svårighet möter” till ”om det skulle innebära svårigheter”, utan att avse att ändra betydelsen. Grundbestämmelsen om allmänna handlingar, 2 kap. 4 § TF, lyder: ”En handling är allmän, om den förvaras hos en myndighet och enligt 9 eller 10 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos en myndighet.” Man kan lätt få intrycket att att handlingen ska förvaras hos en annan myndighet än den som den har inkommit eller upprättats hos. Så är inte fallet. Den tidigare professorn Stig Strömholm kommenterade i sin lärobok i allmän rättslära, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, ett ”»framsteg«”, ”att den obestämda artikeln »en« nu gjort sitt intåg i lagstilen, av skäl som undandrager sig mitt bedömande”. Han ville ”hoppas, att »reformen« lett till befordran av den eller de funktionärer som genomdrivit den; den har i så fall blivit till nytta och glädje för åtminstone någon”.

Jordbruksverket har en skyldighet att ta emot betalning av registreringsavgifter med kontanter, enligt riksbankslagen, konstaterar JO Lennerbrant i sitt beslut. Jordbruksverket får kritik för att det ”i informationen på webbplatsen varit i vart fall otydligt att avgiften kunde betalas med kontanter” och för att verkets kundtjänst lämnat ett felaktigt besked till Avsnitt. Numera framgår på Jordbruksverkets webbplats att det är möjligt att betala med kontanter. Det framgår dock inte hur man går till väga, utan står endast: ”Du kan betala avgiften på 100 kronor kontant. Kontakta i så fall kundtjänst.” ”Enligt min uppfattning är det lämpligt, utifrån de krav som serviceskyldigheten i 6 § förvaltningslagen uppställer, att det av informationen på verkets webbplats även framgår hur den enskilde ska gå till väga för att betala en registreringsavgift med kontanter.” avslutar JO sin genomgång.

Man kan fråga sig vad rätten att betala kontant innebär i praktiken, om myndigheterna kan differentiera sina avgifter beroende på betalningssättet.

Kammarrättsdom: Offentlighetsprincipen trumfar källskyddet

av Torsten Johannesson

Förhållandet mellan källskyddet och offentlighetsprincipen är något Avsnitt har behandlat vid flera tillfällen. Som bestämmelserna om offentlighetsprincipen är skrivna kan rätten att ta del av allmänna handlingar bara inskränkas genom en bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen. Från de allmänna handlingarna undantas uttryckligen ”ett meddelande eller någon annan handling som har lämnats in till eller upprättats hos en myndighet endast för offentliggörande i en periodisk skrift som ges ut genom myndigheten”. Tips till myndighetsägda tidskrifter som trycks och ges ut regelbundet (minst fyra gånger per år) undantas alltså. Inga andra handlingar undantas dock för att skydda tipsare eller skribenter. Reglerna är från 1970-talet (se det då förda resonemanget här, på sidorna 173 ff.) då myndigheter inte drev exempelvis poddar eller webbtidningar.

Vi har tidigare skrivit att källskyddet hotas genom att en kammarrätt beordrat Polismyndigheten att gå igenom en reporters beslagtagna och speglade hårddisk, på grund av en begäran om att få ut dess innehåll, trots att en hovrätt beslutat att sådan genomgång inte får äga rum. Tidigare praxis (som vi delvis själva drivit fram) utvisar att en e-postlogg som röjer tipsare till en myndighetsägd tidning är en allmän handling, och även att svar på tips är allmänna handlingar (även när svaret innehåller själva tipset). När det gäller en myndighetsägd tidskrift som tidigare gavs ut i tryck, men hade kommit att bli en webbtidning, har Högsta förvaltningsdomstolen menat att även tips till tidskriften är allmänna handlingar. Någon särskild sekretessbestämmelse som skyddar tipsare finns inte heller.

Uppenbart är alltså att offentlighetsprincipen går före källskyddet. ”Det förhållandet att uppgifter i förteckningen omfattas av tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen påverkar inte myndighetens skyldighet att lämna ut förteckningen.” angav Högsta förvaltningsdomstolen om en e-postlogg som röjde en tipsares identitet. Före avgörandet (2016) uttalade Justitiekanslern, efter ett resonemang: ”För sådana handlingar framstår det därför som ovisst vilka regler som ska ges företräde. Det står dock klart att det skulle strida mot legalitetsprincipen att döma någon för brott mot tystnadsplikt i ett fall som detta.”

Trots att den ordning domstolarna (och delvis JK) har utstakat har kritiserats och trots att föreningen Juridikfronten skrivit förslag till nya undantagsbestämmelser, har något lagförslag inte synts till på området. Både Avsnitt (2023/4) och Kriminalvården har i närtid uppmärksammat att ett lagförslag om uppgiftsskyldighet gentemot brottsbekämpande myndigheter kan komma att inbegripa uppgifter som omfattas av tystnadsplikt enligt bestämmelserna om källskydd.

Det senaste kapitlet om offentlighetsprincipen och källskyddet skrevs igår kl. 15:37. Då expedierade Kammarrätten i Stockholm sin dom i ett mål mellan en journalist och Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Formas. Formas driver en tidskrift på nätet, Extrakt. Myndigheten för press, radio och tv avslog nyligen Extrakts ansökan om förnyat utgivningsbevis, på grund av ett nytt synsätt kring myndigheters bruk av grundlagsskydd. Till tidningen Journalisten sa chefredaktören för Extrakt att många artiklar är baserade på tips och att ”vissa uppgiftslämnare vill vara anonyma”.

När en journalist begärde ut Extrakts e-postlogg och tips från Formas maskerade Formas i e-postloggen och lämnade inte ut tipsen. Eftersom Extrakt var att ”jämställa med en periodisk skrift” menade Formas att tips och e-postloggen som visade tipsen inte var allmänna handlingar. Formas förde i domstolen fram att det skulle undergräva Extrakts möjlighet att värna den grundlagsskyddade rätten till anonymitet, att lämna ut handlingar i enlighet med begäran. Åtminstone borde uppgifter om uppgiftslämnare som vill vara anonyma inte lämnas ut, menade man. I gårdagens dom, som kan läsas här, underkände kammarrätten Formas resonemang.

Kammarrätten redogör först för tidigare praxis från Högsta förvaltningsdomstolen. Rätten slår fast att e-postloggen är en allmän handling även om den innehåller e-brev som inte är det. (Detta är känt sedan länge.) Extrakt är en databas med utgivningsbevis, som har grundlagsskydd enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Det innebär, konstaterar kammarrätten, att Extrakt inte är en tryckt periodisk skrift. Undantaget i grundlagen om tips till tryckta periodiska skrifter är alltså inte tillämpligt. Meddelanden som kommit in till Extrakt är därför allmänna handlingar.

”Skyldigheten att lämna ut handlingarna påverkas inte av det förhållandet att vissa uppgifter i dem kan omfattas av tystnadsplikt enligt YGL. Formas borde därför ha prövat om uppgifter i handlingarna omfattas av sekretess”, noterar domstolen. Eftersom det inte framgår att Formas har gjort någon sekretessprövning upphävs Formas beslut och målet visas åter till Formas för ny prövning, i enlighet med vad journalisten hade yrkat i andra hand. Kammarrättens tre ledamöter var eniga. Formas är inte part i målet och kan inte överklaga kammarrättens dom. Eftersom ingen tillämplig sekretessbestämmelse finns lär Formas vara skyldiga att lämna ut tipsen.

Rättsläget är alltså klart och tydligt och det fanns egentligen inget juridiskt hållbart skäl bakom Formas närmast aktivistiska beslut. Rättsläget är dock otillfredsställande. Som justitieministern Lennart Geijer en gång konstaterade är intresset av att tips görs allmänt tillgängliga ”mycket obetydligt”, medan källors intresse att vara anonyma är starkt. Det finns all anledning för lagstiftaren att reagera (men naturligtvis inte för myndighetsanställda att bedriva aktivism).

Polismyndigheten hemlighöll att ett tips var anonymt

På webbplatsen Palmemordsarkivet finns en handling inkommen till polisen den 11 mars 1986, som lades ut på webbplatsen den 27 mars 2022. Det rör sig om ett tips per brev skrivet i versaler, ställt (märkligt nog inte i versaler) till ”Polis chef Hans Holmér” vid ”Stockholmskrimminalen”. Tipset rör enligt spaningsuppslaget en man med keps och grönblå vindtygsjacka som ”tryckte i ett hörn nära Adolf Fredriks Kyrka, märkbart otålig” dryga fyrtio minuter före skotten mot makarna Palme. En stor del av tipset är maskerat – bl.a. avsändaren. Att avsändaren var maskerad föreföll naturligt, eftersom tipsare ofta inte vill att deras identiteter röjs.

Avsnitt begärde ut samma tips, efter att ha sett tipset åberopas till stöd för att ”Skandiamannen” Stig Engström skulle ha varit mannen i keps. Avsnitt fick ut lite mer av handlingen.

Det som den största delen av maskeringen synes bestå av är en teckning föreställande den man som tipset handlar om. Själva teckningen är alltjämt maskerad, men vissa signalementsuppgifter anges. Dessa är ”Ev Keps”, ”Mörkblond stor Lockig”, ”Bruna” och ”Troligen yngre än 30 år!” samt ”Atletiskt Byggd”. Tidigare har också lämnats ut att mannen enligt uppgiftslämnaren hade ”ålders sminkning (Tydligt vid ögonen)”. Teckningen nämns också i journalisten Ann-Marie Åshedens bok Jakten på Olof Palmes mördare från 1987. Här anges att den tecknade mannen bar mustasch. Även utan tillgång till själva teckningen torde man genom signalementsuppgifterna kunna utesluta att mannen (om någon sådan man existerade) var den 52-årige grafikern Stig Engström.

Mest anmärkningsvärt är dock en nu utebliven maskering i själva spaningsuppslaget som Polisen upprättat. Det som hade maskerats i versionen som finns i Palmemordsarkivet är ”Anonym” och ”Anonym tipsare” (se båda versionerna här). Även i själva brevet har ordet ”ANNONYMA” tidigare maskerats. Polismyndigheten har alltså hemlighållit att tipset var anonymt. En sådan maskering saknar lagstöd, eftersom det helt kan uteslutas att någon enskild lider men om uppgiften röjs.

SVT visade manipulerat fotbollsklipp från VM 1958

Idag rapporterades att den tidigare fotbollsspelaren Kurt ”Kurre” Hamrin avlidit, 89 år gammal. Hamrins för fotbollsintresserade svenskars förmodligen mest berömda mål gjorde han mot Västtyskland under världsmästerskapet i fotboll, som spelades i Sverige 1958.

SVT har i rapporteringen i samband med Hamrins död, såväl på flera ställen på webben som i Rapport (20:34-45) och Aktuellt (12:21-32), på Instagram och på TikTok, använt ett manipulerat klipp på målet 1958. I bakgrunden i slutet av klippet syns en byggnad som uppenbart är inklippt. I det ursprungliga matchklippet finns inte någon sådan byggnad.

Varifrån kommer då byggnaden i klippet? År 2002 släpptes en fiktiv dokumentärfilm, Konspiration 58, om en påhittad konspirationsteori som gick ut på att världsmästerskapet i fotboll 1958 i själva verket inte spelades i Sverige. I filmen medverkar bl.a. Kurt Hamrin. I början av ”dokumentären” syns klippet med Hamrins mål med två inklippta byggnader och Bror Jacques de Wærn, som är en av de personer som i filmen argumenterar för att VM 1958 var en bluff, kommenterar de ”ganska originella arkitektoniska trappstegsformer här, som inte finns i Sverige”. Den knappt halvtimmeslånga ”dokumentären”, som sändes i SVT 2, avslutas med att tittaren får se att målklippet är manipulerat och att några byggnader egentligen inte fanns i bakgrunden.

(Illustrationen till denna artikel är en orelaterad dåligt gjord fotomanipulation i svartvitt.)

Felaktig registrering om adoption under nära 29 år ledde till felaktigt utlämnande personuppgifter – JK beviljar skadestånd

En pojke föddes 1952 och adopterades sedermera bort. När Skatteverket tog över folkbokföringen från Svenska kyrkan i juli 1991 var ett inte ovanligt fel att adoptionsförhållanden registrerades fel i folkbokföringsdatabasen. Sådana registrerades stundom bara på adoptivbarnens och adoptivföräldrarnas personakter, men inte i de biologiska föräldrarnas personakter. Skatteverket kom därför att i maj 2012 lämna ut en uppgift om att en viss person var biologisk far till den år 1952 födda mannen. Trots att denna uppgift var 60 år gammal torde den ha omfattats av sekretess. Skatteverket har uppgett att om det hade framgått att barnet var bortadopterat hade uppgiften omfattats av sekretess och inte lämnats ut till en okänd person.

Fadern begärde år 2022 skadestånd från staten via Justitiekanslern för det felaktiga utlämnandet år 2012. Han framförde att utlämnandet inneburit att olika personer, även anhöriga till honom, fått del av uppgiften om att han har en son som adopterats bort. Under handläggningen hos JK avled fadern. Skatteverket hävdade i ett yttrande till JK att den felaktiga registreringen 1991 var ett preskriberat fel (preskription sker i regel tio år efter en skadegörande handling) och att utlämnandet 2012 inte var felaktigt eller försumligt, eftersom det var korrekt utifrån de uppgifter som fanns i folkbokföringsdatabasen.

Justitiekanslern fann i ett nyligen meddelat beslut att skadeståndsanspråket skulle behandlas enligt dataskyddsregleringen och att även utlämnandet 2012 utgjort personuppgiftsbehandling.

Eftersom anspråket framställdes innan sökanden avled har rätten till ersättning inte fallit bort på grund av dödsfallet. Registerskador är perdurerande, dvs. skadan fortgår i princip så länge den felaktiga uppgiften kvarstår i registret. Felet i folkbokföringsregistret rättades i detta fall först i april 2020, så anspråket var inte preskriberat när det framställdes 2022. Anspråket på skadestånd på grund av utlämnandet 2012 hade gjorts inom tio år och var därför inte heller preskriberat.

Justitiekanslern beslutade att bevilja sökanden 7 000 kronor, som ska betalas till dennes dödsbo. Som motivering angav JK att folkbokföringsdatabasen under en tämligen lång tid innehållit en oriktig uppgift om sökanden, som var av integritetskänslig natur och som också kommit att lämnas ut, något som inneburit obehag för sökanden. Sökanden var därför, menade JK, berättigad till ersättning för den kränkning som detta inneburit. Skatteverket ansvarar för att ersättningen betalas ut.

Tveksamt om massmediesajternas lagring är förenlig med grundlagen, menar JK

I yttrandefrihetsgrundlagen anges att en databas (t.ex. en webbplats) kan skyddas av grundlagen om det rör sig om en databas ”vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten”. Eftersom läsarkommentarer och annat avgränsat material än redaktionellt kan förekomma på en massmediesajt finns dock ett slags undantag; ”[ä]ven om viss information i databasen har tillförts av någon annan gäller grundlagen för sådana delar av databasen där det framstår som klart att informationen härrör från den som driver verksamheten”.

Idag lagrar ofta de större massmediesajterna sitt bildmaterial på externa servrar. Expressens bilder lagras inte på expressen.se, utan på cdn-expressen.se. Aftonbladets bilder finns inte på aftonbladet.se, utan på aftonbladet-cdn.se. Bilder som visas på Dagens Nyheters och Dagens Industris sajter lagras på bonnier.news. Bilder som visas på bl.a. Sydsvenskans, Falköpings tidning, Helsingborgs dagblads, Tranås tidnings, Skövde nyheters och Vetlandspostens sajter lagras på mmcloud.se. Bilder på Svenska dagbladets sajt lagras på norska Verdens Gangs vgc.no. Några databasanmälningar har inte gjorts för de webbplatser där bilderna lagras. Den som ändrar material på bildwebbplatserna ändrar motsvarande innehåll på tidningarnas webbplatser.

Materialet på sådana webbplatser är alltså inbäddat på massmediesajterna. För användarna framgår inte att materialet i själva verket läses in från någon annan server. På mindre seriösa webbplatser med grundlagsskydd förekommer det att material djuplänkas, dvs. att en sajten länkar vidare till en bild på en extern server. Så sker inte sällan för att utgivaren ska undvika ansvar för det länkade innehållet.

Med anledning av anmälningar om (påstådd) hets mot folkgrupp har justitiekanslern, Mari Heidenborg, idag uttalat sig om huruvida de aktuella uppläggen är förenliga med grundlagen. När det gäller djuplänkning är JK tydlig. ”Ett utgivningsbevis … kan endast anses omfatta information som tillhandahålls på den specifika databas som utgivningsbeviset gäller för … Information som tillhandahålls på en annan databas än den där den grundlagsskyddade verksamheten drivs kan inte anses utgöra en del av den grundlagsskyddade databasen.” Djuplänkat material på en annan webbplats faller alltså utanför grundlagsskyddet, menar JK, och vidtar ingen åtgärd med anledning av bilder på bl.a. halshuggna judar, hakkors och uppmaningar att skjuta flyktingar, som länkats till på en grundlagsskyddad sajt. JK:s tolkning innebär att sådant material i praktiken kan spridas straffritt genom länkning från massmediewebbplatser.

När det gäller inbäddat material vågar inte JK uttala sig definitivt. JK skriver: ”Det skulle kunna anses vara en ändamålsenlig avgränsning av tillämpningsområdet för databasregeln om den omfattar sådant länkat material som inte är lagrat på databasen men som det går att ta del av, t.ex. stillbilder, utan att man förflyttas till en annan databas. Det kan dock ifrågasättas om det går att förena med kravet på att innehållet endast kan ändras av den som driver verksamheten för att grundlagsskyddet ska gälla.”

Eftersom JK inte ansåg att någon hets mot folkgrupp hade förekommit på en mängd massmediewebbplatser med externt lagrade bilder gjorde man inget mer definitivt uttalande. Det står i vart fall klart att JK är tveksam till om massmediesajternas externa lagring av bilder är förenlig med grundlagen.

JK har under åren haft olika åsikter om inbäddat material och om hur en databas egentligen ska avgränsas. Ibland har man åtalat för inbäddat material och ibland har man ansett att det inte faller inom det grundlagsskyddade området och alltså faller utanför JK:s behörighet. Det sistnämnda har i praktiken fått till följd att ingen har åtalats för innehållet. ”Frågan om en webbsida kan hänföras till någon viss databas bör därför, förutom med ledning av namnet, kunna bedömas med beaktande bl.a. av eventuell gemensam layout, redaktionell anknytning och hur sidorna tekniskt är anordnade i förhållande till varandra. Ytterst bör det för avgränsningen av en databas vara avgörande om det material som lagts ut framstår som en enhetlig produkt eller inte” uttalade JK Göran Lambertz i ett beslut år 2004.

Balders(s)onmiss i tingsrättsdom om hets

I slutet av oktober dömdes den ansvarige utgivaren för nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsens officiella sajt för hets mot folkgrupp. I Falu tingsrätts dom anges att den unge mannen dömdes för ”tryckfrihetsbrottet” hets mot folkgrupp, istället för ”yttrandefrihetsbrottet”. En mer komisk felaktighet var att det angavs att åklagare var ”Justitiekanslern genom kammaråklagaren Bo Baldersson”. Åklagaren heter Bo Birgersson. Bo Balderson är pseudonymen för en författare som skrev deckare utifrån ett liberalt politiskt perspektiv, om ett statsråd som löser mord, under åren 1968-1990.

Falu tingsrätt beslutade i början av november att rätta domen. ”Av förbiseende” hade det angivits att utgivaren dömts för tryckfrihetsbrott och att JK företräddes av Bo Baldersson, skrev lagmannen Johan Rosén.

Skandias besökslogg gäller inte Skandiamannen

Stig ”Skandiamannen” Engström, som utpekats som Palmemördare, arbetade som bekant på försäkringsbolaget Skandia. På Skandia fördes den 28 februari 1986 en besöksjournal. Den f.d. polisen tillika säkerhetsmannen Per Häggström framförde att ”det är då en journal där man fyller i när man kommer och när man går som besökare eller väktare”. Efter att utredningen av mordet på Olof Palme lades ned i juni 2020, och fler handlingar blev tillgängliga enligt offentlighetsprincipen, har handlingar rörande Skandiahuset begärts ut från Polisen. En av dessa handlingar är den aktuella besöksjournalen.

I journalen har noterats att en ”känd” person inpasserat kl. 19:55 och att utpassering skedde 22:30, den 28 februari 1986. Innehållet i kolumnerna i journalen som röjer besökares identiteter har dock maskerats av Polisen. Huvudregeln är sekretess, så detta kanske inte är särdeles märkligt. Det har dock spekulerats om att det skulle ha varit Stig Engström som noterats som in- och utpasserad, detta trots att Engström hade eget stämpelkort och trots att tiderna inte stämmer med väktarnas hågkomster. Anledningen till att frågan har något intresse för mordet är att Stig Engström inte, i samband med att han åt middag, kan ha sett makarna Palme vid biografen Grand, såvida han befann sig i Skandiahuset från kl. 19:55 på mordkvällen.

Avsnitt har nu efterfrågat innehållet i kolumnerna från Polismyndigheten. Handläggaren vid Polisens informationsförvaltningsenhet skriver till Avsnitt att ”jag har kontrollerat handlingen i original och det är inte Stig Engström som är omnämnd i handlingen”. Det kan alltså konstateras att besöksjournalen inte kan användas för att påstå att Stig Engström ankom till Skandia 19:55 efter att ha intagit middag.

Ett förhör från 1986

En av de handlingar som Avsnitt fått ut ur förundersökningen om mordet på Olof Palme är förhöret med vittnet Ahmed Z (numera avliden), som tillsammans med Yvonne N såg en man springande på David Bagares gata strax efter mordet. Iakttagelsen har betraktats som den sista säkra iakttagelsen av mördaren. Det enda som maskerats i den version av förhöret som Avsnitt fått ut är Yvonne N:s namn.

Förhöret är ett konfrontationsförhör och hölls den 16 maj 1986. Ahmed får se bl.a. den då misstänkte Victor Gunnarsson, men pekar inte ut någon. Språkförbistring synes prägla förhöret. Ahmed berättar hur han och Yvonne N träffade på vittnet Lars i den trappa som Palmes mördare sprang upp för efter dådet. Ahmed säger bl.a. att han och Yvonne inte visste att det var Palme som var skjuten. Först morgonen därpå visste de att offret var statsministern.

Ahmed säger att han efter att ha träffat polisen ser en ”tjej med Palme” (även om han inte visste att det var Palme). Under tiden anländer ambulansen. Han säger även att det ”finns en tjock kille med en rock”.

Avsnitt fortsätter att försöka få ut intressanta handlingar ur Palmeutredningen.